Imorgon är det åter dags för den första av tjugofyra  berättelser från min barndoms jul och adventstid i Västerbottens inland på 60-talet. Jag bjuder på en berättelse för varje dag fram till julafton.

Även i år blir det en spännande kalendertävling och precis som i fjol kommer jag att lägga in en eller två extra versaler någonstans i varje text. Bokstäverna bildar en strof ur en julsång som presenteras baklänges. Börja samla bokstäver. Den som först i ett mejl presenterar den korrekta strofen vinner en hemgjord marsipanlimpa med nougatfyllning och ett eget exemplar av Gunnels Barndomskalender i vacket marmorerat papper.

Rätt lösning skickas till gunnel_f@hotmail.com  och vinnaren kommer att presenteras på julafton här i bloggen.

Om du vill köpa en kalender, mejla mig så får du mer information.

Somliga dagar är det lättare att vara människa än andra. När orden tar slut och när mörka och sorgsna tankar försöker nästla sig in i tankebanorna är det skönt att fly in i musiken och låta någon annan gestalta sin känsla. Man skulle ha haft en kissekatt att borra in näsan i.

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndoms Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sej i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och hon kallades Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön o Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sej och liksom skred fram - fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen blivit skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första vita Liljeholmens ljuset hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade man varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så täcktes fönstret i själva dörren av säckväv.

Därinne pågick förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sej av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton.

Jag kan i andanom se alla dessa mindre och större barn flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och de glittrande bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Ben, spiror, skånkar - kärt barn har många namn. Det jag syftar på idag är den kasse med frysta älgben som jag fick av snälla Anna i Sävar häromdagen. Någon av "efterjulsdagarna" när leverpastejen, fårfiolerna och julskinkan står en högt upp i halsen, ska jag göra en riktigt mustig och god älgköttsoppa med klimp och ett saftigt gott bröd till. Därtill ett glas iskall mjölk. Gottgottigottgott!

I det varma köket doftar det av nybakade pepparkakor. Små kinder är glansiga av provsmakad pepparkaksdeg. Ett mysigt förmiddagsgöra en adventssöndag.

Inför julbaket delar Annkristin med sig av sitt goda biskvirecept. Det ska jag prova till jul:

Chokladbiskvier
ca 28 st
Bottnar
275 g mandelmassa
1 1/2 dl socker
2 äggvitor
riv mandelmassan,blanda den med sockret o äggvitorna. vispa allt pösigt.klicka ut glest på plåt,låt gärna stå ca30 min innan du gräddar i 175 gr ca 15-20 min,låt kallna på plåt innan du lossar dom

Fyllning:
250 g smör
2 dl florsocker
2 tsk vailjsocker
2 äggulor
3 msk rom, konjak eller några droppar konjaksarom(jag brukar använda arrak)

Bred krämen på kakornas undersida,forma krämen med em kniv så den får en mjuk rundning.ställ kakorna kallt så att de blir riktigt kalla.

Garnering:
150 g mörk blockchoklad
20 g kokosfett..eller några droppar olja
doppa krämsidan på kakorna två ggr, låt svalna mellan gångerna.

Lycka till om du vill prova...:) Rekommenderas varmt av Annkristin
Ha en skön 1.a advent!

29 november fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver och Alice  på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Malaysia. Där har det redan hunnit bli 29 november så därför lägger jag ut denna blogg redan idag. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka  på morgonen - som förr i världen. Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 31 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sej ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sej upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sej. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sej den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr - ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mej själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mej med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dej åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dej och finns där - vad livet än för med sej. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Mitt favoritköksredskap alla kategorier är degskrapan. Den är räddaren i alla möjliga situationer från bullbak, tapetskrapning, spackling till pepparkaksbak. Man kan rengöra och skrapa av hårt smutsade ytor. Efter disk lyser den lika rak fin och oförstörd år efter år.

Vid dagens bullbak uppstod en akut krissituation då degen, utbakad fylld och klar skulle omvandlas till små konstnärligt hoptvinnade kringlor. Skrapan var som bortblåst och ingenstans fanns den trots idogt letande i alla tänkbara och otänkbara vrår. Det löste sig med en kniv, men bullarna blev inte lika fina som vanligt och det tog längre tid.

R som var tillfälligt utflugen var förstås huvudmisstänkt med Alex som god tvåa - fast jag hyste inga misstankar att de använt den i något köksrelaterat projekt utan snarare i garagedomänerna, i något flygbåtsgaragebygge eller traktorhantering.

Mina vuxna barn har förärats var sin degskrapa av sin mor och skrapan kommer att hålla livet ut - om nu inte någon "råkar" försnilla den. Jag skall gå till botten med detta mystiska försvinnande - alternativt önska mig en ny av farbror Tomten.

Farfar R har besökt Leos Lekland med sina 3 barnbarn. Ett varmt bad, middag, glass och lite lördagsgodis senare börjar dagen ta ut sin rätt, ögonlocken att bli tunga  och nu är småtjejerna nattade. Kim får hålla oss vuxna sällskap med lite myskväll framför teven.  

Mamma Marina o Pappa Johan sover på hotell i natt och har det förhoppningsvis mysigt och bra. I morgon förmiddag blir det tomtegröt och pepparkaksbak innan det bär iväg ut på skyltsöndag tillsammans med mamma o pappa.

Vi gammfolke aktar oss noga för skyltsöndagar och håller oss så långt från stan som det bara är möjligt.

Saffranet är i år svindyrt och inte riktigt lika gult som vanligt enligt min ringa mening. Bullarna är dock lika ljumma mjuka och goda idag som förra året det vankades saffransbullar med vanilj,kanel och mandelmassefyllning. Snart kommer ett fikasuget gäng bestående av Farfar R, Kim, Jazmine och Tindra. Då blir det bullfest!

 Man får tycka vad man vill om Staffan Westerberg, men  adventskalendern  med Lillstrumpa och Syster Yster älskades verkligen av mina barn Daniel o Sandra som då var några år gamla. Att mamma Gunnel  sedan körde dockteater med diverse udda strumpor hela den våren var också uppskattat. Trot eller ej!

Här försökte jag mig på att hitta ett avsnitt´av serien på youtube. Jag fann ett och laddade ned det här till bloggen. Vid närmare granskning visade det sig vara någon dålig satirvariant som jag snabbt plockade bort.Trist! Man kan verkligen bli lurad och saker är inte alltid vad man tror vid första anblicken.

