Den sommarnatten som referatet från den legendariska boxningsmatchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Pattersson gick i svensk radio, var flottningen i full gång i Vindelälven. Det berättas om ett gäng flottare som övernattade på hövinden. Historien vittnar om hur de vrålade och skrek när Ingemar blev världsmästare - så högt - att en kalv dog på fläcken. Det är det minne som kommer upp, en dag som denna när en legend gått ur tiden

Då var jag 5 dagar gammal och småtränade redan med mina små nävar.

Vi sitter här R och jag, rödögda i bredd och ser filmen 'Såsom i himlen' för vilken gång i ordningen.... Jag återförs i minnet till när jag såg filmen första gången för ett antal år sedan, och hörde Gabriellas sång. Den träffade mig rakt i hjärteroten och varje ord och mening skulle kunna vara mina egna. Den hjälpte mig då att sätta ord på mina egna känslor inför framtiden - att vara trogen mot sig själv, och att göra det bästa möjliga av sin tid på jordklotet.

Tittar i mina musikfiler och hittade den här låten, ett utmärkt exempel på bra städmusik. Alternativt ska man åka nedcabbat på västkusten i Amerkat längs en slingrig väg vid havet med håret fladdrande till den (om man har nåt) Ja, jag vet att det är en tysk som sjunger...och på tyska språket, men ändå....

Lyssna på den glada energin!!

Titeln på en av de medryckande låtar vi övat idag. Den får mig att reflektera över livet, musiken och över lite nya infallsvinklar. 'Från ett annat håll kom han in' sjunger Galenskaparna/After shave, och litegrann så kändes det idag när jag satt där i Frälsningsarmens samlingslokal och väntade på att repetitionerna skulle börja. I ett antal år har jag hållit en viss distans från kyrkan och som jag tidigare skrivit har det känts behövligt i att få kläm på vad jag egentligen vill, tror och känner.

Så mycket klokare är jag dock inte idag, mer än att jag förstått att den vertikala förbindelsen inte är bunden till ett speciellt kyrkorum, det har jag fått höra många skildringar om från vänner och arbetskamrater, och även om 'nån där uppe' och jag idag ännu bara har en spirande relation, så har jag i allafall hittat det 'kyrkorum' som känns mest äkta - nämligen naturen - och då företrädesvis fjällvärlden. Musik är också en sak som kan väcka känslor av nästan andlig natur.

Idag var vi 250 pers i en befriande blandad skara av gamla, unga, män kvinnor, proffs och glada amatörer. En salig blandning, som gav järnet i de härliga låtarna. Jag hade glömt hur det kändes att sjunga i kör, då det säkert är över 20 år sedan sist. Pianisten var sanlöst bra och fick håret att resa sig på underarmarna. Likaså körledaren hade musikalitet och en distinkt tydlighet i sitt ledarskap som tillsammans med humor gjorde detta till en rolig och minnesvärd dag. Det lät riktigt bra, och gospeln som musikform har ju en förmåga att skrämma liv i varenda yrvaken endorfin som gömmer sig djupt i nervsystemets vindlande gångar. Min nyfunna sopranvän från Vännäsby beskrev så fint vad känslan av körsången kan göra med människan. Det är nästan, men bara nästan så - att jag blir sugen på att börja om, i rätt kör, med rätt repertoar.....

Renew in me....var nästan som en 'återvinningstanke' av en rostig gammal sopran. Det kommer att låta jättebra i morgon. Kom du med!

Håller på med något så motsägelsefullt som diskret uppsjungning så här i arla morgonstunden. Uppsjungning - för att förbereda min rostig stämma inför körhelgen. Diskret - för att inte väcka den björn som sover d.v.s. R. Alexander som var på party igår lär man inte väcka så lätt. Övning 10-14 idag. Imorgon rep/genrep från 10.00 inför konserten på Idun kl 18.30 -20.00. Behöver du en själslig vitaminchock så kanske du skulle komma och lyssna. Biljetter säljs 1 timme före konsert. Voxna 100 kr, Studerande 80 kr och under 15 år gratis. Lite brasmys, varmt te och en sista genomläsning av låtarna känns som en bra början på en spännande dag.

Trot eller ej, men min utmaning fick gensvar hos Vk!! Håll utkik framöver och håll tummarna hårt för att vi snart får se något/några verkliga härliga exempel ur äldreomsorgens smörgåsbord av goda exempel. Till veckan ska vi träffas och prata om detta. Det känns fint. Svårigheten blir bara att välja vem/vilka man ska berätta om av alla dessa vardagshjältar.

Det är med äldreomsorgen som med börsen....den är känslig för rykten och spekulationer. Om några säjer något negativt så blir det snabbt en 'sanning' Det tar tid innan man vågar lita på att det stabiliserat sig igen och man vågar satsa.

Därför är det så viktigt att det får läggas saker även i den positiva vågskålen. Sånt som får människor att hoppas och känna sig betydelsefulla. Ger lust att ta ett steg framåt och våga byta tankespår, se möjligheter och inse kraften i ett positivt tänk. Att skapa en miljö vi vill och vågar leva i. En äldreomsorg som vi vill jobba och bli gamla i. Där det råder omtanke öppenhet och medskapande.

Idag fick vi göra en övning som innebar att slappna av och finna sig själv i känslan över var man helst skulle vilja se sig själv en bit in i framtiden. Därefter fick vi rita den bilden och beskriva för varandra. Det var ganska häftigt att få ta del av andras drömmar och visioner. Drömframtidens visioner såg väldigt olika ut, men sol, fiskmåsar, fjäll och vatten var flitigt förekommande symboler. Trots att vi alla har samma björklöv på loggan, och kommer från olika förvaltningar...

Jag har i dagarna (nästan) två, fått möjligheten att gå Umeå kommuns adept/mentorprogram. Känner mej previligerad att få denna möjlighet att utveckla mej som människa och medarbetare.

 Nu återstår bara att med lätt bävan i hjärtat våga lyfta luren och ringa min lista med tänkbara kandidater, noggrannt utvalda, och hoppas att någon av dem vill/har möjlighet att ta sig an mej och bli min mentor för ett år framöver. Det känns lite som att "fråga chans på" och ni minns väl hur pirrigt det kunde vara....

Wish me luck!

Guld i mund, var väl att ta i, men upp kom man i allafall. Roligt att så många tycker till/om äldreomsorgen. Åker iväg på mentor/adept utbildning tills imorgon så skrivarpennan får svalna och vila sig lite. Under tiden ser jag fram emot mer friska tankar och reflektioner från er läsare.

Egentligen är jag dö-schlut, men kom ändå in i andra andningen på vägen hem från min långjobbardag. Läs mitt inlägg om 'återupprättelse av äldreomsorgen'. Jag har nu även skickat det till vk:s och vf:s redaktioner. Man ska inte sluta hoppas!

Det är bra när äldreomsorgen debatteras. Visst skall tuvor vändas, oegentligheter fram i dagsljuset, missförhållanden utredas - det är min fasta ståndpunkt. Vi får aldrig sluta tänka framåt eller sluta utvecklas, eller sluta föra den 'lilla' människans talan.

Istället bör vi ständigt söka nya rön och lära mera om hur man ska göra för att på bästa sätt nyttja sina egna och samhällets resurser i strävan att ge individen en god och säker vård och omsorg.

Däremot kan medias vinklingar ibland riskera att göra mer skada än nytta. En skandalartad artikel utan sakligt inhämtande av samtliga fakta leder inte alltid till konkreta förbättringar.

Jag skulle vilja angripa problemen från ett helt annat håll. Vända trenden. Smittas med hopp. Bombardera allmänheten med goda exempel och härliga vardagshjältar som faktiskt utträttar små mirakler mitt i vardagsslitet. I äldreboenden, hemtjänst, dagverksamheter och korttidsboenden.

Visa hur kreativa kommunanställda skapar fina träffpunkter, hur volontärer gör skillnad, hur ideella organisationer driver viktiga frågor och forum för information och stöd.

Jag vill skapa en fin och attraktiv bild av äldreomsorgen som arbetsplats. Höja dess status. Ge rättvisa och gripande skildringar av svårigheten i arbetet.

Berätta om betydelsen av kunskap, hjärta, fingertoppskänsla och mod. Om vårdbiträden undersköterskor, sjuksköterskor, rehabassistenter, arbetsterapeuter och sjukgymnaster i kommunen som utför små vardagsmirakler, dag ut och dag in. År ut och år in.

Detta är inte vilka jobb som helst. Det handlar om livet och döden. Om sorgen och glädjen som vandrar tillsammans.

Härmed utmanar jag medier - VK och VF i första hand - att våga gå mot strömmen och bidra till att vända den trista känslan, den sura smaken som debatten om äldreomsorgen hittillls gett. Starta en ny trend, en vårfrisk känsla av hopp och framtidstro kring äldreomsorgen. Skriv en artikelserie kring goda exempel, solskenshistorier och vardagshjältar.

Detta skulle kunna ge vind i seglen, hopp i människors hjärtan, bekräftelse för trötta jobbare och lust till ny frisk arbetskraft - våra värdefulla ungdomar - att ge äldreomsorgen en chans.

Skutan kan kännas vara på tvärsan...men vet ni vad.....det är för att den är på väg att vändas, och med lite vind i seglen från våra medier så går det mycket bättre.

Blås liv i framtidstron och fånga upp de krafter som är mogna att gå i spetsen för återupprättelse av äldreomsorgens skamfilade rykte.

Ge mig en kvart och jag kan ge dej flera exempel, namn på personalgrupper, personer och genombrottsarbeten som gjort skillnad för våra äldre. Är ni med på skutan?

Jag måste ta ett kort brejk från demensvärlden och tar just nu min andra matrast för dagen. Hjärnan kokar nästan efter ett par mastiga arbetsdagar, vilket är tröttande, men kan vara ganska nyttigt att uppleva för att få bättre insikt och förståelse över hur det kan vara för den som håller på att utveckla en demenssjukdom.

Om en timme ska jag vara på Hemgården och laddad för att föreläsa. Demensföreningen i Umeå arrangerar denna kväll och förutom närstående till personer med demenssjukdom så kanske det kommer andra intresserade och personal.

Det känns fantastiskt roligt, och framför allt hedrande, att få möjligheten att med min "Tankeväckare" sprida kunskap om vikten av individens levnadsberättelse som ett instrument för att kunna ge/få ett bra bemötande/omhändertagande vid demenssjukdom. Min förhoppning är att det ska väckas många tankar och funderingar om hur man själv vill ha det, vad man kanske behöver prata med sina närmaste om medan man ännu kan uttrycka sina önskningar, men även hur man som närstående eller personal kan använda sig själv som ett redskap för att göra tillvaron så bra som möjligt för den som drabbats.

Håll tummarna för mej ikväll!

Just då kom min fader konungen gående tillsammans med rosengårdsmästaren, som var Jum-Jums far. Och plötsligt blev jag lite ängslig, att min fader konungen inte skulle tycka om att jag satt där och åt och skrattade så högt. För då visste jag ännu inte, hur god min fader konungen var och hur han tyckte om mig vad än jag gjorde och hur gärna han ville att jag skulle skratta.

Min fader konungen stannade, när han fick se mig.
- Mio, min Mio, sitter du här och skrattar, sa han.
- Ja, ursäkta, sa jag, för jag tänkte att min fader konungen kanske tyckte lika illa om att man skrattade högt som farbror Sixten och tant Edla gjorde.

- Skratta mer, sa min fader konungen. Sedan vände han sig till rosenmästaren och sa något märkvärdigt.

- Jag tycker om fågelsången, sa han. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i rosengården.

Då förstod jag för första gången, att jag aldrig behövde vara rädd för min fader konungen, att vad jag än gjorde, skulle han se på mig med så där vänliga ögon som han gjorde nu...'

Ja, då menar jag alltså 'kommentarvärlden' de små siffrorna som står under vissa blogginlägg. De som betyder att någon gett respons, protesterat, hejat på, klurat eller haft synpunkter av en eller annan art.

Flera personer jag pratat med på sistone verkar inte ha upptäckt och förstått sig på kommentarfunktionen eller upptäckt den dimensionen i läsningen, vilket är synd. Det är ofta här i kommentarerna som drivkraften ligger - bloggare emellan eller läsare/bloggare emellan - kända eller anonyma personer som smågnabbas, uppmuntrar, väcker nya tankegångar eller berättar kompletterande små anekdoter.

Jag vill varmt rekommendera er att läsa såväl blogginlägg som kommentarer både här hos mej och hos andra medbloggare.

Och naturligtvis vill jag återigen tacka för, men även uppmuntra till fler kommentarer. Det är de som är själva bränslet i skrivandet. Ge gärna tips på ämnen eller företeelser som skulle behöva 'bloggas'. Kom ihåg att du kan vara anonym och att det är lätt som en plätt att skriva en kommentar. Klicka bara på ordet!

Vi började veckan med ett gott skratt på kontoret i morse då jag och Jenny plötsligt stod öga mot öga med varandra iklädda likadana kläder. Värsta Bill och Bull-outfiten.

Vilken tur att vi inte hade några gemensamma uppdrag inbokade idag utan cirkulerade på varsitt håll. Man måste se presentabel ut på jobbet om dagarna vilket inte alltid är lätt. Ikväll måste jag botanisera i garderoben och komma på (i) något förmildrande plagg inför morgonkvällens dragning av "Tankeväckaren" för Demensföreningen i Umeå.

Wish me luck!

Här har det övats körstämmor för brinnande livet.

R har varit ute och försökt skrämma liv i flygmotorn, och då passade jag på. Med hörlurar på, noterna i högsta hugg och min lite gnissliga sopranstämma antar jag att det har låtit mer eller mindre suspekt. Nu känns det dock som om det börjar fastna och kännas roligt.

Dallassnubben heter Bryant Jones och man kan googla på honom och hans gospelkör för att få höra en snutt av hur det skulle kunna låta, i bästa fall. har du lust att komma och lyssna. Biljetter säljs före konserten som går av stapeln i Idun kl.18.30 nu på söndag. Biljetter kostar 100 kr för vuxen och säljs på Frälsis 27-29/1 11.30-13.30 samt en timme före insläpp på Idun.

