En bild från vår underbara strand i Laisälvens övre flöden, på båtresan mot Bäverholmen. Här är vattnet klart som kristall.

Idag har vi jobbat med att flytta brädhögar, såga upp till ved och snygga till på gården. Jag fick det stora förtroendet att sköta kapsågen. Lite småfarligt verkade det vara och man fick passa sig för att såga i rostiga spikar etc. Nu finns det plötsligt ett ställe där vi kan sätta rabarber,vinbär eller någon annan trevlig nyttoväxt.

Ofrånkomligt börjar man att gnola lite på Karl Nilsson.

Nu blir det fiske en stund. Håll tummarna!

Läser att påven gjort ett ganska hippt hopp och är inne på ett nytt "spår" med en musikkarriär. (Förlåt en kass ordvits, men jag kunde inte motstå frestelsen. )

Sådärja - biktad och klar

Påvens nya grepp ger hopp åt även oss andra vars bäst-före-datum är i farozonen, men som ännu när musikaliska drömmar trots lite halvkassa röstresurser

På med en skum luva, pratsjung lite och se till att få kontakt med de rätta skivbolagen så finns det hopp. Kanske inte för evigt liv, men för några veckor på listtoppen.

Vati-kan han så kan väl vi!

Det handlar om fiskespön - mitt ultralätta och mitt fina teleskopspö. Älsklingsspön för lättare och för tyngre fiske som följer mig i ur och skur - utifall att....

Jag packar alltid mina fiskegrejor själv. Utom igår. R ropade att han packade in min fiskeväska och eftersom han ställt bort mina fiskegrejor dagen innan så visste jag att han "visste" vart spöna fanns. Han gav intrycket att fiskegrejorna var medpackade och jag packade inne. En bra fördelning.

Efter halva vägen får jag en ond aning och frågar igen. Då visar det sig att han packat ETT spö. Ett FLUGSPÖ. Alexanders spö.

Jag är ingen flugfiskare.

Inget av mina kära spön var alltså medpackade  och vanmakten och katastrofkänslan dansade  polka där en stund i mitt bröst. Du som själv är fiskare förstår vad jag menar...

Det är viktigt att man har de grejor man är van vid och tycker om.

Det är sådana gånger en relation sätts på prov.

R menade att "nog finns det spön i Gauto" och syftade på sin fars reliker från bambueran. Stumma otympliga spön med kärvande gamla rullar, de som jag använt för att köra släplina och långedrag med.

Det var bara att gilla läget och nu försöker jag "hotta upp" en gammal öppen haspel med en tunn flätad lina som jag hade längst ned i fiskeväskan och det minst stumma spöet. Med lite tur kan det ordna sig "nassenär"

Under tiden vakar det hysteriskt i viken. Fisken verkar gå nära land. Håll tummarna!!!!

Fick detta glädjande meddelande i min mailbox. Håll till godo gott folk:

 

Ja handspriten alltså. Så talar en gammal sjuksköterska. Obs INTE en gammal sjuk sköterska, för det är någonting helt annat det.

Jag brukar verkligen inte reta upp mig på särskrivning och andra grammatiska små snedsteg. (Det är min present till mig själv apropå adrenalinpåslag och förkortad livslängd) Men det kan faktiskt bli ganska lustiga resultat av särskrivningen. Min syster S brukar kalla mig för en ljus hårig sjuk syster ibland:) Det blir lite annat än en ljushårig sjuksyster.

Istället bli jag bara så himla glad att folk faktiskt vågar skriva över huvud taget. Om jag själv ständigt skulle granska mina bloggar med luppen i jakt på eventuella fel, så skulle både självförtroendet och lusten svikta. Troligen skulle jag sluta skriva. Jag skriver fort frimodigt och direkt ur hjärtat utan att stanna upp förrän inlägget är klart. Det brukar ta max några minuter.Tanken flödar.

Take it or leave it, eller som vi säjer hemma: Whort hä var!

Sedan kan jag väl rent hypotetiskt önska  att jag vips skulle få tillägna mig en uppdatering av alla skrivregler och sådant, men jag är lite för gammal för att börja traggla sådant. Lust går definitivt före prestige i detta fall.