Lördagsmorgon, ett fiskeprogram på tv4 sport och en kopp gott te . Jag tar en lugn start på dagen innan jag börjar städa, och baka lussebullar. R har lovat att ta fram ljusslingorna så snart ska jag väcka honom med lite fika på sängen.

Här kommer ett gott mustigt och smakfullt bröd som passar i adventstid.

1dl rågkross

1dl vetegroddar

1dl havregryn

1/2dl vetekli

1dl fibrex

2-3 dl grahamsmjöl

3dl rågsikt

1 tsk salt

1-2 dl sirap

1 dl russin

2 tsk malda brödkryddor

4 tsk bikarbonat

Tillsätt ca 8-10 dl filmjölk så att konsistensen blir som havregrynsgröt.

Lägg en bit bakplåtspapper i formens botten

Bred ut smeten i 3 avlånga formar eller en liten långpanna

Toppa med solrodkärnor om du vill

Grädda först 20 min i 175

Sänk därefter till 100 i ca 20-30 min

Ta ut bröden när de är bruna och känns genomgräddade

Vem härmar vem?

Vi har fått lära oss från barnsben att det är fult att härmas. Jag tror bestämt att Jante hade ett finger med i det spelet och nu vill jag påstå raka motsatsen!

Inom demensvården är det kunnandet, trixen, finliret och de små knepen i vardagen  som är själva guldet  och borde skrivas i eldskrift. Likaväl som erfarenheter av misslyckanden och övertramp likväl bör lyftas. Allt för att vi ska lära av varandra hur vi på bästa sätt ska hjälpa de personer som vi möter i vår arbetsvardag.

Du som lyckas med svåra moment i vardagen. Låt oss andra få veta din metod eller teknik, dokumentera den med stolthet så kanske det kan lyckas för någon fler i arbetslaget.

Strunt i Jante! Våga säja att du lyckats, att du är bra och kanske även hur du kom fram till ditt arbetssätt. Det är just detta som personcentrerad omvårdnad handlar om - att göra "rätt" och "individuellt" beroende på vem vi jobbar med/för. Helt enkelt att göra fel så sällan som möjligt. Lär av varandra!

Har ni sett filmen Upp? Om inte så rekommenderar jag till alla föräldrar, mor eller farföräldrar att ta med sig sin unge och se den här animerade filmen om ett mycket omaka par - en gammal farbror och en liten pojke.  Här får man en härlig påminnelse om att det aldrig är för sent att förverkliga sina drömmar. Rolig, gripande och fantastiskt välgjord. Biocheckar - en upplevelse tillsammans - och en bunke popcorn att dela. Det kan bli hur mysigt som helst!

Lillgubben Oliver i träningstagen

Leendet som smälter allt smör i Småland. Momors lilla shopparkompis Oliver.

Något som jag alltid sett fram emot  är julen, adventstiden och de gamla traditionerna. Julskivorna har det varit straffbart att tjyvlyssna på i förskott här i mitt hus men snart åker de fram och får ackompanjera julförberedelserna. Robban får i uppdrag att trassla fram belysningarna medans jag plockar fram övriga attiraljer

 Det känns visserligen inte fullt så viktigt med ett traditionellt julfirande nu när barnen är stora, men visst är det något speciellt med julen och om allt går enligt  planerna får jag full pott detta år vilket troligen kommer att bli sällsynt i framtiden när ungarna har egna familjer och börjar skapa egna traditioner.

Klapparna är det minst viktiga och gemenskapen det viktigaste. Jag ska njuta av familjens sällskap och inte minst av den lilla tomtenissen som har fått en alldeles egen tomtedräkt av mormor. Ett litet försiktigt ho ho såg jag bestämt att han försökte forma med sin lilla pussmun.

Denna 1:a adventshelg kanske det blir lite pepparkaksbak och julpyssel då vi får fint besök av farfars favorittjejer. Lite vitt från ovan skulle inte skada för att ge stämningen en extra skjuts! Let it snow!

Idag äter vi jobblunch= sopplunch  på Frälsis. Ett gott prisvärt och värmande inslag i den dystra novemberdagen. Kan varmt rekommenderas till hungriga medmänniskor. Ha det bra idag och kör försiktigt!

Hemma igen i ett mörkt och regnigt Sörfors. Man kan inte tro att vi snart har första advent. R hade slaktat den gödda grillade kycklingen och bjöd på god middag. Bonde-Roger verkar gå i Robbans fotspår och ska just bjuda Bond-bönorna på korvgryta. Detta får man inte missa!!

Skåne ligger riktigt perifert, ocentralt eller orattåt från min lilla synvinkel sett. De olika föreläsarna oade ahade och förfasade sig över mina kollegor från Över-Kaalix som transporterat sig ända från - i deras ögon "obygdens yttersta utmarker". De tyckte att Över-Kaalix var fruktansvärt exotiskt och återkom gång på gång till detta under kursdagarna.

Vi tyckte å andra sidan att Skåne kändes väldigt fjärran och emellanåt längtade man förstås efter ett svensk-skånskt lexikon. Säga vad man vill om oss norrlänningar, men vi kan i allafall skärpa till oss och prata begripligt när det behövs.

Beskådar man vårt runda jordklot från yttre världsrymden så ser det ganska jämlikt runt ut. Sörfors  kan då verka lika centralt som Lund. Nu ska det flygas norrut och jag längtar hem till min egen säng, gube och tv-fåtölj. Hem ljuva hem!

Dags för sista utbildningsdagen. Det har varit intressant, lärorikt men oerhört späckade dagar. Nu börjar sociaIstyrelsens nya nationella riktlinjer  i demens sitta på plats i hjärnan. I eftermiddag bär det av hemåt. Borta bra men hemma bäst. Ingen ting går upp emot "hemma", men jag återvänder gärna till Skåne, och då gärna sommartid. Det borde rimligen vara jättevackert här då. Lunds charmiga kullerstensgator gör sig nog också bäst den gröna och varma årstiden.

Lite ensamt tyst och trist så här på kvällskvisten. Inte utan att man börjar snärja in sig  i lite ihåliga funderingar och små tvivelsfrön över ett och annat börjar ge sig tillkänna och nafsa i bakhasorna. Att tänka eller inte....det är frågan. Jag tänker - alltså finns jag...eller Jag finns - alltså tänker jag. Ni hör ju.....Det 'är nog dags att göra kväll.

