En Alla helgons dag för cirka en miljon år sedan, eller närmare bestämt någonstans kring 1970, åkte mamma pappa och jag som vanligt till kyrkan i Björksele för att närvara vid minnesgudstjänsten över de som lämnat jordelivet under det gångna året. Från den kvällen har jag ett alldeles speciellt minne. Pingstförsamlingens sångare från Vindelgransele skulle där tillsammans med Vormseles dito, delta i sann ekumenisk anda, och framföra ett par sånger vid gudstjänsten.

Vi hade övat ordentligt dagarna innan. Pappa var sångledare med mandolinen på den lilla korpulenta magen, och jag minns att jag var en aning stolt men ändå mest skämdes för vår lilla märkliga skara om kanske 15 personer. En salig blandning av ungdomar och medelålders själar. Huvudbonaderna på plats och gitarrerna högt på magen. Jag och faster Anna-Lisa hade alltid andrastämman, och längst där bakom hörde man farbror Edvins vackra tenor.

När vi kom körande i pappas vita Amazon uppför kyrkbacken lyste rader av marschaller framför kyrkan, och överallt på den snötäckta kyrkogården glimmade det av ljus och lyktor. Jag minns kylan på mina spinkiga nylonstumpeben i de halkiga småskorna, när vi vandrade den välskottade gången upp denna novemberkväll.

Inledningsvis efter att de stämningsfulla kyrkklockorna klingat ut, förberedde sej Björksele kyrkokör harklande för sitt framförande ifrån läktaren. Jag såg dom aldrig men gissar att de var högst en handfull tappra själar på framförandet av döma. Som vanligt i körsammanhang var det övervikt på sopraner. Ett par försiktiga altar och en eller ett par ansträngda tenorer kunde urskiljas bland sopranerna - och så det som jag främst minns och förundras över - kantorns kreativitet - att i brist på basar lägga in en trevande bastuba på djupet. En i sanning spännande men faktiskt ganska vacker sättning i mina små öron där och då.

Icke desto mindre minns jag hur jag som tioåring rördes av deras tolkning av psalmen Bliv kvar hos mig - som jag där hörde för första gången. Den är än idag en av mina älsklingspsalmer. Jag minns även den andaktsfulla känslan lite senare när kyrkovaktmästarens dotter - som var något år äldre än jag själv - tände ljusen ett och ett för de hädangångna medans namnen lästes upp. Hur jag beundrade sättet hon gjorde det på, med ett litet stygn av avund för det hedersamma uppdraget.

Den för mej ovana kyrkoritualen kändes spännande och lite främmande. Man visste inte vad som skulle hända härnäst. Jag minns träsmaken från den hårda grålaserade kyrkbänken. Prästens ord minns jag däremot inget av, men jag kan när jag vill i andanom liksom höra pappas drillande mandolinspel i introt till sången 'När jag änglars boning hunnit' som vår lilla grupp framförde senare under gudstjänsten.

En otroligt vacker kall och skymningsblå adventsdag 1988 begravdes han på Björksele kyrkogård under en stor vacker björk. Det snöade intensivt av lapphandskar som stilla och liksom symboliskt lade sej i mjuka flingor över graven och oss som stod där. Sov i ro lilla pappa - Sov gott.

 

Gomoron min sol,säj har du vaknat för att ge mig av din härlighet....Vi dansar här - prinsen och jag en tryckare till Sandras favoritartist och den låt som spelats oftast för honom i magen och laddar inför kvällens körslag. Texten är så fin och jag blir alldeles varm och rörd över detta livets fantastiska mirakel...

Vaknar denna vackra gnistrande höstmorgon i Gislaved. Utanför är marken frostbiten och rönnbären lyser röda i sina klasar. SoC bor centralt i Gislaved i ett fint hus alldeles intill ån som rinner genom samhället. Här är lugnt och skön men ändå med det nödvändigaste inom 5 min promenadväg.

Prinsen har sovit bra , vaknat för ett nattmål och sedan vaknade han alldeles nyss för tankning och blöjbyte. Jag hör hur han ligger och småknorrar mellan mamma o pappa i sängen. Sandra är småfebrig och mjölkstockningen lurar om hörnet. Hoppas hon slipper detta gissel.

Idag ska vi på 30-årskalas och få träffa Christians familj. Alltid lika trevligt.

När det gäller halloweenandet för min räkning så blir den enda skräckupplevelsen att möta sin morgonrufsiga uppenbarelse i spegelbilden. Nu ska här borstas tänder så jag törs gosa med i turordningen R och sedan lillkillen. Kanske jag gör som bonden Roger - en pussattack.

Saken är den att nu är mormodern inkissad efter alla konstens regler, har bytt bajsblöja, haft djupa och ingående samtal och ögonkontakt med lillkillen som har gett "tummen upp" för mormor och ger henne mestadels intresserade och koncentrerade ögonkast. Vi har påbörjat en lovande livslång relation och jag kommer att göra allt jag kan för att få en naturlig roll i den här lilla älsklingens liv. Mitt fina lilla barnbarn.

Igår när vi satt och körde E:4 söderut lyssnade vi på Karlavagnen och ämnet för kvällen var "åldrande föräldrar". Jag satt just och tänkte på "livets gång" generationsväxlingar och att min gamla mamma nu är mormor till 22 barnbarn och mormorsmor till 16 barnbarnsbarn, så jag ringde till radioprogrammet och kom med. Stina Wollter som var kvällens programledare har även bott i Vindelgransele. Lyssna här om du vill höra vårt samtal 30 min och 40 sek in på gårdagens Karlavagn Del 3.

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2027480&BroadcastDate=&IsBlock=

Nu är vi framme efter otålig väntan. Nedresan gick via Västerås där vi fick sova några timmar och träffa våra goda vänner Ewa o Mats.

Känslan när jag fick mitt lilla barnbarn i min famn var obeskrivlig, ljuvlig och gripande. Han är så fantastiskt fin, söt och har ett underbart temperament. Vi har hunnit bekanta oss och jag har fått snusa honom i nacken och småprata om livets mysterier. Kameran går varm och jag kan knappt slita blicken från honom. Man blir full av kärlek!

Ska strax bege mig ut i mörkret och köra till Piteå. Det känns lite pirrigt med tanke på  att det frusit på. Läser just om den hemska olyckan som tagit 2 ungdomars liv och sänder en tanke till de som mist sina kära. Vi måste vara rädda om varandra och leva som om varje dag vore den sista. Nästa gång jag skriver, så har jag landat i Gislaved och fått möta den/de jag läntat så efter. Kram och kör försiktigt idag!

Efter en dag av flängande är jag nu hemma och på min rätta plats (som R skulle benämna spisen;) 2kg färsbiffar med vitlök och fetaostfyllning samt en äppelpaj senare tar jag välförtjänta minuter vid tangentbordet innan jag avslutar kvällen med att baka en laddning Elisabetbröd. Jag vill ha med mig lite av "mammas smaker" och kunna bjuda på.

Imorgon bär det av  - först bilande till Piteå i svinottan, därefter bilande från Piteå till Umeå imorgon eftermiddag för att där genast ta plats i Robbans bil med kosan ställd mot Gislaved via en nattmacka och ett par timmars sömn hos Ewa o Mats i Västerås.

Det blir till att packa bilen ikväll. Kan ni begripa att nu får jag snart träffa mitt barnbarn!! Jag längtar och kom på mig själv flera gånger under dagen idag att bli alldeles rörd och tårögd när jag tänkte på honom.

Vaknar med ett ryck till väckarklockans påträngande signal och med en stressig känsla i maggropen. Jag var mitt i en dröm, men idag och alltför sällan nuförtiden minns jag tillräckligt för att kunna återge drömmens sammanhang. Detta i motsats till R som kan återge komplicerade och ologiska turer från de mest vansinnga drömmar. Det är alltid lika fascinerande  att höra honom berätta om sina drömeskapader.

Jag var i alla fall mitt uppe i att fara omkring och försöka hinna med ett dagsprogram. Känslan av tidsnöd, av bilköer och frustration satt kvar i mitt medvetande och sitter ännu som en metallisk eftersmak i gommen.

Som om det inte skulle vara nog med verklighetens pusslande! Drömmar - i den mån de nu förekommer, tycker jag ska vara stärkande och trevliga!

Med den här drömmen gör jag som Sverker brukar göra med skräp - stoppar den rakt i soptunnan.

På nätet finns visst allt! För några år sedan hittade jag "katthimlen" och nu även  "minneslunden" en minnesplats för människor som gått ur tiden. Fint tycker jag. Nu kan man få frågan om man vill upprätta ett digitalt testamente. Min första reaktion var att det är väl ändå inte nödvändigt, men vid närmare eftertanke tänker jag: Varför inte? Vad tänker du?

http://www.mywebwill.se/

Ungefär så skulle jag beskriva min status såhär strax efter hemkomst från jobbet. Hela dagen har jag envisats med att ge mina snygga svarta klackestövlar en chans. Det var inte så klokt. Ungefär så gracil som en nyförlöst häger såg jag ur när jag krånglade mig ut ur bilen vid hemkomst. Nynnar nu lite på Povels  "Ta av dig skorna" och kokar en god fisksoppa till middag. Borta bra men hemma bäst!!!