Och skulle det bli blodigt allvar får man väl använda rättstavningsprogram och syster S, som är en fena på svenska och gärna korrekturläser.

Nu åter till spriten. Lilla Mor Marianne hade igår varit till farbror doktorn för blodryckskontroll. Han hade hostat henne i ansiktet flera gånger, riktigt sådan där smitt-hosta.

Hon var besviken, och då jag vet hur sjuk hon varit i lunginflammation ett par gånger senaste åren så förstår jag vad hon menar. Att inte en förkyld doktor på inlandets gamlingtäta sjukstugor har vett att hosta i näsduken, armvecket, eller upplysa patienten om att det bara handlar om rethosta det tyckte hon var kymigt.

Att hålla sig frisk, på benen och akta sig för de värsta smitthärdarna blir oerhört viktigt för henne. Hon hade köpt handsprit på Apoteket vilket jag applåderade och gav henne en liten lektion i hur man använder den för bästa effekt. Vet du hur man gör? Varsågod här kommer en påminnelse även till dig som läser detta :

http://mediabyran.kib.ki.se/projects/hygienkurs/documents/hygienutb_hygienrutiner.pdf

 

 

Vi satt nyss ute på udden vi eldstaden och grillade korv över den öppna elden medan vi njöt av den vackra utsikten när R upptäckte att han fått  ett mail i telefonen av sin bonussyster.

Rörda och tacksamma över livet och varandra läser vi att Denis idag fått lämna brännskadeavd i Uppsala och flugits till Sunderbyn där Birgitta kunde möta honom för första gången sedan gasolyckan. När vi läser om den glädje och kärlek hon känner över att leva och att ha sin Denis hos sig igen så får vi en glimt av själva livets kärna.

Vi är så glada för deras skull, men även för vår egen som får fortsätta att ha dessa fina vänner i vår innersta krets. Lycka till fortsättningsvis med läkningsprocess för er båda. Vi är hos er i tankarna.

Imorgon får Denis Birgittas hemlagade specialmedicin levererad - Röding på Birgittas vis. Det ni - den går nog inte av för hackor! Vilken underbar nyhet att höra att dina händer läkt såpass att du kan använda dem till sådant som är ditt liv Birgitta!

Varma Gautohälsningar från Robert o Gunnel

Åter i Gauto. Stilla vacker kväll, spegelblank sjö och fridfull tystnad. En liten gullig simskola med små dunbollar kämpar på en bit ut, samt 2 rödingstim i blickfånget som lojt duttar i vattenytan.

Nu kan man andas igen.........

Idag ligger dimman tät över Lützen...oj jag menar Sörfors, men jag kollade mobilen i morse för att övertyga mig om att det verkligen inte var 6:e november 1632.

Även om jag idag känner mig hemskt gammal och en smula tung i huvudet så hoppas jag att solen väntar bakom dimslöjorna. Man blir genast piggare och gladare när vädret är fint.

Vårt besök hos goda vänner i deras otroligt fina stuga vid havet i Hemörssundet gav smak på att få bo och leva till vardags just så, med havet utanför köksfönstret, släta klippor, och en egen vit sandstand. Det bästa av flera världar.

De bästa av värdar bjöd på god mat, sightseeing och trevligt småprat. En av sommarens bästa kvällar när solen bjöd på sig själv och måsarnas flykt utanför påminde oss om havet, sommaren och allt det härliga som vi svenskar vill ha.

 

När det gäller husdjur är vi sannerligen på olika spår.

Jag är till födsel och ohejdad vana kattmänniska medans R mera är hundmänniska. Jag har försökt konvertera denne man ett antal gånger och försökt övertyga honom om kissekatters förträfflighet/gosighet/klokhet men det har varit stört omöjligt att rubba denne förhärdade norrbottnings inställning till katter i allmänhet och till Tudor och Lilla Gull i synnerhet.