Har just avnjutit en trevlig kväll i sällskap med en "gammal" skolkompis från Härnösandstiden och henns man som fanns med i bilden även då för 33 år sedan. Tänk - ju äldre jag blir - desto viktigare blir det att knyta an till det förflutna. Man håller tydligen på att bli gammal:) Någon som känner igen sig?

Idag fick vi möta en snygg välklädd karl i sina bästa år som berättade för oss om sitt liv med Alzheimers sjukdom. Idag var han drygt 60 år och fick sin diagnos för ett par år sedan. Han kom till utredning efter att hans sambo noterat att något inte stämde.

En gång när han efter middagen hade ställt sin mattallrik  i kylskåpet tog hon upp ämnet. Själv hade han inte tänkt tanken att något inte var som det skulle, men accepterade att en utredning påbörjades och han fick ganska snabbt  sin diagnos och kunde påbörja medicinering med  s.k bromsmedicin.

Han beskrev idag att han upplevde sig ha ungefär "85%" kvar av sin kapacitet och kunde t ex sköta städningen hemma, delta i dagverksamhet för yngre personer med demenssjd och leva ganska normalt. En otroligt positiv livssyn utstrålade denne man som också menade att han valde att se positivt på dagen och att leva här och nu.

Vännerna hade nu undan för undan dragit sig tillbaka. Själv trodde han att sjukdomen utlösts för några år sedan under en period av arbetslöshet och inaktivitet. Sambon och barnen var nu hans stöd i livet och de försökte leva  precis som vanligt så länge som möjligt.

Det vi åhörare kunde märka var att berättelsen och språket begränsades något  av svårigheten att hitta rätt ord, men det var en mycket lärorik och berörande berättelse som jag tar med mig och än en gång slås man av hur skört livet är. Man måste komma ihåg att vara tacksam för hälsan här och nu.

Exempel på spännande seminarier idag:

• Effekter av undervisning och stöd till närstående till personer med demenssjukdom.
• Implementering av kunskap i den egna verksamheten
• God man och förvaltare inom demensvården
• Att leva med demenssjukdom - En person med demenssjd berättar

Gårdagen var späckad med gammal och ny kunskap om demenssjukdomar, ny forskning och vetenskap av duktiga föreläsare från neuropsykiatriska kliniken här i Malmö. Här har man även en närsjukvårdsmodell som vi ska få veta mera om.

Till min förvåning och glädje använde "storfräsarna" samma begrepp jag alltid brukar använda när jag pratar om vikten av samverkan  nämligen "stafettpinnen" som alltid måste ha en mottagare vårdgivare emellan och om risken att den sjuke och viktig information som behöver följa med under hela vårdkedjan fastnar i olika "boxar" under resan genom sjukdomen.

Det känns skönt att vi i Umeå är på rätt spår, och även roligt, intressant och lärorikt att träffa andra demenssjuksköterskor och höra hur man jobbar på andra ställen. Detta är första gången som jag träffar riksnätverket.

Med mig härifrån får jag även utbildningsmateriel i hur vi ska implemenetera de Nationella riktlinjerna till alla berörda.

 Ha en bra dag!

På hotellrummet finns två av de gamla fåtöljklassikerna med fårskinnsklädsel. SÅ sköna att sitta i ,och jag försitter som vanligt aldrig chansen att nicka till i en god fåtölj. Nu blir det tandborstning och raka spåret ned mellan sköna vita lakan.

En ny intressant och kunskapsspäckad dag väntar imorgon som kommer att avslutas med en träff med Ann Pollack, en av mina gamla kompisar från gymnasietiden. Det var sisådär 33 år sedan vi sist sågs. Det ska bli kul! Än en gång facebooks förtjänst. Gonatt gott folk.

Nu är man ganska mör, kursad efter all konstens regler och mogen för ett skumbad och lite horisontalläge efter en lååång dag som började 04.00 i morse när klockan ringde. En riktigt otrevlig bilresa på 25 mil i spöregn och kolsvart mörker anträddes och jag var mycket lättad när jag så småningom kunde kliva in helskinnad på kursen här i Lund tillsammans med ett antal Demenssköterskor från olika delar av landet. Här finns folk från Över-Kalix ända ned till sydligaste Skåne. Vi är inte så många, men desto bredare.

Inget kvällsprogram är inbokat och vi hann inte bekanta oss närmare idag. Det blåser är kolsvart ute och regnar så stadsrundturen får vänta tills i morgon. Dessutom är jag rätt trött och ser fram emot ett skumbad, någonting att äta och en skön hotellsäng. Jag har inte så stora krav på nöjen nuförtiden och nöjer mig med John Blunds sällskap ikväll.

Dags för några timmars sömn innan jag sätter mig i bilen. De småländska omgivningarna liknar norrland¨i mångt och mycket med kuperad terräng och djupa granskogar. Idag såg vi både älg och vildsvin längs vägen, så det blir till att köra försiktigt. Min hyr-golf känns som en riktg liten pärla, pigg och säker. Gonatt gott folk.

Några svettiga timmar i folkmassan på Gekås räckte för oss och vi återvände nöjda med ett par gula fyndkassar till Gislaved. Nu har vi haft lektion i bak av "Mammas lussebullar" med mandelmasse, smör och vaniljsockerfyllning. Lite glögg, pepparkakor och ett glas iskall mjölk till bullprovningen får avsluta mitt besök här hos SoC för vi gör en tidig kväll.

I morgon bitti blir det att starta bilen 05.00 med riktning mot Lund och kunskapsinhämtning med Demenssköterskenätverket och utbildning i implementering av kommande demensriktlinjer. En intensiv men mysig helg är till ända. Hjärtat är fullt av kärlek. Endera dagen kommer nya bilder på finpojken som nu är riktigt stor!

Huset är stilla och tyst. Jag har vaknat en enda gång i natt av lite bäbispip då han vaknat för tankning. Fantastisk liten kille som nästan aldrig skriker. Han verkar må så gott. Jag anmälde mig som frivillig till morgonpasset att vara sällskapsdam åt honom så SoC skulle få sova ut tillsammans, men de verkar ännu sova alla tre.