Daniel fiskar i Vindelälven

Hittar den ena fina bilden efter den andra från den tiden när barnen var små. Här, en alldeles oemotståndlig på Daniel som fiskar i Vindelälven. Men ekvationen går inte ihop!! Det var ju bara typ 10 år sedan och nu är han snart 29! Hur går sånt till?

På bilden:Hole in one. Sandra i en jättegryta i Sörfors.

Funderar lite kring sommar, semester, resor och annat som ska ske under året. Saknar att ha mina barn på vettigt avstånd. Inte för att häcka hos varandra för jämnan, men för att kunna ses nu och då på spontanbasis. Tittar i mitt fotoalbum, ser deras miner och kan liksom i andanom höra deras röster och skratt....

Skidskytte står på programmet, Neuner skjuter just 5 bom och till och med jag lyfter ögat mot teverutan, när svenskorna plötsligt har kanonläge. En lätt frossa, täppt vänster näsborre och ett oroväckande tryck över pannan känns oroväckande och jag funderar just på olika kureringsstrategier för att vara piggelin tills i morgon.

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan, låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen mot vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten och försökte istället memorera namnen på fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i hålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven. Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med.

Ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg. Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara arbetselak (jo tjena!!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade extra noga efter sådana tendenser. Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna.

Dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att om jag ville fick jag prova något rödingblänke därifrån. Här hade adoptivpappan och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R övertog stugan. Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop.... det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred... detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget.

Vad som varit pappans stora intresse framgick nu alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor. I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden - denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes nye man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte...de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mej att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med "mamma", men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven - nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem. Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i bodan? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig för detta. Fick möta M och J i deras lilla tvåa på servicehuset. Det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mej och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kunde snart slappna av.

Jag hade förberett och bakat en kaka som vi dukade fram på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och jag befann mig plötsligt mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes.

Från mitt håll såg jag hur hon tittade på sin store starke son med modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre. I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen - väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg en annan dimension, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Han - lillpojken som en gång somnat med sitt huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma nog skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden som borde vara vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom samhället vidare till nästa granskningsinstans - hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad - blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far. Som på ett givet kommando sätter de sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop. Jag ser hur lika varann de är. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får bevittna ett härligt samspel i berättande och samtal. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här. Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mej stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft. Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blev att hämta sonens födelsedagspresent, en gammal gungstol från R;s farfarsgård i Ånäs. Gungstolen fanns i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll.

Här kände jag att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se - noggrannt övervägande - och ska inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt. Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod jag hemma i deras hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av "jorden runt på 8 dagar" och när de flesta nervkittlande möten och presentationer var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot solnedgången.

Så infann sig en lugn period som sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop, men det - det blir en alldeles egen historia!

 

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna. Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gauto tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig städning, styling eller matlagning på länge. En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska  "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken. Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg. Vi skulle korsa Mittisjön och kryssa oss upp mot fjället, över kammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett 'ripställe' som R knappat in i sin GPS. Han packade ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklädde sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong. För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade. Mäktigt att se Gauto som en prick nere i dalgången bakom oss. Det var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kommer vi till krönet. Himlen är nära oss, och plötsligt ser jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom - snöklädd fjälltopp efter fjälltopp. Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön..... Det är så vackert att jag blir som förstenad. Hela min kropp, min själ berusas och jag genomfars av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt. Plötsligt hör jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släpper år av sorgsenhet sitt grepp och jag känner mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattar och kramar om mig, men jag ser att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta. Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos. Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R träffat, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan.

Fortsättning följer.

Idag har vi verkligen inte gjort många knop mer än att umgås, se på skidsporten och läsa. Hoppas att morgondagen har mera energi i beredskap åt oss. En god födelsedagsmiddag, tårta och paketöppning sammanfattar myset för dagen och jag önskar er alla en skön kväll.

takter

För fyra och ett halvt år sedan ramlade jag och R över varandra och idag ska jag berätta om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi först träffades, sedan hans ripmiddagstrix som i värsta dammsugarförsäljarstil, mot alla odds hade lyckats och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men ännu fast besluten att inte "sylta in mej" hade jag fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng. Då visste jag inte att jag hade mött min överman.

Denna morgon medan vi ännu låg kvar i sängvärmen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa. Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardags rum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset.(sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig av en kvinna: Att hon kan köra skoter, jaga själv/alternativt kunna vara tyst på jakten, kunna fiska och så till sist att kunna bugga. Jojo, han visade redan där och då på som var frestande att kväsa.

Jag nappade på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Det bar iväg till återvinningen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta för 20kr. Ringde därefter mor och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden och packade lite smått och gott och lite gomat att äta (för att imponera)

På vägen upp skulle vi passera hos mamma och jag presenterade då R som en "fiskarkompis" (jo tjena) vilket jag fortfarande hoppades att han var. Lilla mor som har sett ett och annat mågämne passera revy vid köksbordet och hyser ett sunt mått av skepsis, var korrekt om än något korthuggen.

Jag var inte alls förberedd på att "fiskarkompisen" skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp! Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt idag.

Jag hade noterat att redan i hallen hemma hos R satt yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar,så när vi hamnade i bakhasorna på en järv, i höjd med Nalovardo så såg jag hur det lyste av "potentiell pälsmössa" i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och tog sig slutligen över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden. Vita harar korsade ständigt vägen. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans stora hand vilade varm i min lilla.

Fortsättning följer....
 

Nu är teet klart och gryningen har vannit i kampen om ljus och mörker. Jag ser att 'he sni'....alltså blåser. Snön på grannens tak sveper i frostiga vindpustar över skogen. Födelsedagsbarnet bad inatt om respit, ett inte alltför tidigt grattande. Jag småler. Annat var det förr i världen när barnen var små, eller när man själv var liten och låg och väntade på steg i trappen. Man var 'bös' och låg på 'ohågan' sa man på hembygdens tungomål. Nåväl, det går ingen nöd på mig här. R sover ännu, teet är underbart gott och en liten bulle var inte helt fel.

Ett litet gäng dubbelkussar

Vaknar som vanligt onödigt tidigt fast det är en helgmorgon när jag egentligen borde ta tillfället att sova ut. Huvudet är fortfarande fullt av jobbtankar och nya ideér kring den kommande veckans uppdrag och föreläsningar. Lika gåtfullt som att strumpor försvinner i tvättmaskiner, lika märkligt är det hur tankar och ideér i mörkrets stillhet föds fram liksom från ingenstans, och plötsligt växer sig stora, hoppfulla och möjliga i nattens skyddade verkstad.

Tyvärr är det med nattankar som med såpbubblor, att de stiger i skimrande flockar av sin egen lyftkraft, vackra och liksom alldeles självklara, men extremt känsliga för gryningsljusets obarmhärtiga stål. Min argumentlåda som jag till vardags alltid har öppen på glänt för att 'för säkerhets skull' ständigt ifrågasätta, vända och vrida för att upptäcka och kunna förebygga eventuella brister i tillvaron är ordentligt stängd på natten. Alla om, men , och utifall att, är nedpackade och inlåsta.

R som så ofta frustreras över hur olika vi två ser på tillvarons olika möjligheter. Han ser möjligheter i det mesta och gör som K-G Bergström, går rakt på sak. Han tampas med eventuella motstånd när och OM dom kommer. Han kör på i självsäker stil, obekymrad om ifall det skapas gnissel på vägen eller om någon skulle ha avvikande åsikt. Hans målbild är klar.

I motsats till honom, vill jag ha scannat tänkbara scenarier en liten stund i förväg, för att mentalt vara förberedd NÄR, inte om, olika hinder dyker upp. Mitt övergripande mål är att inte såra eller klampa in, det är viktigare än framgång. Jag har oftast den vita flaggen i bakfickan, jag är 'standby' för att lägga mig platt, och håller bakdörren öppen som går till nederlagets och någon enstaka gång, till självömkans träsk. En något krånglig definition av dålig självkänsla kan tyckas, men vi lär av varandra och jag börjar försiktigt tro på mina ideer visioner och min kraft.

Nattens tankar är snabbt förgängliga om man inte snabbt fäster dem på pränt, tonsätter, pratar eller sjunger om dem. Denna gång kände jag att det var dags att markera, att sätta ned foten ordentligt inför mig själv, och utlysa utegångsförbud för kreativa och lättflyktiga nattankar sprungna från kuddens innandömen eller varifrån de nu kommer. Hängde därför upp skylten LEDIG och steg helt enkelt upp.

Möts av ett kärleksfullt uppmuntrande mejl från kära syster och f.d svägerska i NY som reflekterat över gårkvällens inlägg om mammarollen. Hon fångar min känsla på pricken. Hon är nog den enda som riktig vet hur svår resan understundom varit, i kölvattnet efter skilsmässan. Hon förstår att det inte har varit lätt att oftast stå själv i ansvar, uppfostran, vardags och framtidsbeslut. Många gånger har jag säkert missat målet, varit pank, inte orkat fullt ut i olika avseenden, det är jag smärtsamt medveten om. De yngsta har fått se sin mamma både svagare och starkare än de övriga syskonen fått göra, på gott och ont.

Jag läser hennes mejl och märker att jag gråter. Orden hon skriver är på pricken sanna, och jag känner hennes omsorg om mej, min kära storasyster som så många gånger varit mitt stöd, min rådgivare, min diplomat och vågbrytare. Hon som tack vare vårt dubbla släktskap varit införstådd som ingen annan. Vi har delat varandras glädje och sorgeämnen kring livet och kring våra barn - dubbelkusinerna - i snart 30 år. Sju fina ungar med syskons gener men ändå så olika varandra. Tack Ellen för allt du gjort för mej genom åren.

Lätt yrvaken och ganska så pömsig efter en maratonpowernap försöker jag hitta tillbaka till tid och rum. R som började kvällen med en rejäl tupplur har sedermera piggnat till och högläser menande för mig om hurtfriska Vännäsbybor som idkat stavgång på uppfriskande sen kvällspromenad. Det dåliga samvetet rister till men jag försvarar mig gäspande med att arbetsveckan tagit sin tribut och att man måste få mjukstarta helgledigheten. Nu är det bara nattbussen med en förhoppningsvis livs levande son som inväntas innan jag kryper under täcket och fortsätter att vänslas med John Blund. R får faktiskt ursäkta

Bänkade framför dumburken ännu en kväll. En hektiskt vecka är över, middagen avklarad, och äntligen, äntligen får vi sätta oss mitt emot varandra och avhandla ett och annat, sakta varva ned och sedan ta våra glas och förflytta oss till tv-soffan.

I morgonbitti firar jag min allra sista tonårings födelsedag. Alexander fyller 19 år. Även om det är fånigt, kommer jag i allafall att göra onödigt många småpaket, mysfikabricka och purra R för att göra mig sällskap och sjunga på väg uppför den knarrade trappan till Alexanders födelsedagsmorgon. Likaså kommer jag att glänta på min tonårings dörr och förvänta mej en minimal lintottspojke som yrvaket men förväntansfullt sätter sig upp - inte en glesskäggig men spenslig karl på 1.80. Vart tar tiden vägen hörrni??

I vilket fall som helst så älskar jag honom lika mycket idag som för 19 år sedan, kommer att stå upp för honom lika mycket, finnas som skyddsnät för honom lika mycket och göra mitt allra bästa för att skapa en odräglig karl av honom som då - precis som så många mammor före mej gjort med/mot sina pojkar. Hönsmamma, tigermorsa eller myskoxhona.....

Jag önskar min son ett bra liv, ett jobb, kärlek, självförtroende och framtidstro. Ork, mod, list och uppfinningsrikedom att finna ett sätt att säkra sin framtid och eventuellt kommande generations tillkomst. Min yngste mildaste son har trubbiga armbågar. Måste han verkligen vässa dem för att finna sin väg in i en oviss framtid, eller kommer någon tjej och arbetsgivare någonstans att få njuta av hans mildhet, oskuld och tilltro?

För nitton år sedan fanns han i min mage. Mitt otippade - kanske oplanerade - men oj så välkomna sista barn. Min fina, stolta, runda mage, så vacker och full av detta obändiga liv som förgäves sökte sin väg ut rakt igenom bukväggen. Som grädde på mos, som socker på toppen som pricken över i:et i syskonskaran, vår lintottiga 'lillebror'. Den mildaste av milda barn.

Kanske har jag omhuldat honom, överbeskyddat, skonat, undanhållit, missriktat men välvilligt besparat, ja - allt som vi mammor kanske har en tendens att göra med våra sista minsta minimalisar. Kanske, måhända en dag en svartögd svärdotter kommer att morra, förbanna mig och sucka över den lilla mangriskultingen som formats i detta hem, men jag vill hävda till mitt försvar - att allt - allt är sprunget ur moderskärleken.

Ja, utom möjligen R då, som förstås mer än gärna lyssnar. Det handlar om födelsedagspartajet vi nyss kom hem från. I vanlig ordning blev det ett hejdundrande kalas hos E o L i Sävar. Cikus 20 pers från deras stora bekantskapskrets samlades kring dukade bord och en massa godsaker. Somliga av dem möter man år efter år vid systers/svågers födelsedagar och det känns som de vore även ens egna vänner. R smälter in i den pratglada hopen som en klick smör på en varm assiett trots sitt relativa nyintåg i släkten.

Det finns alltid en risk/chans för allsång i dessa kretsar beroende på hur man ser på saken. I detta sällskap var 'gamla' sopraner från 'Hela kyrkan sjunger'-epoken klart överrepresenterade, men även en och annan bas/tenor satt uppradad i soffor och fåtöljer, och mycket riktigt hamnade vi snart i ett riktigt nostalgistim av gamla godingar från den tiden det begav sig för 25-30 år sedan. Som vanligt förundras man över hur mycket gamla texter och melodier som inlagrats i hjärnbarken och är redo att poppa upp så fort någon spelar ett igenkännande intro. Däremot glömde jag givetvis även idag att kolla upp reseprofylaxen inför Thailandsresan - igen......

Tack för en trevlig kväll kära syster och svåger!