Nu är det dags att plocka fram nästa kaliber av skodon. Mormorsskorna börjar kännas lite tunna och endera dagen så ligger djupsnön kall. Fjolårets vinterjobbskor gick oavkortat i soptunnan när våren kom, så nu återstår inget annat än att bege sig ut i skodjungeln. Något jag verkligen avskyr.

När man har begåvats med små fötter, stl36, så är utbudet lite knapert. Att hitta något på rean är knappas tänkbart. Av någon anledning verkar inköpare på skoaffärer ta hem ofantliga mängder av 41:or. Av restpartierna att döma är det inte så många kvinnor som har så pass stora fötter.

Jag skulle tro att andelen storfotade och småfotade kvinnor är ungefär lika många, så varför kan inköparna aldrig beställa hem för många av de små storlekarna. Vi vill också fynda!

Hälsningar från en besviken småfotad konsument.

Tankeväckaren del 1 av 3 avklarad för en skara personal om ca 40 personer från äldreomsorgen i Robertsfors. En slags "kick-off" inför deras eget utvecklingsarbete. Roligt att få samarbeta med olika demensteam runt om i länet. Lycka till tjejer!

Dimman ligger tät. Kroppen hade svårt att slita sig från sköna  lakan när väckarklockan ringde. Nu börjar en ny arbetsvecka och vad mig anbelangar får gärna snön dröja. Varje dag som man slipper isskrapning är guld värd. Kör försiktigt!

Botaniserar bland mina fiskebilder och hittar denna häftiga bild av laxägg. Här kan man snacka om ägglossning!

Usch vad mörkt det är denna våta oktoberkväll och den blöta mörka vägbanan formligen slukar strålkastarljusen. Har nu skjutsat sonen till flyget efter en trevlig eftermiddag tillsammans med mat och prat. Det är så roligt att få träffa telningarna även om det bara blir en kortis.

En lugn tv-kväll med R i fåtöljen bredvid får bli uppladdning inför en ny arbetsvecka. Kroppen tror ändå att klockan är 19.45 ! Det är skönt att ha fått en timme extra av helgen.

Två stolta små storfiskare en gång för länge sedan

Snart kommer Daniel o Alex hem. Robban återlämnar en grävmaskin i stan och hämtar hem killarna på samma resa. Det ska bli mysigt att träffas, äta gott och ha en lugn söndagseftermiddag tillsammans. Visst är det väl så att det är själva meningen med livet?

Den spännande fortsättningen.......

Team Pontare Go Go!!! Så känns det med hjärtat även om jag tycker de senaste insatserna varit en aning sisådär både vad gäller klang och ton. Jag tror att de har mer att ge och hoppas på att det visar sig ikväll!

R har lejt en kille med grävare och har varit ute i kallblåsten hela dagen. Världens godaste middag - köttfärsbiffar med vitlök, fetaost och grymt god kryddning, sås, pasta och sallad står fortfarande och väntar på att ätas. Jag tappade till slut  tålamodet och åt middag på egen hand.

I morgon får vi besök av min äldste son Daniel som jobbar på jazzfestivalen som ljudtekniker. Det spelar ingen roll hur vuxna de blir. Man längtar alltid efter att få träffa dem, krama om och uppdatera sig om livet jobbet och kärleken.

Tre toppensnäckor  på shoppingstråt

Just hemkommen från kreativitetsmässan. Lyckades förstås sätta sprätt på några kronor eller misslyckades med att hålla börsen stängd - man kan se det på olika sätt, och har nu lite småjulklappar och en trevlig väska att glädjas åt. Det blev dock ingen kreativitetsmössa i år heller. Det är svårt med mössor och jag har en tendens att se ut som en trädgårdstomte/smurf i alla huvudbonader utom fiskarhatten.

Skrattar när jag läser igenom mitt morgoninlägg och inser att jag aldrig mer bör skriva utan att ha glasögon på näsan. Det var ett riktigt lågvattenmärke med uteblivna bokstäver, felstavningar och annat trist som nu korrigerats.

Trevlig mässa, med ganska många utställare. Jag provade även på lite rörelse/koordination/musik och kände hur kreativa tankar frigjordes när jag fick aktivera kroppen på detta sätt. Jag fick glänta lite på dörren till mina drömmar, ideer och visioner om framtida projekt och hoppas att jag kan bevara den inspirationen så att jag inte faller ned i jante och dåliga självbilds-träsket igen. Tänk så lätt det är att hamna där.

Träffade Annika och AnnGerd som planerat, men även en del andra gamla och nya bekanta. Gjorde ett surr-test över en kaffetår och kände att rösten nu nästan bär. Hurra!!

För andra året i rad anordnar Umeå kommuns personalförening Sporren en Kreativitetsmässa. Det är fantastiskt kul att se hur mycket duktiga och kreativa medarbetare det finns och där finns allt  som tänkas kan i hantverksväg till försäljning.

Mycket stickat, konst, fotokonst, smycken, scrapbooking. Förra året deltog jag och mitt alter ego "N Birger - Gammpojken från Sursegmyrträsk" med lite musikunderhållning resp buskis. I år har N Birger gått in i väggen och inte kommit ut igen . Framtiden får utvisa om han rent av emigrerat för gott eller om han bara fastnat med sin "pondus" i öppningen.

I år hade jag bokat ett bord där jag tänkte sälja " Barndomskalendern", fina rispåsar i riktigt snygga tyger, mammas mjukkakun och lite annat smått och gott. Saker som berör våra sinnen. Eftersom jag varit krasslig så länge så har jag dock inte orkat göra  så mycket som planerat så det får bli ett annat år.

Nu ska jag sammanstråla där med två trevliga snyggingar - Annika och AnnGerd. Det börjar visst bli en tradition! Om du har en stund över så far dit så tidigt du kan. De finaste sakerna går åt först! Bäst att packa ner storbörsen. Jag ska se om jag hittar en snygg "kreativitetsmössa" eller kanske något fint till lillprinsen.

Godnatt små kamrater
och tack för idag
nu somnar vi alla så gott.
Guds änglar de vakar i mörkret hos oss
ty därom befallning det fått.
Godnatt Sovgott
och tack för idag.

Här kommer den finaste av småprinsar - livs levande och man bara smälter som smör i solsken. Älskade lillgubben!

Fick en CD i brev med bilder och filmsnuttar på lillkillen och hans resa till denna världen. Idolerna får faktiskt ursäkta, men nu har mormor ögonen på annat håll.

Frestelser kan vara svåra att motstå. Förhoppningsvis även den Jansson som just nu mumsar till sig i ugnen. Frestande även att tänka på hur mysigt det skulle vara att en gång få komma hem till lagad mat, levande ljus eller ett städat hem som man inte själv åstadkommit.

Det blir extra intressant att spegla sig denna mörka fredag. Försöker att inte väcka R ur sin slummer utan famlar bokstavligen i kolmörker i min garderob, tar något som känns bekant och backar ut så tyst jag kan. Det lär ju vara så populärt med "walk in closet"nuförtiden, alltså en klädkammare "borte störresort´n" där man kan gå in och botanisera bland sina färgmatchade prydliga rader.

Jo tjena! Detta är inget för oss. Om man väljer att walka in i vår closet får man vackert backa ut om man inte vill hamna i vapenskåpet som har promenerat in och ställt sig där. Robbans sida av klädkammaren är mestadels ett museum över fjällrävenkläder och gamla skinnplagg i optimistiska storlekar från svunna tider.

De kläder han använder idag har han i en annan garderob samt i en fin hög hög på sin stol.

Inser att man kanske skulle förhandla sig till lite mer plats i klädkammaren, eller åtminstone utlysa en modevisning som kanske mynnar ut i en garderobsstädning. För något man inte kan förvänta sig av R - det är att han kommer ut ur garderoben - han har nämligen aldrig gått in.

Ikväll skulle jag behöva ett visdomsord som svalkar upprörda känslor, bläddrar lite bland kloka citat och hittar dessa:

"Problem som hotar att växa en över huvudet måste man sluta vattna"

"Förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise"

FN -organet World food programme, WFP, flög 10 juli in några fattiga barn från Ghana till Rom för att  de skulle få serveras en plastmugg majsgröt av G8-ledarnas fruar i ett jippo som kostade över 2 miljoner kr.    

Pengarna skulle ha räckt till en portion mat åt 1 000 000 svältande barn.

Jag undrar om g8-ledarna och deras fruar utspisades med samma majsgröt på den efterföljande banketten??

Man skäms................

Soppatorsk var det nära att jag fick på väg till jobbet idag. Tur att vi har en mack i Brännland. Soppa Lax blev det idag på jobblunch Frälsningsarmen där man serverar soppa gott bröd och tillbehör för 50 kr. Kan rekommenderas till hungriga läsare. Älgköttsoppa med klimp skulle vara jättegott om man bara hade riktiga märgben av älg att koka. Det är riktig höstmat det!