Nu blir det snart till att göra frukost åt sällskapet så vi kommer oss iväg inom ett par timmar till Gekås där jag ska försöka klara av lite julklappsköpande innan vi åker hem hit för lite lussebullsbakning.

I år påbörjar jag en ny återhållsam trend gällande julklappar. Vi vuxna ger varandra en sak och därmed jämnt. Utöver det är jag lite inne på att skaffa ett fadderbarn - som gemensam julklapp i familjen. Eftersom " det är saligare att giva än att taga" så borde vi själva bli jätteglada om vi ger en sådan gåva.

Har just avslutat ett lyckat nattningsprojekt, bytt blöja och hela kitet på finaste lillkillen i världen. Det känns faktiskt att man varit med förr...även om det känns väääldigt länge sedan! I morgon blir det Ullared för " some serious shopping" R grämer sig nog (not) när han får veta att han missar en  shoppingsöndag i trängsel på Gekås:)

Verkligen en ovan känsla att köra söderifrån och se skylten: Stockholm 620 km, en massa väderkvarnar skånelängor och inte ett barrträd i sikte förutom en liten julgransodling. Lite som Nils Holgersson kände jag mig allt när jag spanade ut över slätten från flygplansfönstret.

Skåne är vackert. Det är bara att medge - så länge som inte luften förorenas av rotvälskan som jag har så svårt för. I Skåne vill jag verkligen att folk ska lära sig att hantera R på rätt sätt. Precis som jag fått göra på hemmaplan;)

Här i Gislaved pussas det och kramas  det för fullt med Oliver som är nöjd i mormors famn. Nu blir det myskväll för hela slanten.

Nu bär det av. Först flyg och sedan hyrbil. Mormorshjärtat bultar. Snart får jag träffa guldklimpen och se honom i ögonen igen. Nu förväntar jag mig ett igenkännande och tandlöst leende. Från honom alltså;)

Ja Mamma! Jag ska köra försiktigt. Hoppas att piloten har lovat sin mamma samma sak.

Imorgon ska virrhönan med stort V bege sig ut i okända trakter. Medelst hyrbil ska jag  förirra mig från Malmö till Gislaved  för att pussa på Lille Oliver innan jag på måndag morgon styr kosan åter till Malmö igen.

Med mitt labila lokalsinne behövs en trygg guide vilket GPS:en får bli. Ett manhaftigt fruntimmer ska peka med hela handen och lotsa mig genom landskapet. Jag hoppas verkligen att hon inte börjar att prata skånska för då  kan det verkligen barka iväg.

Som ett gruskorn i skon, så kan olika uppfattningar i en viktig fråga ligga och skava i en relation av något slag. Det kan göra ont och ställa till det.  En ack så pytteliten sten i skon ger trista konsekvenser och i varje steg man tar blir man påmind om dess existens - om man inte har sån tur förstås att den hamnar i hålfoten eller mellan tårna tills den plötsligt kryper fram och ger sig till känna. För förr eller senare märker man av den - den saken är klar - och då haltar man betänkligt. Synd bara att den här sortens stenar inte är lika lätta att skaka ur livets sko för att sedan obekymrat skutta vidare på livets steniga väg.

Torsdag med Ärtsoppa på menyn. Mera en slump än en tanke. God och ganska nyttig husmanskost. Dessutom kanske man tjänar in den kilowatt som spisen drog vid uppvärmingen genom den egenproducerade och värmande naturgas som två normalstora människor producerar. Är det någon som har räknat på den ekvationen?

Såg i tv-reklamen ikväll att nu får man rösta på favoriterna igen. Förra året hade Aftonbladet en drive där man fick rösta på favoritpralinen i Alladins chokladask. Här kommer en bloggrepris från i fjol i ämnet:

Naturligtvis ligger Trillingnöten och Gräddnougaten i topp. Själv föredrar jag den ljusa chokladen i Paradisasken. Jag är personligen mer eller mindre övertygad om att det försiggår något skumt fuffens i chokladfabriken. Hur skulle man annars motivera att vissa riktigt elaka bitar har fått fortleva år från år, som till exempel de trista tryfflarna, körsbären och den beska marsipankonfekten, medans andra ljuvliga gotter försvinner fortare än man hinner svälja?

Vart tog till exempel den Spanska nougaten och Mandelsplitten vägen?

Rent krasst.... hur brukar det se ut i era chokladaskar därhemma? Vilka bitar blir kvar till sist? Är det inte så hos er också att ni slits mellan snålheten och sötsuget nån gång fram i januari, och till sist stoppar in "de förhatliga" i munnen bara för att äntligen få lägga kartongen i pappinsamlingen och bli av med den i den allmänna julbortstädningen.

Min misstanke riktar sej mot chokladpamparnas och deras sannolika svågerpolitik. Förmodligen är det någon med släktskap i ledningen som hittat på "de förhatliga" och får uppbära någon form av "stimpengar" för dem i evinnerlig tid. Däremot är det nog fattiga uppkomlingar med klockren chokladkänsla som uppfunnit pärlorna som bara får bli dagsländor. Morr!!

Det är nog ingen slump att det skapats ett reklaminslag om fenomenet - På julen får man ta från det undre lagret! Jag föreslår chokladpamparna att snegla på Aftonbladets chokladtest och sanera bort otäckheterna för att istället genast återinföra den Spanska nougaten, Mandelsplitten och göra dessa i flera exemplar istället.

Lyss till folkets röst. Folkomröstning är ingen dum tanke. På så vis skulle var och en hitta det man ville ha redan i det övre lagret och uttrycket "God Jul" kvalitetssäkras. Amen

Ja han verkar må som en prins....den handfallne bonden som får oss att sitta klistrade framför teven med skamkudden inom räckhåll. Det är bara att medge att man hoppas att kärleken mot alla odds ska drabba någon av tv-bönderna.

Mina barns älsklingsbröd. Receptet har jag fått av min "gamla" vän Elisabet W.

1l filmjölk

3,5dl sirap

1kg rågsikt

2 tsk bakpulver

4 tsk bikarbonat

1 tsk salt

2 msk malda brödkryddor

Bland alla ingredienser.

Lägg ett bakplåtspapper i en liten långpanna, bred ut smeten.

