Arlanda utrikes och det börjar närma sig avgång. En mysig eftermiddag hos Daniel och Britta i Ulriksdal var en utmärkt stämningshöjare inför resan. Nu väntar en lång flygresa och vi är rätt trötta redan både Alex och jag, så det blir nog till att sova. Mellan tupplurarna ska jag dyka ned i VK-krysset eller lyssna på bra musik. Misstänker att min spökskrivare R kommer att ge sig tillkänna och reserverar mig för eventuella misskrediterande bilder av undertecknad. Kram till dej vännen R och varma hälsningar till alla mina vänner, både er som jag träffat öga mot öga er som jag ännu inte träffat. De närmaste dagarna kommer troligen att bli en slags bloggresedagbok från oss i Phuket.

Tjäkta, slåtterängarna och Laisälven

Vill ge ett par till vackra fjällbilder till er

Ca en halvtimmes båtfärd uppströms från stugan i Gautosjö ligger ett riktigt fint smultronställe - Bäverholmen beach. När man passerat Yraftdeltats sandkantade slåtterängar, de små grå ladorna i skuggan av Tjäktas skiftande sluttningar och glider vidare uppefter Laisans avsmalnande lopp mot Bäverholmens värdshus i väglöst land, kommer man efter en skarp krök fram till detta fjällandskaps egen playa, Bäverholmen beach - som vi kallar den. En lång sandstrand övergår i grönt kristallklart vatten som hyser skygga öringar och ett spännande djurliv där även Bäver ingår i faunan, precis som namnet antyder. Som fond ser man Ferras snöklädda toppar. Här härskar stillheten, storheten. Otoligt vackert och naturskönt mitt i vildmarken.

Hit styr vi färden flera gånger varje sommar för sol, bad och trevlig samvaro. Våra gäster brukar hänföras av platsen och för barnen är detta ett eldorado. Detta är den enda strand jag lyckats få med min badpojke R till. Han hurves annars åt badliv och är inte alls avundsjuk inför mitt stundande Thailandsäventyr.

Där - på Bäverholmens sand - brukar han sträcka ut sig på filten, kavla upp grönbyxen en decimeter, hänga tjocksockarna på vädring över stövelskaften och rulla upp rutigskjortärmarna en bit. Hans oskuldsfullt vita fötter avtecknar sig mot den fina sanden, och inom loppet av en minut brukar man höra hans karakteristiska sovljud. Denne man - han kan konsten att vila, slappna av och njuta av stunden. Fler borde lära av honom...

Syskonkärlek? Hoppas återseendet syskonen emellan blir något kärare än vid detta möte

Bockar av Bellas beställningslista över saker hon saknat och längtat efter det senaste halvåret. (Förutom mig och Alex förstås) En något udda samling kolhydrater skulle man kunna sammanfatta hennes önskelista som. Det handlar om Naturchips med dillsmak, Dipmix Holiday, Pingvin saltlakrits, Marabou chokladkaka och Lingongrova bröd. Idel svenska godsaker. Hoppas att thailändska tullen inte har något emot införsel av dessa. Möjligen skulle kanske Marabous chokladkakor kunna klassas som drog?

Innan mitt skratt hade klingat ut över tulipanreprisen hade R hunnit ut i tvättstugan och gjorde ny entre med ett ännu längre blomsterpaket. Ni ser själva hur vackra sammetsröda dessa fyra långskaftade rosor är. Hjärtat smälter som en smörklick i skogspannan. Nu blir det kaffetår, hallonbakelser och en och annan puss.

Idag är det 4-årsjubileum för mej och min älskling R. Smörgåstårta från Ullas kondis till middag, rosa cider, ett kärlekskort med bild av en präktig zornkulla i roddbåt och en handskriven kärleksförklaring från hjärtat blev mitt bidrag. Traditionen med hans egenhändigt tillagade förförelseripa och dyrvin får han dispens från i år. Den menyn känns lite väl omständig så här mitt i veckan. Fjolårets bugande fyratulpaners bukett som förorsakade ett viss mått av tvivel/skepsis över graden av kärlek från hans sida fick sin förklaring då de visade sig att den otränade R förlåtande nog var en florans motsvarighet till dyslektiker. Det lovande orange långskaftade blompaketet visade sig innehålla fyra magra outslagna tulipaner som ensamma i sin vas strävade efter att inta vart och ett av det fyra vädersteckens positioner där de stod generat böjda över var sitt hörn. Jag undrade i mitt stilla sinne vad damen i blomaffären tänkte där hon expiderade fyra!! små tulpaner i en lösviktsbukett.... R var dock helt och fullt övertygad om att han köpt rosor och dessutom vitsat till det med fyra stycken istället för tre....för att slippa undan kommande år. Den romantiska stämningen var för en stund spröd och sårbar som nattgammal is. Som tur var hade han en trumf stående i tvättstugan. Mousserande vin och färska jordgubbar:)

I år var det som ni förstår omåttligt spännande att se om den efterföljande ros-kursen gett effekt! Hoppet levde och spirade när älsklingen kom hem i kväll med ännu ett långt orange blompaket. Hm. När jag åter igen hittade fyra glada tulipaner i silkespapperet kunde jag inte annat än skratta. Detta år hade de fått sällskap av en ripskvist:) Näst efter romantik, är humor en ovärderlig egenskap eller hur tjejer!!!

I soffans famn med en skön pläd vid brasvärmen kan det bara sluta på ett sätt. Vaknar med en diffus känsla av att ha missat något och inser att kvällen den efterlängtade tagit slut alltför fort. Ny dag i morgon

Tittar på fisketurer i Semestersvenskar. Gottar mig åt tanken att om några få dagar så får vi plaska omkring i just detta gröna vatten. En ordentlig fisketur står högt på ''att göra''listan. Bäst att man börjar packa så smått och botanisera bland sommarkläderna. Det känns märkligt!

Fick denna betraktelse om bananer och människor från min syster i mejlen och kan inte låta bli att dela den med er andra. Håll till godo!

Bananer och människor är egentligen rätt lika. I ungdomen är man omogen och fast i köttet. Till det yttre ser man bra ut även om man är grön. Skalet är spänstigt och stjälken högst upp är frisk och oanfrätt. Invändigt är man dock lite hård och man har inte utvecklat någon vidare god smak.

Bananens ideala ålder infaller inom en ganska snäv tidsram. Man sprider en fin och diskret doft omkring sig. Man har ett högt näringsvärde som är attraktivt för omgivningen och man hänger gärna i klasar med andra bananer av samma sort.

Ganska snart börjar dock åldrandet göra sig påmint. Man får bruna fläckar på sitt skal och blir mosig i hullet. Stjälken skrumpnar och det börjar växa mögel högst upp. Man avger påträngande gaser och lockar till sig flugor och annan ohyra. Man resignerar, blir nostalgisk och minns sin gula ungdom. Eller gör bananer det?

Skalet blir tunt och sladdrigt. Invändigt kan man dock fortfarande vara god och smakfull och ha mycket att erbjuda. Det beror mycket på om man har utsatts för stötar. Tyvärr är konsumenterna så utseendefixerade att många äldre bananer ratas i onödan.

Till sist hamnar man i komposten medan de efterlevande bananerna bråkar om vem som ska ärva fruktskålen. Sånt är livet !