Båda är nu historia. Tudor försvann eftersom hans tattarblod bar honom ut i världen för att aldrig mer återfinnas. Lilla Gull är i katthimlen då jag inte tålde henne utan blev hemskt allergisk.

Alex och jag inser med sorg i hjärtat att det inte kan bli tal om fler katter. R är mycket nöjd med den vetskapen och bryr sig inte om våra fuktiga och trånande hundögon

Till och med när jag bad R posera med den nya demenskatten slog han bakut och gjorde ett fingerat utfall mot den oskyldiga mjukiskatten. I brist på annat får jag väl smyggosa lite med den på jobbet ända tills vi hittar ett hem hos någon som behöver en varm lurvig vän att ha i knäet, gosa med och klia lite bakom öronen när livet känns vilset och ledsamt.

Under avdelningen KATTegorier hittar du rubriken "Kåserier". Där kan du snart läsa fler dråpliga berättelser om katt/hundlivet vi haft tillsammans.

På 70-talet upptäckte ett par amerikanska forskare att en viss typ av personligheter oftare får hjärtinfarkt än andra. Den som är i riskzonen är ofta en s.k typ A-människa. De kännetecknas av höga ambitioner, tävlingsinriktan och höga krav på prestation. 

Typ A-personer går ofta på högvarv, är otåliga och tidspressade - man gör allt i högt tempo - går fort, äter fort, pratar fort och har inte tålamod att vänta sin tur. Andra  drag som är typiska är att de är lättirriterade och har nära till aggressivitet. De ser sig som "doers",   får saker och ting gjorda, och tror ofta att de är oumbärliga. 

Forskning visade då att sådana människor löper dubbelt så stor risk att insjukna i hjärtinfarkt även om man räknat med andra riskfaktorer som ex högt blodtryck eller rökning. Sambandet till hjärtinfarkt är dock något mindre tydligt för kvinnor än för män.

Typ B-människorna uppvisar  i stort sett det motsatta beteendet och är lugna.

Sanningen är nog att de flesta människor befinner sig någonstans mellan ytterligheterna. Stresskolor kan träna folk att "byta tänk". man får i läxa att ställa sig i den längsta kön, att inte avbryta, eller att fokusera på annat i provocerande situationer ex vid rödljus.

Vi brukar prata om detta hemma då vi egentligen skulle kunna kalla oss för "Stora A" och "Lilla A" och jag försöker motivera R när han når nya adrenalinrekord av "fruntimmer i trafiken", rödljus, eller nästan värst av allt - av cyklister som cyklar på övergångsställena, och påminna om att han förkortar sitt liv en stund för varje gång han retar upp sig.

Jag vill förlänga hållbarheten hos min man, försöka motivera honom att fästa blicken på en blå himmel istället för ett rött ljus Inse att det inte hjälper att reta upp sig. Man kan träna sig i att fokusera på annat när stresshormonerna kokar över....Det bästa sättet att påverka någon annan är väl att föregå med gott exempel.

Faktiskt har jag lyckats sänka min egen stressnivå i kö och trafiksituationer, just genom att fästa blicken/tanken på något positivt, när jag känner att det börjar hetta bakom pannbenet. En fågel, en medtrafikant,solen, eller en bra låt i bilradion.Det känns skönt!

Känsla av KASAM, copingstrategier och en massa andra intressanta faktorer avgör hur vi påverkas av stress,sorg och motgångar. Antonovsky  intresserade sig för hur en del människor, de s.k Maskrosbarnen, och överlevande från förintelsen tog sig igenom livet utan att knäckas trots hemska upplevelser i bagaget. Vad är det som gör att somliga klarar sig och att andra faller igenom på livets hårda stråt? Intressant att läsa om.

Man talar även om typ D personligheter där en mörk livssyn, ångest och depressivitet även kan öka risken för hjärt-kärl. Vissa forskare menar att kvinnors känslomässiga engageman och empati kan göra det svårare att hålla ohälsa, negativa intryck och stress borta.

Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det brukar man säja.

Vad tycker och tänker du om saken?

 Obs att jag inte gör något anspråk på att verka vetenskaplig och påläst utan bara klurar på i all mänsklighet.