Grädda 40 minuter i 100 grader och 25 min i 150 grader

En av mina läsare, Milla, har delat med sig av ett gott brödrecept och efterlyser andra recept som Siv-limpa, Elsa-limpa och Överstinnans limpa. Har du dessa recept så är vi tacksamma om du lägger in det som kommentar eller mailar det till gunnel_f@hotmail.com

Håll tillgodo här så kommer "Jättegod sirapslimpa" från Milla o Fredrik i Nora

1 sats blir 2 bröd

 50 g smör
5 dl filmjölk
50 g färsk jäst
2 dl mörk sirap
2 tsk salt
6 dl vetemjöl special
6 dl rågsikt

Gör så här:

Usch vad drömmar sätter griller i huvudet långt efter uppvaknandet även om man inte minns dem. Kom ihåg att samma gäller för vad du utstrålar till din omgivning. Ta en titt i spegeln. Hur ser du ut, och vad förmedlar ditt uttryck. I dessa mörka tider behöver vi vara ljus i varandras vardag. Vad är väl en 100w glödlampa mot ett strålande leende och en morgonpuss av R, det sitter i läääänge. Kör försiktigt!

Ännu en underbar bildruta av min favorittecknare Bonton.

Så här kan det ibland kännas i besparingens tidevarv. Jag minns en gång när vi i ett arbetsgäng spånade kring om det kanske var dags för ett "Big brother-hus" på ett äldreboende just för politiker. Några veckor under liknande  premisser som kan gälla i ett särskilt boende, på bästa sändningstid. Vad tror ni om det?

Skulle man palla 16 timmars nattfasta, en näve piller till frukost, magdag 2gg/v, dusch 1gg/v eller en rejäl blöja vare sig det behövs eller inte? I den värsta av världar har faktiskt sådant hänt under åren.

Vem stöter jag inte ihop med på Kvantum om inte medbloggaren Janne och hans fru Agneta vilket resulterade i en trevlig pratstund och ett ömsesidigt konstaterande att nu möter man bekanta ansikten (med vidhängande kroppar) från bloggen lite varstans. Förra veckan var det Lisbet O från Robertsfors vi mötte live. Man hejar av bara farten då man faktiskt tycks "känna" personerna en aning.

Min gamla vän och kombo Karin som jag delade ljuvt och lett med under musiklinjetiden i H-sand  för typ hundra år sedan, är återfunnen.  Det är många år sedan vi senast sågs, men jag har tänkt ofta på henne och nu ringde hon mig denna lyckoafton när jag satt i bilen på väg hem.

Inspirerad av den allmänna återträffsyran på Facebook av själar från det förflutna, lyckades jag hitta hennes syster för en tid sedan och få tag på en aktuell mailadress. I kväll ringde hon och vi pratade fort och länge - precis som på den tiden det begav sig.  Det känns varmt i hjärtat!

Råkade visst slänga dagens inlägg med fina fisken på bild. Som synes prickig och fin. Dessutom var den ruskigt god och vi blev mer än mätta båda två. Den tog i det hålet där jag hade mäskat med laxrom, på mitt absoluta favoritblänke. Koppar med gult och lila på.

Ungefär så har det kännts denna ruggiga snålblåsiga dag. Har istället för att fiska ägna mig åt pappersjobb. Nu tänker jag iallafall spotta i nävarna och gå ut en liten stund i allafall.

Grå är denna morgon så man knappt ser handen framför sig. Dags att ge sig ut i grådiset och prova fiskelyckan. Min ursprungliga intention att fara ut direkt i gryningen gick i stöpet när jag såg hastigheten på vindmätaren. Det var rysligt varmt och skönt i sängen.

En tröstbild från en lyckad fångst i somras kommer här. Om du vill titta på riktigt läskande bilder och filmer så rekommenderar jag denna länk http://kikmete.se/ Där finns några riktiga rysare. Se och njut!

Friden har lägrat sig. R tittar på någon udda kanal som visar gamla avsnitt av Macahans. Själv kollar jag av Blocket  och Hemnet. Man vet aldrig när drömstället dyker upp! Skönt med helg!

Med denna underbara bild, trots falsk marknadsföring (han är ingen fiskare) lyckades  R få mig på fall.

Fishermans friend....det är Robban det! Han lyckades skaffa mig maggots samt borrade säkert 30 hål åt mig innan han bytte motorisborren mot en motorsåg och började såga upp en gata som våra trevliga stuggrannar på andra sidan vägen kan använda som skoteruppfart.

Isen är 10-15 cm, det ligger några cm snö på och är optimala förhållanden så när som på vädret. Lågtrycket hänger tungt över landskapet och iskalla vindar tränger genom märg och ben. Även om jag inte brukar vara någon "frussehara" så frös jag idag - uppriktigt och darrande.

Nu åter inne i stugvämen för en "starkköpp" lite eld i spisen, upptining av fötter och kanske en stunds vila. Det blir knappast någon fler fisketur idag, men nu har jag i allafall fuskmäskat med rom inför morgondagens fiske. Få se om det hjälper.

Vi är nog ganska ensamma här. Inte en bil passerade, och bortsett från motorsågen hörde jag en enda avlägsen snöskoter.Jag älskar tystnaden, när man kan höra sina egna tankar. Har du något bra tips på vilket rödingblänke man ska använda på nyis? Tacksam för tips.

Gauto visar sig inte från sin bästa sida idag. Nu först har R vaknat och det är dags för mysfrukost vid hörnfönstret. Man gruvar sig lite för att bege sig ut i kallblåsten. Istället drömmer jag mig tillbaka till ljumma sommarkvällar med brasa på udden, patrullerande rödingstim och kanske en liten dragspelstrudelutt.....visserligen långt från Roslagens famn...men ändå:)

Umeågalan 2009.

Äntligen framme välbehållna i Gauto efter en lång bilresa via Vindelgransele och genom ett snöigt vackert landskap, ishala vägar och med en Tina Thörnerinspirerad chaufför. 

Det började mindre bra.... Gjorde en halsbrytande entré genom att ramla pladask redan i hallen då snön byggt små lömska iskuddar under mina klackestövlar. R gav genast kommando om att använda dem att tända i brasan med, så jag skyndade mig att rädda mina nyinköpta skodon tills återinträdet i civilisationen och gömde dem bakom fåtöljen.