Dagens reportage i pappers-vk om bloggare där jag var med, kanske har gett en och annan ny läsare för dagen. Välkommen isåfall hit säger jag till dig som är här för första gången. Hoppas att du ska finna nöje i det som skrivs. Det kan förekomma ganska tvära kast mellan spontanitet och eftertanke, mellan trist och trevligt och mellan skämt och allvar. Precis som i själva livet så bjuds det lite av varje. Ge dig gärna till känna i kommentarfältet, det är något som uppskattas av både mig och mina bloggarkamrater.

Lilla Gull som fjällkatt

Kollade att motorvärmaren hade slagit igång innan avfärd till jobbet, och ser hela farstubron täckt av kattspår. Små tassavtryck från någon liten kissekatt i grannskapet. Ett stygn i hjärtat av saknad efter Lilla Gull....och jag väntar mig nästan att se henne dyka upp bakom knuten. Kan det finns något samband mellan R:s frånvaro och att en kissekatt vågade sig fram? Ha en bra jobbardag gott folk, nu bär det av till jobbet.

Längtar efter värme och sol, och snabbare än man tror så är vi där. Om bara några månader. Altanbilden från Gauto, vår frukostvy säjer allt.

Inte riktigt samma glättiga tonfall som i december va? Nu är man rätt less på snöstorm, isskrapande och skottning. Att komma hem sent efter en lång dag och börja med snöskottning är väl inte direkt det som toppar listan över önskeaktiviteter en måndagkväll i februari. Sonen har redan skottat hos sin far så han är urlakad, mör och får ledigt en stund. Tur att mor är stor och stark. R håller kurs i Lappstockholm i dagarna två iförd lågskor, fjärran från snöskottning kring hemmets tjäll. Traktorn får vackert vänta på husses hemkomst innan den får rastas. Det känns rätt skönt att tänka sig nästa måndags aktiviteter som kan tänkas vara nudel eller sandskottning i sol och värme. Mmmmm

Nu åter i hemmets sköte. Med fiskefacit i hand hade vi nästan kunnat stanna hemma denna helg då vi knappt stuckit ut näsan utanför dörren pga blåst, gråväder och inomhusjobb.

Vi stannade på hemvägen hos mor Marianne och fick god middag i mitt barndomshem. Inget går upp mot de ljuvliga gula mandelpotatisarna som vuxit i hembygdens sandmylla serverade ihop med mammas goda kött och morötter.

Efter att ha ''stalpt'' ikull R på rumssoffan för en powernap, skred jag till verket med frisörsaxen i mors kalufs och vi fick oss därmed en pratstund på tumanhand.

Jag förstår att hennes oroliga tankar just nu cirklar kring hur det kan vara i äldreomsorgen, och kan ana en viss vånda inför framtiden i det hon berättar. Hon säjer att hennes önskan är att få leva och verka i sitt eget hem ända till sista andetaget.

När jag ser hennes livfulla väsen känns det helt overkligt att hon en dag kommer att vara borta, och jag säjer att jag hoppas att hon får vara kry och leva livet länge till, precis som min mormor gjorde.

Vi väcker R med en kaffetår och han ''kommenderar'' mig som vanligt till pianot från sin liggande position på rumssoffan och vill att jag spelar lite ''gammsånger''. Mamma instämmer från sin fåtölj och jag slår mig därmed ned vid pianot och börjar spela det allra första som kommer ut ur mina fingrar.

Det blir som så ofta här i barndomshemmet något ur den stora frikyrkliga repertoar jag växt upp med, och som jag av någon konstig anledning kommer ihåg så mycket ifrån fastän jag inte sjungit sångerna på 30 år.

När jag börjar sjunga och hör innebörden i den gamla texten - vänder jag mej till mamma och vi ler i samförstånd med varandra - och tänker på vårt samtalsämne nyss....


Jag är så nöjd här - med bara en hydda
Fast guld och silver ej blivit min del
I himlastaden jag skall få det bättre
med silvermurar och guldpanel

Jag har en boning, där strax bortom bergen
i livets land där vi åldras ej mer
Där finns ej tårar - allt i fullkomning strålar
ett härligt land där ej solen går ner.

Det var det mamma menade. Hon tror ju stenhårt på en himmel efter detta....och tro vad man vill....men visst låter det ganska skönt?

Vår anslutning hänger bokstavligen på en skör tråd då modemsladden är av. R måste prioritera sitt jobbmateriel så jag är portad från datorn. We`ll meet again dont know where don´t know when....

Snöfall och blåst utanför. Stillheten börjar så sakteliga lugna ned mig i sin famn, och jag har just brottat ned mina 'borde väl ändå fiska-ambitioner' till en 'vi får se-nivå'. När arbetsveckan för övrigt är rätt inrutad är det nog en smula hälsosamt att följa helgens stilla flow med en lite mer kravlös inställning. I Gauto får nästan inga måsten plats, det är det bästa med denna plats.

Världen rasar nog inte för att man lägger ned planer eller ändrar hastighet intalar jag mig, tänder ett ljus,lägger pläden tillrätta över benen, tar en näve jordnötter och, ole-dole-doffar bokhögen på bordet. Lägger först Demensboken och Hot & våld i vård, omsorg och socialt arbete åt sidan och ambivalerar nu mellan romanerna Luftslottet som sprängdes och Tillsammans är man mindre ensam. Jag tror att Stieg Larsson segrar. Ska bara putsa läsglasen först...

Vid matplatsen ser jag silhuetten av en 'R i motljus' som febrilt snickrar på utbildningsmaterial för kommande vecka. Hmmm, jag får nog helt enkelt brotta ned honom på soffan och få honom på bättre tankar. Han skulle verkligen behöva varva ned. Om inte annat kanske damstafetten kan vara ett trevligt avbrott. Visserligen med överhängande risk för nya blodtrycksrekord men ändå....

Jag hoppas att även du tar och överraskar dig själv med en gåva i form av vila eller någon trevlig aktivitet du sällan unnar dig. Vi måste vara rädda om oss!!!

Ingen av de tre bockarna Bruse var väntade idag så det var med viss förvåning som jag vaknade av att det verkligen klampade på bron strax efter kl 07 i morse. För en sekund hann jag fundera om våra stuggrannar som anlände i gårkväll hade varit uppe med tuppen och var sugna på en kaffetår. Insåg dock snabbt att det var vår vindflöjel - snöspaden - som sitter på stugväggen utanför, och en vindby som kommit ihop sig och smattrade mot brädväggen. Illavarslande känslor och färska orkanminnen från nyårshelgen då det lät likadant. -9 och dimman ligger idag tung över nejden och vi får se om vindarna tilltar i styrka. I väntan på ett bra fiskarväder får jag väl nöja mig med att beundra mina nyinköpta blinkpirkar som enligt ryktet borde vara förbjudna pga sin effektivitet. Det låter lovande eller hur?? En röd och en grön. Finessen är att de börjar blinka först när de kommer i kontakt med vatten.
Rapport kommer senare idag!

Har med förundran noterat att vissa bloggare här finns i dubbla upplagor, på dubbla orter, alternativt har dubbelgångare/ enäggstvillingar med samma namn i omlopp....och inte nog med det. De skriver samma inägg också, eller är det jag som ser dubbelt?

