Vi har inlett årets sista måltid med förrätt. Avocado, räkor, grönsaker och en klick fraischmajonnäs tillsammans med vitlöksbröd och ett gott vitt vin har intagits och mojat sig till ro på kistbotten i väntan på hasselbackspotatis entrecote kantarellsås och Amarone som vi äter om ca en timme. 

Fjällbebisen är badad i diskbaljan och luktar himmelskt som en nyponros efter dagens promenad i snö bogserad på ett renskinn.

Lagom till midnatt ska vi gå vi ut i mörkret, tända ljuslyktor, marschaller och eldar. Ett par varmluftsballonger ska skickas upp mot natthimlen med välgångsönskingar till alla nära och kära, till vänner och bekanta. Varma tankar till alla bloggläsare med önskan om en trevlig nyårskväll och om ett GOTT NYTT ÅR!

Hur kul är det att bara få blöjpaket!!

Somliga har helt fattat galoppen med att klä sig rätt efter tillfälle. Mössa och vantar är givna accessoarer i den här bitande kylan. I vanlig morgonordning är endast mamma vaken, det börjar ljusna och himmlen är vackert ljuslila på årets sista dag. -25 nu på morgonen men vi hoppas på lite mildare väder så jag kan komma mig ut och rasta både maggoten och Storskräcken. Ja - alltså mitt nya blänke - inte R om ni nu trodde det;)

Fullmånen lyser på fjäll och hus så att det nästan blir ljust ute fast det är midnatt. Den här fantastiska bilden och många fler tog min svärson Christian nyss och visst blev det som ett sagoskimmer över det här lilla vinterparadiset!

Humoristiskt nog  fungerar inte frysen här i Gauto men vi har å andra sidan 30 minusgrader ute så det är inget problem att hålla maten fräsch. Pumpen funkar inte heller så det blir lite spännande att se om det går att få liv i den. Nu är vi i allafall lyckligt framme, har fått värme i stugan och ätit en god kvällsvickning. Livet är gott och fjällbebisen ligger just nu i famnen på R som har fått det fräcka smeknamnet Morbert  och ser ganska nöjd ut. Vi hörs i morgon!

R stuvar just det sista in i bilen. Det ser ut som om vi har mat för ett helt kompani - något vi definitivt inte behöver. Fjällbebisen och hans föräldrar kommer upp sent ikväll då de passar på att besöka gammelmormor i Vindelgransele. Vi åker via Arvidsjaur dit Ove nu fått flytta till sjukstugan. Det ska bli roligt att träffa honom. Hoppas att han är pigg och har återfått gnistan min gamle vän. Nästa gång vi hörs sitter jag bänkad vid brasan med världens finaste utsikt utanför. Då blir det bilder och kanske något collage från julfirandet. Allt gott säger jag till er och kör försiktigt säger jag till oss själva - eller rättare sagt till R. Han kör - och jag dirigerar!

Så isande kall känns jag ikväll. Har tagit plats framför kaminen inlindad i en filt och försöker mobilisera energi för att påbörja packningen inför morgondagens resa. En sväng förbi Blixt sport på hemvägen för inköp av en "Storskräcken" maggots och värmesulor till skorna avslutade dagens stadsgöromål och allt är nu inhandlat inför fjällresan. Det ska bli mysigt att komma dit och känna sig lös och ledig i några dagar.

En liten lunchrepris om det angelägna ämnet sport.

Vad är det som är så fascinerande med sport egentligen?

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans reaktioner vid provocerande trafiksituationer såsom rött ljus, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida) studsar här upp och ned i tv-fåtöljen.  En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons pingismatch i OS. 

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak - just här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten.  Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor. Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke - jag menar för dom som överlever blodtryckschocken i själva affekten.  

Jag minns ifrån min barndoms tv-fria frireligiösa miljö - chocken  - när vi besökte släktingar i samband med ett fotbolls-vm av okänd årgång. Hur de skrek, vred sig och kastade sig på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål. Själv satt jag oförstående och vettskrämd gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario.  

I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta förekom i var mans tv-rum och fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten. Ha i åtanke att jag ändå växt upp med tungomålstalande och  som vardagsmat. Från den dagen höll jag mig nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen - långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen och denna farsot "Sporten" som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.  

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av Jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: Mot Sherwoodskogen och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sig inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina "strider" ur ett hälsoperspektiv. Sedan kanske man borde ägna sig åt en eller annan fysisk aktivitet ur ett annat hälsoperspektiv - med det är en helt annan femma.

Vaknade härförleden som vanligt onödigt tidigt fastän det var en helgmorgon då jag entligen borde ta tillfället att sova ut. Huvudet  fortfarande fullt av jobbtankar och nya ideér kring den kommande veckans uppdrag och föreläsningar. Lika gåtfullt som att strumpor försvinner i tvättmaskiner, lika märkligt är det hur tankar och ideér i mörkrets stillhet föds fram liksom från ingenstans, och plötsligt växer sig stora, hoppfulla och möjliga i nattens skyddade verkstad.

Tyvärr är det med nattankar som med såpbubblor, att de stiger i skimrande flockar av sin egen lyftkraft, vackra och liksom alldeles självklara, men är extremt känsliga för gryningsljusets obarmhärtiga stål. Min argumentlåda som jag till vardags alltid har öppen på glänt för att  "för säkerhets skull" ständigt ifrågasätta mig själv, vända och vrida för att upptäcka och kunna förebygga eventuella brister är ordentligt stängd på natten. Alla om, men, och utifall att, är nedpackade och inlåsta.

R frustreras som så ofta över hur olika vi två ser på tillvarons möjligheter. Han ser möjligheter i det mesta och gör som K-G Bergström - går rakt på sak. Han tampas med eventuella motstånd när och OM de kommer. Han kör på i självsäker stil, obekymrad över om det skapas gnissel på vägen eller om någon skulle ha en avvikande åsikt. Hans målbild är glasklar.

I motsats till honom, vill jag gärna ha scannat tänkbara scenarier en liten stund i förväg, för att mentalt vara förberedd NÄR, inte om, olika hinder dyker upp. Mitt mål är att inte såra eller klampa in, det är viktigare än framgång. Jag har oftast den vita flaggen i bakfickan, jag är "standby" för att lägga mig platt, och håller bakdörren öppen som går till nederlagets och någon enstaka gång, till självömkans träsk. En något krånglig definition av en svajig självkänsla kan tyckas, men vi två lär av varandra och jag börjar försiktigt tuffa till mig och tro på mina ideer, visioner och min egen kraft. Han har å andra sidan mjukats upp något i kanterna. Vår fusion har vi båda vunnit på.

Nattens tankar är snabbt förgängliga om man inte direkt fäster dem på pränt, tonsätter, pratar eller sjunger om dem. Denna gång kände jag att det var dags att markera, att sätta ned foten ordentligt inför mig själv, och utlysa utegångsförbud för kreativa och lättflyktiga nattankar sprungna från kuddens innandömen eller varifrån de nu kommer. Hängde därför upp skylten LEDIG och steg helt enkelt upp. Hädanefter har jag alltid en anteckningsbok på nattduksbordet.