Förbereder mig för kvällens begivenhet - Tårtkalas! Känner jag 'söstra mi' rätt så blir det både ett och annat smaskens. Det är min vigulante svåger som fyller otroliga 63!?
Han tillför släkten spänst och vitalitet i kubik samt delar R:s intresse för exotiska fordon, grävare, traktorer och motorer. Nu stundar presentköp. VAD kan han tänkas behöva? Jag antar att det är som för oss flesta andra i mogen ålder - man har redan allt! Dessutom råkar jag veta att min syster i princip belagts med köpförbud av nya prylar, så det lutar åt att karln ska föräras med en 'upplevelse' som är så poulärt nuförtiden. Frågan är bara vad? Nu råkar jag veta att han utvecklat ett sent påkommet fiskeintresse - dock begränsat till aborrmete från båt, så jag får väl se om det säsongen till trots finns något aborrelaterat i presentshopen. Till nöds får jag väl anamma R:s stående tips: En traktortidning. Eftersom jag hört ryktas om pensionering framöver är det dock kanske ett medlemskap i PRO som blir presangen.

Idag har jag gjort något dumt. Fast utan ont uppsåt. Tanken var tvärtom god och miljövänlig. Hade en kasse gröna och några klara glasflaskor att slänga i glasinsamlingen. När det kraschat dovt några gånger, inser jag att jag slängt färgade i behållaren för klarglas. Ooops! Tyvärr fanns det inte mycket att göra åt misstaget men det känns ändå dumt. Får jag fortsätta leva ändå?

Idag har låtarna från kommande helgs körevent landat i min inbox med tillhörande noter. Flera nya och helt okända låtar, men inspelade med aktuell stämma accentuerad så att man lättare kan följa den. Satt en stund här i min ensamhet och testade om stämbanden höll. Med bästa vilja i världen kan jag inte påstå att man är välsmord och uppsjungen. Lite hest och halvfalsk är nog ett omdöme som är i snällaste laget. Mina magmuskler hade tydligen glömt bort hur de en gång i världen brukade 'sluta upp' kring stämman så nu läckte jag mycket utandningsluft mellan tonerna. En gång i världen hade jag hyfsat bra teknik och kunde snabbt läsa in mig på och ta en stämma. Nu kommer det att krävas en del övning - den saken är klar. Det blir till att ockupera duschen

Oj vad tröttsamt det är med all denna reklam som knölas ned i postlådan för att lika snabbt hamna i pappersåtervinningen - oläst. När ska man besinna sig och inse detta hemska resursslöseri med papper? Så här mot slutet av januari så kan jag nästan vara beredd att sälja min ryggtavla till reklampelare. Mamma Scan vore ett lämpligt reklamobjekt ......eller när jag sneglar ned på mina vader efter arbetsdagen .....varför inte kassler??

Kommer ni ihåg Julia Caesars gamla slagdänga? Nåt att klämma i med en dag som denna. Man kan inte undgå att få en lite högtidlig känsla, när man ser Ubamas stora dag, och känner stämningen genom teverutan. Men man avundas honom sannerligen inte de orimliga förväntningar om framtida mirakler som läggs på hans axlar i denna svåra stund.

Jippi! Jag har tydligen kvalat in som 'gubbe' i år säjer R. Detta innebär att jag kanske får följa med på den årliga gubbhelgen och fiska. Detta fiske blir ett stort kliv upp på min önskestege. Längre och lite mer äventyrliga skoterturer till mer avlägsna fiskevatten betyder förstås inte alltid större fiskar, men nog känns det som om detta innebär att jag äntligen kommer att få sätta ned storstöveln på Gavas,Tjålme, Giertos eller något annat av de vatten jag hittills bara fått drägla på kartbladet över. Himla tur att R har inplastade fjällkartor. Tror ändå att jag taktiskt nog ska passa på att vara 'våp' - om än ett ovanligt härdigt sådant - så jag inte åker på isborrning åt gubbhopen, och naturligtvis ska jag inte frånta R hans utomhuskockande. Jag ska istället stenhårt gå in för att vara dekorativ och tålmodig och eventuellt ha något riktigt gott bakverksäss i rockärmen att smöra med.

Med lite tur får jag åka bakpå hos R och borra in nästippen i rävkapuschongen precis som den allra första gången jag följde med honom till Gauto. I branterna lär jag få burka, men för ett litet fruntimmer med låg tyngdpunkt är det inte alldeles lätt. Det finns en 'överhängande' risk att jag gör en baklängessaltomortal precis som den gången R försökte förpassa mej över ättestupan.

På bilden ser ni ättelägget till R. Äpplet faller inte långt från päronträdet....

Så står man här igen. Ännu en tisdag i den oändliga raden av hungriga vardagar. Kylskåpet innehåller samma gamla saker som vanligt och i fryser ligger stenfrysta fransyskor och annat långkok i väntan på bättre tider. Orken räcker inte till några långkok eller avancerade experimenträtter så här efter en tröttande arbetsdag, utan till och med blodpuddingen känns som ett oöverstigligt projekt. Visst är det spännande med mat, kryddor, recept från fjärran exotiska platser och glassiga magasin eller förnumstiga Buffénummer med rödkindade testpaneler poserande vid fyllda grytor och fat.

Blodsockret kryper stadigt nedåt och endast det dåliga mammasamvetet förbjuder mej att retroaktivt önska mig en åttonde skapardag från Gud.

Den åttonde dagen: Gud sade - varde pellets, och pellets fyllde hungriga magar jorden runt, till en lämplig nivå, gav mättnadskänsla länge och höll blodsockerhalter och kolesterolvärden inom lämpliga gränsvärden. Ingen behövde någonsin hungra mer, eller släpa oändliga kassar med förgänglig och kostsam bukfyllnad från stormarknader och snabbköp. De höll också hungriga sambos snälla och mätta länge (typ 24h) och spinkiga söner växte och uppfyllde tröjor och skjortnummer. Suck!

I detta förvirrade pre-middagstillstånd när mitt eget blodsocker närmar sig den kritiska lägre gränsen för tandgnisslande eller lättutlösta hysteriska utbrott, återvänder jag motvilligt från utopiernas drömvärld och rafsar ihop något ätbart. Medger dock något generat mitt utpräglade välfärdsbekymmer och är trots denna klagovisa egentligen ytterst tacksam för mat på bordet och fred på jorden.

Dubbelinlägg

Pst! Tittar på svenska idrottsgalan - men säj det inte till någon. Jag vill inte att det kommer ut till allmänhetens kännedom eftersom jag utger mej för att vara hängiven antisportare. Ja - frånsett några undantag som skidskytte, olympiska spel och någon enstaka landskamp i ishockey förstås.

Idrottsgalan som underhållning är fin. Jag kan imponeras och röras av hängivna talanger som får erkännaden för fina insatser. R och jag kan sitta sida vid sida med darrande underläppar när Charlotte Kalla visar sitt frimodiga leende. Robert Gustafsson är aldrig fel och det är lite lämpligt småtrevligt i största allmänhet.

Tommy Körberg sjunger 'The winner takes it all' och jag gråter av sällsam njutning. Han är nog för mej, vad fotbollen verkar vara för en hel hoper människor.

En gång fanns det en lätt provocerande T-shirt med trycket: Musiken räddade mej från idrotten. För några år sedan när jag mot bättre vetande mitt i semestern besökte en mastodontfotbollsfestival för ungar (vad är det för fel på gammal hederlig kvartersfotboll??) så såg jag folk gå omkring iförda tröjor med texten: 'Det är jag som tränar laget' Då såg jag genast en tänkbar variant för min inre syn: Det är jag som tränar ( i minsta ) laget. Häpp!

Besökte min gamla arbetsplats Hemgården idag i ett handledningsärende. Samma gamla hiss och välbekanta hus. Några nya vilsna ansikten därinne bland de äldre på demensboendet. Men i personalrummet - samma 'gamla' härliga tjejer som förut. Några stycken i allafall. En värmande kram. Jag fick en liten klump i magen när jag gick och kände att jag saknar dem ibland, våra trygga inarbetade rutiner och den goda stämningen. Även om jag har ett kanske mer spännande och ibland lite hisnande kreativt jobb nu, och nya härliga jobbarkompisar så finns dom i mitt hjärta. Så är det bara.

En sommardag i Adolfström

Nu får det faktiskt räcka med mörker och kyla. Kroppen och själen vill ha sol och bilen vill slippa motorvärmare och isiga rutor.

R är barnvakt ikväll åt sina söta barnbarn Jazmine o Tindra. Pappa Johan o Mamma Marina jobbar. Jag ser att han följer mitt bloggande på distans i form av små kommentarer. Han har även de senaste veckorna på eget bevåg roat sig med att föra statistik över hur mina läsarsiffror ser ut över dygnet. Det är lite kul att trenden verkar vara på uppåtgående och att genomsnittet ligger på ca 500/d i nuläget. Fånigt - kan tyckas - att räkna, men det är faktiskt lite kul, och ffa motiverande till att skriva. Firade 30 000 igår!

Det som är lite segt här på vk-bloggen är att det är så olika förutsättningar. En Åsele-bloggare t ex kan ligga synlig med sitt inlägg ibland mer än en vecka, medan Umeåbloggare försvinner nästan direkt. Några bloggare finns med och syns i flera kommuner. Lite olika premisser m a o. Det skulle verkligen vara intressant att få veta vart tabellen finns som Josefin hänvisar till i sin blogg, samt hur man mäter populariteten i en blogg. Gäller det antal sammanlagda besök sedan start oavsett när den skedde? Är det per senaste månad, vecka, dygn eller vad?

 Under en längre tid - närmare bestämt ca 29 år har jag själv upplevt suspekta företeelser och oförklarliga försvinnanden i samtliga de tvättstugor som passerat revy genom mitt husmorsliv. Sammantaget känns detta som en angelägen sak att göra en djupdykning i. Jag känner omedelbart att detta måste utredas.

De flesta försvinnandena handlar om sockar, strumpor, vantar och handskar. Man har saknat makarna......till persedlarna ....men har även noterat att makarna till undertecknad även hade omaket att försvinna från makan när det behövdes hjälp på tvättfronten. Förstod ni sammanhanget??

Som före detta ägare till en gammal agentväska från 1968 och en och annan anteckningsbok full med noteringar om skumma företeelser från Vindelgransele på sent 60-tal törs jag utge mig för att ha utvecklat en detektivs väderkorn. Däri finns iakttagelser nedtecknade av en mycket ung detektiv, liggande bland timotejen direkt invid händelsefronten i dikesrenen till väg 363 i höjd med Alvar Hedmans vägaskäl. På sidan 4 kan jag tänka mig att man skulle ha kunnat hittat följande anteckningar: Mossgrön saab V4 framförd av K.W på väg att hämta posten kl 09.18. Avvikelse på 12 min från föregående dag. Not. Postbussen kommer 9.30. Eller denna variant: B.H på väg västerut!! I blå saab v4 kl 11.50. Vart? Not. Åker vanligtvis österut vid denna tid. Eller denna: S.L cyklar mot affären, skrattar högt och lite farligt, blir borta 10min längre än igår. Mystiska fotspår uppmätta på 5 platser mellan röladan och farfars varav ett var 39cm långt. Röd träbit (blod???) funnen vid röladans vägg.Hm

Med detta väl utvecklade väderkorn i ryggsäcken känns det förargligt för att inte säja nesligt att ännu efter 29 år som husmor inte ha löst mysteriet med de ensamma sockarna. Vart far dom? Vem tar dom? Finns ett eget litet universum för Lillstrumpa och hans vänner - röda vita gula och svarta. Tjocka, tunna, korta, höga, smala, långrandiga trasiga eller stumma. Finns det en himmel eller ett helvete där de ensamma funnit en fristad långt borta från jordelivets tramp i lera och makadam? Är det en frivillig avvikelse från sin maka, eller egentligen ett ganska fegt sätt att svika. Är det i centrifugalkraften själva ingången till strumphimlen finns? Ingen jag frågat hittills har svaret på detta mysterium. Kan du hjälpa mig?
 

Jag fick många kommentarer kring uttrycket 'Gocke däre Nickes' med diverse varianter. Det får mej osökt att tänka på ett kraftfullt, lite burleskt men mycket talande uttryck som norrbottniske R hade med sig i boet. Ett uttryck som jag aldrig tidigare hade hört, och som betyder 'utmanat ödet', 'varit ute i ogjort väder' tagit en risk, provocerat eller något ditå. Nu har du väl ändå 'schitte på gjillrä'! Ordagrann översättning är 'skitit i fällan'. Föreställ er en man med byxorna nere, sittande på huk över rävsaxen med medaljongerna riskabelt cirkulerande i saxens käftar, så förstår ni ......

Beatles hade tydligen problem även dom....och nu är det min tur att be om hjälp. Men jag säjer som i bibelboken: Varifrån skall min hjälp komma??

Teknikens under, eller snarare underligheter sätter griller i huvudet titt som tätt. Allt utom en av och på-knapp eller ännu hellre ett gammalt hederligt vred, är för komplicerat för undertecknad. Tilläggas bör att 'teknikpartnern' själv, inte tillför särskilt mycket mer än en hoper adrenalin. Hans styrka ligger mer i rekorderliga kara-saker av järnskrot och beräkningar kring vinklar och formler. Jag hör i skrivande stund hur han muttrar vid sin dator i ett försök att installera Spotify.

Nu snackar vi mjukvara. Själv håller jag på med ett projekt som övergår inte bara mitt förstånd utan även emellanåt i frustation och ibland i slitna hårtestar. Det handlar om min musikmaskin. Min fina Yamaha PSR fleratusen..och smarriga tillhörande ljudanläggning BOSE som jag har spelat och spexat ihop till på mina spridda evenemang. Så långt allt väl....men och jag säjer MEN...grejerna är egentligen alldeles för avancerade för mig.
Någonstans vid munspels och megafonstadiet, överskrider jag i ärlighetens namn min tekniska kompetens, och får därför följdaktligen se till att hålla mig väl med folk som kan.

