The last supper

Av , , Bli först att kommentera 50

Vi har inlett årets sista måltid med förrätt. Avocado, räkor, grönsaker och en klick fraischmajonnäs tillsammans med vitlöksbröd och ett gott vitt vin har intagits och mojat sig till ro på kistbotten i väntan på hasselbackspotatis entrecote kantarellsås och Amarone som vi äter om ca en timme. 

Fjällbebisen är badad i diskbaljan och luktar himmelskt som en nyponros efter dagens promenad i snö bogserad på ett renskinn.

Lagom till midnatt ska vi gå vi ut i mörkret, tända ljuslyktor, marschaller och eldar. Ett par varmluftsballonger ska skickas upp mot natthimlen med välgångsönskingar till alla nära och kära, till vänner och bekanta. Varma tankar till alla bloggläsare med önskan om en trevlig nyårskväll och om ett GOTT NYTT ÅR!

Dressed for success

Av , , 8 kommentarer 53

 

Somliga har helt fattat galoppen med att klä sig rätt efter tillfälle. Mössa och vantar är givna accessoarer i den här bitande kylan. I vanlig morgonordning är endast mamma vaken, det börjar ljusna och himmlen är vackert ljuslila på årets sista dag. -25 nu på morgonen men vi hoppas på lite mildare väder så jag kan komma mig ut och rasta både maggoten och Storskräcken. Ja – alltså mitt nya blänke – inte R om ni nu trodde det;)

Rakt in i frysboxen

Av , , 2 kommentarer 29

Humoristiskt nog  fungerar inte frysen här i Gauto men vi har å andra sidan 30 minusgrader ute så det är inget problem att hålla maten fräsch. Pumpen funkar inte heller så det blir lite spännande att se om det går att få liv i den. Nu är vi i allafall lyckligt framme, har fått värme i stugan och ätit en god kvällsvickning. Livet är gott och fjällbebisen ligger just nu i famnen på R som har fått det fräcka smeknamnet Morbert  och ser ganska nöjd ut. Vi hörs i morgon!

Packad och klar….

Av , , 4 kommentarer 73

R stuvar just det sista in i bilen. Det ser ut som om vi har mat för ett helt kompani – något vi definitivt inte behöver. Fjällbebisen och hans föräldrar kommer upp sent ikväll då de passar på att besöka gammelmormor i Vindelgransele. Vi åker via Arvidsjaur dit Ove nu fått flytta till sjukstugan. Det ska bli roligt att träffa honom. Hoppas att han är pigg och har återfått gnistan min gamle vän. Nästa gång vi hörs sitter jag bänkad vid brasan med världens finaste utsikt utanför. Då blir det bilder och kanske något collage från julfirandet. Allt gott säger jag till er och kör försiktigt säger jag till oss själva – eller rättare sagt till R. Han kör – och jag dirigerar!

Gunnel on the rocks

Av , , 3 kommentarer 47

Så isande kall känns jag ikväll. Har tagit plats framför kaminen inlindad i en filt och försöker mobilisera energi för att påbörja packningen inför morgondagens resa. En sväng förbi Blixt sport på hemvägen för inköp av en "Storskräcken" maggots och värmesulor till skorna avslutade dagens stadsgöromål och allt är nu inhandlat inför fjällresan. Det ska bli mysigt att komma dit och känna sig lös och ledig i några dagar.

En liten pingpongblogg

Av , , 8 kommentarer 42

En liten lunchrepris om det angelägna ämnet sport.

Vad är det som är så fascinerande med sport egentligen?

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans reaktioner vid provocerande trafiksituationer såsom rött ljus, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida) studsar här upp och ned i tv-fåtöljen.  En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons pingismatch i OS. 

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak – just här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten.  Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor. Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke – jag menar för dom som överlever blodtryckschocken i själva affekten.  

Jag minns ifrån min barndoms tv-fria frireligiösa miljö – chocken  – när vi besökte släktingar i samband med ett fotbolls-vm av okänd årgång. Hur de skrek, vred sig och kastade sig på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål. Själv satt jag oförstående och vettskrämd gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario.  