Här pågår planering för mathållning en vecka i ödemarken. Sandra och jag lägger pannorna i djupa veck - ja inte stekpannorna  förstås. Man är väl inte direkt utsvulten efter julhelgens matorgier och har lite svårt att mobilisera en massa snålvatten. Det känns som om det var länge sedan man hade o-itte.

Skaldjur och fläskfile är ju alltid gångbara som nyårsmeny. En flaska Amarone och lite bubbel blir perfekt att fira in det nya året med. Vi hoppas på nattliga eldar på isen med fjällen som fond, norrsken lagom kallt ute och gärna några trevliga stuggrannar.

Tack för alla tummar ni tryckt på! De gör att jag blir synlig på förstasidan och ännu fler läsare tillkommer och hittar hit.

Tummen ner för snön som vräker ned. Det får gärna sluta snöa nu för lagom är bäst. Nu börjar jag längta tills vi åker norrut på onsdagmorgon till Gauto via Piteå där R:s pappa ligger på sjukhuset. Har påbörjat min mentala inventering av fiskelådan och överst på inköpslistan står fräscha maggots.

Povels gamla dänga gör sig påmind när man tittar ut i bomullsvärlden utanför. Ett tillfälligt besök i vardagen igen innan nästa helgsväng. Då bär det av till Gauto för lite "serious fishing". Jag fick ett nytt blänke i julklapp av SoC det "värsta "i rödingdräparväg som Blixt sport kunde åstadkomma. Ett rött /kopparblänke med inbyggd blinkpirk. Den blir verkligen spännande att prova. Jag kan knappt bärga mig! Ha en bra dag. Over and out.

Nu har Oliver och mormor lekt mössleken en stund och han har varit på sitt soligaste humör och försöker fånga mormors näsa, men till slut blev han en aning utbränd och måste ta sig en tupplur.  Här visar han upp sin fina mamma Sandra och pappa Christian

Sorgligt värre kan det vara ibland.....

Har idag vinkat av Daniel och Britta som blev upplockade av Brittas föräldrar på väg söderut med bil. Laxlunch med mycket grönt till kändes som en uppfriskande omväxling till julmatsrepriserna. Snön faller i stora vita sjok och snöskyfflarna har gått varma. Nu har R äntligen fått igång traktoråbäket vilket han är mycket nöjd med.

Lite vemodigt att säga farväl nu när vardagen närmar sig och den efterlängtade julledigheten går mot sitt slut. Det har varit fantastiskt mysigt att ha hemma alla sina telningar med sällskap och jag känner mig så glad och nöjd över alla trevliga dagar vi fått tillsammans. Snart bär det iväg till min exsvåger med familj för kaffe med dopp och kusinträff. Det är alltid lika trevligt att träffa dem.

Idag är kung Bore verkligen på G och snön vräker ned och kommer blåsande från alla möjliga håll och kanter. Det blir till att gå ut och skotta och få användning för min nya klapp - en lång fin bilborste med snöskrapa. En nödvändig pryl för ett litet fruntimmer med korta armar.

Efter en trevlig dag  med släktsamvaro och mingel avslutar vi dagen med något ojuligt såsom tacos och en film. Snart är julen över för denna gång och jag sitter bara och känner mig nöjd och mild i hjärtat efter fina dagar med mina käraste

Dagen före julafton fylldes huset av Olivers första ljudliga skratt - ni vet ett sånt där skratt som låter som ärtor på en plåt och som smittas till alla runt omkring.

Stämningsfull julmusik

Idag bär det av till storasyster Eivor med familj i Sävar. Alla utom stackars Alex som jobbar idag. Det ska bli så roligt att träffa Eivor och Lasses barn och barnbarn. Vi har varken träffat lilla Vega eller Rut, och de har inte mött Oliver. Ha en fin annandag gott folk!

Titta vilka små fina marsipantår, alldeles obegagnade. Nästa år då är det annat ljud i skällan skulle jag tro. Då är det bästa att rädda både julgranskulor, koppar glas  och allt som finns inom räckhåll för en liten upptäcktsresande i livskonst. I år är han alldeles nöjd med att sitta i famnen och småprata.

Se då krypa tomtar upp bland faten....

Skymningsblå är den vackraste färg som finns. En dag i vilans och samvarons tecken. Det gäller att suga på och njuta av "julkaramellen" så länge som möjligt.

Tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och så lilla vickevire.....Sådana aktiviteter försiggår här på morgonkvisten. Alla sover utom jag och lilleman och vi har supermysigt på tu man hand. 

Jag vill passa på att tacka alla läsare som skrivit mail och brev till mig under hösten och under adventstiden. Det är fantastiskt roligt och gripande att få läsa det ni berättar, och det berikar verkligen mitt liv ska ni veta.

Något  som jag önskar mig är att nå ännu fler läsare. I dagsläget varierar det mellan ca 800-1000 per dag. Ett sätt att nå fler, är att ni läsare hjälper mig  med att trycka på "tummen upp" symbolen som finns ovanför varje blogginlägg - ja om du gillar det du läser förstås. Allra helst är jag förstås glad om ni kommenterar, det ger inspiration och skrivarglädje och en kommunikation med er som genererar en massa positiv kraft. Man kan till och med göra båda sakerna. Det var min lilla julklappsönskan lite så här i efterskott.

Många fina bilder från julen kommer de närmaste dagarna. Kram och god fortsättning till er alla!

Vilken dag vi har haft. Fylld med trevligheter, god mat, paket och nu sist av allt - av sång och musik. Britta och Isabelle  har haft minikonsert för oss och sjungit bl a The Prayer och Koppången till Daniels pianoackompanjemang. Oerhört stämningsfullt och vackert.  Till texten av Koppången kom tårarna. Så fint och vackert....

Här är stillhet och tystnad, nu när marken färgats vit
från den trygga, gamla kyrkan klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen, för att vila mej ett tag
och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
har förenat dom själar som finns med oss här i tiden
och jag vet att dom som har lämnat oss, har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor, så länge vi är här

Där, bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en,
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen.
Vi är fångar i tiden, som ett avtryck av en hand på
ett rostigt, gammalt fönster som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig, och sen vet jag inget mer...
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.
Jag är här, och mitt på en frusen väg finns det värme ändå
fastän snön börjat falla och himmelen blir grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden

Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt

och som tänder ett ljus varje söndag i advent

Text: Py Bäckman Musik: P.Moraeus

 

Dags att utlysa vinnaren av min kalendertävling.  Vinnare är Erik "haspelrullen" Högberg, som var snabbast in med rätt strof: I ett barns klara ögon bor den. Strofen är hämtad ur sången "Julen är här"

Nära, men inte riktigt tillräckligt snabba med de rätta svaren var Kerstin Lundström och Tommy Asplund. Tack även alla ni övriga som skickat in svar.

GRATTIS till dig Erik! Om jag får din adress kommer priset på posten inom några dagar: Ett exemplar av Gunnels Julkalender och en supersmarrig hemgjord marsipanlimpa - limited edition

GOD JUL TILL ER ALLA!

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, samt målet för mammas alla förberedelser och vedermödor. Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor.

Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samma och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sej på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda efter alla konstens regler, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan "Lycksabergarna" kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås, skall dukningen av julbordet förberedas, potatisen skalas, fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen laxen och sillen så ska det vara två varmrätter - både stekt fisk samt en mustig stek och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen skall råskalas. Smöret ska rullas och läggas på de koboltblå assietterna.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt "övervänten" och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras bort innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken och flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam - till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak, och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden.......