R - min enda groupie och tillika roddare får enbart betalt 'in natura' och ser det dessutom som en löneförmån att lyssna till mitt spelande, övande, tragglande och under stundom klagande. Det är lite overkligt att någon VILL lyssna på spelande och sjungande för jämnan. Normalt sett tycker jag att han istället borde ropa: Skruva ned! Sluta! Är du inte klar snart? eller Tyst jag vill sova! men icke. Det är bara att ömjukt buga när han istället ropar: Nu har det varit tyst lite väl länge tycker jag...Ska du inte spela lite?

Jag har gjort ganska mycket musik som jag skulle vilja skicka till min son för redigering inför önskekonserten som jag planerar till min födelsedagsfest. Nu vill jag överföra den musik som jag gjort, och som ligger i synten till datorn och försöker mej på en djupdykning i manualen, men det är SVÅRT att förstå hur jag ska gå tillväga. Synd att min tekniska lilla storasyster som är hela familjens datakonsult bor så långt bort!! Sonia!!!! KOM HIT!

Från sovgemakets ljupa dunkel i övre sal, smyger sig en diskret men hörbar snusning, som ibland övergår i regelrätt snarkning. Här i tv-fåtöljen är det ganska bekvämt i mitt eget sällskap. En stunds småpratande med syster Sonia och storsonen Daniel på messenger - ett alldeles lämpligt lite lagom socialt redskap för en gamma telefonhatare som mig själv. Telefoner, deklarationer och försäkringskassor...det är inte mina favoritsaker precis.

Det blev sent igår kväll - eller tidigt i morse - beroende på hur man ser det. Efter en trevlig kväll i goda vänners sällskap somnade vi mätta och trötta. Det fanns en del att avhandla sedan sist vi träffades. Tulipanerna glömde jag bort att köpa igår, men Elisabet kom med en underbar orkidee till oss. Det känns fräscht med blommor, en föraning om våren och den ljusnande framtid. Om man bara överlever januari och februari förstås.

Ja - jag och R då förstås, som ska göra en supersnabb stadstur. Han med lastad släpvagn med svetsar och annat otyg. Jag med storbörsen och shoppinglista inför kvällens "främmen" min kära vän Elisabeth och hennes Rolf. Vad ska man bjuda den där lilla suveräna matlagningsmänniskan på? Alla mina bästa recept har jag ju fått av henne.

Julen är härmed bortstökad och det ser lite trist ut i frånvaro av all mysbelysning. Ute får slingorna sitta kvar en vecka till....eller två. Det blir att köpa vårtulipaner idag. Färgglada och ystra. Äkta Obbolatulipaner - ty de äro ju oslagbara till sin hållbarhet och skönhet. Dessutom lokala, vilket väl är helt på rätt spår i miljötänket...eller??
CU

Efter en bloggtunn fredagskväll där tevesoffsnarkande och brasmys stod på programmet, hade jag för en gångs skull svårt att somna. Låg och planerade sommarfesten och kläckte flera bra idéer. Om jag minns dessa så här dagen efter, återstår att se. En insikt som står klar är i allafall att bloggandet haft ännu en trevlig bieffekt. Mina naglar och nagelband har nämligen varit ovanligt hela och fina för årstiden - ända fram till de två missräkningarna: Köldknäppen och datorhaveriet. I kylan och isskrapandet krackelerar naglarna lätt och det blir vassa kanter och små förargliga skinnflikar som man frestas pilla på. R brukade smiska mej på fingrarna när jag pillar, men senaste månadernas skrivande har hållit fingrarna upptagna och därför fått vara ifred, med fina naglar som följd.

Jag minns med fasa ett år när jag mot bättre vetande kostade på mig en svindyr nagelförlängning. Snacka om att bli fånge i sin egen kropp. Pianospelande, gitarrspelande, pormasksnypning, maskpåsättning (på fiskekrok alltså!)samt diverse små könsrollsstereotypa sysselsättningar som t ex svintoskurning av gryta och sytrådsiträdning. Allt omöjliggjordes. Detta ska aldrig upprepas. Jag vill likna det vid lindade fötter, en riktig kvinnofälla, och ffa matchar den dåligt mina storstövlen, skinnbyxen och rutigskjortan. Så ni får helt enkelt stå ut med mina små korviga men kärleksfulla och ibland 'helahandenpekande' små kvinnohänder.

Provade i morse att låna nätkabeln från R:s reservdator och sim salabim så fungerade min dator igen. Sladden har tydligen råkat ut för något och frågan är om man kan hitta en 'ny' till denna gammdator acer TavelMate 420. Annars får han helt enkelt stå ut med att jag tjuvlånar hans reservsladd titt som tätt. När jag vinner på lotto ska jag skaffa mig en egen ny fin skrivardator!

M a o kört!! Min ärvda ärbara bärbara dator har helt sonika packat ihop, den är stendöd och ligger där som ett retsamt monument över min oförlösta skrivarlust. Nu får jag skrapa med foten och förhoppningsvis låna R:s när han powernapar.Hu....

Man vet inte mycket om sig själv. Igår visste jag till exempel inte att jag någonsin mer skulle sjunga i en kör. Jag har aktat mej noga för att som mamma brukar säja 'sylta in mig i nånting' Jag avskyr att ha inrutade kvällstider att passa. När jobbet är slut är det fri-tid som gäller. Jag har lärt mej att hushålla med orken. Ibland kan jag göra enstaka aktiviteter, men jag vet hur många dyra kursavgifter jag betalat in - till kurser jag verkligen velat gå - och sedan har det runnit ut i sanden. Kräftan har talat , det lilla hemkära djuret som helst bär sitt hem på ryggen. Borta bra, men hemma bäst. Hem ljuva hem!

Nu vill det sig inte bättre än att jag har impulsanmält mej till en jättekör på 250 pers, som jobbar intensivt en enda helg tillsammans med en körledare från Chicago (kolla vk nöje) Kören har sin enda konsert, och sedan no more. Det känns lagomt med en testomgång. Skulle jag mot förmodan få lust att börja sjunga på regelbunden basis så får vi rista ett kors i taket. Få se om de gamla takterna sitter i. På tisdag får man noter och en cd med posten så man kan öva låtarna på intet ont anande familjemedlemmar.

Bella och Marielle, hennes reseledarkompis

Isabelle ligger på sitt hotellrum ensam och är jättesjuk i hög feber. Mammahjärtat går nästan i bitar och jag vill ha hem henne NU så jag får pyssla om henne. Som tur är så är dom duktiga i teamet på att titta till varandra, men det känns ändå inte bra.....

På bilden är Marielle den mörka och Bella den blonda tjejen.

Jag tänker på hur lika vi människor är i mångt och mycket. Det kan vara lätt att emellanåt bli övermodig och tro att man är en bättre människa än andra. I själva verket har vi det mesta gemensamt, våra kroppars funktioner, vi reagerar på samma sätt och allt styrs av 'chefen' alltså hjärnan. Detta fantastiska men till synes så oansenliga grå stycke av materia som ligger väl skyddat under skallbenet. Vi består till största delen av vatten och lever tills vi dör. Rätt, sa Bill - Just så, sa Bull.

Till utseende och sätt finns det förstås skillnader - på gott och ont. Det skulle vara himla trist om vi alla såg likadana ut och endast kunde åtskiljas med hjälp av numrering: Hej jag heter 3 364 297 230 och är sambo med 2 798 648 211. Mina barn heter........ja ni kan tänka er själva att det lätt kunde bli en aning komplicerat och se rätt jobbigt ut i t ex bloggpresentationen. Tänk bara en sån enkel sak som att hämta ungarna på dagis eller karln på flygplatsen. Hur lätt skulle det inte kunna vara att få med sej fel unge eller fel karl hem. Begreppet 'Inte en siffra rätt' kunde där komma väl till pass.

Det är rätt skönt att det finns en del olikheter. Det hela blir liksom lite mer spännande och berikande av mångfalden. Man har ju sitt liv, och sina val att göra i sin egen hand. Även om man har skräp i bagaget med hemifrån, eller svåra upplevelser på livsresan, så har man alltid valet i sin egen hand inför vilken ny kompassriktning man tar ut inför varje ny dag. Var ny dag är ett nytt blankt blad - tabula rasa - att börja om med.

Men i grund och botten är vi rätt lika, så tror jag att Hjalmar Söderberg hade helt rätt när han för länge sedan skrev följande, även om han då inte hade en susning om att rymden en dag skulle vara full av bloggare som skriver i hopp om att väcka en känsla:

'Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen fryser i tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst '

Alexander

Tittar på termometern som visar -22 och hurves. Söker reda på ett soligt roligt kort på en liten badpojke. Nu är han lång och gänglig...men lika söt!

Teampimpel 2008. Undertecknad i storstövlen och skinnbyxen vid murikkan.

Blir sittande dreglande framför tv-nyheterna och reportaget från Ankarsund, där rödingen har huggsexa och jag ser den ena granna fisken efter den andra göra entre ovan iskanten. Första impulsen är att kasta sig i bilen, men först förstås packa storstövlen, flytoverallen och pirkasken för att få ta del av fiskekalaset.

Idag på jobbet började vi försiktig planera det årliga eventet - Äldrevårdsteamet on ice, en lördag i mars. Pimpeltävling med tillhörande matlagning på murikka och annat smaskens hör till. Vi utgår från Annikas hyr-stuga vid Nydalasjön. Förra året vann Magnus med en prematur aborre. Jag är fruktansvärt revanschsugen och ser fram emot en riktig match i år.

Lugn bara lugn, det är inte så farligt som det låter. Jag fällde ut tånaglarna och skrenade iväg ut på den svinhalkiga parkeringen för att hasta iväg till ett läkarbesök på medicinmottagningen.

Bilen morrade motvilligt, men startade ändå i den svinkalla januariförmiddagen, och snart så steg jag in genom dörrarna på kolossen NUS, denna väldigt speciella värld i världen - ett universum i miniatyr. Till vänster finns nu en blomaffär där min gamla arbetsplats posten en gång låg. Jag klarar att läsa informationstavlan och hitta rätt - utan vare sig kompass eller GPS. Än är det inte ute med gumman...

Inför Gud är vi alla lika. Så känns det även här. Människor i olika åldrar valörer och skick, men alla i samma ärende. Att få träffa läkaren. Man följer snällt uppsatta anvisningar tar sin kölapp och förpassas till någon stol i en korridor i väntan på farbror doktorn.

Farbror...kanske inte var rätt ord... Om jag hade varit man, hade jag snarare kunnat vara farbror till doktorn, vilket känns lite märkligt, och jag kan bara föreställa mig hur det känns för våra äldre att möta fjuniga snorvalpar och små genomskinliga flicksnärtor med vitrock, makt och receptblock. Jag hade visserligen mentalt hunnit förbereda mig på detta då hans förnamn redan i den skriftliga kallelsen signalerade en nyare generation än min egen.

Det var inget fel på den här doktorn, jag fick ett fint bemötande och var på det hela taget nöjd när jag gick ut med löftet om ett telefonbesked inom 2 veckor.

Däremot slås jag alltid och ofelbart av samma känsla varje gång jag kommer till NUS - oavsett om jag är där som patient, besökare eller i tjänsten. En slags stilla vördnad fyller mig. Tanken stillar sig för en millisekund inför alla de känslor som just nu i ögonblicket härbärgerar här på sjukhuset: Lidande, väntan, smärta, oro, sorg, gråt, vrede, glädje, övergivenhet, lättnad, tomhet, tacksamhet, bitterhet, förvirring, otålighet och ångest. Den känsla jag väljer att bära med mej i mitt hjärta när jag kommer ut i det kalla ljuset - är tacksamhet.

Otroligt hur smidigt och enkelt man kan söka resor via internet. Ikväll kollar vi upp födelsedagsresan till New York i maj, och idag kunde jag till min glädje konstatera att resan vi bokat till Thailand stigit över 4000 kr i pris sedan i måndags, men min preliminärbokning låg fast.Tur!!! Klart o betalt! Fick ikväll se en härlig glimt av det gröna havet som väntar och av min kära lilla dott. Lovade dock Alex att vi INTE ska gå och lyssna på Little Gerhard!

Ibland känner jag mig som en påse bokstavsmakaroner. Den ser inte så stor ut, men det verkar finnas hur många som helst däri och även om man ibland bara börjar med några få, så sväller de snabbt, växer och kombineras ihop till olika små anrättningar, mer eller mindre mättande. Det är roligt att skriva. Jag vet aldrig vad som ska komma ut ur mina fingertoppar denna gång.

Idag har det varit mycket skrivande på jobbet. Håller på att skriva ett kapitel till en lärobok för blivande sjuksköterskor. Det ska handla om personcentrerad vård. Precis vad vi i teamet förespråkar och trots timmar av skrivande, längtar jag efter att sätta fingertopparna på tangentbordet och se vad som händer.

Pianot har blivit eftersatt på sistone till R:s förtrytelse. Kanske jag ska väcka honom ur sin power-törnrosasömn nu lagom till att Semestersvenskar börjar i fyran. Vi ska se om vi får se en skymt av lillgumman min!

Prima supergoda apelsiner för 9.90. Finns i matbutik på tre bokstäver....hmmmm. Ledtråd: slutar på s. Det är något visst med apelsiner den här årstiden och någon månad framåt. De är söta, lättskalade saftiga och helt underbara. Att naglarna får en suspekt gul färgton får man helt enkelt acceptera. Sonen som konsekvent undviker alla grönsaker utom gurka börjar få en riktigt frisk ansiktsfärg sedan jag började morotsbomba honom samt göra min hemliga nyttobrygd varje morgon, bestående av 1 rått ägg, 1msk krossadse linfrö, 1 msk linfröolja, 1 gäng frysta bär, 1dl soyamjölk och 1dl naturell youghurt som får sej en omgång med mixerstaven och så slurp - raka spåret ned i magsäcken innan linfröskalen börjar självhäfta mot kindväggar och gomsegel.

Ett glas var av anrättningen på kistbotten innan han äter sin riktiga frukost och jag tar en frukt och ett stort glas vatten. Riktigt gott, och faktiskt mättande. Den lär innehålla en massa Q10 och det ska ju vara grejhojta. Han måste försöka fylla ut bodyguardbicepsen innan beachdags, och jag måste försöka skjuta in den 'mellersta byrålådan' för att tala i kryptiska gåtor. Ni vet vad jag menar...hjulmaten, bilringar....kärt barn har många namn.