Under dessa fyra år sedan jag mötte R så har jag fått höra en del otroliga historier berättas från dessa trakter. Om umbäranden i snöstormar kyla och mångmila turer i fjällvärlden. Dagar som igår är det omöjligt att inte fundera över hur folk kunde överleva vintrarna här uppe förr i världen....med sina stora barnkullar.Tänk bara att ständigt hålla elden vid liv, och att hitta något att stoppa i grytan för att mätta alla dessa hungriga magar, med snöstormen vinande utanför.

På andra sidan Gautosjön några hundra meter upp i en liten skogsbacke finns de ihoprasade resterna ev gammal lappkåta. Där levde en ensam liten lappgumman sitt liv fram tills dess hon en dag någon gång gång på 30-talet hittades drunknad i sjön. Hon hade varit i Gauto på juldagen och ätit julmat och spände på sig skidorna för att åka hem till kåtan. När hon skulle över från strandkanten till skogsbacken ramlade hon baklänges och oförmögen att röra sig med fylld ryggsäck och tung kolt drunknade hon däri ovarnevattnet säjer historien.

Kan äntligen lägga undan det materiel jag jobbat med och känna att helgen är här. R powernapar så det durrar i hela huset. Det är dags att laga mat och jag gruvar mig lite, men ska spotta i nävarna och göra ett sista ryck. Därefter blir det kvalificerat myspys framför brasan. I hjärtat känns det lugnt glatt och hoppfullt då det verkade gå vägen på matteprovet för A!!!! Önskar er en mysig kväll allihopa.

Ett snövitt och välkommet avbrott från stressen. Från matplatsen såg vi spår av älg räv och hare alldeles utanför stuga. Isen ligger orörd. Det känns nästan som ett helgerån att förstöra den fridfulla utsikten med skoterspår. Få se vad dagen har med sig!

Ps. Bilden är från förra året och spåren ni ser är varken från älg eller hare utan närmare bestämt gjorda av en Lynx, dock inte ett livs levande exemplar av lynx lynx;)

Ishotellet kan slänga sig i väggen. För närvarande består klimathotet här och nu av den påtagliga risken att frysa ihjäl - inomhus.... Skämt åsido, det börjar bli drägligt härinne i stugan nu efter snart 2 timmars intensivt eldande. Men när vi anlände och hade skrapat av rimfrosten från termometern kunde vi konstatera att det var -33 ute.....och nästan lika kallt inne. Golvvärmen som en ortsbo skulle slå igång i morse hade inte fungerat som tänkt. Tur att man har gener från de härdiga urinvånarna. Från urinvånare till urinvägsinfektion går hoppet nu och jag försöker febrilt avvärja en ispropp i rörmokeriet genom att inlinda mig i diverse filtar. En klunk rysk starkvara får fungera som frostskyddsmedel - i rent medicinskt syfte. Hoppas ni har det något mildare vid kusten. Gonatt!

Nu åker vi iväg till Gauto i snöyran. I väntan på nästa inlägg får ni hålla till godo med en repris från i höstas som ändå känns aktuell var gång vi åker iväg med bilen. För er som inte läst det härliga reportaget i VF från Prästsjögården, så uppmanar jag er att göra det.



Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst - männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya nödvändiga inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, - den ska dessutom upplysa om färdväg, mackar, restauranger, månfaser och till och med fiskens huggperioder!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är en kalender för PMS-perioder, vilket faktiskt är synd, för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och 'ovetenskapligt säkerställt' att kvinnliga passagerare med PMS kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS:en strömmar en kvinnoröst?!
Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett. HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma?

Nu radar grabbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana 'gör om rutt' eller 'om 200 m 'sväng vänster' när vi levande kvinnfolk alltid har gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter såsom lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta milersättning för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har 'min chaufför' aldrig tidigare lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret - sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sej att längta?

Idag sitter man hörlurade över en tecknad DVD-film istället för att resa med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN - och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där...

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen - med både hängslen och livrem.....alltså både mej och min rival GPS:en.

Kör försiktigt hälsar er egen färdskrivare Gunnel


 

En uppmaning till sonen inför det stundande matteprovet.

Förra påsken på Tjäkta.

Dit styr vi kosan i morgon eftermiddag. Långt ini ven rättare sagt. Strax hiterom världens avkrok, nästan bakom all ära och redlighet men ändå i härlighetens epicentrum. Ni förstår vartåt det lutar - Gauto. Sist vi var där var det orkanvindar och bister kyla som härskade. Nu såg prognosen hyfsat bra ut för kommande helg. På ditresan ska vi frakta en fyrhjuling på släp till en annan metropol - Ånäs, därefter kaffe hos R:s far i Arvidsjaur och på söndag blir det hemvägen via mor Marianne som skall friseras. Det är skönt att de bor 'efter vägen' så vi får träffa dem ganska ofta. Mor, snart 86, var lätt bekymrad härförleden över att snödrivorna var så höga att hon fick kasta snön så högt....Lilla arbetsmyran som älskar att arbeta med kroppen, hon är otrolig. Men bäst att se lite sträng ut och påminna henne om att använda broddarna. Det är A och O att hon håller sig på benen.

Det ska bli härligt att fiska igen.

VF är först ut med sin artikelserie om olika bra saker som händer i äldreomsorgen. I gårdagens nummer finns den första som handlar om Äldrevårdsteamet och beskriver det utvecklingsarbete som pågår med utbildning, handledning och stöttning för de som jobbar med och är närstående till de svårast sjuka inom äldreomsorgen. Syftet med min utmaning till tidningarna var att få dem att våga bryta den trista trenden med idel nedslående rapporter, att istället stärka trötta jobbare, inspirera unga att våga söka sig till äldreomsorgen och kanske väcka lust hos fler att bidra som volontär/frivilligarbetare. Håll utkik efter fler artiklar från olika verksamheter. Jag önskar att jag vågade lägga ut en av bilderna här som jag tog idag på våra snygga pedagogiska handledare inom demensområdet , men det är nog bäst att jag frågar brudarna först;)

Har suttit och lyssnat igenom ett tiotal versioner av en av mina älsklingslåtar: The shadow of your smile. Valet denna gång föll på Barbra Streisand & Johnny Mathis version, en riktig nostalgiker. Egentligen skulle jag ha velat dela med er den version med Sångkraft som gick i radion förra veckan. Ett helt otroligt arrangemang som fick mej att snörvla halva vägen från Hörnefors till Umeå, mitt i lunchrusningen. Håll tillgodo och godnatt gott folk!

En mycket ung reseledare

Nu börjar det brännas....10 dagar till avresa för mej och Alex. Overkligt att tänka sig att vi snart får känna solen vinden och vattnet på våra vinterbleka frusna kroppar. Fick ett SMS från Bella idag, hon är på Koh samui på semester med sin reseledarkompis och hade det helt underbart. Längtan fick fart!! Jag skulle behöva några bra boktips att ta med på resan. Tacksam för förslag från er!

Jag pratar om den ryska dockan. För mig är den en alldeles lysande beskrivning av oss människor oavsett storlek. Vi bär alla med oss bebisen, småbarnet, skolbarnet, ungdomen och vuxenlivets olika stadier ända fram till ålderdomen, om vi får leva så länge.

Om sjukdom eller svårigheter förminskar mäniskan i ork och förmågor, så är det viktigt att man som medmänniska tar fram den förståelse, fördragsamhet och omtanke som krävs, men samtidigt själv försöker hålla i färskt minne hur det faktiskt var att vara liten svag och sårbar.