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har - frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut alla klappar. När jag till sist betraktar min stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan - ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår, och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka, fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor, och inuti ligger den gula pappersfemman precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny Ep-skiva....min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På asietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin - äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit. Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med naturliga råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgonbitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan släktkalas i dagarna tre innan julen är över. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag miInnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra dem till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

Hemma igen efter ett sista stadsbesök. Nu väntar vi bara på Daniel och Britta så är skaran komplett. Till middag serveras suovas med gräddstuvade kantareller och pressad potatis och svartvinbärsgelé och till efterrätt hjortron och glass. Kan det bli bättre?!

Vilken mysmorgon! En liten pratstund i soffan med Sandra och Oliver. Han har blivit så stark i benen och ler som en sol fast han tycker  att mormor låter helknasig när hon pratar babyspråk. Efter morgontankningen skickade jag i säng  mamma Sandra och så satt jag där äntligen med honom i min famn - min lilla grönrandiga mjuka julklapp. Nu dags för tupplur igen och själv tittar jag ut på den vackra blå morgonhimlen och bara njuter av min rikedom.

Kvällen före julafton är speciell. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats, och jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket.

I Vindelgransele är berggrunden full av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten för ett bad. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Håret svävar och svajar som sjögräs. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag i allafall hur syskonen spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort han hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har syskonen med sej ett par nya Ep-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg - heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det till att ta på pyjamas och håret ska torkas med hjälp av mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en slags fisk. Imorgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren lite extra gott. Jag ska ge var sitt äpple till korna och kanske jag även vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Morfars kommer i morgon och Vivi och Karl-Axel med. Det kommer att bli min bästa julafton någonsin!

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11. Där kan du se  hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Jag hade bestämt mig för att vara vaken tills ungdomarna kommer, men känner att tröttheten tar överhanden så nu blir det några timmars sömn för min del. Ute lyser välkomnande lyktor inför deras ankomst. Mammas mjukkakun ligger och tinar på bordet och skinkan står färdig, redo för ett nattligt fika åt de hungriga vargarna. De är SÅ efterlängtade.

Skinkan är provsmakad, likaså revbensspjällen, steken och de pyttesmå kaxiga köttbullarna.  Allt blir gott. Nu får julen komma! I morgon när jag vaknar har jag sällskap av en mycket liten tomtenisse. Han ska hjälpa mormor att rimma som en strimma

Sökte efter julsånger och ramlade över en sida som direktöversätter engelska julsånger till svenska rakt upp och ned. Med ens får den gamla dängan intressanta och lite hisnande betydelser. Håll till godo och sjung den för någon som behöver ett leende :)

Bjällror
Dashing genom snön
På en häst öppen släde
Överföll de områden vi gå,
Skrattar hela vägen
Bells om Bob Tail ring,
gör sprit bright
Vad roligt det är att skratta och sjunga
En sleighing song tonight

Oh, jingle bells, jingle bells
Klappjakten
Åh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde
Jingle bells, jingle bells
Klappjakten
Åh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde

Ett par dagar sedan,
Jag trodde att jag skulle ta en tur,
Och snart Miss Fanny Bright
Satt vid min sida;
Hästen var mager och STRIPIG
Olycka verkade hans lott
Vi hamnade i ett drev bank,
Och så fick vi upsot.

Oh, jingle bells, jingle bells
Klappjakten
Åh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde
Jingle bells, jingle bells
Klappjakten
Åh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde

Jingle Bells, Jingle Bells,
Jingle all the way!
Oh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde.
Jingle Bells, Jingle Bells,
Jingle all the way!
Oh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde.

Nu är marken vit
Går det medan du är ung
Ta flickorna kväll
Och sjunga den här låten sleighing
Bara få en bob tailed vik
två-forty som hans snabbhet
Hitch honom till en öppen släde
Och spricka! du tar täten

Jingle Bells, Jingle Bells,
Jingle all the way!
Oh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde.
Jingle Bells, Jingle Bells,
Jingle all the way!
Oh, vad roligt det är att rida
I en en häst öppen släde.

Oliver är på väg nu till mormor. Färden går norrut genom vårt avlånga land. Kanske ett besök hos gammelfarmor Eina och faster med familj i Edsbyn hinns med på vägen upp. Hon vill nog gärna ta en titt på sitt första lilla barnbarnsbarn.

Idag börjar julen för mig. I morgon har jag tagit ledigt och hemfärden idag kändes löftesrik och speciell. Jag tog vägen via Baggböle för att få känna stillheten i naturen, se de snötyngda träden och alla fina julehus.

Nu blir det till att bädda rent och välkomnande i alla sängar. Ingen behöver sova i en krubba i ett stall. Vi är friska och goda vänner med varandra. Vi har mat, husrum och allt som tänkas kan i överflöd. Tanken går till hemlösa, ensamma och samhällets olycksbarn vars misär bara känns starkare i kontrast till allt det trygga och juliga i min egen värld.

Tidigt tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att idag är det "dan före dan före dopparedan". Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng - en tradition som de upprätthållit i alla år, vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar, lussekatter, saft och pepparkakor till oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går försiktigt nedför den branta hala källartrappen och ropar: Mamma! Det luktar speciellt i källaren och är lite kusligt  där nere. Rätt som det är dyker väl källargubben upp. Mamma stoppar in ved i den stora farliga vedpannan. Nu och då så börjar pannan att koka. Då dundrar det och smäller i hela huset och då känns det riktigt farligt.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, morgonsträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuverTt med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år - som presentkort av oss nu du får.

Fram på vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en egen kattunge. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så evinnerligt sakta, men jag får inte väcka syskonen än säjer mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar skicka vykort och brev, ibland med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mig. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar Filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna att nu är allt i sin ordning, att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan....

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11. Där kan du se  hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Oj vad långa armarna kändes efter kvällens julhandling. Matkassarna var både tunga och många. Nu stundar paketinslagning och lite jobbande. Imorgon kommer  kommer S&C körandes norrut med Oliver Isabelle och Alexander i baksätet. Jag hoppas att det ryms en skyddsängel med i bagaget.

Efter att ha läst min barndomskalender förra året och min efterlysning av marmeladreceptet hörde min kusin Åke av sig och hade lyckats spåra det. I år tänker jag prova att göra den här marmeladen som jag minns så ljuvligt god men jag tror att jag börjar med att göra en halv sats.

2,5 l socker

2,5 l vatten

0,5 kg äppelmos

60g agar som blötlägges i 15 min (Jag har ej kunnat få tag på agar men tänker prova med gelantin istället)

Koka upp sockerlagen

Tillsätt äppelmoset

Färga och smaksätt med valfria tillsatser som saft eller essenser efter behag.