 

 

 

 

 

Grattis till alla er semesterfirare som får vakna till strålande sol, blå himmel och ledighet. Nu har nedräkningen börjat inför helgen då vi åker till Gauto! Jag längtar att få stiga upp på morgonen,gå ut på altanen och njuta av vår fina vy. Vi är ena riktiga lyckans ostar.

Sverige, en havsvik någonstans mitt i den svenska sommaren.

Man vill ju inte vara sämre än storbloggarna......Här kommer ett nytt grepp!

Jag har nu av ren nyfikenhet för första gången gluttat in på Blondinbellas rekordblogg och  vad fann jag där mellan lösnaglar, reklam och en nyfärgad Brunettbella om inte en Bloppis!

Vadan detta undrar nu vän av ordning....

Den unga damen hade alltså blogg-loppis på en del av sina begagnade persedlar. Mest var det diverse eldfängda polyesterklänningar i alla de modejanger och hon hade först angivit utgångspriset på 650 kr per klänning, men sedan strukit över och istället dubblat priset.

Omedelbart såg jag min chans att bli av med  en riktigt otäck variant av R:s rutigskjortor med passerat bäst-före-datum. Den går inte att få fräsch i tvätten, har fått en härsken bidoft, och jag har på senaste tiden övervägt om den ska omklassificeras till "ospec husdjur" eftersom den har en tendens att kura ihop sig på de mest oväntade ställen samt får R att kärleksfullt kuttra när han ser den.

Varför har jag då denna aversion på detta till synes oförargliga plagg? Är jag rent av svartsjuk? Eller allergisk?

Jag försöker mig här på en liten amatöranalys av läget:

Ni som följt min blogg vet att "skinnbyxen, rutigskjortan och storstövlen" är Robbans nationaldräkt och att jag gillar den outfiten, men ibland när vi ska åka hem till folk eller får planerade gäster så vill jag så gärna se hans snygga breda axlar iförda något annat än denna sanitära olägenhet i skjortskepnad.

Han har en hel del snygga skjortor och häromdagen köpte jag honom 6 nya fräscha skjortor till som han skulle få om jag i utbyte fick beslagta den förhatliga.

Bloppistanken gav ju en utmärkt chans att rädda den från Dåvamyran. Vad säjer ni gott folk, får jag ett bud? Kanske din fågelskrämma är naken och fryser, gör en välgärning och lägg ett bud!

Hörde jag 20kr?

Titta på vår kvällshimmel som uppvisar alla dessa rosa nyanser ikväll. Vackert eller hur?

Hungriga som vargar är vi. Vi har spanat på spännande kustobjekt per medhavd båt. Visst är det fint efter kusten, men jag har lite svårt för det pilsnerfärgade vattnet . Man har väl blivit rätt bortskämd med det kristallklara fjällvattnet i Laisdalen

Min favoritkudde är Robbans arm. Ja inte när jag sover förstås. Den tiden i livet är förbi när man kunde sova ihopslingrad med en annan människa på det där sättet som man idag enbart ser folk göra i romantiska filmer.

Det har inget med avsaknad av romantik eller kärlek att göra. Möjligen med att man blivit något mer utrymmeskrävande, stel i ryggen och mer bekväm med åldern.

När man väl har sagt gonatt handlar det mer om att så snabbt som möjligt få inta en ohotad och bekväm sovställning i den gemensamma sarkofagen. Allt annat har sin tid. Det blir en smula mellanöstern över vårt nattliga läger och jag ser ogärna att någon tar sig över den där remsan av ingenmansland. Inget skott är inte aktuellt efter gonattandet - i något avseende. Vit flagg är hissad.

Visserligen fick jag en gång ett råd av min kära mor - det sämsta råd hon någonsin gett: Låt inte solen gå ned över er vrede. Hon syftade på äktenskapet........

Kyss mig långsamt! Är man oense om något när det är kvällen, ska man sova på saken. Det är min fasta övertygelse. Jag är av den åsikten att små problem, missförstånd, grälsjuka och PMS-ältande  har en tendens att snabbt torna upp sig och växa till så fort nattmörkret lägrar sig över två älskande.