I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta förekom i var mans tv-rum och fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten. Ha i åtanke att jag ändå växt upp med tungomålstalande och  som vardagsmat. Från den dagen höll jag mig nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen – långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen och denna farsot "Sporten" som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.  

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av Jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: Mot Sherwoodskogen och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sig inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina "strider" ur ett hälsoperspektiv. Sedan kanske man borde ägna sig åt en eller annan fysisk aktivitet ur ett annat hälsoperspektiv – med det är en helt annan femma.

Funderingar från sängvärmen

Av , , 2 kommentarer 50

Vaknade härförleden som vanligt onödigt tidigt fastän det var en helgmorgon då jag entligen borde ta tillfället att sova ut. Huvudet  fortfarande fullt av jobbtankar och nya ideér kring den kommande veckans uppdrag och föreläsningar. Lika gåtfullt som att strumpor försvinner i tvättmaskiner, lika märkligt är det hur tankar och ideér i mörkrets stillhet föds fram liksom från ingenstans, och plötsligt växer sig stora, hoppfulla och möjliga i nattens skyddade verkstad.

Tyvärr är det med nattankar som med såpbubblor, att de stiger i skimrande flockar av sin egen lyftkraft, vackra och liksom alldeles självklara, men är extremt känsliga för gryningsljusets obarmhärtiga stål. Min argumentlåda som jag till vardags alltid har öppen på glänt för att  "för säkerhets skull" ständigt ifrågasätta mig själv, vända och vrida för att upptäcka och kunna förebygga eventuella brister är ordentligt stängd på natten. Alla om, men, och utifall att, är nedpackade och inlåsta.

R frustreras som så ofta över hur olika vi två ser på tillvarons möjligheter. Han ser möjligheter i det mesta och gör som K-G Bergström – går rakt på sak. Han tampas med eventuella motstånd när och OM de kommer. Han kör på i självsäker stil, obekymrad över om det skapas gnissel på vägen eller om någon skulle ha en avvikande åsikt. Hans målbild är glasklar.

I motsats till honom, vill jag gärna ha scannat tänkbara scenarier en liten stund i förväg, för att mentalt vara förberedd NÄR, inte om, olika hinder dyker upp. Mitt mål är att inte såra eller klampa in, det är viktigare än framgång. Jag har oftast den vita flaggen i bakfickan, jag är "standby" för att lägga mig platt, och håller bakdörren öppen som går till nederlagets och någon enstaka gång, till självömkans träsk. En något krånglig definition av en svajig självkänsla kan tyckas, men vi två lär av varandra och jag börjar försiktigt tuffa till mig och tro på mina ideer, visioner och min egen kraft. Han har å andra sidan mjukats upp något i kanterna. Vår fusion har vi båda vunnit på.

Nattens tankar är snabbt förgängliga om man inte direkt fäster dem på pränt, tonsätter, pratar eller sjunger om dem. Denna gång kände jag att det var dags att markera, att sätta ned foten ordentligt inför mig själv, och utlysa utegångsförbud för kreativa och lättflyktiga nattankar sprungna från kuddens innandömen eller varifrån de nu kommer. Hängde därför upp skylten LEDIG och steg helt enkelt upp. Hädanefter har jag alltid en anteckningsbok på nattduksbordet.

Listan kan göras lång….

Av , , 6 kommentarer 40

Här pågår planering för mathållning en vecka i ödemarken. Sandra och jag lägger pannorna i djupa veck – ja inte stekpannorna  förstås. Man är väl inte direkt utsvulten efter julhelgens matorgier och har lite svårt att mobilisera en massa snålvatten. Det känns som om det var länge sedan man hade o-itte.

Skaldjur och fläskfile är ju alltid gångbara som nyårsmeny. En flaska Amarone och lite bubbel blir perfekt att fira in det nya året med. Vi hoppas på nattliga eldar på isen med fjällen som fond, norrsken lagom kallt ute och gärna några trevliga stuggrannar.