Nöjd med att ha en intakt lårbenshals gjorde jag som Stålmannen, men  utan telefonkiosk - svidade om till mitt alter ego - Gautogunnel. Nu iförd fiberpälskallingar ärvda från någon av "The two Mildred´s", fleecejacka, samt toppiluva av kultmodell, eldar jag för brinnande livet och vi har nu uppnått den facila inomhustemperaturen -2.

Om en stund när golvvärmen och brasan fått göra sitt, så blir här hur mysigt som helst. Robban är redan i rörmokartagen, och jag tjingar datorn en liten stund för mailkoll och en blogg.

Sammantaget en trevlig känsla i kroppen efter gårdagskvällens Umeågala. Gamla och nya vänner och bekantskaper förgyllde kvällen. Det som däremot inte föll mig på läppen var musikvalet och ljudnivån. Troligen ett tecken på att man håller på att bli gammal. Nu bär det iväg till jobbet och sedan till Gauto via Vindelgransele och lilla mor som ska klippas och få se bilder, bilder och åter bilder av sitt sextonde lilla barnbarnsbarn.

Egen härd är guld värd....så sant som det är sagt! Umegalor i all ära - men vad är väl en bal på slottet mot det som stundar i morgon......

Redan innan den superba efterrätten vid kvällens begivenhet - Umegalan - sällat sig till de bofasta kalorihärdarna runt midjan, började mina tankar att snurra iväg - trassla sig ut ur festlockarna, upp genom festsorlet ut över Nolias takåsar och drömmande börja dra sig mot norr, mot fiskevatten och brasmys i Gauto, fjärran från sorl och stim. Helgen hägrar.

Stim i en annan bemärkelse står nämligen på agendan denna helg. I frysen ligger en plastkasse med fryst laxrom paketerad i små påsar med stenar i. Lagom portioner att släppa ned i borrhålen, där romen sakta får tina och släppa ifrån sig de delikata små kornen - ett efter ett. Det som jag skulle vilja kalla en förstklassig mäskning. Rena rama Umegalan för röding och öring. Nu ska dom tas!!

Med en lätt fiskarabstinens tycktes de festklädda damernas glittrande örhängen ikväll, i mina ögon, transformeras till olika rödingblänken som Titicaca, Lillrockan eller Virusen. Nu är det nära!

Lyckas efter hemkomst med en lättnadens suck frigöra mig från kvinnfolkets slimmande gissel, krypa i morgonrocken och påbörja packning inför morgondagens resa: Långkalsonger,fleecetröja, mysbyxor och tjocksockar. Trösterika och trygga plagg för en liten arbetstrött människa.

På med finstassen, in med magen, på med klackeskorna, ut i vintermörkret och med kosan styrd mot festsalen på Nolia. Dags för årets Umeågala. Trevligt men lite konstigt känns det med party en vanlig torsdagskväll. Hej hopp!

Just hemkommen från kvällens föreläsning med rallybruden Tina Thörner och Lisbeth Olofsson från bloggen bredvid. R gjorde mig sällskap och kvällen var ett led i hans uppmuntrande försök att peppa mig till mod och inspiration att våga förverkliga någon av mina framtidsdrömmar. Man känner sig 1 cm längre nu när man lyssnat på budskapet att nästan ingenting är omöjligt

Så ungefär låter det här på morgnarna innan Robban och jag har hostat upp oss. Rethostan kan man bli galen på. Tur att man hinner klara strupen innan man är på jobbet och skrämmer slag på sina kamrater.

Att vara "under isen" minns jag som ett begrepp från min barndom. Om man är "alldeles under isen" då har man det riktigt besvärligt, är knäckt, pank eller deppig.

De rödingar som är "alldeles under isen" i Gauto, hoppas jag dock är riktigt pigga feta och hungriga.

Tänk hur svårt det kan vara att tala klarspråk när något inte fungerar. Det kan vara svårt nog när det gäller praktiska ting men ännu svårare när det gäller människor. När det handlar om våra värnlösa, gamla och sjuka är det min bestämda åsikt att vi alla gemensamt är skyldiga stå upp för att  skydda och värna och bevaka de som inte själva längre förmår att göra sina röster hörda.

Klarspråk, civilkurage och tydlighet måste genomsyra alla led. Omtanke öppenhet och medskapande ska vara våra ledord. Om en jobbare medvetet underlåter att följa lagar och uppsatta planer och mål så att den lilla människan kommer i kläm - så står jag för min åsikt att  uppenbart olämpliga personer måste kunna få kicken eller omplaceras till en annan sorts verksamhet där man arbetar med döda ting.

När man tänker efter vems sida man står på så blir det plötsligt inte så svårt....

Nu tror jag att jag är "pigg" nog för att våga vaccinera mig även om hostan fortfarande förföljer mig.  Det blir till att boka sig en tid, kavla upp ärmen och hoppas på att slippa biverkningar. Vilka reaktioner fick du efter din vaccinering? 

Snart dags igen för Umeågalan vid Robbans sida. Det blir till att djupdyka i garderoben efter nån lämplig festblåsa och till att ta fram dansskorna igen. Kul med fest, men fest en  vanlig torsdagskväll känns ändå lite konstigt.

Kontrasten att redan dagen därpå kliva i den mer hemtama kostymen med storstövlen och Helly-Hansen i Gautomiljö blir dramatisk men ändå mera "jag".  Det är nämligen hög tid för premiär på isfisket.

Fotbollsgala...man kan nicka till för mindre. Med bästa vilja i världen kan jag inte uppbringa något intresse. Funderar  istället på att söka fram den gamla t-shirten med texten: Musiken räddade mig från idrotten. Men just ja! Man får ju inte skämta om så allvarliga saker som fotboll ;)

 Här har vi nästa bok att läsa. Jag behöver lite positiv tankekraft så här i höstmörkret.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5999440.ab

Ny dag, ny vecka, nya utmaningar. När man väl är ute ur huset känns det helt i sin ordning, men visst önskar man att helgen skulle räcka bara en liiiiten stund till. Aldrig är väl sängvärmen, husfriden och välbefinnandet skönare än just innan väckarklockan slår till med sin obarmhärtiga  obönhörliga  trudelutt.

Nu har mormor börjat nedräkningen till 21/11 då jag ska få träffa honom igen. Enligt säker uppgift så börjar han tuffa till sig, få personlighet och säga ifrån på skarpen emellanåt. Sådana här bilder är perfekta att titta på strax innan man kryper till kojs, man börjar gäspa i rena inspirationen.