Häll upp i oljad långpanna,

Låt stelna och skär sedan til lagom stora kuber som rullas i strösocker

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade "Klasara", några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small  det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sig ut och jagade inkastaren, tog honom med sig tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sig fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg bara för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sig undan den långbente och snabbfotade morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mig, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dig...Han stack ned handen i väskan - som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos  Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga minnen och fina julklappar somnade man sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla med knäck.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11. Där kan du se  hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Just inkommen  efter traktorbogsering. Det var bara att kliva i storstövlen när R kallade. Ett uppfriskande litet avbrott i julpysslandet. Nu är det färdigbakat för idag och dags att städa vardagsrummet, klä granen och göra klart den sista julposten innan vi avslutar kvällen med lite glögg och en söndagsfilm

Den riktiga julstämningen vill inte riktigt infinna sig och jag tror faktiskt att den kommer först när barnen kommer hem. Jag undrar vad mormors lilltomte kommer att tycka om julen. Han har ju sitt eget privata julbord med sig och sa faktiskt  i telefon häromdagen att han mest av allt ser fram emot små morgonmys på tumanhand med mormor när alla de andra sover.

I år gör jag Fesakusarna dubbelt så stora med dubbelt så mycket anis i. De känns saftigare så.  För dig som undrar vad Fesakusar är, så är den korrekta benämningen Anisbröd. Låter aningen mindre ekivokt men är mycket gott, mycket juligt och förmodligen mycket onyttigt. Tur att det bara är jul en gång varje år. De skall helst avnjutas ljumma, doppade i socker och reglerna är att man INTE får slicka sig om munnen förrän hela är uppäten. Försöka går ju. Nu har vi provätit var sin med ett glas iskall mjölk. Underbart!

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja för mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes - det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbBromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det iallafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen, och då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska 'hål' under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "brors" kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis.  När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras - rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror - Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mej, och så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken - en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under haka. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort - den fantastiska marmeladen - julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

I år fick jag  receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje...och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11. Där kan du se  hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

En gonatthälsning i mörka natten med denna vackra bonad

Får man fresta med en liten delikatess? Hemgjord marsipanlimpa med nougatkärna och ett täcke av mörk och vit choklad. Skållade skalade mandlar toppar härligheten.

Idag har vi tagit tjuren vid hornen och "gjort stan". Över förväntan gick det och nu har vi ordnat med de flesta av klapparna. I år blir det ganska lugnt på julklappsfronten och den egentliga storjulklappen är att vi får vara tillsammans med våra barn och barnbarn, vara friska, goda vänner och ha god mat på bordet.

Ett mysigt lördagsfika med R:s son m familj på stan och avslutningsvis ett fantastiskt trevligt glöggmingel hemma hos Tomas och Kerstin där det bjöds på alla tänkbara godsaker. En barndomsvän från Vindelgransele dök även upp där och en del andra trevliga människor, många med inlandsanknytning. Nu är vi åter hemma  framför brasvärmen. Det blir julklappsinslagning och kanske lite bakning. En hel fin och skön lördagskväll ligger framför! Underbara tanke!

Är du en marionett som Pinocchio eller har du det liv du vill ha? Vill du kunna stå på dina egna ben? Ta dig en funderare på om det kanske är möjligt att sätta dina tankar och ideér i verket. Livet är kort. Kanske det är dags att ta några skälvande steg på din nya livsväg? Det är troligtvis du själv som är din största bromskloss.

http://www.kryss.nu/se/

En av mina "gamla vänner" gör och säljer korsord.  Fyra bokstäver, börjar på M och slutar på S. Kolla in länken ovan och läs hans historia om hur det kommer sig att man väljer att jobba med detta. Korsord är förresten ett alldeles utmärkt exempel på hjärngymnastik som håller både doktorn, demensen och tristessen borta.

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där.......

Framtill satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till sibyllas korvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlaAndskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen.....

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemberkvällar i i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där kan du se  hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Sista bondeprogrammet är till ända. Eftersom både R och jag lätt drabbas av emotionellt läckage sitter vi här och parallelldarrar med underläpparna när kärleken slår till ute i landet och vi fångar upp en och annan tår med tungspetsarna. Kärleken är härlig!

Även inne känns det lite småhurvigt för jag har en släng av frossa och magen spökar. Dagens shoppingtur gick i stöpet men förhoppningsvis är jag kurant i morgon. Kvällen får i stället gå i mysets, listornas och paketinslagningens tecken. God helg till er alla!

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan..............före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med "Julsnö över fjällen" en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, om frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sej stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en "Maria Modellera" placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

"När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå"

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före "däre Ivans" och man såg julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över i:et -toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd. 

Apan tedde sej trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sig i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska "Alvargranen'"i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärRtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivan Önnerlövs, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod segertonernoterna uppställda med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där kan du se  hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Svinkallt, julgrisar, svinaktig djurhållning, svininfluensa och marsipangrisar. Svin-dyr el just idag som grädde på moset. Dessutom känner jag mig inte riktigt "pig" ikväll. Sist men inte minst - en dokumentär om Tiger Woods

I mitt jobb möter jag ofta demenssjuka som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller "hemma". Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen - desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det "hemma" som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

"Hemma" -  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av "hemma". Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det - att försöka skapa en "god känsla". Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att "lyssna in" och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

1,5 dl vetemjöl
1 dl mjölk

Vispas slätt och upphettas i en kastrull under bearbetning tills det blir en slät klump
Låt den svalna

6 hg florsocker
1 hg malen mandel
3-5 drp bittermandelolja

Knåda i florsockret, mandeln och oljan i degklumpen till den käns smidig och ej kladdar.
Nu är marsipanen färdig att bakas. Använd din fantasi.

Mitt tips: Skär stavar av nougat, rulla in dessa i marsipanlimpor, pensla med god choklad så blir detta blir mozartkuleliknande godis. Jättegott. Dekorera med skållade mandlar och ringla smält blockchoklad över.

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis.

Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla andra läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller "småbrösörta" som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på smaklökar och salivproduktion. 

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till bagerskorna.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna - mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos radar upp sig på minnets kakfat. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor - små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig - att trycka ut degen i de fina vekade plåtformarna. 

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttopparna garnerades med en hasselnötter och sist men inte minst minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade småmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar. Med sig förde de en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid köranNdes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och välkomna gäster i min barndoms familjejular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

Vilket är ditt bästa julkakerecept?

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där kan du se du hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Jag ser ett nyhetsinslag om barn som mobbas. Föräldrarna till en 11-årig pojke som tagit sitt liv uttalar sig och man orkar nästan inte se smärtan i deras blick. Hur kan sådant ske i vårt upplysta välfärdssamhälle mitt framför våra näsor. Det måste vara bland det smärtsammaste att som förälder se sitt barn plågas, förnedras och  ändå tvingas gå tillbaka dag efter dag för att möta sina plågoandar.

Ett klassiskt gruppkoma efter julbord från frosseriets år 2006

Oj, så mycket julmat och godsaker som samsas på kistbotten just nu. Jag kan riktigt visualisera sorteringsmaskinen framför mig som skickar sockermolekyler hit, proteiner dit, och de enstaka fibrerna dit. Alltsammans far runt i kroppens sinnrika system. Verkmästaren i magen suckar uppgivet och morrar någonting han hört om Lean-produktion där man kan effektivisera processer, förkorta gången, minska kostnader och tidsåtgång. Det vore inte så dumt om man kunde "kuppa" ett helt julbord genom maskineriet utan att så många kalorier och fettmolekyler hann fastna på vägen ut.....men "den gubben går inte"

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju - den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farsStubron står julgranen - den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet - sådana där som man sätter en liten bokmärksängel i och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje dag hände något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där kan du se du hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Trettondagsafton i Gauto. För första gången detta år visar sig solen en kort stund på Tjäktas sydsluttning. Efter mörker kommer ljus. En hoppfull sanning.