Snart börjar det kännas ute som om det vore dags för den årliga skidturen, sol, apelsin, sitta mot en solvarm laduvägg, lyssna till takdropp och vårystra talgoxar. Men man ska inte förhäva sig. Jag mjukstartar - med apelsinen.

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på - desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka. Jag vill - om möjligt - kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla. De som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid. Som är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet - man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning.

Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av familj och vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler. Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad, eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten - det mest privata. Allt förändras i ett nu. Sammanlagt hundratals främlingar - kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenheter, toaletter och privata skrymslen dag som natt - till livets slut.

Det kan gälla vår egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning. Varje enskild individ rymmer sin egen värld - en egen mix av livets ingredienser. Och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?
Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag - vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likaväl dej beslutsfattare eller doktor, som omvårdnadspersonal. Vi som är friska har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för dagligt arbete som vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa. De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb. Dina 8 timmar på jobbet kan verkligen göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många suveränt duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla. Professionella kvinnor och män, som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna - iaktta - tolka - tänka med hjärtat, men tyvärr också alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor, och är direkt olämpliga för uppdraget.

Jag vill uppmana er till att ständigt föra etiska resonemang sins emellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa. Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.
Eller vad säjer du?

Robinson igen - ett klart och entydigt Nja!! Vet inte om jag orkar en till säsong med Robinsonintriger....än om en deltagare är norrlänning och även om jag till viss del kan kalla mig för lokalpatriot. Förlåt om jag använder så starka ord som puckon, tjurskallar och förnedringssökare om deltagarna, denna osalig röra av sönderbrända typer. Varför utsätta sig för detta om man inte har ett utpräglat drag av masochism. Ja då syftar jag både på de som deltar i programmet och de som sätter sig framför förnedringsteven.

Min 10 år gamla tv-ide om att stänga in 8 av Sveriges 'högsta höns' under 10 veckor i ett boende, på samma premisser som faktiskt kan förekomma i den ibland så dystra verkligheten. Dusch 1gg/v av främmande folk i plastförkläden och gummistövlar. Kvoterade toalettbesök, Blöjor för säkerhets skull. De skulle få prova att förbli sittande bakom brickbord och grenbälten utan aktivering. Krossade pulverladdningar av mediciner med en sked sylt eller fil. Matas av andra. Sängdags vid middagstid, därefter inget i magen förrän frukost nästa dag. Ingen chans att själv kunna ta kontakt med omvärlden, utlämnad till människors välvilja. Inte kunna kommunicera med sina vårdare så att de förstår vad du menar. I den värsta av världar kan faktiskt sådana här saker hända i verkligheten, och då bor man där på 'livstid'.

Det skulle vara intressant att 'snacka politik' efter detta, och det kanske börjar ställas högre krav på 'lämpliga' personer i detta svåra jobb, kanske lämplighetstest. Här krävs personer som känner en stolthet över att vara andra människors 'tjänare', att utveckla sitt 'seende' sin fingertoppskänsla och respekt för människan. Det är vad det handlar om. Att ständigt spana efter vad den som jag hjälper kan tänkas behöva och känner i varje stund. Det behöver inte ta längre tid eller kräva fler människor. Det handlar om att rätt människor ska jobba med detta.

Du som varslats, mist jobbet eller ligger i farozonen för varsel

Försöker få kontakt med Isabelle via Skype, men inget svar. Det är sent på kvällen i Thailand och i morgon vid denna tid kommer jag att sitta bänkad och med spänning vänta på att klockan ska bli 20.00 så jag får titta på programmet som spelats in på det hotell där hon jobbar. Det känns ofattbart att vi snart kommer att vara där, under den blå himlen i solvärmen. Det var länge sedan jag fick uppleva det.

I många år åkte vi utomlands varje år, och i många år bilade vi med våra fyra ungar i vår blå folkvagnsbuss, med rutiga blå gardiner, till Platja del Aaro i norra Spanien där vi tillbringade några härliga sommarveckor. Det är fina minnen att tänka på. Barnen suckade till Hörnefors ungefär, sedan gav dom upp och accepterade sina bilbälten.

Nu blir det som en bonusresa, att få vara tillsammans med de två yngsta på resa en till (sista?) gång. Jag dräglar över havsfisketurer och barracudor, Alexander funderar på snorkling och jag tror att det kommer att bli hur mysigt som helst.

Rattade trafikfarligt och nästan desperat på bilradion i går morse på väg till jobbet. Trodde för ett ögonblick att jag hamnat i en ond dröm. Var är mina vänner morronzoo-gänget??? Istället fylldes kupèn med Adam Alsings voluminösa närvaro, då han liksom andenn i flaskan, ur sagan tusen och en natt, svällde ut ur högtalarna. Visserligen kan morgonzooarna vara lite tröttsamma ibland, men ändå småtrevliga och hemtama och tillhör min lilla morgonritual innan jobbtankarna ockuperar hjärnkontoret. Musiken kan jag dock gärna vara utan, men inte småpratet. Kan någon lotsa mej rätt i frekvensdjungeln, eller ge en förklaring till hur detta kunnat ske. Önskar er alla en bra arbetsdag! Fick förhandsbesked från chefen igår om ledigheten så nu lutar det åt att vi kommer iväg! Nu bär det iväg till jobbet, och jag hoppas verkligen att jag hittar mina små vänner i etern! Hej!

Fullmåne. Säj inte att det inte påverkar oss människor. Åtminstone inverkar den på 'moodet' hos en gammal kräfta som jag. Ibland kommer de skarpa hörntänderna fram, och ibland är det mera sorgligt saltvatten det handlar om. Tydligen ska vi kräftor göra oss bäst i fullmånens sken på sandstrand i vattenbrynet. Det lär jag aldrig få kvitto på. Inte från R i alla fall, och jag är alldeles för mörkrädd för att ge mej ut i nattmörkret och månskenet på egen hand.....men jag kan liksom se oss på en Thailändsk vit strand glittrande i månljus uti andanom...Jag i en vacker sarong glänsande hår, smäktande filmmusik, vågbrus.....och R i storstövlen, skinnbyxen...och rutigskjortan.

Ett av de allra säkraste indikationerna på att julen lider mot sitt slut är när skumtomtepåsarna reas ut 2st för 10kr. En sista rosaskummig sväljning och en epok går i graven, en växling i tid äger rum, och för ett ögonblick står tiden stilla: Men till nästa år igen - kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat.

Skumtomten har kommit för att stanna, för att välkomnas åter i oktober, som en kär gammal vän, nybakad fluffig och alldeles alldeles underbar. Han är visserligen lite dammig och seg så här en bit in i januari men det är ändå med lätt vemod som man proppar de sista två in i höger kindpåse.

Knäcken är slut, hyacinterna har vissnat och vitmossan är krispig och torr i krukorna. Det är hög tid att plocka bort julsakerna och ge plats för ljus, rymd och avslöjande solstrålar, men.....inte riktigt än. Jag låter det barmhärtiga softade skimret - skenet från ljusstakar och gran skina ännu ett par dagar, innan jag röjer bort och ger plats för smärtsam brytningstid. Januari är nämligen inte riktigt 'my cup of tea'

Idag ska jag begära semester, Alex ska fråga om lov från skolan, och Bella ge klartecken om det funkar att vi kommer de planerade veckorna. Om sedan resan finns kvar som jag spanat in på internet, så borde allt gå enligt planerna. Håll tummarna!! Glöm inte att spana in 'Semestersvenskar' på fyran den 14 jan. Då får ni en glimt av det härliga som kanske ligger framför, och kanske av min lilla gumma!

Nu sitter jag i en återvändsgränd. R har tagit in tiduret till motorvärmaren och bestämt sig för att jag ska lära mig eländet....och sedan MINNAS tills nästa gång hur man gör. Mina små grå känner sig emliga genomskinliga och inte riktigt i toppform så här på kvällskröken. Men men...jag gör väl ett försök då

Trevlig stund med kalendervinnaren Ann-Kathrin o Göran. Vi är uppväxta i grannbyarna och det är så kul att träffas ibland och uppdatera sig på vad som hänt i familje och vänkretsen. Ikväll paketerar jag och skickar ut de beställda kalendrarna. Sista chansen om du vill ha en egen, så maila gunnel_f@hotmail.com, så får du mer info.

Ett alldeles underbart musiklyssningsverktyg, lättbegripligt och snabbt. Pömsige R fick genast välja en låt och valde : Please release me, let me go!! Hm, är han på väg nånstans....eller syftar han på mitt frisläppande ur mördarstrumpbyxorna i natt?

Över partigränserna, men inom blocket. Med alliansen i dansen - så kan man sammanfatta de roller vi fick oss tilldelade på gårkvällens baluns - Nobelfesten på Haga slott. Till dej som tror att jag har gett mig in i politiken kan jag trösta med att detta var ett högst tillfälligt inhopp på den politiska arenan. Men skare va - så skare va!

Själv var jag nämligen statsministerhustru Filippa Reinfeldt och hade min make Fredrik (Per) på min vänstra sida. På min högra sida satt R - kvällen till ära i skepnad av Rolf Olofsson - make till á Maud. Kungen och Drottningen, prinsessan Viktoria och Alfred Nobel samt 'tomhylsan' Tolgfors samt alla Nobelpristagare och Hovmarskalk - även kallad 'hovmarshallen' var bland de gäster som fick nöjet att träffas under dessa trevliga former. Konungens tal var precis som i verkligheten en riktig höjdare;) och drottningen lämnade ett oförglömligt intryck med följande visdomsord, sagda på charmerande bruten tyska: Gjort är gjort, om än i gyllne trosor

För övrigt fanns alla ingredienser ett trevligt kalas ska innehålla! Feststämning, 25 finklädda människor, ett charmerande värdpar, god mat och dryck, musik och ett späckat festprogram. Jag vill ge en eloge till Kristina och Mats, som någonstans obegripligt ifrån - uppbringar energi att hålla detta trevliga arrangemang år efter år. Tack för att vi fick komma!

När det var dags för hemfärd med nattbussen till Sörfors, var vi i tidsnöd, så för er som mot förmodan var ute vid denna sena timma och såg två festklädda galningar flaxande iväg mot Vasaplan med 25 meters mellanrum så var det vi. Hörde du dessutom en ropande andfådd osannolik, men för oss så typisk diskussion, om hurvida vi tog den genaste vägen från Djupbäcksvägen till Vasagatan eller inte, så hörde du helt rätt.

Idag blir det kvalificerad softning framför skid-tv och lite bakning av en god kaka. Ikväll får vi nämligen eminent besök av kalendervinnaren Ann-Kathrin med make Göran från den närliggande metropolen Vännäs.

Ja min alltså. Med 'skohorn' en djup inandning och en retsam R vid blixtlåset gick det vägen och klänningen höll kvällen lång. Tänk att en finklänning på galge i några veckor krymper så pass. Är det luftfuktigheten som är boven månne. Även R hade synpunkter på bälteshålens placering så här efter all julmat. Nu måste vi späka oss!

Vad vore livet utan pincetter....och förstoringsspegel. Hårresande förmodligen, suckar jag belåtet och stoppar min trotjänare i fickan. Förberedelser pågår inför kvällens fest med nagellack och en dutt 'brun utan sol' (Hoppas att resultatet inte blir 'orangerutig utan återvändo')

Älsklingen sitter vid köksbordet och pluggar matte med min Alex. Det är kärlek!! Jag har skurat spis och micro och känner mej lite duktig, så jag kan med gott samvete hänge mig åt frossande i diverse skönhetsförberedelser.

Sedan blir det minispa med R....eller åtminstone med hans öron som varit lite eftersatta på sistone. Det blir till att ta fram stortrimmern. Somliga behöver inget kattskinn...så det så. Hans välvuxna ögonbryn ska också få sig en liten lyftning. Somliga behöver ingen keps. Så det så. Han kommer att bli så stilig ikväll när finkostymen åker på. Det blir repris på galastassen från Umeågalan - om Gud vill...ja, och om mitt blixtlås håller vill säja...

Vi har rätt olika infallsvinklar på vad som är viktig/mindre viktig kunskap att ha med sig från skoltiden. Vi har båda gått i den 'gamla skolan' och delar inte helt oväntat ofta åsikten att - det var bättre förr. Inte helt oväntat är R mera inne på den matematiska/tekniska biten, och senast i morse bad han mej räkna ut hypotenusan av nånting. Där någonstans får min hjärna error, mest för att jag blir obstinat och precis just där - som på kommando, börjar vi vårt kärleksfulla gafflande med varandra.

Jag ber honom räkna upp någa satsdelar, och han flackar med blicken och gör en skenmanöver till integrala ekvationer, jag kontrar med ackusativobjekt, och matchen slutar 0-0 som sig bör. Vi är väl medvetna om varandras svagare och starkare sidor, och hyser den största respekt för varandras olika kunskaper. Faktum är att vi tillsammans nog är så nära den perfekta hjärnan man kan komma - åtminstone till synes. Med perfekt menar jag en höger och en vänsterhalva som verkligen försöker kommunicera med varandra, visserligen med mer eller mindre lyckat resultat....men ändå. Det viktiga är ju att 'skallen' är någorlunda symmetrisk, att vi uppskattar varandras färdigheter och matchar varandra i relationen.

Jag menar att att läsa böcker är viktigt och slukar allt jag kommer över. Han har inte läst en enda bok efter skolan. Jag menar att kan man multiplikationstabellen på sina fem fingrar och klarar de fyra räknesätten och huvudräkning så klarar man sig bra i livet. Kniper det så kan man damma av miniräknaren, eller fråga någon om hjälp.

Han menar att integrala ekvationer är något som man ständigt ska ha aktuellt. Att räknestickan är en välsignelse. Att hypotenusor och andra obegripligheter är basvaror i kunskapens skafferi. Jag hurves vid blotta tanken. I mitt inte så lilla huvud (hattnummer 59) sorterades denna typ av kunskap genast bort under högen 'oviktigt i vardagen'. Jag klarade proven, men sedan 'bort det' för att samla på sådan kunskap som kändes lustfylld, intressant och användbar i mitt liv.

