Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Gunnel
Inlägg - RSS 2.0Koka soppa på en spik - Höstfavorit i repris
, Friday 25 September 2009 klockan 16:07,
2
5
2
5
Här kommer en köttsoppsrepris från förra hösten!
Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland ned till vår besvikelse. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattandes. Med andra ord får man alltid gardera sej och ha något på lut "utifall att". Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.
Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna - häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.
Idag gick jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet...hm.
I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.
Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna - i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.
Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt 'Farfars fransyska' och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.
Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.
Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar ,gemenskap.
Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.
Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt - lilla mor Marianne.
Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.
Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna - häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.
Idag gick jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet...hm.
I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.
Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna - i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.
Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt 'Farfars fransyska' och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.
Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.
Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar ,gemenskap.
Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.
Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt - lilla mor Marianne.
Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.
2 Kommentar
+ Skriv kommentarFyll i fälten för att lämna en kommentar
Alla kommentarer som skrivs måste godkännas av ägaren till bloggen innan de publiceras.
Gunilla Gustvsson säger:
Va roligt med din mors ordspråk. Jag fick en bonad som min mamma har broderat med just det ordspråket. Och nu när jag tänker efter så stämmer det på pricken på min mamma. Hon hade alltid korv i kylen,vilket hon har än i dag. Vill minnas att om vi höll på att äta middag och någon kom oförhappandes förbi så frågade alltid min mamma "Vill du äta med oss(även om t.ex köttet var slut)jag kan steka lite korv". Ganska härlig tid att tänka tillbaka på,hur avslappnat mycke var. Man tog sig tid för varandra.
Saturday 26 September 2009 klockan 00:18
Gunnel Forsberg svarar:
Vad kul! Om du har möjlighet så ta gärna en bild av bonaden och skicka mig. Det skulle jag uppskatta!!
Ja, det var mer avslappnat förr när man kunde kliva in hos varann mitt i veckan utan en massa procedurer. Vi behöver mera sånt i vår stressade tid.
Saturday 26 September 2009 klockan 12:51
Skriv kommentar