Igår fick jag en fin adventsdikt inskickad av Kerstin - en av mina läsare. Delar nu med mig till er andra.

        Advent
 
        Med sträckta händer
        vi mottar ett ljus
        och lågan som tänder
        vi tacksamma sänder
        från hus till hus.
        O, vänner, låt snarast
        den vidare vandra.
        Det ljus brinner klarast
        som brinner för andra.

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i den omfattande syndakatalogen, så vitt jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tycker mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Tanken att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande, sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men vinet hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade en annan favorit - tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar, ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan som ännu senare åtföljdes av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.


Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum en julafton, så ser jag en glad och uppsluppen familj. Det skojas,skrattas och spelas. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett fantastiskt julbord. Det börjar luta mot julkKlappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull liten flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och så alla dessa spännande paket förstås.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 På bilden ovan ser du hur kalendern ser ut om du vill du köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Varje adventsmånad påminns jag själv om året då min pappa dog. Adventstiden vill man ska få vara en tid fylld av ljus och förväntan. De senaste dagarna har jag tänkt på de som nyligen förlorat en kär närstående. Speciellt när det handlar om barn, ungdomar eller människor i sin krafts dagar kan döden te sig ohyggligt meningslös och smärtsam. Och livet runt omkring rullar obarmhärtigt på som om ingenting hänt - fastän ingenting blir som förut.

Vad kan man som medmänniska göra? Jag minns bara själv hur otroligt betydelsefullt det var när vänner "vågade" ringa, komma, höra av sig, krama om mig och kanske hjälpa till handgripligen med något litet i vardagen. Jag minns också hur det sved att se att människor man mötte på stan "byta" sida av trottoaren och diskret försöka undvika att mötas. Jag kan förstå känslan - vad ska man säja....eller rädslan - hur ska man bete sig...men ändå så trist.

Har du någon i din närhet som behöver ett telefonsamtal, en kram eller en julblomma just i år?

Inser att jag inte varit på någon julkonsert detta år men tänker att det kanske inte är försent än. Det är något visst med sångerna och musiken som hör julen till. Utan musik - är det svårt att hitta någon riktig julstämning.

Det hände inte så ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var vid den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så  i med träklotsen att hålla emot med medans man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag - att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapandet, och vi gick beväpnade med liv och lust, med bordsknivar och virknålar, i djup koncentration in för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de såg lite småbusiga ut och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackrutor och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville aldrig att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda, rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.

Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när ingen såg. Det vittnade små luckor i upplLäggningen om, och visst hade det väl glesnat lite även i knäckraderna? Tänk - det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna...

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där får du även se hur Kalendern ser ut om du vill du köpa ett eget exemplar? Maila gunnel_f@hotmail.com

Så fort  den här helgen har gått. I frys och burkar ligger helgens skörd av bröd och godsaker och väntar på hemvändande  munnar att mätta. De innehåller sådant som smakar "hemma" och klingar barndomsminnen. Det ska bli så mysigt att få träffas alla. Ute är det mörkt och kallt och ännu kallare väntas det bli. Det känns som gott hopp att vi får snö innan julen är här.

Häromdagen stod jag i valet och kvalet om jag skulle plocka fram min gamla änglasamling i år igen. Barnen är stora och kanske inte bryr sig längre. Själv är jag lite trött på att plocka upp och ned den här brokiga skaran av billigt och dyrt, av gammalt och nytt, av köpt och hemgjort, men jag bestämde mig till sist för att ta fram den.

På hallbordet ställde jag först julkyrkan, och så precis som jag brukar,skaran av långa korta, smala tjocka, vita svarta, fula och vackra änglar. De flesta av dem sjunger eller spelar något instrument. Längst fram vid kyrkans ingång ställde jag som vanligt mina fyra finaste - de små cernitänglar gjorda av mina barn för många år sedan som symboliserar min finaste rikedom,

Vid sidan av kyrkan brukar jag ställa en liten grupp träänglar. När lådan var tom, återstod endast en liten ängel kvar där på botten, men hennes lilla harpa saknades och fanns ingenstans. Först tänkte jag slänga bort ängeln, men så plötsligt stod det klart för mig att den lilla ängeln var ju jag själv för bara tio år sedan.

Tilltufsad och vilse efter skilsmässan - osäker, sorgsen och misslyckad fann jag plötsligt att musiken i mitt inre tystnat. Den musik som alltid varit närvarande genom hela mitt liv.

Pianot stod orört, cd-spelaren stod tyst. Orden sångerna och melodierna låg tysta och oanvända i själens skrin. Jag förmådde inte lyfta locket som var förseglat med  tunga stenar. Tomhetens och självömkans väktare vaktade min sorgsna skatt och jag ägnade mig åt dövande verklighetsflykt för att stå ut med att vara människa.

I min panna tyckte jag att det stod skrivet: Misslyckad mamma, orkeslös arbetskraft och rutten människa. Jag tyckte att jag hade gjort så många människor  besvikna. Visserligen med delad skuldbörda, men ändå..... Kanske kanske jag skulle ha kunnat göra livsresan annorlunda.

Julen som jag alltid älskat blev som en overklig och obehaglig dröm, med glättade papper och tappra försök att upprätthålla familjekänslan. Julmusiken rullade av gammal vana men lät bara ihålig. Tongångarna fick mig bara nostalgisk och juldegarna späddes med salta tårar av självömkan.

Några år senare kom musiken tillbaka. Sakta men säkert och nästan utan att jag märkte det. Idag känns det bra. Jag vill särskilt hälsa till dig som står inför julen med en klump i magen av skuld, sorg, ensamhet och misslyckande.

Se på dig själv med ömhet och tillförsikt. Det kommer så småningom att bli bättre, att kännas lättare, även om det inte känns så idag. Kanske kärlek och framtidstro ligger i ditt julpaket. Du gör ju så gott du kan och orkar. Du är bara en människa och du kommer att klara av det. 

Allt gott till dig från en som vet.....

Som den gamla stämningsjägare jag är, tänkte  jag i morse göra mig till och lussa på ett litet alternativt sätt för min gubbe.

Iordningställde mysig fikabricka, brasa i kaminen, värmeljus placerade nedför trappan från övervåningen och levande ljus lite varstans. Tog plats vid pianot iförd morgonrock och spelade luciasången och alla de andra sångerna som hör lussandet till. R brukar komma studsande när han hör mig spela men idag verkade han sova väldigt djupt.

Nu har han äntligen vaknat, det har visserligen ljusnat och pianosoarén är över, fikat var lite torrt men ändå gott och en riktigt trevlig arbetssöndag ligger lovande framför. Bakning står på mitt program och R ägnar sig åt andra (h)julförberedelser såsom flygbåtsgaragesvetsning och liknande.

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till det en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet.

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar - ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" - en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var daAgs att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela UTAN att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där får du även se hur Kalendern ser ut om du vill du köpa ett eget exemplar

Maila gunnel_f@hotmail.com

Svarte Petter-kola

5dl socker
1dl sirap
0,5 msk vaniljsocker
3 msk kakao
1,5 msk smör
2 dl grädde

Blanda allt i en tjockbottnad kastrull, koka och rör om då och då. När du kan göra kulprovet och kolan är lagom seg, häll upp smeten i en form på bakplåtspapper. Klipp lagom stora bitar och linda in i smörpapper.