-28,1. Siffrorna talar för sig sjäv, men jag kan inte låta bli att börja dagen med en liten kallsuck. Redan när väckarklockan ringde kände jag att blodet flöt mer trögt i ådrorna än vanligt. Luften kändes extra torr och inte ens badrummets golvvärme kunde maskera att denna dag var ovanligt kall. Jag kan inte minnas att jag upplevt en kallare dag under mina år i Umeå. Vad säjer ni, vad är köldrekordet de senaste 30 åren? Nu bor jag ju visserligen på vischan en bit utanför stan förstås, så här kanske är extra kallt.

Det blir till att gulla med Lagunan idag. Vi flänger runt kors och tvärs med egna bilar om dagarna och sällan eller aldrig finns någon motorvärmare att tillgå, så flera kallstarter om dagen sliter hårt på bilarna. Håll tummarna.

Sandra

Mest är inte alltid bäst. Tänker på när min äldsta dotter för några år sedan berättade om ett av sina finaste barndomsminnen. Hon mindes hur vi tjejer en gång - bara hon och jag gjorde en cykelutflykt. Vi cyklade ''långt'' och satte oss sedan i solgasset bakom en hölada och åt vår matsäck. I hennes minnesvärld var det ett speciellt tillfälle. Vi var tillsammans och gjorde något mysigt tillsammans utan pappa och brorsan.

Om jag minns rätt cyklade vi från Böleäng ut på Röbäcksslätten och satte oss bakom en av ladorna. Om jag minns rätt hade vi var sitt grönt äpple med oss. Inte särskilt märkvärdigt kan man tycka, men satte ändå ett vackert avtryck i hennes minnesvärld. Jag minns hur vi satt där alldeles nära varandra och kan i minnet se våra ben i bredd där i det torra vårgräset. Sandras små i sina rosa byxor och joggingskor med kardborre och mina lite längre i jeans och ljusblå adidas. Vi tjejer, en försommardag för sisådär 23 år sedan.

En stolt fiskare

Längtar efter att fiska. Till helgen blir det Gauto och ismete, men snart.....om några månader är det dags igen att hoppa på stenarna och spana efter de bästa ståndplatserna.....

Kallas ett inlägg så som skrivs när middagsmaten lagats klart, i väntan på självaste ''vännen'' och man återhettar upp den i micovågsugnen för att äta när han kommer hem?

I fjol gick jag med i en tjejfiskeklubb vid namn Fjällorna. Jag har saknat medsystrar med liknande intresse, och önskan om en fiskekamrat när R egentligen visade sig vara måttligt fiskeintresserad. Snart förstod jag dock att Fjällorna mestadels stod att finna söderut som så mycket annat. De verkar företa sig svindyra men ack så häftiga fiskeresor och liknar litegrann männen i sitt tävlande efter den mest exklusiva fiskeutrustningen i gänget.

Jag kan bli lite obstinat där och har mer en längtan efter ett prestigelöst fiske med valfri befintlig utrustning, där upplevelsen och att få vara sig själv oavsett spömärke är det viktigaste. I Skellefteå startade man upp i höstas, men det känns lite avsides om ni förstår...

Nu har en driftig Umeåtjej tagit sig för att kontakta de tjejer som finns i trakten och föreslagit att vi ska hitta på kul fiskeaktiviteter tillsammans. Visst låter det kul! Åh vad jag längtar tills havsöringen vandrar upp igen....

Helgen har gått i matematikens, våndans och emellanåt i uppgivenhetens tecken för skoltrötte sonen som kämpar inför Matte B -prövningen på fredag och är nära att ge upp. Maktlöshet varvat med frustration och uppgivenhet är känslor som väckts. Han behöver massor av hjälp med de svåra ekvationerna och jag kan tyvärr inte ge den konkreta hjälp han efterfrågar. Den ytterst matematikkunnige fadern kunde här verkligen ha kommit väl till pass med coachning, stöd, och kunskap, men lyser med sin tysta frånvaro.

Vad skulle vi ta oss till utan R. Som visserligen lite frustrerat men ändå trofast och enträget bistår med förklaringar och brottas sida vid sida med honom. Frivilligt och utan blodsband. Även om det i dagsläget känns oöverstigligt att klara detta så hoppas, hoppas, hoppas jag att det ska gå vägen och att A får lägga matten bakom sig.

Vi bänkar oss för ett skidskyttepass, och jag fortsätter på '' två flugor i en smäll'' linjen.
Söker samtidigt efter ett bra recept baserat på fläskkött. Idag kommer nämligen Johan med familj på lunch så jag får försöka svänga ihop något och sedan något smarrigt till efterrätt. R fårockså träna på att göra två saker samtidigt och dammsuga undervåningen mellan skottsalvorna. Hovva sä båssit hä wal vä vedeldningen!!

Vi satt några mammor häromdagen i lunchrummet på jobbet och förtäljde den ena sockersöta och tårdrypande historien efter den andra om små husdjur vi haft, och hur vi hanterat deras frånfällen. Det handlade om åldriga och luggslitna tamråttor, kära men övergödda hamstrar och om bortsprungna vandrande pinnar.

Det gick liksom en röd tråd genom samtalet. Vi hade alla hittat olika sätt att tillsammans med våra barn att hantera sorgen av ett älskat djur. Under det gamla paradisäppelträdet på Teg ligger det multnande stoftet av ett gäng hamstrar som gått ur tiden.

Några av dem fick först tillbringa den tjälfrusna årstiden i vår frysbox på en bädd av bomull vackra tygbitar och glitterband i små pappkartonger märkta ''Hägges drömmar''eller Liljeholmens kronljus. De fick därefter - ordentligt inplastade - dela viloläger med köttfärs, broccoli och hjortron i väntan på våren. Vad hälsovårdsnämnden skulle ha sagt om den saken förtäljer inte historien.

Jag skulle gärna för ett ögonblick kastas tillbaka i tiden och bevittna ritualerna, små sånger om kärlek och tal om Nangiala som hölls. Tänk att få återse dem för en stund och höra ljudet av deras små barnaröster stiga mot försommarskyarna upp genom de väldoftande paradisäppelblommorna. Små kors av glasspinnar märkta vår käre ''Korven'' eller ''Smulan'' skuggades av lövverket. Så snart tårarna var torkade skingrades sorgen och ystra barnaskratt fyllde trädgården igen.

Vi enades om att det nog är bra för barn att få skola in sej i det hårda livet genom dessa minisorger och få lära sig att hitta sätt att hedra, hylla och göra avslut.

Speciellt kräsmagad är jag inte, däremot ruggigt rationell... och som ni kanske förstått - kvinna. Jag tror inte det är särskilt ovanligt att vi kvinnor slår flera flugor i en smäll och kombinerar personlig hygien och städning. Naturligtvis menar jag inte att jag skurar toan med tandborsten eller gurglar i blå wc-anka. Det handlar om att skura duschkabinen, golvet, toan i samband med duschning.

Onekligen kanske det skulle kunna te sig intressant ur ett dolda kameran perspektiv för en person med låga krav på underhållning, men det sparar faktiskt både tid och varmvatten. Dessutom slipper man blöta ned sina kläder och skor. Det slog mig dock under själva proceduren att om R mot förmodan skulle prova på att städa badrummet någon gång, så har jag svårt att föreställa mig honom fejande med toalettborsten i högsta hugg i bara Adamsdräkten.