Nu till Ansmark för  dubbelfirande. Jazmine har fyllt 6 år och farsdagsfirande bakas ihop till en enda trevlig sammankomst . På återseende

Fars dag idag.

Hittade denna text som jag skrev förra årets farsdag i Gauto.

Har förstått att det finns något som heter Voddler - en filmens motsvarighet till Spotify.  Finns det någon människa som kan säga hur man får tag i detta. Det vore onekligen kul att kunna se en film någon gång när man inte är så trött att man somnar.

Får lite inspiration till att själv ta ett bad denna dimmiga dag. Kan ni tänka er så gott han luktar av barntvål. Gospojken!

Bengt, lillkillens farfar,  som nyligen varit på plats i händelsernas centrum i några dagar, förser mig emellanåt  med bildbevis av olika slag  från första parkett. Jag kom just att tänka på honom som "Farfarazzi". Lyckans ost som bor närmare Gislaved!

Nu håller vi tummarna för Lyckselegänget !!

Så begav vi oss - R och jag - ut på provkörningsstråt. På dagens "att göra-lista"  stod även födelsedagspresentshoppande till Jazmine som fyllt 6 år. R hade spanat in några tänkbara nybilsalternativ då han funderar på att byta upp sig och nu var det dags att provköra dessa..

Munderad i rutigskjortan, skinnbyxen och vinterskorna inväntade han mitt sällskap i bilen . Ut kom jag trippande i kappa, sjal och med mina nya snygga mormorsstövlar med ganska hög klack på fötterna. Handväskan i högsta hugg och lite make-up i nunan ifall denna lördagsutflykt möjligen skulle mynna ut i andra stadsrelaterade trevligheter.

Dags för första provturen i en snygg grå stor bil. Ordet "provtur" för mig, ger signaler om behagliga spinnande motorljud, doft av nybilsklädsel, mjuka inbromsningar och komfort, gärna med en kaffetår och kaka på bilaffären. En behaglig åktur helt enkelt.

R hade en annan infallsvinkel på provkörandet och här handlade det om häftiga inbromsningar, tvära kast, wiplashframkallande tvärnitar, aggresiv acceleration och ett ivrigt sökande efter så lodräta ishala uppförs/nedförsbackar som möjligt. Istället för nybilslukt handlade det här om doften av nybrända lameller.(Vad nu det är...) I mitt stilla sinne tackade jag min skapare för att inga alper finns i grannskapet.

Efter en häftig sladdande inbromsning i snömodden i en brant nedförsbacke blev jag utkommenderad i det snorhala slasket för att notera huruvida båda däcken "drev". Osäker på om det var framhjul, bakhjul, eller ett av varje han menade, flackade jag med blicken tillräckligt för att nästan halka omkull och kunde blixtsnabbt konstatera att mina nya stövlar inte var vattentäta. Fällde ut tånaglarna i mild desperation för att hålla mig kvar i upprätt ställning.

Om ni har sett konstverket i Strömpilenkorsningen med alla ben i rörelse, så har ni en ganska lik bild av hur jag tedde mig i detta ögonblick av iskall fruktan innan jag slutligen lyckades klösa fast mig med naglarna i den snitsiga metalliclacken på vidundrets huv.

R var i detta läge inte nöjd med min insats som medprovare, utan hängav sig i ett upphetsat orerande om olämpliga skodon i allmänhet och fruntimmer i synnerhet. För ett ögonblick fruktade jag att han skulle halka in på sitt favoritämne och påbörja en sedvanlig ordslakt av handväskan som företeelse, men han nöjde sig med att göra ännu en häftig inbromsning.

Efter ett antal bilprovningar såg jag min chans att undslippa vidare bergsklättringar ute i oländig terräng. De sista minutrarna satt jag stum med andan i halsen och snickrade på lämpliga tidningsrubriker/dödsannonser som kunde komma till pass efter att man hittat oss upp och nedvända på något hygge instängda och ihjälsvultna i bilen.

Nöjd fick jag istället avsluta stadsturen med lite presentshopping. Därefter återförenades R och jag  under romantiska former på Myrorna innan vi återvände hem till härden. Slutet gott, allting gott.

Idag ska jag göra en kärleksgärning för Robbans skull. Det ska bli bilprovning av, testkörning eller vad man nu kan kalla det. Inte riktigt min idé om en skön lördag, men vad gör man inte för den man älskar!

Tänk vad lite snö kan göra för känslan inombords. Den vita rena snön lägger sig som ett barmhärtigt täcke över den dystra våta gråfilt som de senaste veckorna spridit mörker och fukt över folk och fä. Visserligen avskryr jag att tampas med snöspaden, men man kan ju alltid hoppas att kung Bore ger oss måttliga och välavvägda portioner av den kalorifria glassen från ovan denna vinter.

NÅGONTING ATT ÄTA, NÅGONTING ATT DRICKA

Foxtrot ur filmen "Kärleksexpressen" (Karl Wehle / Herr Dardanell)
Lyssna. (Karl Wehle, ackompanjerad av Polyphons Kino-Orkester underledning av Helge
Lindberg). Inspelad augusti 1932 (Polyphon XS 50118 (4741 BR).

Människan är av klagan böjd aldrig blir man riktigt nöjd jämt om makten tävlar vi
Om man skulle pruta av något upp på sina krav blev det mera harmoni
Någonting att äta och någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär

Varför ska man gräva efter guld och sträva efter att nå lyckan där den ändå aldrig ändå är
Andra må söka efter ting som förgås jag för min del är nöjd om bara jag får
Någonting att äta och någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär.

Mellanspel: 
Jag säger: Någonting att "bolobapdidubaba" och någonting att "duludipubababupi" och någonting att älska och att hålla kär är "dupipidubabadidudadadi"

Varför ska man "bolobapdidubaba" efter guld och "duludipubababupi" efter att nå lyckan där den aldrig ändå är.

Prat: Tänk, det är i alla fall märkvärdigt att folk söker så mycket efter ting som förgås. När jag blygsamt nöjer mig att bara kunna få:

Någonting att äta och någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär.

Det är dock en viss åldersskillnad mellan den lilla myskillen på bilden och den stora som sussar här intill. En liten powernap skadar inte om man ska orka mysa hela långa kvällen - det tycker i alla fall båda två.