Det finns dock två saker som gör mej fullständigt tom i huvudet och som är obegripliga att förstå, trots att jag verkligen har försökt, det kan jag villigt erkänna. -Det är att ställa in och tolka en kompass, samt att ställa in tiduret till motorvärmaren. Jag kanske har fått ett kraftigt slag mot huvudsvålen någon gång just där förmågan att förstå detta skulle ha funnits, men å andra sidan är jag en riktig hejare på logik och planering vilket känns betydligt mer användbart.

Dessutom har jag ju ett komplement i form av en skogskarl att gå i bakhasorna på och en motorman att vifta med ögonfransarna åt när det börjar bli minusgrader ute. Och skulle det krisa sig så finns det ju faktiskt gammaldags stickkontaker utan tidur och moderna GPS-sändare att märka små förvirrade människor med dåligt lokalsinne med. Vi som riskerar att komma bort i björkriset.

Vilka saker som Robert har svårt att förstå av sånt som jag tycker är basic, ska jag inte ge mig in på, med det finns en och annan. Tro mig. Här kommer R ångande och hävdar envist att det är 1-0 till honom och påstår enträget att man har mer nytta av matematiken än svenskan.....Vad säjer ni om denna brasklapp??? Diskussion efterlyses!

Räknar bekymrat slantarna och funderar hur jag ska kunna skrapa ihop tillräckligt för att åka en eller ett par veckor och hälsa på Bella i Thailand. R får jag nog inte med mej på den resan. Han är som en gammal polarhund och aktar sig hemskt noga för sol och värme, vilket INTE framgick i hans ursprungliga varudeklaration av sig själv. Helst ska det stå Gauto på hans biljett. Så sol och bad får jag allt vackert ägna mig åt på egen hand, vilket är en aning trist. Turligt nog så har jag tappat lite av min forna solbadarlängtan och huden har nog fått sitt av de ultravioletta redan. Men det skulle vara underbart att få träffa Bella och hinna få se lite av Thailand. Få se om jag kan hitta en flygstol till vettigt pris till mej och Alex.

Thailand skulle man egentligen vilja stanna flera veckor i, men jag måste hushålla med semesterdagarna. De ska ju räcka även till vår gemensamma 110-årspresent - 1 vecka i New York. Det blir troligen under "förfallstiden" säjer R. Alltså de veckor som det varken bär eller brister i Gauto. Sannolikt i början av maj. Vi får ju bo hos kära syster på Manhattan!!

För övrigt blir det nog Gauto för hela slanten på ledig tid 2009 förutom förhoppningsvis en avstickare till Göteborg/Stockholm på sensommaren, för att hälsa på Sandra och Daniel. Man borde ha fler semesterveckor att ta av!! Lyckans R som snart kan börja fundera på pension. Dit lär man ju ha 20 år kvar innan man har råd att sluta jobba! Det blir till att köpa en trisslott i helgen känner jag!

I morgon är det Nobelfestsdax igen. Vi är för andra året i rad inbjudna till 'Haga slott' i stan hos goda vänner Kristina och Mats på deras traditionsenliga Nobelfest tillsammans med en massa andra festklädda trevliga människor.

Man paras ihop med någon av herrarna, får ett kuvert där man får veta vilket pris man fått detta år och ska förbereda ett spirituellt tacktal tillsammans med sin kavaljer, utifrån några givna roliga parametrar. Kungen och Silvia är givetvis på plats, och Alfred Nobel himself of course. 'Hovmarshallen' håller i hela upplägget. Man möts av studenter som tar emot och serverar välkomstdrink.

God mat, dryck, musik, underhållning och dans står på programmet. Vardagsrummet draperas av den svenska flaggan och över hela slottet ligger en air av högtidlig feststämning. Värdinnan som brukar vara frapperande elegant i långklänning, har också förberett utförliga och välskrivna motiveringar inför utdelningen av årets Nobelpriser.

Spänningen är olidligt! Förra året var jag tillsammans med min kavaljer Litteraturpristagare och R var statsminister Reinfeldt. Det svåraste blir ju att hitta en passande kreation, så man inte gör en 'Friggebo/Gry Forsell' Behag i lagom dos är nog bäst. Men min tilltänkta festblåsa känns faktiskt....som min far skulle ha formulerat det: 'Ytterste hålle spitt' Det blir bön och fasta fram tills i morgonkväll. Håll tummarna för blixtlåset.

Började dagen med en hemgjord proteindrink efter tips från en bekant på en mättande och nyttig historia. Den var riktigt god - och nyttig dessutom! Mitt mål så här en vecka in på det nya året, är att hitta nya sätt att hålla mitt blodsocker på en jämnare nivå, för hälsan och för R:s blodtrycks skull. Jag blir nämligen SÅ mycket angenämare att kampera ihop med, när blodsocker och hormoner hålls i schack så där lagomt.

Väntar otåligt på att chefen ska ge klartecken för mitt via jobbet rabatterade träningskort på simhallen. Jag måste prova och se om simning skulle kunna vara ett sätt att röra på sej utan att 'skära ihop' vilket varit mitt stora bekymmer efter trafikolyckan 2007. Smällen mot vänster lår och höft när jag 'skalade' tallen har gjort något med mitt höft/bäckenparti så att jag lätt får upphakningar skärande smärta när jag promenerar, skuttar på stenar eller rör mej på ojämnt undrlag. Inaktivitet som följd på detta gav som ett brev på posten några extra kilon, samt urdålig kondition. Väntar otåligt på en höftröntgen och därefter ett snack med försäkringsbolaget om det finns något mer att göra för att återfå den ursprungliga smärtfria tillvaron. Jag hoppas hoppas.

I min ålder behöver jag utöka min fysiska aktivitet, akta mej för benskörhet och försöka sköta om gammkroppen så inte attiraljerna hamnar alldeles på fel ställe och svämmar över alla bräddar. Däremot kan jag inte påstå att jag längtar efter att visa mej offentligt i baddräkt. Det får nog bli en bad-burka tror jag..... åtminstone tills formen kommer, för badkrukan har jag växt ifrån för länge sedan.

Tack - Lilian Lindberg för att du har.....tra la la
Tänk er Radiokören sjunga ovan nämnda rubrik.... Nu handlar det dock inte om tv-licens, utan om ett tack, för att du min barndomsvän Lillian, fick mej att minnas ännu ett par saker från förr, som t ex störtloppet utför Flakaberget! Brorsan och hans kompisar var riktiga våghalsar i mina ögon, när de med dödsförakt justerade kabelbindningarna, innan de nedhukade tog fart ned längs det vältrampade spåret i bästa backhopparstil. En fräsande sladd avslutade åket, just nedanför 'göningskasa' bakom våran lagård.

Själv åkte jag lite stillsamt utför på en masonitskiva en bit därifrån i en mindre backe. Killarna hade också spårat ett spår runt berget där det tävlades och slogs rekord på rekord. Lite senare fick byn sitt elljusspår och Korpenbrevlådan kom upp. Flera av mina kompisar kom från familjer med stort skidintresse, och de tränade och åkte snabbare än vinden i motsats till mig. Åsa, Ulla och Ingegerd Borgström från Bjurås var duktiga skidåkare all tre och coachades av sin spänstiga pappa Tore. Laila Skoglund var också duktig, och hennes pappa Allan var en av byns entusiaster gällande skidåkning.

Jag brukade hänga på Lilian och Barbro ibland, men de var både äldre, snabbare och bättre än mej, och hade det inte varit för min mörkrädsla, så hade jag nog ohjälpligt kommit på efterkälken.

En vinterdag fick jag följa pappa till Lycksele där han tog med mej till Haraldssons sportaffär för en överraskning. Där fick jag köpa ett par citrongula underbart fina längdskidor med rottefälla, vita mjuka skinnpjäxor med en smal röd kant och nya skidstavar. Jag minns inte ens att jag hade tjatat och önskat mig dem, men jag antar att pappa såg att de ärvda handmålade hemtjärade Edsbyns med obefintliga brätten var mogna för soptippen. Den dagen var jag så glad att det kändes som sockerdricka i hela kroppen. När vi kom hem vallade pappa dem och jag skyndade mej ut för ett provåk.

Denna vinter åkte jag elljusspåret många gånger och lade varje gång en lapp i Korpenbrevlådan. Det var någon form av pris eller bonussystem till de allra flitigaste, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Vi åkte även buss en dag från byaskolan till en skidtävling på Furuvik i Lycksele. Då gick jag i femman. Där pratade vi med några killar. Bland annat minns jag en riktig snygging som hette Åke Moren. Häromdagen såg jag honom i Vk i ett reportage från Lycksele. Han har förmodligen ingen aning om att han finns kvar i ett litet minnesfragment från 1970 hos en jänta från Vindelgransele.

Samma vinter åkte jag även Domänloppet i Björksele, tog guldmedalj i min klass och gjorde skidhistoria. Att jag var den enda som ställde upp i min klass, låter vi vara osagt.... Svenska Skidspelen i Lycksele minns jag också som en stor händelse. Alla dessa tusentals människor, och så storåkarna - stjärnorna. Jag minns att jag nuddade vid Sven-Åke Lundbäcks armbåge när han gick förbi. Det var stort. Riktigt stort!

Denna skidsportsspäckade vinter åkte vi även till Tjamstan i Malå från skolan för utföråkning en dag. Med kabelbindningar och plättlaggar..... Jag med min höjdskräck, minns paniken inför liftåkandet, och ångesten som gastkramade mej när jag inte vågade kliva av där uppe, och i panik slängde mig av i sista sekunden. Detta enda mardrömsåk hasade jag mig ned på rumpan. Först de sista 50 metrarna plogade jag mig ned den sista flacka biten, fram till ryggsäcken, chokladtermosen och tryggheten

Huskurerna håller på försvinna ur det svenska kulturarvet. Sjukvårdsupplysningen är nedlusad med samtal från unga föräldrar som blir oroliga om ungen har 37,5 i två dagar. Mor och farföräldrar har inte fört gammal kunskap vidare till nya generationer. Man kan inte ens koka en vätskeersättning eller ha en aning is i magen och våga lita till sitt omdöme, utan kastar sej i bilen till akuten för en oftast simpel infektion. Visst kan jag ha förståelse för att man som förälder kan bli vanmäktig när barnet har t ex öroninflammation, hög feber och skriker dygnsvis. Man vill ha medicin NU!

Tillgång skapar efterfrågan. Tillgång stryps och skärs ned. Efterfrågan kvarstår och vips man har förlorat generationers samlade kunskap, sunt förnuft och huskurer. Idag ser man i tidningen hur resistenta bakteriestammar ständigt ökar. Mycket illavarslande. Man har inte längre något att sätta emot på grund av alltför lättvindigt förskrivna antibiotikakurer. Folk dör för att man missbrukat antibiotika istället för att spara den tills den verkligen behövs. Dags att återvänta till basic, gott folk!

Jag tror det är dags att intervjua äldre släktingar, dokumentera och spara guldkorn ur husmorstipsen. Själv minns jag barndomens huspotek som innehöll: Lazarol, Jukonsalva, Purex, Vicks snuspinne och Vicks salva samt Vademeccum munvatten och Magnecyl. När man hade svid i stjärten åkte potatismjölet fram, och när örstygnen slog till var det kattskinnet som gällde. Våtvarmt omslag på stickor och nageltrång. När man var magsjuk kunde man få en sockerdricka. Vi överlevde - alla sex syskon, utan akutmottagning eller sjukvårdsrådgivning.

I vuxen ålder har jag tillägnat mej olika vitlökstips, hemkokt vätskeersättning, youghurt på solsveda, och så rispåsen som man värmer i mikron, den underbaraste och billigaste smärtlindring som tänkas kan. Nässköljning blir min nästa test för att förebygga bihålebesvär. Jag håller på att läsa in mej i ämnet. Det blir till att skaffa en nässköljningskanna endera dagen. Den mest underskattade friskvårdsfaktorn är dock vila, det är min fasta övertygelse

Idag preparerar vi oss med c-vitamin, diverse hälsokosttabletter mot förkylning och går på Alvedon i hopp om att lura en infektion i antågande och förhoppningsvis tillfriskna supersnabbt. Människan är nu en gång för alla korkad 'i kubik', och när inte knoppen har vett att lägga sej och krya på sej, så blir man som ett brev på posten - riktigt sjuk .....länge dessutom.

Man biter sig i svansen, gång på gång. Om vi lärde oss att lyssna på kroppens varningssignaler och vila oss i form så skulle vi ha färre sjukdagar. Sömn, kärlek, vanligt vatten och varmt på fötterna. Det är vad syster Gunnel ordinerar en kväll som denna. Kryddat med ett uns empati och en sval hand på pannan!

Mediciner i all ära... Visst är det fantastiskt med dagens utbud. En klok doktor sa en gång, att mediciner utan biverkningar ska man passa sej för. Utan biverkning - ingen verkning....och nog ligger det en hel del sanning i det uttalandet. Jag tycker dock inte det känns riktigt sunt när läkemedel säljs via tv-reklam. Men jag erkänner att jag är kluven till detta fenomen och har 'gått på' flera av dem.

Kärt barn har många namn, och det är sannerligen bäddat för förvirring inför hyllmetrarna av synonymer till kända hederliga gammal bekanta som magnecyl eller alvedon. Billigare synonympreparat låter ju bra, och de lär ju vara testade efter samma konstens regler som originalet, men nog är jag en aning skeptisk. Själv åt jag nyligen en dunderkur antibiotika, som jag starkt misstänker var verkningslösa sockerpiller. Jag märkte ej av vare sig verkning eller biverkning, och har även hört/sett andra ha frånvaro av effekt. Billigast är nog inte alltid bäst.

Ett av de mest populära slemlösande preparaten, brustabletten Acetylcystein, lär enligt senaste forskning vara totalt verkningslöst som läkemedel, men har däremot en riktigt bra placeboeffekt. Tron verkar allt!