Som småbarnsmamma minns jag hur man febrilt sorterade smutstvätt, gnuggade på fläckar, tömde pepperskorgar och städade tidningskorgen medan man satt på toa, och alltmedan ett gäng ivriga små barnanävar pockade på att bli insläppta. Det tiden är gudskelov förbi och numera kan jag fritt disponera min tid i husets hjärta både gällande städning och annat. Visst är jag en lyckans ost!

Kandelabrarna skumpan och hissmusiken har jag dock rationaliserat bort just i denna SPA-form. De har sin givna plats en annan dag - medan det fortfarande är fint och fräscht därinne.

 

Ja...är det inte så att ett steg är ca 1 m långt? Detta handlar alltså om steglängd, promenader, orättvisor och tallkottkörtlar. Vi ska strax bege oss ut på en promenad i det gnistrande solljuset. R anslår tidpunkten eftersom han 'värmer upp' med skidskytte - sin egen gamla favorit disciplin, Jag skulle ha velat se honom i spåret med bössan på ryggen....

R hävdar att det är orättvis att jag har kortare ben än honom. Han säjer att jag alltså tar fler steg än honom fast vi tillryggalägger samma sträcka. Måhända måhända, men han får väl kompensera detta med några rundor mellan diskbänken och spisen ;)

Jag är övertygad om att våra utsvultna tallkottkörtlar behöver få sig en boost av solsken. Idag blir det alltså till att ta fram stegräknarna och trotsa tyngdlagen motviljan och de flödiga argumenten och bege sig ut på promenad. En daglig sådan hade vi tänkt....för att sammanlagt komma upp i 10 000 per dag.

Det säjs att social kontroll är ett bra knep att ta till för att orka nå ett mål. Nu vet ni.....Kanske jag rent av skulle avsluta de närmaste dagarnas kvällsblogg med bådas vår stegräknaravläsning??? Så ni får en chans att bespotta oss om vi inte jobbar tillräckligt hårt? Bäst att dryfta detta med R först....

Kram till er alla på Alla Hjärtans Dag! Ett påfund som jag är i omodernaste laget för, men ändå till sist fläckvis anammat med viss ambivalens. Åtminstone så tillvida att mina närmaste får en tanke/hälsning på ett eller annat sätt. Blir dock lätt kräksjuk åt anhopningen av konstruerade 'dåligt samvete-choklad' och fåniga prylar som barrikaderar gångarna i mataffären väst på stan.

En liten blomma är dock aldrig fel och så geléhjärtan förstås. Nu hann jag köpa dessa innan jag kom in i kolhydratsångesten och faktiskt övervägde för en stund alternativet att ta fram hammaren och ett pepparkaksmått för att stansa ut nyttigare hjärtan ur kålrotsskivor att hedra min älskling med. Men ett bisarrt troligt scenario passerade snabbt min näthinna med flygande stenhårda rotfrúktsprojektiler i omloppsbanor runt köksväggarna med en och annan blåtira eller skallskada som följd.

Gelehjärtan känns aningen mindre riskfyllt

Kommer just från en revival från de fornstora dagar då ett entusiastiskt gäng med höga ambitioner, arbetsglädje och lysande förutsättningar startade det som nu kallas Tomtebo sjukhem.

Vi var då ett antal år yngre, kilon lättare samt några rynkor och brustna illusioner fattigare. Idag i den barmhärtiga och softade belysningen hos Två våningar, och med min skumögda syn, tedde sig de flesta sig ganska lika. Somliga hade gått vidare i andra yrkesval, bytt arbetsgivare och några av oss hade blivit äldreomsorgen trogna.

God mat trevlig samvaro och lite uppdaterande av ungars ålder, civilstånd och dagsform kändes trevlig och uppfriskande. Vem annan än Anna E skulle komma sig för att sammankalla styrkorna igen. Kram till dej! Till er som inte var där: Vi saknade er!

I bibeln berättas det om ett land som flyter av mjölk och honung. Ett land av sötma och snabba kolhydrater. Nog föredrar jag detta nirvana med manna från himlen framför ett land som flyter av bacon och kokosfett, men men . I dessa tider dikterar den ena hälsoprofeten efter den andra mängder av olika metoder och dieter för att ta oss ur välfärdsträskets plumsande i fetma och ohälsa.

Någonstans på resans gång känns det som om det blivit en fnurra i evolutionen. Jag menar att det borde ha varit inprogrammerat så att vår längtan egentligen skulle ha gått till broccolin, linfröna, morötterna och promenaderna. Men vad händer i det verkliga livet.....Till vad står vår trängtan fram på eftermiddagen när både solen och blodsockret går ner? Jo till hägringar av skumtomtar, schweizernöt och kanelbullar som fyller vår skamliga längtans shoppingvagnar med kostsam bukfylla, snabba blodsockerflusher och dyrköpt ångest.

Jag läste Kalles råd angående dieter, och som av en händelse så har jag precis funderat på hur vi skulle klara av att följa den diet han föreslår. Tanken är god. Tyvärr är inte karaktären lika god. Och så det sorgligaste av allt.....att skiljas från livets krydda...kolhydraterna. Det motsägelsefulla i att det allra godaste är det allra ondaste.: Bullarna, pastan, brödet, riset, gröten, palten, sockret, frukten....allt det som ger livet sin mening . Vid blotta tanken kan jag vakna kallsvettig i en mardröm att en rabiat Anna Skipper står och tömmer vårt kylskåp, att semmelpåsarna och kladdkakorna krossas av sopbilens käftar. Usch.....

Ja som ni hör så behöver vi troligen en rejäl avgiftningskur både R och jag. Det återstår att se om en relation kan behålla sin kraft och värdighet en sen eftermiddag i abstinensens och det låga blodsockrets skymningsland.

Grunnar på ett ''etiskt'' dilemma. I morse utropade R att gränsen var nådd och jag hörde av vågljudet från badrummet att han vägt sig. I detta läge stoppade jag naturligtvis in mitt inte så lilla glappande huvud och säjer förnumstigt typ 'skyll inte på mig' utan ta själv ansvar för vad som stoppas in i munnen. Jag har sedan funderat på detta under dagen....

Eftersom jag står för matlagning mer än 360 av årets dagar och även sköter alla matinköp - är jag då ansvarig för familjemedlemmarnas vikt? Tilläggas bör att jag lagar 'vanlig' husmanskost men aktar mig för de värsta fällorna och försöker tänka grönt och nyttigt. Grönsaker serveras alltid. Däremot så disponerar ju alla var och en sin tallriksyta själv i proportioner och portionsstorlek. Då min mat är riktigt god och uppskattas av mina karlar - (i synnerhet av R ) så äter han av hjärtans fröjd vilket givetvis är smickrande för mig.

Slänger nu ut denna fråga i etern...vems är ansvaret?

Om, jag säger om det nu skulle finnas ett sådant tillstånd, så har nog både jag och R en släng av det. R hann somna två gånger före potatisbullarna ikväll, ja jag menar före det att potatisbullarna serverades förstås. Själv tog jag 10 minuters powernap direkt efter jobbet och det var både behövligt och skönt. Vi är hopplösa nattsuddare båda två vilket minskar trovärdigheten en aning när jag ofta predikar för sonen om vikten av en god natts sömn för såväl koncentrationsförmågan och hjärnans som för kroppens skull. Ord och handling ni vet..................

Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor såsom dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset - på inskolningen och på den ''fröken'' som skulle bli vår länk till verksamheten.

Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka och värdera oss som ''bra'' ''jobbiga'' eller ''sådana föräldrar som stoppar i ungarna Alvedon och sedan lämnar dem''.

Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan...Kan verkligen någon annan se till detta lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn.... kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Vem vet vad framtida forskning visar om dagis. Tankarna snurrade och frågorna var många. Man hörde talas om bättre och sämre dagis.

Känner ni igen er? Ändå var det ju ändå en begränsad tid varje dag det handlade om. En vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade, tid för egen utveckling och stimulans. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän - de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande. Gång på gång möter vi i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta - med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen.

Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker man sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar....för gott.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.

I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst - kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo.

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, ta emot hjälp och delvis släppa taget - du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att ge upp men även kunna inge förtroende och kunna förmedla en känsla av att du har kommit rätt och är i goda händer..... Till dig vill jag ge mina tankar idag.

Vi ska finnas 24h ...till livets slut....med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Hittar ett par gamla Papphammarklipp åtföljda av Karl-Gustaf Lindstedts ''Bilskolläraren''.
Kan man hålla mungiporna i styr?
 

Sörforsmånen en kväll som denna

Ryggkliare, Ripjägare, Resekamrat, Rakryggad, Roddare, Rävkapuschongsbärare, Räknecoach, Retsticka, Rosnovis, Renhårig, Rörd och nu ikväll även.....Romantiker. Plötsligt stegade husets herre ut i kallvädret iförd storstövlen och med kameran i högsta hugg....för att fotografera fullmånen. Sånt blir en saltvattenstinn liten kräfta alldeles mjuk i skalet av.

När jag bor på 'hemmet' så vill jag inte höra Kalle Jularbo...Låt mej hellre lyssna på Björn Skifs som sjunger....Håll mitt hjärta. Helst vill jag att någon håller om mig och stryker mej lite på ryggen där strax ovanför BH-bandet. Ni vet....där den ensamma lilla själen sitter.

Att stå ensam med vanmakt och frustation är inte lätt. När man gjort det bästa man förmått och ändå inte räckt till och när den som borde ha tagit sin del inte längre låter sig finnas, är det svårt att ta nästa steg.

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!

Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den "sakta maken" saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid...

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

.....Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då.......
 

Gjorde tidernas praktvurpa idag när jag begav mig ut i crocs för att hämta en väska i bilen. Som tur var landade jag mjukt, tacka snötäcket och akterpartiet för det. Det är inte helt fel med lite buntning i allafall. Jag hann nästan se livet passera revy - om än en halvdålig sådan - och föreställa mig hela kopplet av sannolika frakturer som ett fruntimmer i min ålder ofta ådrar sig i fall som detta. Kom dock helskinnad in och kunde fortsätta jobba. En rejäl blåtira på ändalykten är nog i antågande, men det skadar nog inte med lite färgsättning av det bleka.

Sökte ett lämpligt ord som beskriver mitt tillstånd för dagen. Ordet dvala ser väldigt märkligt ut när jag betraktar det nedskrivet, men känns rätt. Frånsett en kort sejour vid diskbänken när jag gjorde en smaskig räksoppa med tillhörande gratinerat vitlöksbröd och aioli har jag halvlegat inlindad i min vita fleecefilt och hoppats att snart må bättre.

Ripjägaren och Alex har gruvat sig för snöskottningen i det längsta, men tog nu tjuren vid hornen och begav sig ut i den kalla snöyran. Jag hör traktorn durra därute i mörkret. Som belöning slängde jag ihop en smuläppelpaj som nu står i ugnen och mojjar till sig medans vaniljsåsen mognar i kylskåpet. Lite tacksamhetens kärlek och ljummen äppelpaj blir deras belöning när de kommer in igen. Mina tappra karlar!

Igår passerades 40 000 besökare sedan den 17 sept då jag började skriva här i VK-bloggen, vilken känns helt otroligt kul. Idag är dock räknaren borta. Är det så för er övriga bloggare med? Förhoppningsvis något tillfälligt fel...

Vaknar med en hemsk huvudvärk efter en natt av mardrömmar och orolig sömn. Något är på gång i min kropp, jag fryser och hostar. R stoppar om mej, går ner och tömmer asklådan, eldar i braskaminen och ropar ner mej till te och mackor. En alvedon på kistbotten och en varm filt - så börjar dagen och nu återstår att se hur detta utvecklas. Bioplaner och eventuella utflykter skrinläggs och krutet läggs på att återhämta sig inför kommande vecka.

Sitter här och skrattar gott åt R som följer melodifestivalandet, själv slänger jag ett getöga mellan varven. Nyss upphävde han nämligen sin tordönsstämma med ett kraftfullt NEJ NEJ och syftade då på Caroline af Ugglas låt som han uppenbarligen inte föll för. Själv tycker jag just ingenting längre i detta sammanhang. Jag har konsekvent gissat fel vinnare genom åren och har uppenbarligen en ''nalta eljest'' musiksmak så jag roar mig med annat. En skön lördag har passerat: Våfflor, städning, eldning och nu en skön kväll i hemmets hjärta.

''Hopp är inte optimism, det är inte en övertygelse om att det kommer att gå bra, det är en visshet om att något har en mening utan hänsyn till hur det kommer att gå''.

Så fint och klokt tänkt en gång av Vaclav Havel

Bänkar oss framför störtloppet men råkar flippa över till tvåan och fastnar i stället framför en alldeles underbar dokumentär om danska Ellen 99år. Hon känner sig fortfarande som 29, och lever i sitt hus med sin butler Henry. En gång varje år hälsar hon på sin 'vän' Allan i Australien och han besöker likaså henne en gång årligen. De två möttes på transsibiriska järnvägen en gång för länge sedan och fattade tycke. Vi får följa henne när hon möter Allan på flygplatsen. Hennes hjärta bultar varmt och ungt.

Ellen kör fortfarande sin folkvagn, köper en dator, skaffar bredband och mejladress. Hon reser själv för att hälsa på sin son i Amerika. Hon tjyvröker en cigarr tillsammans med Henry ur den gamla asken fina kubanska 'kommunistcigarrer! Tillsammans jagar de trädgårdens marodörer mullvadarna som grävt över 100 hål, gillrar fällor och gnabbas på ett kärleksfullt sätt. Henry har varit butler i kungahuset och nu är han Ellens trofaste tjänare och vän.

Här sitter vi i bredd R och jag än en gång rödögda, rörda och skrattande om vartannat. Vilken livsglädje och inställning till livet denna kvinna visar. När R sedan ser henne köra en John Deere jordbrukstraktor på fältet hos sonen, och hur hon styr gräsklipparen med van hand, suckar jag lite för mig själv och inser...att det inte är lönt att klaga eller försöka komma undan med argumentet att jag bara är en spröd och bräcklig liten kvinna. Suck.

Om denna underbara dokumentär går i repris så vill jag uppmana alla läsare att se den. Kanske den finns på svt hemsida. Helt underbar!