Nu är det dags att ta fram min vän rattmuffen som gör den dagliga bilturen till stan mer komfortabel. R fnyser högaktningsfullt och menar att den närmast är en trafikfara, men jag tycker att den förgyller denna trista årstidövergång från dräglig utetemperatur till kalla isskrapningsmorgnar. Jag tror att det är dags att bilda sällskapet "Rattmuffens vänner"

Det känns hemskt länge sedan Sandra koncentrerat höll sin nyfödda lillasyster. Nu är famnen något större, lillasyster utflugen och Sandra  själv nybliven mamma.

Den här bilden av morbror Daniel vittnar sannerligen om  släktskap!

Kvällens höjdpunkt. Ingen tredagarstubb här inte... Bara mjuk och gosig kind.

Dags att bänka sig för det handsvettsmaraton och det smågemytliga men lite pinsamma tv-programmet Bonde söker fru....

Tv-bonden Roger följer vi med extra spänning. Pinsamma tystnader är extremt gynnsamma för handsvettens utsöndring....

Bilen kördes fort och längtande hem till den ljuva härden  och jag blir för en gångs skull mött av husbocken himself som morgonrocks/halsduksprydd och med tredagsstubb kraxade välkommen hem.

Insåg snabbt att min förhoppning om lagad mat kom på skam. En tub ärtsoppa och ett komplicerat korsförhör senare har vi parallellslunkit ned i våra fåtöljer för en kaffetår och lite TV-nyheter.

Min röst höll hjälpligt i 4 timmar i morse innan den gav upp. Insåg att morgondagens två Tankeväckare i Vännäs inte går att genomföra. Så förargligt att ställa in, men jag hade inget val. Sedan dess har jag jobbat med eftersläpande pappersjobb och mailande. Telefonen har varit barmhärtigt tyst. 

En pratsjuk R får ikväll enbart mer eller mindre suspekta gester till svar. Referatet från denna dag får han helt enkelt vänta en stund på. Halsen värker. Usch vad trött jag är på detta!

Åker till jobbet med tankar på "livets efterrätt" i bakhuvudet och räknar dagar tills vi ses.

Ikväll kommer en viss liten person med sin mamma och sin pappa för allra första gången hem som en liten familj till Gislaved. En liten bilbarnstol, en liten säng och en massa kärleksfullt förberedda småsaker väntar. En spännande framtid väntar.

Gammelmormor har påbörjat ett par pyttesmå tjocksockar. Tjocksockar måste ju en riktig liten karl ha!

Alex har fått jobb!! Eller rättare sagt SKAFFAT jobb. Han är verkligen aktiv i att gå runt och erbjuda sina tjänster. Blev antagen efter jobbintervju idag och ska börja redan imorgon på Subway. Man blir så glad så hjärtat smälter! Ser på nyheterna om hur många ungdomar som går på socialbidrag eftersom de inte får jobb. Det är så sorgligt.

Imorgon bär det iväg till jobbet. Att stanna hemma över den sista sjukskrivningsdagen känns inte meningsfullt då rösteländet ändå verkar ha fastnat i en slags målbrottsstämma och evig hosta och det är ett viktigt möte imorgon som jag verkligen inte får missa. Nu får det bära eller brista.

Jag längtar efter mina jobbarkompisar och att få  komma in i vanliga gängor igen. Man tappar både fart och självkänsla av att gå hemma. Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig å röstens vägnar. Långvarig heshet ska rendera i en utredning så det inte sitter ¨några farligheter i strupen så om inte det släpper snart så får jag kontakta doktorn igen för en remiss till NUS.

Älskar Icas nya reklam med härlige praktikanten Jerry i huvudrollen. Håller just tummarna för sonen som är kallad på jobbintervju

En inspirerande vitaminkick i mitt grönsaksskåp.....

Att hålla handen är mysigt. Jag misstänker att om man ger honom lillfingret så tar han snart hela handen. Hjärtat har han redan intagit.

Det skulle inte vara dumt med lite älgkött i frysen. Har du kött från ett yngre djur att sälja så hör gärna av dig till gunnel_f@hotmail.com

Mera bilder utsmugglade från BB av gossens snälla farfar Bengt som nu fått träffa lillkillen 2 gånger. Allt går bra och vi bara smälter när vi får se honom. Världens finaste....

Ännu en kulig bild från www.bonton.se!

Grönsaker ska ju vara nyttiga för sjuklingar. Dessa kanske inte riktigt går hem nu. För det andra säger R att det redan känns som krossat glas när han sväljer.

Månadens kalenderpojke är förstås given. Här i sin lilla BB-säng med sin vän vovven och gammelfarmor Einas hemvirkade filt som nyfödda Sandra hade i sin lilla babylift på väg hem från BB för länge sedan.

Jag undrar hur det känns i ett luttrat gammalfarmor / gammelmormorshjärta när man ser generationer komma och gå.

Här har båda husets "herrar" blivit sjuka och intagit horisontalläge. Man blir lite fundersam om det är svinflunsan som attackerat de små mansgrisarna, även om Alex är lite för "pig" för det. Usch vilka dåliga ordvitsar, men det kan bli så när man har ett ackumulerat behov av att prata och skoja.

R har ont i halsen, i kroppen och har fått en riktigt elak hosta men bestämt sig för att detta nog ska gå att kurera på en 1!! dag. Vi får väl se om han kommer ihåg argumenten som han staplade framför mig härom veckan: Du är inte oumbärlig på jobbet, Du måste vara rädd om dig, Inget är så viktigt att det inte går att omboka eller delegera.....

Jag pekar med hela handen, trycker ned honom i sängen och delar med mig av det the som ständigt flödar över mina egna svårkurerade stämband. Nu måste dom bli bra innan onsdag! Då SKA jag börja jobba - även om det får bli med avstängd telefon och lapp-system, och den gode R - han borde lyssna till sina egna råd och stanna i sängen några dagar.

Sammanfattar i känslan denna helg som gått i väntans och glädjens tecken. En viss liten person är nu 1 dygn gammal och ständigt i ett hörn av mina tankar. En livslång relation har tagit sin början. Jag längtar tills vi får träffa dem. Från och med nu finns en ny gemensam dimension att dela med min dotter. Moderskapets bitterljuva mysterium som handlar om att älska att närvara och att orka.

I fåtöljen intill sussar R efter en lång dags grävande. På sitt rum vilar en förkyld Alex. Själv är jag fortfarande skrapigt hes, har en del rethosta  men är otålig och klarar att tiga en eller möjligen ett par dagar till innan jag återvänder till jobbet.

Man är sprickfärdig av stolthet över den fina lillprinsen som vägde modiga 3935 g och var 52 cm lång. Tacksam för tekniken som gör att man snabbt kan få se bilder fastän man är långt ifrån.

Nyblivna modern Sandra här i startgroparna en gång för länge sedan, Oj, vad tiden går...Det känns nästan som det var igår vi tog den här bilden ....på ett brunt lakan... på ett köksbord...på Nyponvägen i Umeå.

Lyckans minut 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan prick? 

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn? 

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut.  

(Erik Lindorm)

I gårkväll kom telefonsamtalet som jag väntat på. Vi hade under dagen haft på känn att något var på gång och så till sist - min dotters mjuka röst i luren. Hon säjer Grattis Mormor!  Att själen kan smälta var ingen nyhet, men detta var ett magiskt ögonblick som jag aldrig glömmer. En liten fin pojke hade sett dagens ljus och nu låg han vid mammas bröst och snuttade ännu inte vägd och mätt.

Nu väntar jag längtansfullt på en bild. Jag vill se honom och hålla honom och lukta bakom örat! Mitt barnbarn - en sprillans ny liten människa att älska.

Tyckte att det var alldeles nyss som Sandra spatserade omkring i sin fina rosa tröja som farmor Eina stickat, en kall midsommarafton där tjocktröja och gummistövlar fick komplettera den lilla sommarkjolen.

Nu ska hon själv bli mamma och nu väntar vi spänt, men vill inte ringa och fråga hur det går. Man minns ju själv hur det känns när datumet passerat och alla nyfikna frågar. Kan ni fatta att en liten minimal människa  är i antågande. Mitt hjärta är gjort av gele och  fyllt av kärlek.

Ska gå ut en stund och prova om kalluften triggar igång hostan eller om det klarar sig. Solen skiner, R är ute  gräver hål i vanlig oordning, Alex byter till vinterdäck och jag önskar att Gislaved låg  inom promenadhåll.

Trist historia för alla inblandade, när det kunde ha blivit så bra. Fräsch jättegod vällagad mat, bra namn och  bra läge. Tråkigt slut för Cisy som faktiskt lånat ut sitt eget namn till företaget.

Alex trivdes fint och berättade om din matlagningskonst och arbetsglädje. Vi önskar Cisy lycka till och hoppas att rättvisan segrar till slut så att även du får ersättning för det jobb du lagt ned. Vi är glada för allt det du hann lära ut under Alex arbetsveckor under din ledning. Min tidigare kritik var inte riktad till dig personligen utan gällde det förfarande som förelåg kring hans anställning.

Bara R och jag i huset. Skönt fridfullt och tyst en kulen höstmorgon. Bra och dåligt. Jag kan emellanåt sakna känslan av att vara en familj i huset. Sorl, skratt och prat och gemenskapen att sitta många tillsammans runt ett bord. Nu får man träna sig på att verkligen njuta av friden men även på att ta vara på de stunder när man får vara tillsammans.