Paul i Vindeln, från bloggen bredvid, börjar visst repa sig från sin förkylning vilket gläder oss läsare, men han har helt förståeligt varit lite ambivalent i valet mellan olika värk/febernedsättande mediciner. Som en av hans läsare konstaterat så går det nog bra med Alvedon eftersom det inte handlar om mensvärk.

Mäns värk, är nu inte som kvinnors värk utan betydligt svårare vilket inte får förglömmas..... Med ett fint plåster, lite värme, kärlek och handpåläggning, kommer man långt där! Ni vet ju hur det är när en kille är riktigt förkyld. Vad gör dom inte för att få se oss i sjuksköterskeuniform....

Redan långt före bokstavsdiagnosernas storhetstid, så benämnde man ju kvinnor med svårdiagnosticerad värkproblematik nedsättande som - SVBK. Denna förkortning kunde man hitta i journalanteckningar förr i världen. Idag skulle nog ingen doktor våga/vilja komma på tanken att använda ett sådant diskriminerande 'slaskbegrepp', För er som inte känner till begreppet så stod det för Sveda Värk o Bränn-Kärring .

Trist att tänka på hur många söndervärkta kvinnor som aldrig fick någon riktig hjälp med sina besvär, innan kunskapen kom om vad smärta i själen kan göra med en människokropp - förutom ålder, slitage och skador förstås. Vi går en mycket spännande framtid till mötes gällande rön och ny forskning om hur kroppen, själen och hjärnan fungerar. Vi är rätt komplicerade...ja även ni män för den delen.

Nästa inlägg kommer att handla om alternativa medicin, huskurer och hokus pokus. Missa inte det!

Jag och R sitter sida vid sida och tittar på ettans nostalgireportage om Sveriges stora skidåkare på längden och tvären. Man blir imponerad, och understundom lite nostalgiskt rörd åt en ung Ingemar Stenmark på prispallen, samtidigt som jag i motsats till R kan skaka på huvudet åt galenskaperna som är så otroligt långt ifrån min egen sportallergiska sinnevärld.

I minnet kan jag se klassrummet på Malå centralskola fyllas av hormonstinna tonåringar i höga hemstickade Stenmarkmössor, utsvängda gabardinbyxor och skoterskor. Byxorna var nedstoppade i skaftet baktill. Vi samlades och trängdes, uppflugna på bänkar hyssjande till varandra. Ett proppfullt rum med ungdomar bakom fördragna gardiner i spänd väntan på första eller andra åket. Vi hade lämnat pennor och skolböcker rakt upp och ned på skolbänkarna och rest oss på ett givet kommando för att vallfärda till tv-rummet för att se vår nationalhjälte prestera. Det känns som väldigt länge sedan.....

Tillbaka till verkligheten på jobbet.Nytt år - nya utmaningar. Efter en lång dags färd mot natt, kom vi äntligen hem på senkvällen igår. Det kändes skönt att få krama om Alexander som levt det ljuva ungkarlslivet sedan Daniel o Britta återvänt till Stockholm. Den egna sängen kändes lite stor och främmande efter att ha legat på 'skarven' i Gauto. Kudden hade mist lite av sin personlighet och John Blund lyste med sin frånvaro långt efter att de första timmerstockarna rullat in från andra sänghalvan.

Jag såg arbetslivet 'passera revy' för ett ögonblick, och försökte återföra tankebanorna till jobbtänket som legat i malpåse under helgerna. Så länge det känns sedan julafton, och ändå - så fort ledigheten hastat förbi. Till sist kom sömnen och alltför fort skrällde den vedervärdiga väckningssignalen. Smärta i kropp och själ när medvetandet slåss med töcknet. Insikten slår till som en rak höger och man svingar de lurviga över sängkanten innan man hinner känna efter ännu en gång. Det varma duschvattnet känns som en smekning och man blir påmind om hur lyxigt vi har det som har rinnande varmt och kallt vatten i kranen.

Kul att träffa arbetskamraterna och få börja beta av uppgifterna i en alldeles ny fin almanacka. 2009 vad har du i beredskap åt mej?

I Morgon bär det av. Vi lämnar Gauto för civilisationen. Ett stopp hos Ove och Ingrid i Arvidsjaur och sedan Sörfors. Det kommer att kännas märkligt att mötas av julgran och diverse julsaker, men de får faktiskt hänga kvar till helgen. Det ska bli skönt att komma hem igen!

Kan efter dagens alternativa paltprovning konstatera att Raspeballerna står sig riktigt bra i konkurrensen. Dock snäppet sämre än Mammas förstås, och trots frånvaro av mjölk vid själva provningstillfället. Ett uns kornmjöl kan möjligen tillsättas vid utbakningen, annars kan jag rekommendera att ni testar dem

Runda fasta 'Raspeballer' kontra 'Flatpaltn, Fetpaltn å Fläskpaltn' Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer. Det låter som något man nästan vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det senaste på paltfronten, fixt och färdigt med potatisflingor och allt. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Palten med sitt genuina ursprung i Piteå har fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta. Palt i pulverform.Hm. Jag är ruggigt skeptisk... men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda. Idag provkokar jag dessa här i Gauto. Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i Mammas kök, i Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mej det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas - en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt har uppnåtts när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela den till sväljkonsistens. Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sej och inväntar Paltkomat - det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sej i ett kolhydratsrus med en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger. Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2, och vi tar gärna en liten tupplur under tiden.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna: När man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt - och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med Paltkomat, i sanning.

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite djupare analys på Palten som företeelse.

Jag vågar drista mej till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var nämligen där det hela började. Se bara på Vårrullen - deg med köttinnehåll, Pizzan - deg med köttinnehåll, Pajen - deg med köttinnehåll, Pitabrödet - deg med köttinnehåll, Korv med bröd - deg med köttinnehåll, Pirogen -deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får nog helt enkelt söka människans ursprung i Pitetrakten. Sensationellt tycker du kanske, men vid närmare eftertanke - visst går dom lite på knogarna i Pitetrakten? (Obs det finns inget samband med Pit-bullen och Palten)

Idag öppnar jag i allafall en påse med det vita pulvret (ni på Stureplan ska inte tro att ni har ensamrätt på pulver) Ni får invänta rapport härifrån oss och se om vi bestämmer oss för att gilla eller ogilla det norska påfundet. Den som väntar på något gott.....

Mera värmande pussar!

Vaknade åter igen till stormvindar. Vad är det med vädret egentligen? Igår vindstilla och - 25, idag stormvindar och -10. Att klimatet uppenbarligen är i olag är ju ingen nyhet, men det känns märkligt att själv få konstatera det. Rödingen jublar väl antagligen där nere i det stilla kalla vattnet och får härmed växa till sig tills vi ställer kosan norrut igen om några helger.

Just så, sa jag dagarna före jag mötte R. Nybliven singel, tufsig och genomskinlig utfäste jag detta: Hädanefter ska jag leva själv - länge! Bara gå in för att vara en bra mamma, umgås med mina nära och kära, fundera på vad som är viktigt i livet. Definitivt ingen mer karl för min del inom överskådlig framtid.

Jag skulle satsa mer på barnen....och OM......jag sa OM.....jag mot förmodan..någon gång långt in i framtiden EVENTUELLT skulle söka mig en karl så gällde ett antal icke förhandlingsbara kriterier. Jag minns inte alla dessa idag, men ett var i allafall: Han ska ha inlandsmentalitet.

Vad jag menade med detta var att jag ville ha en präktig karl som kunde fixa och dona, som kunde skjutsa omkring mig på skotern om söndagseftermiddagarna, gräva en grotta i snön och koka kaffe på elden. Kikmeta i hålet intill, i tystnad och samhörighet. En trygg karl som vill vara i naturen med mig, fiska, ligga tyst vid en skogseld och känna samhörighet. En som är stark och skön och som luktar gott. Dessutom är det viktigt att han köper hela kitet med barn bakgrund, musiksmak och släkt. Han får inte vara någon mes, utan en riktig man med valkar i nävarna. Det ska vara en som gillar mig för den person jag är, som är trygg, pålitlig och har humor men ändå är klok, smart och helst en hejare på TP och korsord och älskar mig med hull och hår. En hemkär typ som ogärna huserar på puben och oftast nöjer sig med att berusas av kärlek. M a o en ren, skär och orealistisk utopisk mansperson.

Så ramlar jag mot förmodan och helt oförhappandes över en bångstyrig norrbottning i form av en mycket övertygande R, och alla mina goda föresatser rök sin kos.
Han uppfyllde många av mina kriterier. I alla fall så bar det sig förstås inte bättre än att man vips fällde ned hjärtats bogvisir och in steg han med stora kliv - iförd storstövlen, skinnbyxen och rutigskjortan. Där sitter han fortfarande  och gonar sig i hjärtevärmen. Och sköter han sina kort väl så lär han bli kvar därinne och den som får min kärlek - han är en lyckans ost!

Håll utkik efter en den sanna historien" Det var en gång en rävkapuschong! Visserligen en repris, men sann ändå.
 

Läser om tankar och funderingar kring utbudet av potentiella prinsar för lätt luttrade kvinnfolk. Det finns en hel del grisar i säckarna av båda könen där ute, och det är nog mera tur, tillfälligheter, kemi och kompromissbenägenhet som avgör om man hittar någon att dela ljuvt och lett med.

Det är där jag känner mig manad att skriva några rader i ämnet . Just det ljuva och leda som man plötsligt ska dela med en annan människa kan ställa till problem. Mest troligt har den andra människan inte bara en del år på nacken, utan även ett brokigt förflutet som innebär bagage i form av människor, pinaler och invanda mönster - later och olater.

Har man levt ett halvt liv och dragit på sig en massa prylar, lagt sig till med en viss stil, och så ska man plötsligt kombinera ihop sina saker i ett gemensamt hem, så kan det bli lite känsligt. Jag har alltför många gånger hört tjejer berätta om dejter som varit lovande - fram till besöket 'hemma hos', där de plötsligt befunnits stirrande rakt upp i en 80-tals takfläkt och därvid omedelbart svalnat . Inte så mycket på grund av den kylande fläkten i sig, utan av dess blotta förekomst. Just takfläktar, tavlor med gråtande barn och skrymmande prispokaler, är saker som jag noterat verkar ha en avskräckande effekt hos det täcka könet. Likaså vita tubsockar i kombination med för korta byxor eller män som serverar fint vin i duralexglas. För min egen del går högt uppdragna chinos, hästsvans hos män och rökare fetbort.

Har man till slut hittat sin prins, tänker slå sina påsar ihop, och står inför att möblera ett gemensamt hem med två vitt skilda bohag, så vädrar man lätt en tänkbar kris. Här gäller verkligen att ge och att ta. Vems soffa hamnar på Blocket? Till en viss grad kan man använda sig av kvinnans list och den subtila konsten att omärkligt undanmanövrera känsliga banankartonger. Men mest användbar i detta läge är viljan/förmågan att kompromissa.

En dag blev vi sambos. Två återvunna halvgamla själar med varsitt skumt bohag. Båda var vi ägare/samlare av diverse suspekta föremål och av massor med mer eller mindre knepiga möbler...men även en god portion kärlek och god vilja. Just då var det lite svårt. Idag känns det inte så viktigt att ska vara precis på pricken som JAG vill ha det. Det viktiga är att vi trivs ihop.

Oumbärliga ingredienser i detta läge är kyssar, skratt och förhandlingsvilja. Tårar och envishet kan ibland underlätta, men då enbart i nödsituationer. Trivaliteter som tandkrämstuber, osthyvling eller toalettlock kan man oftast komma över, men inte grundläggande meningsskiljaktigheter.

Därför till sist - ett tips: Ta snabbt reda på hur en 'idealsemester' 'optimal sommar' eller 'en riktigt mysig jul' ser ut för den som du dejtar. Om du själv vill umgås på tumanhand, ha en romantisk solsemester på en liten Grekisk ö, och han helst vill hälsa på släkten och fiska hela sommaren i Korpilombolos utmarker, så låt varningsklockorna ringa - högt och länge. Semestrar och helger - det är viktiga saker det.

Kall bastu

Tur att vi fick skura upp oss efter konstens alla regler i Långviken. Utöver detta så är det tvättfat, uppumpat vatten i plastdunk ur borrhål och våtservetter som står till buds här i vintergauto. Det känns inte riktigt läge att elda i storbastun, eftersom det tar timmar innan man uppnår behaglig bastuvärme. Jag ser fram emot nästa år då det förhoppningsvis kommer att finnas rinnande vatten inne och den andra delen av stugan är klar och utbyggd med hygien och toafaciliteter. Nya personbästan på snabba utedassbesök pressas dagligen, och jag tänker under stundom på urbefolkningen som enligt Linnés lärjunge 'voro som fernissade' av smuts. Riktigt där är vi inte än i det kroppsliga förfallet. Gud signe våtservetterna som dessutom är perfekta att städa med!!

Jag trodde aldrig att jag skulle säja detta - men jag börjar få lite lappsjuka här uppe. Kylan tillsammans med förkylning gör att man inte vill gå ut, provianten börjar bli lite enahanda och just nu har jag hägringar efter pizza eller något annat smarrigt. Det lutar åt nudlar. Huu!
Stugan är ett kaos av bräder och målarburkar, R är eländig och stämningen en aning dämpad. Nu måste jag hitta ett sätt att muntra upp mej/oss på

Frusen utsikt

Vaknade efter en drömfylld sömn till försiktigt orgelspel. Det visade sig vara våra unisona luftrör som jammade så här på morgonkröken. -20 ute och rosa morgonhimmel. Idag bara måste jag få fiska en sista dag för denna gång. För övrigt blir det till att måla väggstumpen som R panelade igår med alla trixiga hål för eluttag som frestade på hans krassliga tålamod. Kaklet får bero till en annan gång. Man kan inte rå över förkylningar och tappade orkar.

Spänd förväntan inför kvällen körslag, ifall programledarkreationen skulle uppfylla de högt ställda förväntningarna på ännu mer bristande tillskärningskunskap hos skräddaren. Det visar sig att det inte bara är föväntningarna som är högt ställda. Frälsningsarmen (smeknamnet på BH) lyfter verkligen de fallna långt över förväntningarna denna gång. Om tv4 drabbats av de hårda tiderna och tvingats skära ned även på tygmängden, eller om klänningen krympt i förtvätten förtäljer inte historien men onekligen går associationerna till Norrmejeriers mjölkproduktion och väcker en vag undran om det finns sponsorpengar med i bilden.