Slänger ett getöga på reprisen av Gokväll, där jag noterar att en av vårens trender äntligen sammanfaller med mina fysiska förutsättningar. Kort i rocken - innebär att nästan allt i ärmväg är för långt. Allt med knappar, manschetter, och snygga ärmavslut går direkt bort och vi småfolk får hålla oss till den välsignade trekvartsärmen som istället blir en 5/6-ärm. Nu är det tydligen - håll i er nu - modernt med en uppvikt fullängdsärm...! Man tackar.

Dessutom berättar experten i rutan, att för oss som börjar få diverse skrynklor och skavanker finns nu finspackel som man ska fylla ut rynkorna med, låta torka, och därefter måla över med vanlig makeup. Naturligtvis är kilopriset astronomiskt och som alla andra mirakelkrämer kostar en liten tubrackare hundratals kronor. Undrar om det finns något på Beijers i storpack för en bråkdel av priset?? Kan liksom i andanom ser R:s min när han öppnar badrumsskåpet och hittar spackeltuben där..

Det blir nog även i fortsättningen så att jag får försöka leva upp till min pappas devis: Ett fruntimmer är som bäst när hon är ' fulle skinne'

Tänkte för ett svagt ögonblick övertyga ripjägaren om att vi kollektivt skulle nedsänka våra frusna och trötta lekamen i bubbelbadet till levande ljus och badskum, men insåg egoistiskt att det skulle vara mer vilsamt att bre ut sig i allsköns välmåga på egen hand och dessutom är han ju måttligt trakterad av badkar.... med andra ord är han ingen badkarl. Dessvärre tog varmvattnet slut innan jag duschat klart, så det höga c:et gick som en dans i kallvattnet...dock en hel vecka för sent!

I veckan har jag fått träffa både VK och VF som nappat på min utmaning om att även berätta om de positiva saker som händer inom äldreomsorgen. Jag har gett dem några tips var på personer som kan och är beredda att berätta om sina fina projekt och exempel på hur man kan jobba för att göra de bättre för de gamla. Kul va!

Ja - Gauto alltså. Vi stannar hemma, är båda en aning luggslitna och arbetet hemmavid har en tendens att hopa sig och prioriteras lågt under de hektiska veckorna. Ett biobesök kanske blir en lagom aktivitet denna helg. Härnäst blir det till att skriva en inköpslista till R som ska handla mat på hemvägen enligt följande norm: Skriven i hyllordning från entré till exit. Himla bra team vi är...R och jag. God helg gott folk! Jag önskar er vila, mys och stärkande aktivitet i lagoma doser.

Summa summarum: Tomt i huvudet, fullt i hjärtat, tungt i ögonlocken. Kom hem till en fåtöljsnarkande snöskottare och en skottad gårdsplan. Med uppbjudande av mina sista krafter skulle jag sätta i motorvärmarsladden. Naturligtvis hade kontakten isat ihop och där stod jag som ett aber och försökte vållbryta bort isen med min enda bilnyckel. Smart? Nja... Nu är en tvätt hängd och en snurrar i maskinen. Ämnet Gauoto har ännu inte tagits upp, jag är ytterst ambivalent till fjällresa denna helg. För närvarande känns det mer aktuellt att sälja ett organ och emigrera till varmare snöfria trakter. Vet ni dagspriset på bilringar?

Vilken dag!! Rolig men intensiv. På språng ända från i morse och är nu inne på dagens andra (egentligen första...schhh, säj inget till facket) matrast. Ingen ide att plöja hem i snöyran till Sörfors bara för att vända åter mot stan till kl 18.30 då teamet ska delta i en anhörigträff. Sitter alltså här i min kur och slevar i mig matsubstitut i form av Findus Black&White. ....Kulpotatis av kulfomat potatismos som friterats, därtill 2 små biffar och två såser. Några stympade gröna bönor är strösslade över anrättningen som ståtar här framför mig i sin vita plastlåda. Verkmästaren laddar just för en massiv protest av detta 'enda' som bjudits denna dag förutom två slätkoppar och en apelsin. Fy skäms på mej som borde veta bättre, men det var verkligen ett undantagsfall. Sänder en tanke till Alex och R som förhoppningsvis har roat sig med snöskottning till jag kommer hem. Hem ljuva hem.

Slänger ett getöga på nyheterna som handlar om alliansens kvällsmöte om kärnkraftsfrågan. Förflyttas som genom ett trollslag tillbaka i tiden till 23 mars 1980. Då var jag 20 år, ett flickebarn på ca 1,5m och 48 kg lätt trots att det bara var 2 veckor kvar tills vi skulle få vårt första barn. Jag och den blivande barnafadern var nygifta och vandrade denna söndag från vår nytapeterade tvåochenhalva på Historiegränd hand i hand till vallokalen - postkontoret i Ålidhems centrum - för att avlägga våra Nej/Ja-till-kärnkraft röster. Lätt framåtlutade i snålblåsten - jag - på grund av min kula till mage, han - till följd av de gigantiska glasögonen. Vi hade likadana näbbstövlar, manchesterbyxor nedstoppade i skorna och blågrå lusekoftor. I trapphuset stod en lånad gul galonvagn och väntade på sin passagerare. Idag har även jag svängt i frågan. Vad som helst - men inte utbyggnad av de sista älvarna. Ingen, jag säjer ingen kan få mig att ändra min ståndpunkt i denna hjärtefråga.

Helgens inplanerade Gautoresa känns plötsligt i farozonen när jag med växande fasa ser väderleksrapporten nu ikväll. Snö, snö och ännu mera snö väntas och jag känner hur jag krymper ned i fåtöljen och drar filten tätare runt benen. Upp till en halvmeter sa meterologen.....Få se om ripjägarens övertalningsförmåga är lika stark som vanligt. Det lär krävas.

Jag blir fylld av tillförsikt, bekräftelse och motivation att fortsätta mitt viktiga jobb att sprida kunskap, väcka tankar och människors lust att utveckla sitt bemötande när jag gång på gång läser läkemedelsverkets rekommendationer om hur vi idag bör behandla och bemöta människor som har fått en demenssjukdom. Vi är helt på rätt spår! Snart kommer de nationella riktlinjerna....om jag inte är alldeles felunderättad så är de i samma anda.

http://www.lakemedelsverket.se/Tpl/RecommendationsPage____7782.aspx

Funderar kring alternativ och möjligheter för yngste sonen nu efter studenten. Det som för ett år sedan tycktes vara en utstakad och möjlig framtid efter teknikgymnasiet känns nu som ett stort frågetecken. Jag skulle önska att han fick börja sitt vuxenliv full av tillförsikt och med en handfull valmöjligheter. Är det verkligen Oslo som är den enda vägen till jobb? Är inte komfortabel med den tanken just nu när man hör hur mycket droger som florerar i jobbkollektiven med svenska ungdomar. Har du något tips?

Hönsmamman.

Fick detta underbara låtförslag till min repertoar av vännen Ann-Kathrin! Tur att man är uppsjungen efter helgen. Tack!!

