På fjällsemester 1970 Del 1

Av , , 2 kommentarer 5

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.

Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.

Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.

På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt i Tjärnberg.  Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!

Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom.

Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.

Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten.  Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp. 

Vi hyrde en båt, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag – två hängivna fiskare i samma båt.

Om att gå i ide

Av , , Bli först att kommentera 7

Under gårkvällen hanns det med en till fisketur där en fin matröding fick följa med hem och hamna i grytan. Det var en sagolikt vacker kväll, men oj vad snabbt solen sjönk ned bakom fjällen och mörkret föll innan jag hann hem. En signal om att "nu är det kvällen". R har satt upp ljuskablar under taknocken runt stugan så den avtecknade sig så fint mot den mörka bakgrunden.

TV-boxen glömde vi hemma. Skönt! R botaniserade på Blocket efter fina "ställen" att bo på, och jag sov så sött i soffhörnet för vidare transport till sängen. Lååång natt.

Rapport från Latsidan

Av , , Bli först att kommentera 11

Latsidan – så ska vi hädanefter kalla altanen som vetter mot Norgehållet. När det blåser östlig vind – som idag så blir det lä, skönt och varmt  och inbjuder till en powernap i solens sken. Så även idag, denna sommarens kanske sista varma dag. Sol, glittrande vatten och en skön sovkompis är faktorer som gör en utomhusnap alldeles alldeles underbar. Vore jag nu inte bara så småvresig som jag ju blir av att sova på dagen så skulle inga moln finnas på vår himmel. Bäst att jag håller mig lite för mig själv tills jag vaknat ordentligt.

En skön skogspromenad, lite färska blåbär och en skvätt grädde har lagt grunden för dagens middag. men vi kan ju inte äta öring igen???? Eller kan vi det.

En glödlampshistoria

Av , , Bli först att kommentera 9

Mamma berättade  en fin liten historia om hur hon för 80 år sedan besökte sin morfar i Blattnicksele. Han vara ansvarig för byns kraftförsörjning och mamma fick av honom en stor fin glödlampa.

En sådan skatt hade hon aldrig tidigare ägt och lyckan var stor. Glaset blänkte klart och rent som kristall eller diamant. Andäktigt bar hon den med sig hem till Lycksaberg.

Dessvärre råkade hon krascha den ganska snart och hon berättade för mig om hur otroligt sorgligt och eländigt det var att hennes fina morfarsskatt blev förstörd.

Fin liten historia eller hur. Speciellt nu när vi står inför de anskrämligt fula lågenergilampornas tidevarv.

Lånta fjädrar

Av , , 2 kommentarer 6

Lånad skönhet. En bild ur ett av Robbans gamla album från en fisketur i Norge. Visst är det sanslöst vackert! Jag vill åka dit!

Om du vill gästblogga eller visa en riktigt fin bild ur ditt album  så lägger jag gärna upp den här i min blogg. Det skulle vara kul med lite bilder från världens olika hörn. Skicka bilden eller ditt gästblogginlägg till [email protected]

 

Skördetid

Av , , Bli först att kommentera 8

Hemma hos Mamma  är det nästan altid skördetid. På arbetsbänken står papplådan med teblad från svartvinbärsbusken på tork. Mamma har gjort sitt eget te i många år. Ibland  blandat med goda tesorter som vi barn köper i stan.

I trädgården står potatisblasten hög och grön. Snart kommer nattfrosten och gör sitt.

All blomsterprakt kring huset hinner inte slå ut och blomma hela säsongen. Den mäktiga Änglatrumpetens blommor är precis i knoppning lagom till nattfrosttiden. Sommaren är för kort i Vindelgransele. Det gäller att bevara den på bild så man har något att fröjda sig över när dagarna blir kortare och det börjar mörkna.

Om en stenrik världsomseglare

Av , , Bli först att kommentera 10

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har alltid tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran som finns utplacerade i och runt hennes hem i små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn ,vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig – genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö,Beijing, Jordanien,Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkurkan i Kristineberg, Mainau, Gauto förstås, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller  sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon

I min vrå av världen

Av , , Bli först att kommentera 10

För nästan 30 år sedan skrev jag denna sång här tillägnad just den här platsen.

 

I min vrå av världen står tiden still

och allting andas en ljuvlig harmoni

Men tystnaden skrämmer mig inte

Där lever jag i fullkomlighet

och oron – oron når inte ditin.

 

Mitt hjärtas trädgård

där sällhetens frukter finns att plocka

du är min plats på jorden

Och aldrig någonsin,

nej aldrig någonsin

Kan någon ta dig ifrån mig.

 

Bron som går över vattnet –

min symbol för trygghet,

slutar där regnbågen tar vid.

Där bortom finns världen

dit jag en gång längtade,

men som jag nu söker

min tillflykt ifrån – tillbaka till mig själv.

 

När orons skuggor målar mönster i mitt bröst

återvänder jag,

Min kärlek till dig ska alltid leva.

 

Ja även bortom tid och rum.

Min kärlek till dig ska alltid leva.

Strandpromenaden i Vindelgransele

Av , , Bli först att kommentera 12

Världens finaste lilla 86-åring med sitt nya strandfynd – en träbit

Vi tog en liten promenad, Mamma och jag ned till älven, och än en gång fann jag mig blicka ut över den vy som är "min". Den lilla sträcka av älven som man kan överblicka från Flakabäreörn – det är min barndoms fiskevatten, selet där pappa och jag, farfar och jag kunde sitta i timtals och nöta på med utterbrädan.

Middagsberget, Fäbolia, bron över Vindelälven, Lappvallheden, Holmen. Jag kan än idag känna igen varje liten krusning, sten, eller ström där harren ska stå. Men det är länge sedan nu. Ett stänk av vemod far genom mitt bröst. Denna vackra plats töms på liv och människor. Det är så synd.