Både jag och R är glada för att  alla tre västerbottningarna gick vidare i idol. Vi hade gärna sett att hårmuppen åkte hem. Vill man inte synas så kan man lika gärna sjunga i radio enligt min ringa mening. Men i vanlig ordning är det väl småtjejerna som ringer och sms:ar och då blir det så här.

Nu har expeRten uttalat sig om de rosa bröna. Det märktes att han noggrannt valde sina ord så de inte skulle spoliera en fredagskväll som börjat lovande. Bröna var tydligen goda - men inte lika goda som originalen. Omdömen såsom "degiga överjästa, platta och smaklösa" användes turligt nog inte.

Spänstiga, väl avvägda och minnesvärda blev istället betyget vilket sammantaget ger betyget 4 rattar av 5 möjliga - inte mögliga.

Receptet innehöll spontaningredienser som grahamsmjöl, rågsikt, vetemjöl, salt, olivolja,mosade  rödbetor, rårivna morötter, svart vinbärssaft och mosade röda kidneybönor och ljummet vatten. Oh jäs!

Prova även att baka egna rosa brön och dela gärna med dig av receptet.

Rosa bandet-dax igen. Galan går av stapeln 29/10. På olika sätt uppmärksammar man i samhället den otroligt viktiga bröstcancerforskningen. Det rosa bandet som säljs och bärs av många är bara ett exempel.  Ahlgrens bilar har även tagit fram en specialkollektion med sin "rosa rattar" där en viss peng går till forskningen.

Själv funderar jag på ett sätt att uppmärksamma denna viktiga sak i vardagen förutom att förstås skänka en slant till forskningen, och försöker mig just på att baka "rosa brön" efter ett eget recept. Medan jag knådar går tankarna till dig som på ett eller annat sätt drabbats av denna sjukdom. Jag vill tillönska dig hopp och kraft och uppmuntra andra att också göra en "god" gärning.

I degen finns förutom grova mjölsorter lite röda bönor, mosade rödbetor och en riven morot. Bara genuina råvaror och inga artificiella tillsatser som t ex silikon. Få se hur formen och konsistensen blir på dessa prototyper när de jäst klart. Bild kommer så småningom, och även ett smakutlåtande från min testpanel Robban och Alex  - sakkunniga på just - brön. 

Sött men kallt vatten  från skyarna, varmt men salt vatten från ögat. Vaknade denna våta gråkalla dag med samma känsla som jag somnade i. Sist av allt igårkväll såg jag filmen Lilja 4-ever för första gången. Den efterlämnade en fruktansvärd känsla av sorg och vanmakt som inte vill släppa sitt grepp om mig.

Insikten om att det just nu, och hela tiden pågår ett utnyttjande, en cynisk människohandel med barn, ungdomar, kvinnor, gastkramar mitt medvetande. Vad händer  med människor som föds in i våld, destruktivitet, missbruk, depression och där ingen som älskar, vårdar eller värnar finns.

Hur känns det i en barnasjäl att natt efter natt  sova kall och hungrig i i kloaker eller  kulvertar  i den bokstavliga "undre världen". Hur ser framtiden ut för våra barn och barnbarn i denna cyniska orättvisa värld?

För mig här i den torra  varma hemtrevnaden, kan jag inte ens föreställa mig tanken, och när jag försöker så visar ångesten genast sina  grinande hånfulla käftar.

Vad kan just jag göra för skillnad? Idag är dagen då jag vill börja dela med mig,och hjälpa. Allt annat vore skamligt. Visst  hakar du på? Ge mig gärna förslag på seriösa hjälporganisationer där man vet att hjälpen kommer fram.

Ibland ramlar det tillrättalagda uppslag till blogginlägg som stekta sparvar i munnen på mig. I Antikrundan ikväll ska det tydligen handla om gamla godingar i form av antikviteter från Glommersträsk. Ni som snappat  upp ett och annat om R:s historia vet att han både är semiantik och att han kommer från ovan nämnda metropol. Just idag är han dock inte till salu;)

Höstkylan kryper in i huset....för oss som har ett hem vill säga, och en kamin att elda i

För oss vanliga dödliga där livet och magen sköter sig enligt regelboken, kan ovanstående påstående tyckas vara komiskt, larvigt eller motbjudande - vilket man nu väljer.

För den som inte längre förstår kroppens signaler, hittar till toaletten, blir stillasittande, behöver blöjor igen, eller får magbesvär man inte längre kan förmedla eller söka hjälp för, blir man oerhört beroende av andra människors respektfulla uppmärksamhet, stöd och handgriplig hjälp för att bibehålla ett värdigt liv.

Sådana saker är inga "skitsaker" utan oerhört viktiga!

Visst är det så. De man älskar och bryr sig om finns med hela tiden i medvetandet, i hjärtats skattkammare och i tanken. Varma tankar till alla mina nära och kära!

Ett riktigt handsvettsprogram är detta. Bonde söker fru:)) Svetten pärlar och den pinsamma tysnaden hänger som en fuktig gardin över folk och fä. Vi kan inte hålla oss ifrån dumburken i allafall. Få se hur det går för det här kärlekskranka sällskapet!

Inte för att jag gjort många knop idag, men visst är det väl något visst med kvällar efter en lång dag, när man får tid att resonera, njuta av kvällens frid och kanske en kaffetår tillsammans

Tröstar mig med en kaffetår nu när dott med pojkvän har åkt. Denna gång for hon med nästan allt sitt pick och pack. Långt bort. Ut i världen. Ända till Göteborg. Det är givetvis helt i sin ordning men samtidigt en smula vemodigt när barnen flyger ut. Man blir påmind om hur snabbt livet flyger iväg.

Vet inte om hon märkte att jag i smyg stoppade en osynlig skyddsängel i hennes kappficka. En likadan som min egen mamma stoppade i min.

 Euskefeurat med Ronny Eriksson i spetsen tillhör en av mina favoriter. Med sina underfundiga roliga och allvarsamma vinklingar av livet döden och kärleken ur sitt norrbottensperspektiv skapar de för mig en fin igenkänningsfaktor även om jag inte alltid känner mig i den politiska färgtonen.

Nästan mest älskar jag låten "Älva hon glema" som handlar om gammpojken Gösta som sitter i strumplästen på bron och funderar över livet, mamma och kärleken. Tyvärr finns inget bra klipp från youtube med du kanske har spotify och kan lyssna, Här kan du  följa med i ordförklaringarna om det är svårt att hänga med i pit-bondskan: http://hem.passagen.se/bjarnar/forkl.htm

ÄLVA HON GLEMA
   C                G
Vä pipa i månn, ine båra stjåortärmen
        F             G
sett ’n Gösta eut opa bråon
    C              G
Där sett’n å steuL å ine värmen
     F       G        C
å ha dellomä töj å sä skåon
   F
Hä doft bårte häggen
    C
som stå ötvä väggen
  D7                   G     G7
å såoLa hon gass å hon stjin
       C                F         Dm7
Ref: Å äLva hon gLema å mortn han sema
       C                    G
     å swaljen döm singel å fLeug
             Am              Em
     inunder take på feuse å bake stjitheuse
        F                  G
     gå Anderssons katta å smeug
                C          G       Am    Em  F  G
     Ja, där gå Anderssons katta å smeug.

Hela sett lijv hadd’n bått lavä mamma
som hadd skött’n som e litta ban.
Men seda hon dödde så vart hä väsamma
rätt schwårt för han var ju et van
Å he jär ju et bra
att ita bruta vor da
så dell sleut hadd’n bört å fundär
Ref:

Men förr i tin var’e bätter, då rack’e
om en pijg feck heusrum å mat,
men nö när döm åll våra vä öte facke
då vaL’e för doir apparat
Han grubbLe sä blå,
men så komme’n opå
I sätt in en annonsch öte Land
"Hemmansägare, femtio år, önskar finna,
mogen och trogen och rar,
stark, huslig och arbetsam kvinna.
Låt mig inte vänta på svar."
Seda hadd den fileurn
skreve dijt signateurn
"För eventuellt äktenskap"
Ref:

Bårte döm aderton stotja som schwåra
så foll’n för a Edit diräkt.
Hon var bårta Skåne å gälld för å våra
bårta en gåmmaL jåoLbreukarsläkt.
Å en ann vikti faktor
var att a hadd egen traktor
en spLitt noj Bolinder Munktell
Ref:

Å hon skreiv att a längte så mötje förskräcklit
att koma men tyvärr förelåg’e
e probLem, för a hadd ju et slanta dellräcklit
att få traktorn vä opa tåge.
Meir behödd a et kreus’n
han stjicke titeusn,
he vart ju ändå en billi affär
Ref:

Så vä pipa i månn, å ålld’les bärfåot
sett ’n Gösta eut opa bråon.
Å å mörrnom, då sko’n å tåga emåot
när döm koma opa statiåon.
Så he jär kLart han jär säll
för en Bolinder Munktell
he jär ju ändå na särdeles visst.
Ref:

Text: R. Eriksson
Musik: S. Isaksson

Den spännande fortsättningen kommer här:

GÖSTA
   C
’n Gösta han satt
   Am
vä sLips å vä hatt
     G                  C  G
å vä noirocken öta popLin
     C
å vä noiputse skåon
       Am
satt’n opa statiåon
  F               G
å dåfte bårte Keratin
F
FoLke som såg’e
    Am
döm wiske å fråge
       D
"Voför sett väl ’n Gösta
  G
å vänt opa tåge
C          G     C   Am
oppkLedd å härdasfin
   C        G   F    C G C G+
en manda vä elvatin."

