Med de orden inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sin syster.... och så var det ämnet avklarat och de två kunde ägna sig åt att prata om livet resten av samtalet.

Idag har jag fått nöjet, möjligheten, förmånen att lyssna på två av vårt lands kunnigaste föreläsare i ämnet. Peter Strang, vår ende professor i ämnet Palliativ vård, samt Lars Björklund, sjukhuspräst , författare och jag vill lova att det har förekommit både skratt och tårar i dagens forum bestående främst av vårdfolk.

Döden - ett angeläget, styvmoderligt behandlat samtalsämne som angår oss alla, som rör, berör och till syvende och sist kommer att bli allas vår erfarenhet. Lika säkert som vi fötts till dennna jord, lika säkert är det att vi ska lämna den en dag.

Viktiga rubriker som: När orden inte räcker - om vanmakt i mötet med patienter och anhöriga, eller - Kärlek och tillit som motvikt till ångest - om att dela och ta emot - stod på agendan. Ni förstår att det var mycket intressant och givande att ta del av deras kunskaper.

För oss som arbetar i äldreomsorgen, eller själva har ett antal år på nacken, kanske döden inte känns lika främmande. Den finns alltid i vår närhet och eftersom vi ofta arbetar med människor som lider av sjukdom som förkortar livet, så får vi ständigt tillfällen att öva oss i att förhålla oss till det faktum att livet tar slut.

Vi har sett den, mött den och hittills överlevt.

Det svåra mötet med någon som står inför sin egen eller en närståendes bortgång, är lika svårt som enkelt. Det handlar om att vara människa, medmänniska, att lyssna och att våga vara tyst lite längre än man tror att man ska klara av. Då kan man få höra saker...

När man pratar om palliativ vård, får man lätt intrycket av att det enbart handlar om cancervård och hospice. Det känns verkligen på tiden att även vi i äldreomsorgen - i kommunen där 80% av äldrevården äger rum och många slutar sina dagar - har rätt sorts kunskap, kompetens och inställning.

Man ska inte få någon andra klassens vård i livets slutskede bara för att man är äldre och kanske bor i ett särskilt boende.

Det är varje mäniskas rättighet, gammal som ung, att bli bemött med vördnad respekt och kunnande. Att närstående får ett lyhört och professionellt bemötande.

Och om så är möjligt - att vi som personal även kan hjälpa människor att överbrygga rädsla, att skapa miljöer för människor att våga möta varandra i livets sista tid.

 

Uppdaterad: onsdag 29 juli 2009 klockan 10:34