12 dec 1967.

Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.

I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med "vi tackom nu så gärna".

Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla - god är julematen, julematen.....

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.

Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.

Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva Luciadagen.

Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen julelljus, Ett barn är fött på denna dag - båda stämmorna, Gläns över sjö och strand.

Ett gammalt lakan var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar. Klassrummet var dekorRerat med våra smällkarameller och även de flätade korgarna av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var "bös" alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man lussa hemma för mamma och pappa på morgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet...Sankta Lucia, Sankta Lucia.

En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där får du även se hur Kalendern ser ut om du vill du köpa ett eget exemplar

Maila gunnel_f@hotmail.com

Hamnade helt otippat mitt i ett luciatåg  på ett seniorboende i eftermiddags. Foajén fylldes av fnittrande och lite slamsiga luciaklädda tonåringar som med tända ljus väntade på att få börja sitt uppträdande - det nionde för dagen. Brandlarmet drog igång av bara farten och jag tänkte först inte gå och lyssna på dem utan försökte istället koncentrera mig på att jobba klart det sista innan helgen.

I samma ögonblick som jag hörde dem ta ton och slå an luciasången trestämmigt slog dock mina minnen och känslor till med full kraft och jag bara måste gå för att lyssna på dem.

Vid det middagsdukade bordet i samlingslokalen satt några ensamma själar och väntade. Fast de satt alldeles intill varandra kändes ensamheten stark i rummet. Jag smög in efter luciatåget och fylldes genast av minnen från min egen barndom och ungdoms luciatåg. Jag mindes med ens spänningen och stämningen i att få uppträda, hur roligt det var, men blev plötsligt nästan iskall när jag med ens slogs av tanken på hur snabbt mitt eget liv rusat förbi.

Jag tänkte på alla de lucialinnen jag strukit, tärnljus jag desperat sökt batterier till i sena eller tidiga timmar, alla tomtedressar, glittersnören och sidenband man inhandlat på nattöppna närbutiker när barnens luciafirande på dagis och i skolvärlden skulle gå av stapeln, och jag insåg att livet rusat alltför snabbt förbi. Tänk att få en enda av dessa luciamorgnar i repris. Tänk att få se sina rosiga små, sötnosar, höra deras små röster och se deras klara ögon igen....

Framför mig i sin rullstol med ryggen mot mig satt en strokedrabbad kvinna i 65-årsåldern. I samma stund som de här fina ungdomarna  kom in i hennes synfält började hon gråta. Jag såg hennes skuldror häva sig och den röda matservetten användas som näsduk. Intill henne satt ett par andra äldre kvinnor. Även deras profiler visade bleka allvarsamma ansikten med tårade ögon alltmedan julsångerna fyllde rummet.

Med ens stod det klart för mig.... Dessa tysta ryggar tillhör någons mamma, någons syster, fru eller mormor. Idag kanske reducerade till en daganteckning, en "insats" eller till en måltid ur kantin, skuggor av det forna liv de levat. Om livet varit sorgligt eller glatt vet jag inte men ändå... De har givetvis varit någons arbetskamrat, granne, dotter, älskade, älskarinna, kamrat, hustru eller mor.

Kontrasten till dessa fina ungdomar som med klara röster och ogrumlade allvarliga ögon sjöng så stämningsfullt och rent blev oerhört stark, ja nästan smärtsam och jag kände hur mina ögon tårades och en klump i halsen växte till.

Så fort ett människoliv passerar, Så gåtfullt och orättvist våra öden fördelas. Så lätt och fort - nästan lättsinnigt vi låter våra dagar flyta i tidens ström. Jag vill fånga nuet. Jag vill minnas dået . Jag vill frammana bilder, röster och stunder från det förflutna. Återanvända dem, suga länge på dem, glädjas och ägna en stund åt tacksam betraktelse över rika och friska dagar som flutit förbi.

Tack till Grubbe musikklasser som idag gav mig en fantastisk resa i känslornas och minnenas värld

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra, kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om pappret och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sej kring köksbordet, där ett koncentrerat  klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer. 

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till min bror Sixten förstås. Allt skulle slås in, och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången blev över vid  valet, där pappa satt med i valarbete och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lägger ned sådan omsorg på. Det skulle även vara speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som klistrades intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara - utan pardon. Han ansåg att vers på rim verkligen var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi eller rim var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga maAnken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren och förberedelserna dagarna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men jag gluttade aldrig i ett enda paket! På hedersord.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där får du även se hur Kalendern ser ut om du vill du köpa ett eget exemplar

Maila gunnel_f@hotmail.com

Tippetippetipptapp. Spanar  och får se en liten skymt av morbror Daniel och moster Britta på dansgolvet innan Nobelfesten slutar för denna gång. Nattinatt,

Bänkade framför teven  för att titta på festligheterna men även för att förhoppningsvis få en skymt av sonen som är drakbakdel och svärdottern som sjunger i Romeo Julia-kören. Vi avnjuter tyvärr ingen bankett utan idag serveras rester till middag. Ett glas cider får symbolisera festligheterna här hemma hos oss.

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om Jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får.... Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett ljus på varje bänk, och så adventstaken där framme på katedern där nu två ljus är tända.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma håll, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade - änglarna började snurra runt och de små mässingstavarna klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig omedelbart den enerverande klådan i strumporna, orsakad av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande och välsignade strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet - till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag, öppnas försiktigt. På asken finns gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas. Jag riskerar att bränna mig på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor sprider för ett ögonblick sitt magiska ljus och sitt fräsande ljud. Den omisskännliga doften av tomtebloss sprider sig i vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och föÖrväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. En barndomens jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där får du även se hur Kalendern ser ut om du vill du köpa ett eget exemplar

Maila gunnel_f@hotmail.com

Glöggkväll med Fjällorna hemma hos mig, denna mörka decemberkväll. Alltid trevligt att prata fiske, planera vårvintern och skrävla lite om eskapader från det gångna fiskaråret. Nu är det bara att hoppas att kung Bore bjuder på lite frost is och vitt puder så att vi får lite äkta vinterkänsla. Den här kolsvarta filten av mörker är varken bra för kropp eller själ.

I morgon  kommer jag att få vara sprickfärdig av stolthet. Min duktiga svärdotter Britta sjunger i Romeo Julia-kören på Nobelfesten i morgon, och inte nog med det. Min förstfödde son gör dessutom scendebut, visserligen lätt maskerad till  en drakes bakben, men kommer ändå att få svassa omkring allra nådigast i närhet av kungligheter, pristagare och andra celebriteter. Jag ska sitta framför burken på första parkett, spänna på mig monokeln och spana efter de unga tu, först under själva ceremonin och sedan uti dansens virvlar. 

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mej de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster - fröken Ellen - lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio....Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mej med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo, piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgGeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Visst är du med i kalendertävlingen? Reglerna finns i ett inlägg från 30/11. Vill du köpa en egen kalender. maila gunnel_f@hotmail.com

Mormors favoritnisse tittar fram. Visst är han mysig!!

I fjol fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mig en dag och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa för att höra om han kunde påbörja middagen.