Han ha töje sä ledit
för å möt ’a Edit
som sku koma vä tåge den dan
Han ha vöre galant
å stjicke en sLant
som en ha löckese laan
Han ha skreve å sagt
att hä i ha lagt
hä tråo i sko räck
dell biljett å dell frakt
åt dä å åt traktorn
om dö ta’n
vä opa tåge åt stan

Seda komme då tåge
å hä va knappt att’n våge
sei opa döm som kLeiv å
Hon sku håva en hatt
som va litn å pLatt
å seda en kapp som var bLå
Men inte han hitte
fast’n koxe å titte
Ja sku a ha köme
så sku’n ha sitt’e
så han vände sä om
för å gå
Då ståod’a där helt apropå

’n Gösta han gLåådd
som om’n et tråådd
att hä fannsch na så helvites grant
Ja hon var en kwinn
som man et ensch kan finn
öte Åhlen&Holms priskurant
Han justere kravattn
löfte opa hattn
å räckt fram bukettn
bårte SJ-rabattn
å bocke
nalta åovegolant
å sa-"Fröken Edit inte sant"

Å ’a Edit vart gLa
å ’n Gösta han sa
-"Då tåga vä väl traktorn å far"
Men då vart’a som from
å så tåLa na om
-"Den kommer först om några dar"
Så döm fåor häim ine kärra
han hadd spänt baki märra
å hon tåLa å tåLa
å skorre opa r-a
å ’n Gösta han mömLe del schwar
Ja hä var som e ondelit par

’n Gösta han hooL
när’n satt där å tjooL
vöre plötslit hon börje å grååt
Så ’n Gösta han mane
hästn å stane
å hä vart ålldeles töst där döm sååt
Hon sa -"Förlåt är du rar
men jag vill att du tar
tillbaka de pengar
jag ännu har kvar
för jag har ingen traktor Förlåt
jag har burit mig hemskt illa åt"

Men då böjd sä ’n Gösta
fram för å tröst’a
å sa -"No sko dö väl tråo
att i å överdreiv
öte breva i skreiv
för et jär’e na slott där i båo
ötan mäir som en kååj
å skåogen jär schloj
å kräka i skräiv att i haa
hä jär moj
Hä hoppes i att dö förståo
Så traktorn han kan då beråo."

Text: R. Eriksson
Musik: Trad.
 

Tittar i almanackan, funderar över julen, och inser till min stora förvåning att detta år har 53 veckor. Jag kan inte dra mig till minnes att jag sett ett år med 53 veckor förut men antar att det då och då blir så.....

Jag vet inte vad som hände med dagens middagsmat. Vi var 6 personer som åt. Det verkar ändå vara mer mat kvar än innan vi började äta. Ändå sa alla att det var jättegott och åt som små hästar.

Resterna antar närmast bibliska proportioner. Jag skulle nog kunna utspisa ett helt gäng män, förutom kvinnor och barn med dem, precis som det står om i boken. De fem bröden och två fiskarna var dock idag utbytta mot  stekta kycklingfileer i ajvar relish, ljummen nudelsallad med wokgrönsaker och saffransris. Till detta en het och en sval sås och valnötsbröd.

Den gödda kalven är för dagen utbytt mot en efterrätt bestående av hallon och rabarberpaj med vaniljgrädde. Anledningen till denna svulstiga meny denna helt vanliga tisdag är att det är sista kvällen som Bella är hemma, pojkvännen som ska hämta henne är nu här och har  godkänts i granskningsinstansen. Fin kille!

Lite ramadan på det här så kan man knäppa byxknappen igen...

Man kan ju alltid läsa en uppbygglig bok. Jag har ju några digra verk att beta av.....

Minns ni den....Jag kommer inte riktigt ihåg reglerna men jag minns att vi lekte den som barn. Farbror doktorn har nu sjukskrivit mig till 21/10 och med sträng röst sagt att hädanefter är det lappar som gäller om jag vill rädda mina stämband från framtida men och att kombinationen virus och sedan lunginflammation på det  är den sannolika grundorsaken till mina besvär.  Den elaka hostan har förstås förvärrat stämbandsproblemen. 

Jag försöker vara så tyst jag kan men ibland går det inte. Igår hade jag en riktigt ledsen dag och kände mig helt less och värdelös över att behöva styra bort, stuva om och avboka det som står i almanackan. Att dessutom göra det genom ett simpelt mejl känns extra kymigt men men...vad gör man.

Idag kommer Bellas pojkvän upp från Göteborg. Första intrycket av "svärmor" blir att hon är en tyst figur. Jojo....

Nu är bullen färdiggräddad och det är bara att vänta på den stora tilldragelsen. Har ni någonsin sett en finare liten blivande mamma...min älskade stordott Sandra.

Kommunikation är ingen lätt sak, inte ens när man KAN eller får prata. Till viss del klarar man det med gester, miner och  kroppspråk , men just nu ställs konsten på sin spets.

Vi är av två olika skolor den gode R och jag. Ursprungligen var vi av samma skrot och korn och ondgjorde oss över syftningsfel, grammatiska brister och fel, retade upp oss på vad folk skrev och sa, och var synnerligen bokstavstrogna: Ska folk uttrycka sig så får de förbaske göra det rätt och riktigt!! Jag har alltid satt en ära i att själv ha ett hyfsat såväl skriv som talspråk.

Nu är han ensam kvar i det diket. I det andra diket sitter jag och försöker frenetiskt att leva som jag lär ut i demensvården  - att se människan bakom ett bristfälligt talspråk, kroppsspråk eller skriftspråk och ge sig fanken på att kunna tyda vad den här människan egentligen menar. Jag blir inte lika handsvettig längre när jag ser ett syftningsfel, för nästan alltid förstår jag ändå andemeningen - om jag vill förstås.

Det viktiga är att folk kan och vågar uttrycka sig fritt tycker jag.  Visst förväntar man sig korrekt svenska av journalister, författare och professionella skribenter som har "betart" för att skriva. Men hos oss vanliga dödliga bloggare är jag mest glad över att människor vågar skriva, uttrycka sig och sätta personlig prägel på det man skriver - även om det inte blir riktigt som i skolboken.

Silentium är en latinsk term som betyder något i stil med: Håll Klaffen! Det är fortfarande vad som gäller för min del och nu börjar jag bli ganska frustrerad och faktiskt lite orolig eftersom det dessutom gör alltmer ont i stämbanden när jag försöker prata. 

R som hör ganska dåligt och jag med min obefintliga stämma har nu stora svårigheter att kommunicera och papper och penna får användas. Han lystrar dåligt till mina små tysta korta kommandon och även om jag pekar med hela handen så verkar inte budskapet riktigt gå fram.

Ärligt talat så är det rätt svårt att hålla humör och humor på topp. Att avboka jobb känns kymigt och det som händer är ju att man i stället skjuter saker framför sig. Enda fördelen är att jag nu får träna på att utveckla min lyssnande förmåga. Ni som känner mig vet att pratkvarnen är svår att stoppa. Tur också att jag kan skriva och förmedla mig på detta sätt.

Lägesrapport till kollegor och vänner: Väntar nu på att bli uppringd från VC igen dit jag skulle återkomma om eländet inte gav med sig. Hoppas att de har en bot för detta, och att jag får träffa någon som kan titta ned på stämbanden och se vad som egentligen har hänt.

Håll tummarna för att denna sörakus snart blir bra igen. Jag vill ha min röst tillbaka så jag kan sjunga och prata igen!!

Ännu en typisk Gunnel-bok för 10 kr från dagens loppis på Musköten:"I barmhärtighetens tjänst", ett vackert band om Röda korsets historia från 1951. Massor av fina gamla svartvita bilder och intressant läsning. Ovanpå den en fin ljusstake för 20 kr

Idag  har jag blivit glad ägare till en  gammeldags sockertång. Direkt jag såg den så förflyttades jag till barndomens kaffebjudningar där sockertången hade sin självklara plats i sockerskålen. Ett enkelt och ganska smart sätt att slippa ha smutsiga  fingrar fumlande runt bland sockerbitarna. Sedan kan man ju förstås skippa sockret helt vilket vi själva gjort. men ibland får man främmande som behållit gamla traditioner. Visst är den fin. 20 kr jämnt!

Ser den låga men intensiva morgonsolen göra ett försök att penetrera mina dimmiga fönster. Eller rättare sagt - jag visste inte att det var putsningsdax förrän nu. Det blir till att gulla med sonen och se om han vill tjäna en hacka. innan vintern kommer.