Pappa Alvar Hedman och Oskar Borgström ränner den svåra Djupselforsen

Så här i försommartider så minns jag flottningen i Vindelälven, den mystik som omgav dessa intensiva dagar, i min minnesbild från barndomen. Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Som barn  var jag omåttligt stolt över detta. Idag är jag fortfarande stolt och väldigt imponerad. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom, min stora lilla pappa Alvar Hedman, tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten, och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig, humoristisk, och hyfsat "tjurut", alltså enträgen och envis. Man kan ana vart de generna kommer ifrån i somligt. När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen, i bygdens vackra vilda livsnerv - Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en speciell stämning runt flottningen. Liksom en otålig väntan i luften när de började närma sig - flottarna. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster, och nog var deras kinder lite extra rosiga under tiden som älvdalen fylldes av dessa unga män. Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven, dessa svala försommarkvällar medan sälgen savade och man ännu kunde göra visselpipor av kvistarna. Längs vägrenarna stod de parkerade med sina Volvo amazoner, Pv:ar, gammsaabar och opel kadetter. De allra första gökropen kunde höras, där man stod i spänd förväntan tillsammans med övriga åskådare och spanade uppströms för att få den första skymten av skådespelet, lyssnande efter ljudet, slamret, ropen, båtmotorerna och timrets dunsande.

Jag kan än idag förnimma doften från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret. Tjärvedens karakteristiska doft och de blå rökslingorna som alltid sökte sig åt mitt håll. Över nejden vilade en air av testosteron, när flottarna - dessa seniga starka män passerade. De var djärva, hoppande på stockarna med sina långa båtshakar. Luften är fylld av hetsiga rop, man häpnar över deras snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen förstås. Allt sammantaget skapade en återhållen spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av timmer som liksom tycktes levai ett myller av vackra starka stockar. Den vackra furun som växt sig lång rak och värdefull i inlandets skogar, och någonstans mitt i allt detta fanns Pappa, och någon gång ibland kunde man urskilja just hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt, lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik, eller i brist på detta - ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar - stämningen smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för lite äldre män redan då, eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren,Göte Lif . Jag sa: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Flottarna drog förbi, endast "sladden" återstod. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Slingor av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Timmerkusarna putsade sina horn i barkhögarna. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina essenssaftflaskor och ursköljda skogskaffepannor och återvände sakta hemåt. Endast gökens vemodiga rop intensifierades i den ljuva lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Morgonsol över Svaipa

Svinkallt, och en annalkande förkylning gör att fisket får vara denna kalla januaridag. Det finns litet att göra inne och vi får väl 'drykt' oss efter bästa förmåga.

Fiske på Tjolme. http://photo.net/photos/Rosan

Först är det kanske på sin plats med en liten ordförklaring. Övarnevattne - är när det är vatten ovanpå en stadig våris, innan isen flyter upp och blir som ett torrt stadigt salsgolv.

Häromåret hade jag celebert besök i Gauto av min syster Sonia, några dagar i mars. R och hans vän Ewert packade skotrarna för att bege sig ut på en tredagars ripjaktssafari med övernattning i en koja på fjället, så vi skulle få ha stugan och syret för oss själva. Jag hade storslagna planer på att få erbjuda henne gnistrande fjällvyer, sprittande rödingar, soliga snöslänter, eld och goda matsäckar. Vi skulle bege oss ut på trygga skoterturer som var lagom långa. Inga farligheter'what so ever'stod på programmet. Äntligen skulle jag få visa henne mitt paradis från dess allra bästa vårvintersida....Trodde jag!

Vädergudarna hade andra planer. De vitklädda ripjägarna försvann med lastade skotrar in i snörök och dimma som låg tät över sjö och fjäll. Jag hade en illavarslande känsla av att aldrig mer få se dem. Nåväl vi roade oss efter bästa förmåga och hade riktigt trevligt. Det fanns en del att avhandla och 'slaver' om innan vi uppdaterat oss på varandras aktuella tillvaro på alla fronter.

Följande morgon var vädret oförändrat snöruggit och blåsigt, men jag var fast besluten att vi skulle ut på fisketur. Vad jag inte visste var att S hyste vissa dubier mot att bege sig ut på vatten - även om det var i fryst form och isen var metertjock. Jag utlovade en stillsam skotertur tvärs över sjön i maklig takt till öringgrundet. Efter att ha provgått isen i vår vik och viss övertalning äntrade vi till slut den svarta springaren och begav oss ut på sjön. Eftersom det drevade kraftigt så var jag fast besluten att hålla mig på det üppkörda skoterspåret.

Allt gick planenligt ända tills vi vid framkomst till öringgrundet insåg att det såg väldigt surt ut på isen. Nytt läge, vågade inte sakta in utan jag tänkte göra en vid lugn gir till höger för att efter denna sväng i spårad snö återkomma på huvudleden. Här inser jag att det är massor av vatten på den metertjocka isen. Vatten under snön. Jag känner att det börjar suga fast och inser att om vi fastnar här så är det bara att lämna skotereländet.

Jag ber Sonia att kliva av och krypa på skaren fram till det hårda spåret, för att vi ska ha en sportslig chans att klara oss från fastkörning. Här ser jag att paniken lurar om hörnet för kära syster. Jag ruckar loss skotern samtidigt som jag gasar allt vad tygen håller, och med vatten sprutande lyckas jag med nöd och näppe ta mig fram till hårt spår. Min vigulanta storasyster masar på snön och klarar sig till sist fram om än något blötskodd.

Såå fel det kan bli! Istället för att få presenterat allt det fina mysiga och säkra fjällivet för sig, fick hon nu istället en 'näradödenupplevelse' trots att ingen egentlig fara förelåg. Jag klarade mig med äran i behåll. Förstår ni vilken oerhörd nesa det skulle ha varit att behöva ta till hjälp i det läget. Det var en riktig rysare. Tur att vi hade torra ombyten och en värmande slurk Mummelman att ta till när vi utsjasade kom hem till stugan.

Kära syster: Jag hoppas att få en andra chans att visa Gauto från sin bästa sida! Du vet att du alltid är välkommen!

Isabellegumman

14/1 börjar Tv4 sända en serie som heter Semestersvenskar. Detta utspelar sig på det hotell där dott Isabelle är reseledare. Hon är dock inte en av dem som de ska följa på nära håll i arbetet, (Hotell Merlin Beach i Phuket) Men man kommer säkert att få se henne skymta förbi här och där det lilla gullet.

http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.790349&renderingdepartment=2.27691

Livet på en pinne

Nu håller mörkret på att lägga sig över övre Laisdalen, och endast fjällens konturer syns mot den skymningsblå januarihimlen. Några timmars fisketur känns i de möra benen, i de stela fingrarna men mest i det varma hjärtat som fröjdar sig storligen. Detta är livet på en pinne!!

Sammanlagt 7 rödingar har fått vara uppe på isen för att strax återvända ned i hålet för tillväxt i Mittisjöns klara vatten. Med lite god vilja eller desperation hade man kunnat kalla dem 'matfisk', men i ärlighetens namn var de i minsta laget för att man ska ha lust att stå och rensa med stelfrusna fingrar. Det blir ärtsoppa till middag istället. 'Den store' tar jag i morgon istället. Nu är ju isen preparerad, skotern och motorborren provkörd, och jag har många lovande hål att beta av så snart det ljusnar igen.

R har varit med ut en stund, men han mår inte alls bra av den kalla luften, utan återvände hem till stugvärmen och till lite snickarjobb. Nu har vi 'afternoon teatime' och jag återfår sakta värmen i fingrarna. Strax blir det till att dyka ned i pirkasken, lägga pannan i djupa veck och spekulera kring om jag ska testa någon ny variant i morgon? Har ni något spännande tips gällande pirkval för januarifiske av röding/öring?

Tänk vad märkligt...knappt är julen slut förrän man börjar känna av ljuset och längtan efter vårsol. Jag vill rekommendera er att boka in en fjällhelg/vecka i vår, med sol fiske och naturupplevelser. Varför inte till Övre Laisdalen..... Här finns Camp Gauto, Wennströms stugby,och i Adolfström finns även flera.

 

R steker palt, på fisketur med grabbarna

Sitter här i gryningsljuset och pep-talkar maggotsen. De ser oförskämt röda och piggelina ut så här i arla morgonstunden, och kryllar ystert i sin lilla burk. R rör lite mödosamt på sig borta i sängen och ser inte riktigt lika alert ut. -14 och vindstilla. Ovanför Krappesvares topp glider några skira molnslöjor sakta fram och makligt. Jag känner pirret i ryggslutet inför tanken på dagens fiske. Du som delar mitt fiskeintresse vet precis vad jag menar....Gårdagens fiskeprat med Assar och hans granne/R:s morbror som berättade om fina fiskafängen var rena förspelet för en utsvulten fiskarkärring som jag.

R passerar just mitt synfält i sina Stålmannenkallingar (present från barnbarnen) och jag hoppas att han är beredd att med fladdrande cape hjälpa mänskligheten (dvs jag) i eventuella trångmål såsom isborrning eller skoterstartande. Jag ska prova att fresta honom med en god liten matsäck ifall han följer mig en stund till Njalvad, en sjö ett par km bort, där jag fick stor röding vid den här tiden förra nyåret. Han får isåfall ta mitt bästa blänke - ett gammalt kopparblänke med neongul sköld och lila fält i mitten. Tillsammans med en liten liten orange enkelfluga med silverkropp har den varit mitt överlägset bästa vapen senaste åren i kampen om rödingen.

Nu ska jag se om ekolodet fungerar. Det kan bli en spännande dag. Återkommer med rapport senare! Det gäller att nyttja dagsljuset.

 

Utsikt över Mittisjön

När vi på hemvägen passerat Laisvall och hade kört c 2,5 av de återstående 3 milen till Gauto, möttes vi lättade av glittrande välkomnande elektriskt ljus från gårdar och gatlysen. I stugan var det varmt och skönt. Gud signe golvvärmen och den elektrifierade civilisationen! Längs vägen låg flera vindfällen och skogen såg lite allmänt tufsig ut efter ovädret.

Inte en krusning i trädkronorna, några minusgrader och massor med goda förhoppningar inför morgondagens tilltänkta fiske. Nu är jag rustad till tänderna med goda fisketips från min frände Assar, en sprillans ny kryllande maggotsburk inhandlad på Ok i Attjeplok och det ekolod R införskaffat för att optimera fisket. Vad kan nu rimligen gå fel?

Förkylning eller Vinterkräksjuka skulle möjligen kunna sätta käppar i hjulet. R har idag en spännande lite hes och klen röst. Det känns lite ovanligt att höra honom så, när man är van vid hans kraftfulla mullrande stämma och dena nya röst matchar inte riktigt 'skinnbyxenlooken'. Han låter faktiskt lite lik min buskisfigur N´Klemens med cykelhjälmen - han som int är sä stark.

Skönt att vara 'hemma' igen. Vi lär inte bli hungriga på ett bra tag efter all god fjolårsmat igår. Lite småprat via etern med S o C som nu lämnat Nepal, noshörningar och elefanter för några sista avslutande dagar i Dehli förgyllde aftonen. Livet är gott just nu!

x

Ett nytt år, ja ett alldeles oskrivet blankt och fint blad att börja året med. Det känns alltid lite högtidlgt och snudd på ödesmättat att gå in i ett nytt år. När man får göra det i hälsans tecken, i fred och frihet och tillsammans med goda vänner, så har man allt en människa kan önska sig. När jag summerar 2008 lite snabbt sådär, så har det varit ett fantastiskt år på många sätt, både jobbmässigt och privat. En del av det positiva är att jag har återfunnit pennan - verktyget som har visat sig vara min bästa länk till mina minnen, och ett uppsamlingsverktyg för de spridda tankar som hittills fladdrat iväg och bara slumpmässigt fästs på pränt eller hamnat i min låda av osorterade papperslappar.

Jag har fått många kommentarer kring bloggandet, både här och i möten med människor. De allra flesta är uppmuntrande, men någon även lite undrande kring syftet med skrivandet. Där har jag inget svar förutom att det varit en oväntad resa i minnets värld, men också en träning och förkovran i att skriva, formulera och nyttja språkets möjligheter. Alltså ingen djupare tanke än att det tillfört mig mycket att skriva själv men det har även varit givande att läsa det andra skriver.

Vad gäller skriftliga kommentarer så står jag fast vid att det är en stor inspirationskälla när någon bjuder på gensvar i en eller annan form, och det känns faktiskt som om jag fått flera 'osynliga' vänner här. Jag har även känt igen namn på personer som hört av sig från min barndom och ungdomstid vilket har varit otroligt kul!! Jag vill börja året med att tacka alla er som gett er tillkänna från alla olika väderstreck, och som förhoppningsvis fortsätter att läsa det jag skriver, kommenterar, hejar på, eller ger mig mothugg. Kram till er alla!

Nu är vi inne på ett nytt år 2009, och på internetanslutning från Långviken i Norrbottens djupaste inland. Vi har ätit så mycket god mat och druckit så mycket fin dryck med ryskt påbrå, att vi är alldeles stinna. Assar och Inga-Lill har plägat oss med de mest fantastiska godsaker som gravad röding och sikrom, för att inte tala om middagen med ripa, orre hemgjort potatismos och underbar sås. På detta efterrätt av hjortron och hallon. Mina smaklökar fröjade sig storligen och hamnade i nostalgiska minnessmaksensationer. En helt otrolig nyårsafton i goda vänners sällskap.

Det vete fåglarna om vi vill återvända till ett kanske strömlöst Gauto imorgon förmiddag. I alla fall så har jag fått uppleva den hemskaste stormen i mannaminne, enligt säker källa från Gauto. Gångna natt var jag övertygad om att stugan skulle lyftas från jordens yta och flyga vidare mot de sälla jaktmarkerna, men nu verkar stormen ha bedarrat. Gott Nytt År på er alla!