Detta oväntade uttalande fick mig lite ur balans och det tog ett tag innan jag inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en ugnspannkaka. Jag tipsade även om att han kunde ta min son Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa...

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat samt blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv - av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda samt grisfötter i gele. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken av våra mammors recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mej inledningsvis på fall och i rödvinets softade verklighet framstod denne man, där och då, inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne - väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mej vad köksförtrogenheten beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Där och då genomskådade jag honom redan vid denna första övernattning när hans ungkarlskylskåp vid frukostdags brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar luden grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan, och eftersom jag faktiskt är i kökstjänst resterande 363 dagar så tilllåter jag mig förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2 dagarna.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka. I ugnen ståtade något som tydligen var en tilltänkt ugnspannkaka. Något hade dock uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mig med att säja såhär: Årets julklappstips är givet - Grädda din egen ekologiska musmatta......

Äntligen - jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Liksom av en händelse tog jag mig själv en nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men han bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mig i mitt bloggande, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

 
Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer - Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och koOntrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan - när jag vill - höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om - Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem......alltid denna längtan hem.

Visst är du med i kalendertävlingen? Reglerna finns i ett inlägg från 30/11. Vill du köpa en egen kalender. maila gunnel_f@hotmail.com

I morgon bär det av till metropolen Vännäs för dubbla Tankeväckare. Lite pirrigt men alltid lika roligt  att få träffa kollegor och arbetskamrater som jobbar för samma goda sak som man själv gör. Irriterande nog har min röst behållit en liten knarrig ton efter den stora hesheten tidigare i höst, och jag tror faktiskt att stämbanden fick en bestående skada. En kopp gott the och ett par tjocksockar såhär på kvällskvisten sitter fint efter en stunds övningskörning med sonen.

Jag och min syster Ellen brukar ibland när vi pratat om relationer, par vi sett eller känner, förundrat se på varandra och säja just detta att kärleken är ett mysterium!

Det gamla tomtelandet i lite nyare tappning

 Äntligen var det dags för det årliga pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan, ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt stött kryddnejlikorna i mässingmorteln, till ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära, och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell, när ingredienserna blandades, och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan, var mamma redan i full färd med bakningen, och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä, låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen, blött och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanNstökad, så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Ännu en av  min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan - tre och tre - ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt, och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar och lutade mot de små husen sitter Tomtelandets invånare - pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar - allt i en enda salig blandning.

Visst är du med i kalendertävlingen? Reglerna finns i ett inlägg från 30/11. Vill du köpa en egen kalender. maila gunnel_f@hotmail.com

Ett gott te som avslutning på dagen är mer regel än undantag i detta hus. Det finns så många goda sorter att det är svårt att välja vilken man ska köpa. Jag åt lunch men min vän Monica en dag förra veckan. Hon hade köpt mig en påse gott te och tyckte namnet passade in på mig. Mjuk Flamma.....Det tyckte jag var fint sagt.

Mysturturduvorna Alex o Mathilda har hållit mig sällskap idag när R har varit i Luleå. Dagen började med sovmorgon, en liten mysig fikabricka på säng och en halvantik luciamorsa.

Ännu ett bra lokalt uttryck som betyder att det inte riktigt stämmer, är tajmat eller passar. För undertecknads räkning handlade det om ett mastodontkexbak som kolliderade med matlagning och en del andra bestyr. Dessutom blev det blev väääldig många kex och ett tag trodde jag att jag skulle få göra som Pippi Långstrump när hon använde golvet till att kavla ut på. Nu är allt i hamn och jag kan lova att det blev gott. Tack Åsa för ett bra recept. Möjligen tar jag i lite salt nästa gång jag bakar dem.

Sitter skönt tillbakalutad med en kaffetår, lussebulle och en pepparkaka. Om det beror på pepparkakan eller inte ska jag låta vara osagt men jag  känner mig just nu ganska snäll och ffa rik som har en helt ny oanvänd söndag att njuta av.

Tittar på morgonprogram i Tv 4 med Stefan Einhorn som intervjuas av Tilde. I rutan sitter en klok man och berättar något som får mig att spetsa öronen extra. Det handlar om vardagshjältar och goda gärningar. Han berättar att det är smittsamt att vara snäll och göra goda gärningar. Samma lustcentrum i hjärnan som belönas av andra sortens kickar, knark eller god mat aktiveras när man är snäll eller aktivt gör en god gärning för andra. Den som blir "utsatt" för det snälla  i sin tur vill göra något gott. Läs här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsten_att_vara_sn%C3%A4ll

Likaväl som att man kan påverka varandra negativt kan man alltså använda sig av smittsam godhet för att dra sitt strå till stacken för att få en bättre värld. Tänkvärt!

Känner ni som jag - att vi borde dra igång en snällkampanj såhär i juletid?! Gör några oventenskapliga tester, se om du själv mår bättre om du gör en medveten god tanke till praktisk verklighet. Dela gärna med dig av resultaten här som en kommentar!

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt.  Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess - det allra bästa - nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som bBelöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag.... Fröjdas vart sinne......

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen  med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

Visst är du med i kalendertävlingen? Reglerna finns i Tävlingsinlägget från 30/11. Vill du köpa en egen kalender. maila gunnel_f@hotmail.com

Just hemkommen efter en trevlig kväll med middag hos goda vännerna Roger o Lena. Timmarna rusar snabbt iväg när man har det trevligt. Nu blir det raka spåret i säng för några timmars sömn. R ska åka till Luleå imorgon för att besöka sin gamle far på sjukhuset.

Här kommer ett kanonfint pepparkakshus bakat av Filip 5 år i Umeå

Häromdagen fick jag ännu ett fint recept. Denna gång handlar det om hembakta havrekex som vännen Åsa från Vännäsby skickat mig. Receptet har hängt med i 4 generationer och ska testas även här i Sörfors endera dagen.

1 liter standardmjölk

½ kg havregryn

2 hg smör

2 hg strösocker

1 kg vetemjöl

1 påse hjortronsalt

Blanda ihop allt i en bunke och låt det svälla en stund. Knåda sen degen och kavla ut till en tunn deg. Ta ut kex med ett runt mått av valfri storlek. Gräddas i ca 10 min i 200 grader. Låt kallna på galler och avnjutes med smör och ost!!

Hemvägen från skolan kunde bli en ganska långdragen historia. Vi gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns från min barndom var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i fransarna och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock grön snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sig dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken, trycka till formarna i hörnen och klistra etiktter på askarna..

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning - var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen - Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Fina saker växer fram umder mina små fingrar. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda doOmherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Visst är du med i kalendertävlingen? Reglerna finns i Tävlingsinlägget från 30/11. Vill du köpa en egen kalender. maila gunnel_f@hotmail.com

Bänkade framför Idol håller vi givetvis tummarna för Norrland/Tove även om Erik glänser starkast just nu. En god middag och därtill ett gott rött vin avnjutes inhandlat av R. Det passar enligt utsago både till både Får och Nöt - alltså till oss båda två. Tur att det inte var avsett för Höns och Svin ;)

Ungdomar i min ålder och ännu äldre - lyd min uppmaning: Håll i hatten, gubben, närmsta vägg eller vad som kan finnas till hands när ni går utomhus nu i den såphalkiga tillvaron. Fäll ut tånaglarna och akta er för att trilla och skada ert sönderfallande skelett. Köp ett par präktiga broddar och försök hålla osteoporosen i schack. 