Börja aldrig gräla i horisontalläge är istället min devis! Sov eller ät före gräl, så går det mycket bättre. Bekymmer försvinner som troll i soluppgången och en lämplig blodsockernivå lägger sig som bomull kring brustna hjärtan.

Parallellsnarkning är vårt gebit. Vems gomsegel som är fladdrigast ska vi låta vara osagt. R somnar oftast inom 15 sekunder. Alltid före mig. Och alltid somnar jag omedelbart efter att jag hört hans första andetag. Vi är ena lyckans ostar, det är vi medvetna om. En god nattsömn är en gudagåva.

Man sover så gott i vetskapen att bara en tåpillning eller armlängd bort, så sover min sköna karl. Och så fort  John Blunds stämpelklocka klingat och han gått av eller på sitt pass, så vill man kramas igen.

Men på natten - då vill jag rå mitt eget revir. Mina 80x200cm är mina enbart vaktade av sängkvalstren. Då hänger jag gärna upp skylten:Stör ej! Men att börja dagen i en varm famn - det är mumma för kropp och själ.

Andra tider stundar nu......än på den tiden det begav sig och det satt rekorderliga postkassörer i mörkblå plisserade kjolar bakom luckorna. Jag var en av dem. Under det år som jag gick Postskolan i Stockholm så fick man lära sig både det ena och det andra.

I denna gamla fickalmanack fanns angivet allt sådant som jag en gång kunde på mina fem fingrar som ett rinnande vatten: Världens samtliga huvudstäder,Tullbestämmelser, Fraktbestämmelser, Viktbestämmelser och Portobestämmelser. Dessutom så var man en fena på att rasslande snabbt bläddra i sedelbuntar, stämpla, väga och mäta, genomskåda förfalskade sedlar och förnya leg.

På den tiden fegade man inte med självhäftande frimärken och annat rationaliserat trams. Det gamla hederliga postkassörsskrået är utdött och frid vare över dess minne.Postens Kassa Service är allt som återstår, om den ens återstår. Men ska man säja något gott om den..... så är det att den i alla fall lever upp till sitt namn.

Gokvällen gott folk! Efter dagens värv tog vi båten och for ut på Umeälven på en kombinerad fiske och kaffe-på-maten-tur. Vi gör ibland så om sommaraftnarna att vi tar middag eller fika med oss ut i båten. Mysigt när vädret så tillåter! En ynka aborre blev dagens skörd, så vi får äta annat. än fisk till middag i morgon.

Nu har jag troligen ställt till det för mig. Det finns ett ordspråk som säger: Man ska inte sätta bocken till trädgårdsmästare. Det gäller nog samma för mig som i nyfikenhetens namn nu lagt till lite funktioner här i bloggen, men jag duger inte till att installera dem klart och vet inte heller om jag har gjort rätt.

Ett annat ordspråk är : En blind leder en blind...och om R tänker hjälpa mej i detta så blir det nog än värre.

Ju flera kockar desto sämre soppa ni vet....

Ja ja....Bra karl reder sig själv!

Ännu en arbetsdag i annalkande. Ska strax sätta mig i bilen och åka iväg till jobbet. Vid gott mod, nöjd med dagens väder och med en kopp kaffe inom räckhåll, vill jag bara dela med mig av bilden på hunden.

Inom demensvården behöver vi ibland lite ovanliga hjälpmedel för att kunna erbjuda den sjuka personen sätt att kunna hantera oro,vilsenhet och sådant. Värmekatten och värmehunden är i lagom knästorlek, kan fyllas med en varmvattenflaska och fungerar ibland som alldeles utmärkta hjälpmedel att skapa lugna och en positiv känsla. Det har nu kommit nya modeller som är ännu finare gosigare och anpassade för "knälivet"

Att skapa en positiv känsla är egentligen vår viktigaste uppgift i detta sammanhang. Naturligtvis får man vara observant så att det inte upplevs som kränkande att bli erbjuden en katt hund eller en docka.