Så sitter man här på enmanhand och tröstar sig med lite smått och gott att äta. R ringde nyss från världens avlägsna ände och lät sådär mysig och skön som man bara låter när man är utom räckhåll. Jag ska i alla fall trösta mig med Körslaget och akta mig för att väsa med i låtarna. Att jag ska heja på Pontare är iallafall solklart!!

Fint och sant budskap: Glatt sällskap gör vägen kortare.

Kestin Wännmans söta kattbilder väcker trots min allergi minnen och saknad efter att ha en katt.

Vår hädangångne  kattkille Tudor  försökte på alla sätt att nästla sig in i husses hjärta genom att sitta insmilande parkerad på traktorsitsen när husse kom från jobbet. Den svårflörtade och förhärdade norrbottningen föll dock inte ofta till föga.

Någon enstaka gång ertappade jag honom med att säga något  vänligt på kattspråk, men med en gemen underton som fick Tudor att nervöst flacka med blicken typ: Kattskrälle! eller Ska husse ta fram storbössan?

Jag förstå att han rymde för att aldrig återvända mer. Inte ens hans försök att ligga platt och agera dörrmatta föll i god jord hos husse. Frid över hans minne.

Bilden på den gamla shell-macken väcker minnen. Jag har en vag känsla av att det där med val av bensinmack är lite som med politisk åskådning. Man är lojal och trogen mot "sin" mack likväl som sitt bilmärke. Så var det förr i allafall...tror jag.

Jag kommer från en volvofamilj. Saab var närmast ett skällsord. Som barn tankade vi förstås på affären i byn och utöver det på shellmackar runt om i landet. Jag minns aldrig att pappa tankade Volvoduetten på Gulf, BP, Esso eller UnoX. Varför vet jag egentligen inte men har en bestämd känsla av att han undvek alla andra mackar.

Själv är jag en bensin-vilde och tankar där det är mest "rattåt"alltså lämpligt för tillfället. Utan att skämmas kan jag ena gången fylla tanken på Ok för att helt ogenerat göra "bensinstopp" på Statoil nästa gång. Det är nya tider nu, men aldrig är väl dajmen eller dixikolan så god idag som de minnesvärda gånger som pappa köpte lite godis i samband med tankningen......Suck

Plockade fram lite gamla skolpärmar och en mapp med gamla brev från barn och ungdomstiden. Mappen har ursprungligen stått i en möglig källare i många år vilket satt sina spår i mina gamla brev. Drabbades av en riktig mögelchock och började må så dåligt att jag fick slänga ut mappen och vädra själva breven.

Gamla kärlekar, vänner, brevkompisar, släkt och personer som  man haft kontakt med finns bland avsändarna. Breven väcker känslor av glädje, vemod och nostalgi. Ett och annat namn på personer man glömt, tappat kontakten med eller lagt bakom sig visar på hur tider, människor och känslor förändras. Främlingar blir till vänner, vänner blir till främlingar, man själv förändras och sådant är tydligen livets gång.

http://www.orkelljunga.naturskyddsforeningen.se/herbarier_2.htm

Här kan man läsa lite om hur man samlade växter i realskolan förr

Jag dröjer mig kvar lite i minnet från min egen skoltid då vi gav oss ut i skog och mark för att lära oss om växterna. Det var i småskolan 1967. Fröken eller "Fru Holm" som vi också kallade henne, radade upp oss på led, två och två och så begav vi oss ut i omgivningen kring skolan som ligger vackert på en holme i Vindelälven.

De lektionerna lärde jag mig många saker: Att gran har korta barr och tall har långa. Blomnamnen minns jag än idag. Kråkvicka, backtrav, rölleka, höstfibbla, smörblomma och många fler. Vi fick samla växter, pressa och torka några av dem och rita eller skriva om dem. Kabblekan berättade fröken om - man fick inte gå barfota förrän kabblekan blommade, vilket skapade en del huvudbry hos mig - jag hade aldrig sett skymten av en kabbleka i hembyn, och HUR skulle man då veta när man skulle få ta av skorna...

Tänk om man hade kunnat glutta tillbaka i tiden och se det där lilla sällskapet på sina vandringar på de där gröna ängarna som omgav skolan, med fröken i spetsen. Just  nu kommer jag att tänka på mina gamla skolpärmar där en del av detta finns dokumenterat. Tack mamma för att du inte slängde dem. Det blir till att ta fram och titta tror jag bestämt......

Nu ligger man pyrt till.... Fick just telefon från R som landat i Gautosoffan efter en lång och spännande färd med punktering och exploderande däck.

Som kronan på verket fann han kylskåpet fullt av svarta maggotspuppor. Gissa vem som är boven?? Uppenbarligen hade "matte" inte stängt burken stängd ordentligt och de små liven hade haft raveparty på egen hand tills det var dags att knoppa i sina svarta små kokonger.

Säga vad man vill om R, men man kan inte anklaga honom för att ha maggotsburkar i omlopp. Nu var han måttligt road av kvällens pyssel med svarta puppor i kylen och jag förstår honom. Sorry vännen!! Jag ska massera dina fötter på söndagkväll som kompensation!

I hörnet bakom tramporgeln står Robbans vevgrammofon som kan vara bra att ha i händelse av strömavbrott. Några stenkakor lutar sig mot väggen där bakom. Ett album från Vita Hästen - signerat och allt - är ännu ett av mina loppisfynd. Lite annat stuk på den idolen än på det elektrifierade gänget på tvn kan man lugnt säga....

R har åkt till Gauto för att fixa och dona med vattnet och pumpen,samt ta upp båten innan vintern kommer på allvar. Efter moget övervägande beslöt jag att stanna hemma och vila. Än är jag inte kry. Hostan hänger i än och rösten är svag och knarrig.

Ungdomarna är mest ute och flänger så jag får bänka mig i tv-fåtöljen alldeles solokvist och ligga lågt i största allmänhet, läsa lite, blogga och se kvällens idolprogram.

Har idag läst boken jag fick i Lycksele: Guldfeber, skriven av författaren Åke Lundgren. En mycket intressant dokumentär om "guldriket" vilket man kan säga är mina egna hemtrakter med omnejd.

Åke har samlat berättelser om hur alltsammans började på tidigt 1900-tal. Orter som Adakgruvan, Rudtjebäcken, Björkland, och Rävliden beskrivs. Hur Boliden från att vara en myr, bebyggs, bebos och blir till ett hypermodernt folkhemssamhälle i gruvnäringens begynnelse. Hur Kristinebergs samhälle kom till.

Här finns bilder på pionjärer, nybyggare och gruvarbetare. På hästar, maskiner och på malm. I boken beskrivs vedermödor, historier om hårt arbete, framtidstro och om människoöden genom seklet. Man kan läsa om hur gruvan skördade liv, om linbanan, kristusbilden och om dansbanornas och biografernas tidevarv.

Jag minns Åke som färsk journalist för VF när jag själv gick skola i Malå, och hade  klasskamrater just från dessa platser som benämns i boken. Läs den!

Läser som vanligt med stor behållning Carina Nenséns Hemtjänstblogg och vad ser jag där om inte en bild av ett gammalt herbarium - ett identiskt loppisfynd som jag har liggande på mitt nostalgibord i vardagsrummet! Hennes är från 1936, mitt är från 1935, har ägts av en Göran Nilsson i Hällnäs och är fyllt med alla de blommor som vi känner till från den Västerbottniska floran. Vacker sirlig handstil och ett jättejobb ligger bakom denna samling som troligen är helt fri från tungmetaller, beqerel och andra miljögifter. Herbariet kostade 2kr vid nyinköp. Jag gav 10 kr 73 år senare.

Detta sammanträffande kan inte tolkas på annat sätt än att vi på flera plan har ett gemensamt intresse inte bara för gamla människors villkor, utan även för gamla saker med en historia. Kul tycker jag!!

Bella kurerar mamma med ett nytt gott te. Friggs Green Chai i tepåsar. Ett ekologiskt te med kanel,nejlika och kardemumma. Smakar lite som flytande mjuk pepparkaka och sprider sin värme i kropp och själ. Lite julsmak faktiskt....vilket får mig att hicka till och inse att förrn vi anar det kommer julskyltningarna att rada upp sig. Tänk vad tiden går fort.

Jag tar sällan till liknande kraftuttryck, men just när det gäller cancer är jag benägen att ta i.

En jobbarkompis och en gammal vän är just nu drabbade. Man känner vanmakt, vrede och oro inför en allvarlig sjukdom som kan utvecklas nästan hur som helst. Det gäller att stimulera framtidstro,hopp och att ta vara på dagen vi har här och nu.

Kolla vilket tufft litet broderi jag hittade. Det är tydligen modernt igen att brodera och det finns en uppsjö av nytänkande inom den konsten. Moderna ordspråk, tuffa motiv och en del häftiga och kanske rent av ekivoka motiv. Kolla in dessa länkar om du är intresserad av att ta fram nål och tråd igen

http://linalin.se/

http://www.subversivecrossstitch.com/
http://gd.se/nyheter/byggabo/1.48780

En besviken och upprörd kommentar från sonens f.d arbetsgivare kom idag angående mitt blogginlägg om hans jobb. Jag instämmer i att det var tråkigt att det behövde ta denna vändning, då han trivdes riktigt bra.