Fredag igen... Sista versen på denna mörka novembervecka och livet bara rusar på. Visst kommer ni ihåg att säja dom där snälla och uppskattande sakerna till varandra, och att ta er en titt i badrumsspegeln lite oförhappandes sådär?

Hur ser man ut egentligen. Vad utstrålar du för signaler till din omgivning. Vad sprider du för känsla omkring dig med din blotta uppenbarelse eller ditt ansiktsuttryck? Glöm inte att du har en kraftfull effekt  även denna energifattiga årstid. I synnerhet denna årstid!! Lys upp någons dag denna fredag. 

Jag börjar gäspa här och längta i säng. Man kan ju låta sig inspireras av den här lilla sömntutan. Visst är han mysig!

Sitter och tittar på Existens, med rubriken: Hur sjukt är omskärelse.

Jag tycker personligen att det är helt sjukt att människor ostraffat får skära sönder små friska pojkkroppar, ta bort en bit av kroppen på små skyddslösa barn. Oavsett kön, bör barn få chans att ostympade uppnå sin myndighetsdag och därefter själva få ta ställning till eventuella ingrepp.

Om ingreppet är medicinskt motiverat är det en helt annan sak. Men blotta tanken att någon skulle sätta kniven i min nyfödde dottersons perfekta lilla pillesnopp får mitt blod att koka.

Om nu Gud skapade människan - varför ska då människan göra åverkan på Guds skapelse?

Snart är min R hemma hos mig igen efter ett litet Norgeäventyr. Det har varit ganska tyst och argumentationsfritt ett par dagar. Nu har vi ett och annat att avhandla.

Just nu kretsar mina tankar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar eller en torftig mening i ett uppdrag. Detta händer alltför ofta.

Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

Lyssna på denna underfundiga text av min älskling Povel, här framförd av en annan älskling Björn Skifs

Skymtar mellan fingergliporna bondens upplägg inför välkomstceremoni när damerna anländer och får lite isande katastrofkänsla när (R) häller upp skumpan i duralexglas. -1 poäng. Detta program kvalar in under kategorin "rysare"

http://www.umea.se/download/18.9a01f3d124799ea4c380007912/psykeveckan2009.pdf

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847721

Ta en titt på programmet för årets Psykevecka som just nu pågår, där många intressanta och viktiga programpunkter ventileras av kloka föredragshållare. Vid gårdagens författarmöte i Vasakyrkan  lyssnade jag till Ann Heberlein som berättade från sitt perspektiv med bipolär sjukdom. Lyssna här på hennes sommarprogram om du vill beröras och veta mera.

Bjuder här på lite ögonfröjd som värme denna gråkalla dag.

En oemotståndlig bild av två favoritkillar som eskimåpussas. Min fina svärson Christian och hans lille son.

Just hemkommen efter en lång arbetsdag som avslutades med trevlig middag på Lottas och efterföljande författarmöte i Vasakyrkan, sjunker jag ner i fåtöljen i mitt gräsänkehem, och gör som grupp 8-kvinnorna en gång gjorde - kastar den förhatliga behån all världens väg. 

En lustigkurre benämnde detta plagg en gång som "frälsningsarmén" - den som lyfter de fallna...Ikväll kändes det farligt nära att en av de kroppsegna bomberna skulle krevera. Mitt under föreläsningen där jag satt i kyrkbänken hände det som vi kvinnor kan råka ut för emellanåt, nämligen att bygeln i bygelbehån gör en saltomortal, kryper ur sin kanal och borrar in sin vassa spets mellan hull och revben.

När man sitter mitt bland obekant folk känns det inte så naturligt att stoppa in handen och börja harva runt i behån utan jag försökte medelst små diskreta manövrar att trycka tillbaka den dit den kom ifrån utan större framgång. Det blev till att hitta en någorlunda smärtfri ställning resten av tiden.

Så har man det tålamodsprövande arbetet framför sig att utprova och införskaffa en ny dito. Det kanske är dags att övergå till den mer humana "rattmuffen" även här?

Gårkvällen försvann i sömnens töcken då både R o jag knoppade in i fåtöljfamnen och vaknade när klockan passerat midnatt. Det var nog precis vad vi behövde efter den långa resan. Tankarna är kvar hos lilla familjen i Gislaved och idag främst hos Sandra som inte är pigg. Hoppas nu att antibiotikan verkar snabbt så hon får krafterna tillbaka. Den här versen den säger ganska tydligt vad jag tänker om lillvännen.

Om dagen i mitt arbete är du i mitt sinn   om natten när jag sover är du i min dröm   om morgon när jag vaknar, vem saknar jag då   jag saknar lilla vännen, den aldrig jag kan få

Det ska bli min nästa samlargrej - minnesvärda ögonblick - och de skall dokumenteras i bild eller ord eftersom man inte kan riktigt lita på vare sig mitt eller datorns minne i det långa loppet.

02.15 i natt steg vi in genom dörren här hemma. En intensiv men mysig helg är till ända. Tårta på moset blev resesällskap i form av storasyster A-M och L som hade tillbringat helgen i närbelägna Värnamo hos sina barn o barnbarn. För första gången i mitt vuxna liv fick vi chans att på tuman hand från baksätesperspektiv avhandla livet på ett lite mer djuplodande sätt än genom våra vanliga touch-and-go-möten i samband med familjeträffar.

En god middag hos (S)yster i Gävle blev pricken över i:et innan vi startade den sista etappen  på hemresan. Upphämtning av lastat släp i Hudiksvall och sedan hem genom mörka natten, full av tankar och varma känslor efter en fin helg. Önskar bara att jag kunnat stanna och hjälpa febriga Sandra några dagar. Jag minns själv hur hemskt det var att ha mjölkstockning med feber och ont.

Min syster sa några kloka ord: "Man mår aldrig bättre än ens barn gör", och visst ligger det något i det. Nu ett djupt andetag och ett svanhopp rakt in i jobbverkligheten igen.

 Nu är det bara timmar kvar tills vi vänder om och styr kosan norrut. Efter en trevlig kväll i Göteborg, tillsammans med Christians familj och hans syster som fyllde 30 år kom vi hem sent och kröp snart i säng. Gissa vem som blev kvällens huvudperson:) Han är älskad av många. Det bådar gott för livet.