Det är bara att inse att benstommen med åldern sakta men säkert blir svagare och alltmer sårbar.  Mjölk, rökstopp, mörkgröna grönsaker och fysisk belastning - gärna lite hoppande och skuttande som belastar benstommen kan öka hållbarheten och bromsa krympningsprocessen. 

Fredagshälsning från syster Gunnel.

Än en gång har jag fått det bekräftat för mig. När man träffar andra personer och utbyter ideér och tankar, så föds nya  lösningar och hjul sätts i rullning. Kommunikation generar lösningar. Så är det bara. Nya möjligheter och dörrar öppnas när man söker nya och ibland oprövade vägar till samverkan och samarbete.

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sej på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksaksidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mej behöva, i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen....

Var det ändå inte ett par små pliRriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken... Speciellt inte nu - när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs Tomten - alla verserna som jag skulle kunna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

Visst deltar du i kalendertävlingen? Instruktioner finns 30/11.Vill du köpa en egen kalemder? Kontakta mig gunnel_f@hotmail.com

I morgonruschen skrev jag fel bokstav i dagens kalendertävlingsavsnitt. Det är nu åtgärdat:) Sorry folks!

Eller sockerkaksbagerska, berättare, promenadkompis eller musikant....

Vad är just DU bra på? Vet du om att du behövs, att du är värdefull och att du kan göra skillnad genom att bjuda en medmänniska på en stund av livsglädje och kvalitet då och då. Det handlar inte om något livstidskontrakt, om att gifta sig, eller binda upp sig på något orimligt sätt. Det handlar om frivilligverksamhet.

Du som har ork och tid. Kontakta Frivilligcentralen. Fundera på om du skulle kunna avvara en liten stund då och då. Ge bort en stund som berikar både ditt eget och en annans tillvaro. Vilken gåva!

Vi skulle behöva börja att träna oss i det tankesättet - NU.

När 40-talisterna blir gamla och den stora boomen med äldre kommer - samtidigt som den arbetande generationen krymper och allt färre tenderar att söka sig till äldreomsorgen som arbetskraft, då kommer vi att vara glada för varje medmänniska som tar sin roll son just med-människa på allvar. I många andra länder är detta en självklarhet.

Om du visste hur många gånger jag tänkt tanken: Tänk om vi hade en danskavaljer som kunde besöka det här boendet en halvtimme i veckan eller månaden, dansa ett par danser med någon av alla dessa fina damer med längtansfulla ansikten som kanske är fjättrade vid en rullstol eller inte har någon som någonsin mer säger: Får jag lov.....

Kan personerna inte längre delta i dansen så kan man delta i gemenskapen kring en medryckande melodi och ryckas med i glädjen av att se någon annan dansa. Om ni bara visste vilka små mirakler en välkänd melodi kan göra med en människa, med en kropp, med en själ. Den kan få igång mekanismer och sprida glädjeendorfiner genom trötta hjärnor.

Om du inte kan dansa, så kanske du kan baka en sockerkaka, låta någon delta, bidra till doften av "hemma"  och känslan av fest och helg.... Eller läsa ett par kapitel ur en rolig bok..... Göra en manikyr... eller bara sitta kravlöst intill en medmänniska som behöver det.

Du kanske har helt andra ideér. Bra! Det är bara din egen fantasi som sätter gränser för vad du kan göra för att göra skillnad.

http://www.umea.se/umeakommun/omsorgochhjalp/anhorigaochvolontarer/villdublivolontar/frivilligcentralen.4.bbd1b101a585d7048000172647.html

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell klar och fick linda den släta delen runt rullen och slutligen försegla med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna björnklisterburken sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av björnklistrets konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken!

Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting! Men så här i efterskott tycks jag i allafall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sist skulle upphängningssnöret tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, med fröll i bara den ena änden.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet.  Mest av allt dDrömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga, gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

Visst är du med i min kalendertävling. reglerna hittar du i kalenderinlägget 30/11. Om du vill få tag på en egen kalender maila gunnel_f@hotmail.com

Fick i kväll dessa bilder på fantastiska ätbara konstverk som en av mina läsare Erik åstadkommit delvis tillsammans med sina döttrar. Visst är det otroligt skickligt gjort?!

En uppmaning till dig läsare är att skicka in bilder och dela med er av era fina marsipanfigurer eller pepparkakshus. Skicka till gunnel_f@hotmail.com så lägger jag ut bilderna här.

Tack Erik för att du delar med dig och ger inspiration till oss övriga sockerbagare!

Pratade med Lille O, 6 veckor gammal i telefon nyss. Han var ganska kortfattad och aningen svårtolkad, men för ett observant öra kunde man möjligen höra en lite skorrande småländsk accent redan. Men det kan också ha varit skräp på mormors trumhinna. Hmmmm! Fast jag säjer säger som min pappa brukade säga: Huvudsaken att han får vara frisk

Har tillbringat dagen hemma, illamående inlindad i en filt, frusen och med omedelbar närhet till vissa faciliteter. Vart orken tog vägen vet jag inte men  den är inte här hos mig idag iallafall. På önskelistan ikväll står ett varmt fotbad med efterföljande massage för ett par små men nötta fossingar som känner sig lite emliga och "stackars" idag. Riktar en speciell menande nick i riktning mot min främste bloggsupporter och hoppas att han fattar vinken;)

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Den var denna gång märkt med årtalet 1967. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen, utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra...

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex - laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva - Ni minns kanske den blå glasburken med sitt turkosa lock? 

Efter ett snabbt överslag  bestämde jag mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den - vilket hade hänt någon gång förut - utan satte snabbt en liteEn klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken nöjd med min smarta lösning.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag och jag kan än idag minnas deras klingande skrattsalvor över sin nyfikna men kreativa lillasysters tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar! Man lär så länge man lever!!

Visst följer du kalendertävlingen?

R kommer hem och ser ut som att han sålt smöret och tappat pengarna. Bilen krånglar igen! Här kommer en liten uppmuntran till honom och till andra tomtar som gillar hårda paket som jag hittade på internet. Fin va?

Här kommer en musikalisk pralin till dig från mig som tröst denna regniga och mörka vinterkväll. Själv väljer jag att blunda och minnas vår 110-årsfest, som fick bli just den magiska ljumma sommarkväll som vi hoppades och drömde om, där vi omgivna av familj och vänner fick omslutas av kärlek i ord och ton. Isabelle och Britta sjöng bland annat just den här sången ackompanjerad av Daniel &co och sammantaget med hjärtan bräddfulla av kärlek och värme var det då och där det finaste vi någonsin hört.

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake - eller de två ljusstakar jag minns att jag använde. En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Jag kan känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus. Att sedan plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet - bänk för bänk - och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hur hon tog ett djupt andetag, stillade sej och började läsa. Berättelse som Jul i Sörgården, Sampo Lappelill eller Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där våra olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sej vid orgeln, slå upp den nötta röda koralboken och höra våra små röster sjunNga. Fröken Ingeborg  var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och ibland kanske även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

Visst är du med i kalendertävlingen? Tävlingsreglerna hittar du i gårdagens presentation av julkalendern