Vi gladdes, peppade honom och gynnade verksamheten många gånger genom att gå dit själva och rekommendera och ta med andra kunder dit för att äta. Alla gladdes vi åt det fantastiska att han fått jobb. Han jobbade bra och fick beröm.

Som förälder blir man ändå fundersam när veckorna går, och han inte får ett anställningsbevis, anställningsavtal, lön eller något slags dokument som styrker anställningen. Ett skriftligt dokument  som beskriver anställningsform och anställningsvillkor ska man enligt LAS ha inom 4 v från första arbetsdagen.

Varje dag de senaste veckorna peppade vi honom att våga fortsätta fråga efter detta dokument men varje dag kom han tomhänt hem.

Tro mig - vi hade mer än gärna undvikit detta scenario, och detta hade aldrig behövt inträffa om allt skötts på rätt sätt 

Min sinnesstämning när jag skrev inlägget var dock minst sagt besviken. En vänlig fråga om att få ett lagstadgat dokument ska inte rendera i att man får sluta på stående fot. Det kallar jag inte anställningstrygghet.

Jag har idag raderat inlägget eftersom han nu till sist fått löfte om utbetalning av lön. Fegt av mig kanske du tycker, men jag står fast vid min åsikt att ungdomar som får jobb, ska ha de formella rättigheter som lagen säger.

Är det inte helt otroligt hur en "sanning" kan skapas ur en oseriös persons uttalande. Det gäller såväl mun till mun som via nätet. Ibland när jag söker recept eller vägbeskrivningar på nätet  kommer tanken tvärt: Kanske detta blir helt oätligt eller vägbeskrivningen är helt fel om någon roar sig på lättlurade Gunnels bekostnad med att lägga ut villospår. Den sockerkaka jag googlar på kanske visar sig bli pannkaka när allt kommer omkring.

Hursomhelst kan jag inte låta bli att skratta när jag läser artikeln om kvinnostaden. Fast vi vet ju hur det är - vi Umeåbor får än idag brottas med "isbjörnar på gatorna -köret"

Bonaderna  var gammeltidens alternativ till dagens inspiratörer -  Kai Pollack, Mia Thörnblom och andra orakel som peppar, stärker självkänsla och visar på verktyg att få livet på rätt spår.

Alltid inom synhåll, ovanför dörröppningen kökssoffan eller någonstans på väggen i hemmet. Ordspåket gav vägledning om vad man hade för inställning till livet: God vän alltid välkommen, Ingen klippa är såsom vår Gud, Små små ord av kärlek....eller som här: Träget arbete och till sist en trogen bön,gör dagen glad och gör kvällen skön.

Nyckeln till lycka är förnöjsamhet, att glädjas åt det man har - här och nu. Hur ofta suckar och spanar vi inte efter något bättre i tillvaron istället för att faktiskt se oss omkring och glädjas över det man har. Ännu en fråga om attityd, om  inställning till livet, jobbet och kärleken.

Här en ruta av min favoritserietecknare Hans Lindström "Bonton". Han fångar tidtypiska fenomen på ett underfundigt och ibland lite makabert sätt men nästan alltid träffsäkert.  http://www.bonton.se/sv/index.htm

Ännu en fin bonad  inskickad av Agneta Ä

Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare - händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.

Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med "Tankeväckaren" som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.

Mina minnen hjälper mig att "städa" i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och "rama in" klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.

Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel......

En av flera fina bonader insända av Agneta Ärlestig i Tavelsjö. Tänkvärt...ja visst är det så att när vi har fred och frid så lyser kärleken klarare. Mitt favoritord är just "Husfrid". Det finns inget bättre än en fridsam tillvaro utan ett evigt tjafsande.

Mina knackiga stämband och  den ordinerade röstvilan ställde planeringen på huvudet inför dagens demensutbildning på Nolia som Jenny och jag jobbat länge med program och  förberedelser inför. Taket på 60  platser var nått vilket är jättekul. Många olika verksamheter och personalkategorier är representerade bland de anmälda. Sävar och Teg  har verkligen varit på alerten och hade skickat många.

Åkte "tyst"  in i morse till Nolia och överlämnade usb-minne och lite andra praktiska detaljer till Silviasyster Karin som är dagens moderator på vår Demens steg 2-utbildningsdag nu när jag själv är sjuk och Jenny har åkt på välbehövlig semester. Karin klev in i rollen alldeles självklar och lysande med sin trygga framtoning. Så skönt! 

Idag får kursdeltagarna  lyssna på bl a föreläsare David Edvardsson från omvårdnadsinstitutionen, och jag stannade en stund på morgonen för att lyssna på hans föreläsning. Den handlade om viktiga saker.... Sådant som klingar som ljuv musik i mina öron: Vikten av bra relationer i demensvården, som främjas av atmosfär, miljö och ett professionellt och fint bemötande.

Vi har hört det förr, det tål att säga hur många gånger som helst. Det viktigaste av allt är att vi har rätt människor på plats i demensvården. Kreativa, kloka och inkännande. Sådana som förstår sin egen och miljöns effekt och använder/anpassar sig själva utifrån situation och personens behov. Sådana som provar att med små medel förändra och förbättra och inte låter sig nedslås av att lokaler och organisation inte alltid ger optimala förutsättningar.

Flera fina förläsare kommer in under dagen, Ingrid och Martina från geriatrikens demensteam, geriatriker dr Hugo Lövheim och så Malin Nygren som föreläser ur ett anhörigperspektiv. Grattis till de som får lyssna.

Återvände själv hem till honungsvattnets och tjocksockarnas värld för att fortsätta kurera stämbanden i övertygelsen att resten av utbildningsdagen blir givande och bra. Skönt att det finns andra i teamet som kan ta över när det kör ihop sig.

Vad landade i min mailbox ikväll om inte denna underbara bild av en broderad gammal  väggbonad. Precis det talesätt som min egen mamma brukar använda. Man blir varm och glad i hjärtat av att titta på den!

Den som hade hjärta och tanke att bjuda på en så fin gest att skicka mig denna bild är ingen mindre än min gamla jobbarkompis Gunilla från Tomtebotiden. Stort tack till dig för värmande support!

Detta födde en toppenidé: Maila mig en bild av din finaste bonad eller gärna flera, så visar jag den här i bloggen och på så sätt får många ta del av de gamla kulturskatterna som ligger i gömmorna. Min mailadress är gunnel_f@hotmail.com

där ....hittar R mängder av små "smultronställen" med käcka boaseringar, grälla tapeter, grillriga korkmattor och annat som triggar igång hurven hos mig. Att det finns så många avkrokar i norrlands inland representerade på hemnet är rätt imponerande.

Han lockas själv ofta av dolda kvaliteter som ladugårdar, snickeriverkstäder, traktorgarage och timrade logar och försöker fresta mig med näpna bagarstugor och närbelägna vattendrag.

Någonstans i drömställesjakten glömmer han bort att jag ännu är i arbetsför ålder och inte vill pendla 27,5 mil morgon och kväll till ett hederligt arbete.

Vår ursprungliga kravspec - absolut strandläge, åretrunt-standard, gäststuga och fin omgivning - gärna både älv och hav -inom 4 mils radie från Umeå, verkar ha kommit i skymundan.

Något litet eternitruckel i Sursegmyrträsk kommer inte på fråga. Inte om man vill leva och bo tillsammans med mig i allafall. Jag kan ha viss  fördragsamhet med standarden och vara villig att renovera om läget är rätt. Läget är det viktigaste - och så sällskapet förstås.

Ännu ett gästblogginlägg inskickat av Erik Högberg

Det hörde naturligtvis till traditionen att konfirmeras även för ungdomarna i Avanäs. 1915 eller 1916 var det dags för min mor, Lydia Israelsson.

Det är mysigt att ha Bella hemma. Hon njuter av att ha semester efter en intensiv arbetsperiod. Idag blev hon dock rastlös och bestämde sig för att sticka en halsduk, fast slöjdkunskaperna kändes dammiga. Mamma fick visa och sedan dess jobbar hon flitigt på med sin stickning. Jag hör stickorna klirra från min filtrulle på soffan.

Tillbaka i minnenas värld till hemmet i Vindelgransele där mamma och jag under kulna och mörka höst och vinterkvällar satt framför öppna spisen i vardagsrummet och stickade och virkade. Jag lärde mig att göra hälsteget på stickestrumpor, och virkade för glatta livet kläder till mina dockor. En blå tjocktröja till barbie och långstrumpor, vantar och mössa till min babydocka.

Allt skulle gå i en rasande fart då jag var ganska otålig. Till julen virkade vi stjärnor och hjärtan att fästa i enriset. Mamma virkade stora vackra rutor av fiskgarn som skulle bli ett sängöverkast till dubbelsängen.

I spisen knastrade elden. Ingen teve eller radio störde. Det var bara vårt småprat och ljudet från våra flitiga händers arbete som hördes. En mysig stund innan sängdax. Lite så kändes det idag för mig och min flicka.

Höll på att smälla av när jag såg anhopningen av folk i väntrummet på VC i morse. Där var proppfullt av folk - gamla och unga som haltade, kraxade hostade eller snörvlade i väntan på att träffa någon av alla de professioner som huserar där.