Läser boken 'Den medskapande människan' av Göran Eklund och Mikael Lund, då min blick faller på följande uttalande en gång fällt av Joseph Weizenbaum:

'Varje individ måste åtminstone handla så som om världens och mänsklighetens hela framtid berodde på honom. Allt annat innebär att man undandrar sig ansvar, allt annat verkar av sig självt som en avhumaniserande faktor, ty allt annat stärker bara den enskilde i hans föreställning att han endast är en figur i ett drama som skrivits av anonyma makter och får honom att anse sig vara någonting mindre än en hel person och det är början till passivitet och brist på mål.'

Ja, jag vet att jag är kvar i jobbtankar....men det här budskapet är precis på pricken vad jag ville förmedla i gårdagens inlägg: Vilken effekt har du?!

Idag - trots kylan - så kändes det plötsligt i luften att det är februari. Solen steg lite högre, i almanackan noterade jag att snart är det alla hjärtans dag. Som ett brev på posten infann sig suget efter det bästa av alla vårtecken. Semlan. Då jag är vän av traditioner har jag svårt att gå händelserna i förväg och tjyvstarta med semlandet. I år ska jag baka små små semmelbullar, lite större än en munsbit, som man kan unna sig kanske både en och två av.

Ju mer jag lär mig om demensvård, desto mer förstår jag hur lite jag vet. En sak står dock allt tydligare fram för mig som vårdare - jag måste förstå och ta ansvar för den effekt jag har.

Tro inte för en sekund att du kan gå till jobbet utan att smitta din omgivning med din känsla. En demenssjuk person är dessutom mycket mer mottaglig för känslouttryck än vad vi friska är.

Tänk dig själv att du kommer in i ett rum, en buss, en butik eller i ett sällskap. Inom loppet av någon sekund har du "scannat" och känt av vad de olika människorna utstrålar. Du kan nästan genast avgöra hur det känns i rummet: Välkomnande, fientligt, stressigt, lättsamt eller tungt?

Någon lyser rött - stopp. Det står skrivet: Nej! Vill inte! Stängt! Någon lyser grönt - signalerar Hej! Javisst! eller Öppet. Någon är svagt lysande - Trött, ointresserad, utmattad, svag eller sjuk.

Man ser olika nyanser av undflyende nedslagna blickar, ignorerande, uttråkande, skeptiska, hånfulla, varma, häpna, tillåtande, glittrande glada, med eller utan glimt. Blixtsnabbt registrerar vi hur vårt inträde i rummet tas emot.

Tänk dig att som demenssjuk komma in i ett dagrum, där andra demenssjuka med olika känslouttryck såsom ångest, förvirring, och ibland aggressivitet, vilset strosar omkring, och dessutom en stressad och kanske högröstad personal som även bär med sig sina privata känslostämningar för dagen.

Det krävs inget geni för att förstå att detta smittar snabbare än blixten. Stafettpinnen är ögonblickligen överlämnad - ångest ger oro som ger ångest, som ger förvirring som ger aggressivitet....etc. Som ett brev på posten.

Någon sneglar lite menande och himlar med ögonen bakom din rygg, tystnar när du kommer in i ett rum, eller tillrättavisar dig. Direkt sätter sig känslan hos dig - av obehag. Du krymper, känner obehag eller blir ledsen. I ett stressigt rum stiger pulsen och man vill iväg eller därifrån. En trist kommentar kan man vara ledsen för i en hel dag.

Från det att du hänger av dej jackan i kapprummet på jobbet, måste du vara medveten om vad du bör förmedla för stämning idag på jobbet. Ta ett djupt andetag mellan olika möten och rum och fundera ständigt på vad "Svea eller Bertil" behöver för slags person just idag, för att kunna komma till sin rätt.

Lättsam och sprallig, eller lugn och metodisk? Moderlig och tröstande, eller konsekvent och tydlig?

Var en kameleont. Den känsla du för tillfället utstrålar, sätter sig som en smäck hos den du ska hjälpa. Jag kan inte gå in och vara mig själv rakt av, det funkar inte här, utan jag måste ständigt anpassa mig på nytt inför varje ny person jag vårdar.

Hokus pokus? Icke sa Nicke! Detta är fakta. Varför skulle demenssjuka vara sämre än oss andra på att uppfatta stämningar? Tvärtom är de ofta som känslomagneter.

Vill du göra ett proffsigt jobb och skapa lugn och harmoni där du går fram? Betänk då ständigt ditt ansiktsuttryck, ditt tonfall och ditt kroppsspråk. Vad vill du förmedla? Kraften är din. Använd dig av dig själv som ett fantastiskt verktyg.

Ditt väderkorn och din lyhörda anpassningsförmåga kan alltid utvecklas. Ja, bara om du själv vill förstås. Vill du inte, så var så säker på att det syns, hörs och känns, och får trista konsekvenser för de människor du är där för, för medarbetare, för stämningen i gruppen och för framtiden.

Ta dig då en funderare på om du är rätt man/kvinna för jobbet. Den lilla utsatta människan som du vårdar förtjänar medveten medmänsklig och motiverad personal. Hon vill ha den omtanke, öppenhet och det medskapande som vi pratar om.

Tro inte för en sekund att du snabbt kan ruscha undan morgonhjälpen, för att snabbt få sitta  ifred och fika, utan att det gör avtryck i stämningen inför eftermiddagen.

Eller att ni kan svischa förbi med städmopparna efter lunch utan att det skapas en oro inför kvällen/natten. Den kommer som ett brev på posten.

Varje personal, under varje arbetspass, påverkar i varje sekund sin omgivning, och bidrar till att skapa ett lugn eller en oro. Dessutom så sitter känslan man skapat i...länge. Ett enda förfluget glatt "hejdå vi ses på måndag" personal emellan, kan vara tillräckligt för att tre små tanter plötsligt börjar packa, ska ta bussen hem eller söka efter mamma.

Jag säjer inte att man kan komma tillrätta med all oro, all vandring, plockighet eller aggressivitet, men man kan komma mycket långt. Det är min fasta övertygelse. Jobba med att skräddarsy ditt förhållningssätt, bli medveten och ödmjuk. Se över dygnets alla timmar. Säj inte att du redan gör allt, eller kan allt och att inget hjälper. Man kan, och måste alltid prova nya vägar. Vi får inte ge upp.

Se individen och fundera: Hur kan vi tillsammans påverka situationen för den här personen? Du har stor betydelse! Sätt dig ned med din arbetsgrupp och reflektera. Hur gör vi hos oss? Tänk så mycket Sobril och Heminevrin vi skulle kunna skrota, och vilken vinst det skulle bli för såväl livskvalitet som samhällsekonomi.

En mäktig kör

Mör matt och mätt, så kan man sammanfatta känslan efter dagens körmaraton. Så mycket svänggung och höga toner på en och samma helg....En brasa en filt och en stunds lugn och ro innan det är dags att knoppa inför en ny arbetsvecka. Varför är helgen så kort?

Sitter här som spökskrivare i min sångfågels frånvaro och ser framemot aftonens höjdpunkt, Gospelkonserten. Som inkompetent att ta en ton själv så njuter jag i fulla drag av dessa tillfällen att få ta del av sångglädjen.
Det är generalrepetition idag inför aftonens konsert på Idun (18.30). Rapporterna från gårdagens övning säger att det låter mycket bra.
Med Bryan Jones Chicago, Daniel Stenbäck på Piano och Samuel Ljungblad sång, samt dessa 250 entuastiska sångfåglar kan det ju inte annat än bli bra.

Vi kanske ses/ Spökskrivaren R