Sista varpen

När vi passerade hemma hos Mor på väg från fjällen och förskottsuppvaktade inför 86-årsdagen den 18 april, berättade hon att nu hade hon vävt sin sista väv och höll på att städa undan både vävstol och trasor. Jag tänker på alla fina traslöpare och mattor som vuxit fram under hennes flinka fingrar, hur man kunnat skönja igenkännande glimtar i varpen – allt från förkläden, madrassvar och påslakan till skjortor och klänningar. En epok är till ända, och jag såg en blandning av vemod och lättnad i hennes klara blick, vår lilla arbetssamma mamma med sina vackra och sköna, men av tid och slit märkta händer. Hittade en dikt av Alva Möllerström som passar bra i sammanhanget.

Trasmattan

En trasmattas bård kan berätta
om tider som längesen flytt,
om regntunga dagar och lätta
då livet var ungt och nytt.
Den kan föra tanken tillbaka
mot tillvaro dyster och hård.
Men, även om fest och om vaka
förkunnar oss trasmattans bård.

Den silkesglänsande randen
var Mormors schalett en gång.
Jag minns hur hon höll mig i handen
på väg till ottesång.
Nu vilar hon djupt under mullen
vid kyrkan på backens krön
och lindar strör höstlöv på kullen
- det ringer till aftonbön.

Sen minns jag den första balen
- vad livet ändå var skönt,
Jag tror jag var yngst i salen
och bar en klänning i grönt.
Nu lyster den fint i min matta
en grönskande rand i det grå.
Men, själv kan jag inte fatta
hur åren så fort hunnit gå.

Den ljusblåa randen med rött i
var linnet jag sydde en stund
åt Lill-tösen att slumra sött i
i drömmarnas land hos John Blund.
Och Lill-pojkens första par byxor
med hängslen och fickor på
- jag ser honom stolt spatsera
så lycklig! …den bården är blå.

Mors randiga förklä´ emellan
blev botten så vardagligt matt.
För henne blev det så sällan
nå´t sprakande färgglatt och glatt.
Men dock fick hon uträtta storverk
i allt det som alldagligt var.
Ja, minnet av Mor ska lysa
som gnistrande stjärnan klar.

En trasmattas skiftande ränder
en minnenas symfoni
När tanken tillbaka vänder
till dagar som nu är förbi.
Vår levnads väv skall ock blandas
med lysande färger – och grå
Och när vi ej längre andas
skall världen ändå bestå.

En kommentar

  1. Sonia

    Åh så underbart vacker dikt! Du beskriver vår underbara lilla mamma på ett sånt träffande sätt att jag blir alldeles tårögd. Tack Gunnel, för att du sätter på pränt det som jag bara tänker.

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>