En del såg bleka och matta ut , andra strålade och såg ut som hälsan själv. Jag aktade mig noga för att bläddra i de tummade "Sköna hem" från 2004 som låg där och troligen besudlats av  hela alfabetet av bacillusker under årens lopp. Lite bacillskräck fick jag allt - jag som annars inte är speciellt rädd för smittor.

I 2,5 timmar jag fick sitta där, för 5 minuters läkarbesök , lååång väntan och 2 minuters provtagning. Man hinner tänka och se en hel del under den tiden. Någonstans tror jag att det finns både tid och pengar att tjäna. Men det kanske är lätt att tycka för en utböling som betraktar ruljangsen utifrån.

Nu ska här sovas och lydas doktorns order.

Den käre R lyfter på ena ögonlocket någonstans från soffdjupet och börjar orera om mattanternas mysko huvudbonader i "Matakuten" på tv4, om varför dessa kvinnfolk alls har små fåniga pappersmössor på trekvart, när det enligt R är så att håret ska vara täckt.

Jag blir mest full i skratt över valet av ämne att reta upp sig på så här på måndagskvällen, och kontrar hest med frågan hur ofta han sett mig laga mat med mössa på? Frestelsen att ge sig in i polemik och munhuggas i ämnet kittlar genast igång en hostattack så  jag biter ihop, tystnar och  ler hult i mjugg åt gubbens svada.

Märkligt att just huvudbonader verkar vara något han går igång på. När han inte putsar på sitt blodtrycksrekord angående regelvidriga mattanter så kan det handla om keps eller mössprydda ungdomars vara eller icke vara, och när det inte handlar om gammaldags hyfs och etikett så handlar det om kvinnoförtryckare, burkor och huvuddukar.

För en gammal f.d pingstvän i exil som lämnat huvudbonadsfrågan lååångt bakom sig så ler jag i mjugg, låter håret svalla fritt och noterar att han inte är riktigt konsekvent  - den gode R.

Talförbud, röstvila och sköta om sig är instruktionen jag fått. Vila. Inget telefonpratande, viskande  eller snack som sliter på stämbanden. Kraxa och hosta får jag inte heller göra hur nu det ska gå till. Sjukskrivning blev alltså till slut oundviklig. Följaktligen sitter jag hemmavid i tofflor och tjocktröja nu när min förkylning går in på tredje veckan och sista antibiotikatabletten är svald.

Imorgon ska jag träffa doktorn igen, få se vad anledningen kan vara till att jag fortfarande känner mig så risig. Förargligt nog har jag fått ställa in flera  inbokade föreläsningar denna vecka vilket känns jättedumt men vad gör man när kroppen säjer ifrån och man blir stum....

Stämbanden är det bäst att vara försiktig med. Nu får jag istället förmedla mig med det skrivna ordet eller medelst teckenspråk. Det kan bli intressant för den som ska tolka mina suspekta gester. Bäddat för missförstånd kanske?

En sopsäck med skor - urvuxna, felköpta men hyfsat moderna - står nu i hallen och väntar på resan till Myrorna.

I garderobens djup döljer sig mer som gjort sitt. Väl använda men hela och rena plagg, impulsköp som aldrig passat samt plagg i optimistiska storlekar som tyvärr aldrig kommer att passa. Förhoppningsvis kommer de någon ny bärare tillgodo.

Vad skönt det är att rensa i gömmorna!

Jag har en del lådor och boxar som innehåller allt möjligt från gångna tider, foton, musik, dikter, brev och böcker. Et lagom ansträngande söndagsjobb blir att sortera, slänga och spara. Jag misstänker att stoff till ett eller annat blogginlägg kommer att poppa fram. Håll utkik!!

Det blir inga bullar idag. Möjligen en bit äppelkaka. På sin höjd blir det att dega på hemmaplan och försöka ladda kraft inför arbetsveckan. Himlen är öppen och sköljer iskallt vatten över oss. Det är skönt att ha ett hem .

Jag vill idag bjuda på en ung anonym gästbloggares tankar som jag nyss fick ta del av.  Så fina tankar!!

Fick lov att tacka nej till fest ikväll. Jag orkar knappt sitta upprätt och blir kallsvettig för minsta lilla. Det får bli hemmakväll framför teven istället med siktet inställt på Körslaget. Vi måste ju heja på våra grannar Lyckseleborna. Go Pontare go!!

Fick samtal från R:s gamle far som var på plats i Gauto vid hörnfönstret med världens finaste panoramautsikt över Tjäkta och Svaipa.

Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och vägarna. Den plats hans älskar.

Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne - hans sviktande hälsa här och nu - klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det - min fina polare Ove.

Det bjöd emot att ställa väckarklockan denna lördag, men sonen måste komma sig in till jobbet och får samtidigt passa på att övningsköra. Detta eviga bilkörande är priset man får betala när man bosätter sig i civilisationens periferi. Nåja - 1,5 mil är inte mycket att bråka om, men aldrig ter sig väl sängvärmen skönare än en helgmorgon då man har ställt väckaren.

Dessvärre känner jag mig småfebrig igen och hostar så att lungorna nästan slits ur kroppen. Antibiotikan biter tydligen inte riktigt. Min kropp är inte direkt på partyhumör, och vi som är bjudna på 50-årsfest ikväll....

Rattmuff på och ut i kylan..............

Ljudet av perkulerande  evighetslånga hostattacker stod som en hörbar aura kring min uppenbarelse där jag patrullerade flygplatsen i väntan på lilltrollet nu ikväll. För den som inte vet att jag är antibiotikabehandlad torde jag framstå som en enda stor smitthärd.

Stötte på min gamla vapendragare Lollo vid bagagebandet. Jag har inte träffat henne på länge, men precis som tidigare så blir jag glad av att träffa henne. Kunde förstås inte låta bli att tvärkramas, och glömde för ett ögonblick att vi alla i dessa pestens tider hellre ska ägna oss åt asiatiska hälsningritualer som distanserade bugningar än pandemigynnande kroppskontakt.

I dörröppningen uppenbarade sig till sist en kepsprydd tufsig liten stumpa, blek och tunn. Min Isabelle. Storkramen och sedan hem i mörka kvällen. Nu efter ett helsvenskt kvällsfika med leverpastejmacka vill hon krypa ned i renbäddade lakan och sova ut.

Välsignade skymning som barmhärtigt sänker sig över ond och god, över nytorkat och över kvarvarande dammråttor utan urskiljning. Nu får det duga tills vidare. En god stek, med sallad och potatis har landat i maggen, nu avnjutes en moccakopp kaffe, en liiten chokladbit till oss och dessutom en smutt Bailys till R. I skenet från värmeljus ser det fint och trivsamt ut här hemma.

Ser nyhetsbilder från jordbävningens offer, känner tacksamhet och inser hur lyckligt lottade vi är som är i säkerhet. Ikväll får jag hem min älskade dotter. Hade jag haft nån gödd kalv så hade jag förstås slaktat den, men idag fick det duga med skinkstek.

I morgon blir det önskemat. Bella har efter månader på Cypern beställt korv stroganoff, vilket påminner mig om vad hon önskade sig som födelsedagsmiddag på sin sjunde födelsedag: Rotmos och fläsklägg...

Året efter skrev hon den träffsäkra men lätt makabra dikten jag aldrig glömmer - om mellanbarnets våndor. Fast vi trodde förstås att hon var den mest nöjda av alla prinsessor på ärten:

Min storasyster är snart död...

Min lillebror är som nybakat bröd

Men jag - jag är mittemellan...

och det jag vill ha får jag sällan

Orken finns inte, inte motivationen heller, men en sak är säker - saker behöver göras här hemma. De senaste veckornas krasslighet  har resulterat i en given konsekvens: Den som spar han har...

 Högarna växer och dammlurkarna mojjar till sig. Det jag inte har orkat göra här hemma de senaste veckorna finns kvar ogjort - och väntar tålmodigt på att bli upplockat, städat, sorterat, eller åtgärdat.

Nu är nog stunden i allafall kommen.Dags att fredagsstäda. Ikväll kommer Isabelle hem från solen och värmen. Jag vill att hon ska känna sig välkommen.

 Varsågoda, här kommer en kul historia som jag fått i min tur:

Tom

Tomt och skrovligt. Precis som på bilden så kan jag sammanfatta känslan efter en lång dag. Jag är ingen he-man än. Den saken är klar.....

Ännu en berättelse från förr inskickad av Erik Högberg, en av mina läsare som har rötterna i Avanäs precis som min mamma.

Det kan man säga om min salige far. Idag  minns jag en av alla de laxnätsvittjningsmorgnar ( oj vilket långt ord) som jag följde pappa för att vittja laxnäten kring Kalvholmen. Det var den första gången jag följde med och just den här laxen som du ser på bilden  var 1 m lång, vägde 10 kg hade fastnat i våra garn.

Jag glömmer aldrig den mäktiga känslan över denna fantastiska fisk. Pappas stolthet, laxens glittrande fjäll och hur underbart gott den smakade som gravad. Den där kalla höstmorgonen för sisådär 40 år sedan.