Jag kommer att visa bilder även på katten och på den babydocka speciellt utformad som hjälpmedel vid demenssjukdom, som kan vara en källa till trygghet. Eftersom man vid framskriden Alzheimers sjukdom hamnar i faser när man söker efter småbarnen eller efter sin mamma och upplever att man vill iväg för att söka efter ett "hemma" som inte längre existerar så kan dessa hjälpmedel fungera som en alternativ trygghet.

 

Precis som för våra barn. Har du en demenssjuk vän eller släkting som du tror att detta skulle fungera bra för så ska jag lägga ut adressen här till inköpsställen.

Ha en bra dag gott folk!

Jag säjer som nArnold: I`ll be back..............

Idag på en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i lagårn i Vindelgransele. Jag står på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I botten där så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt.

När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen.

Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan.

 Sommaren 1970 när jag med bultande hjärta promenerade på mitt dagliga posthämtningsstråt och väntade på ljusblå brev poststämplade i Vännäs, med likaså ljusblå brevporton med gammkungen i profil så fanns föremålet för mitt mycket unga hjärtas känslor på 17 mils avstånd och väntade i sin tur på gulrandiga brev (om jag inte minns fel) från mig. Den årliga julklappsbrevposten kom väl till pass.

Till födelsedagen fick jag detta inramade kort av min kompis Elisabeth som genom idogt spaningsarbete råkat komma över denna relik från ungdomsårens ljuva tid. Den stilige och slipsprydde  unge mannen vid min sida hette Torbjörn. Vi var båda 11 år gamla.

Fotografen hette Bertil, och kameran hette troligen Instamatic. Idag hade jag möjlighet att köpa en sprillans ny inplastad och oanvänd dito på loppis i takten av Norrbyn. Jag nöjde mig dock med en bakafjäla, en serveringsbricka, en gammal almanacka och en ny förpackning silfilter.

Eftersom en del har funderat lite runt flygfarkosten så har jag lovat att komma med lite fakta:

Nu Hemma igen, nyäten och nöjder. R skriver flygbåtsinlägg för fulla muggar och tar sin uppgift som gästbloggare på blodigt allvar. Vi har hunnit hälsa på vänner, titta på en potentiell stuga, göra Hörnefors och rean på HH, samt beta av Norrlandskusten kring Norrbyskär.

En riktig utflyktsdag helt enkelt. Vädret har varit ömsöm vin ömsom vatten men så småningom tittade faktiskt solen fram. Dessutomfick vi smaka årets första hemplockade jordgubbar. Mmmm. En kaffetår, en skvätt Bailys och en liiiiiiten chokladbit på detta och allt är som det ska.

Idag blir det en liten utflykt till goda vänners stuga. Himlen är lite gråluddig, men inget regn än i allafall. Det går segt med att lägga in kategorierna, men sakta men säkert ska alla inlägg hamna i sina rätta fack. Jag blir själv nostalgisk och fastnar i att läsa det jag skrivit för länge sedan. Snacka om att det är bra för minnet att skriva ned saker. Prova du med!

Jag tänker låta R gästblogga i eftermiddag om en annan av hans stora kärlekar nämligen flygbåten. Det kommer bilder, fakta och lite annat smått och gott. Vi ses!

Man måste medge att framtidsforskningen skapar såväl nya möjligheter och skräckscenarier. Både för egen del och för andras kanske det skulle vara idé att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att.

Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner ändå onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och hur krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna. Så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går.....så sant så sant.

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes fullständigt livsfarlig farkost, som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt! Han utbrast genast i spekulerande kring vådliga och mycket visionära användningsmöjligheter av farkosten, utan att alls beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mej dej....och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam, övergiven och snorande på en sten i Gauto och snickra på utkast till hypotetiska dödsannonser, medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid??? Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade länge och oroväckande enträget för sin sak, tills hon somnade utmattad på sin våta kudde.

Solidarisk eller toffel...välj själv vilket, lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte ändå att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande om vidundret för sina supportande systrar och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, dit ingen annan kunde nå.

Så en vacker vårvinterdag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sej till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat. Han köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans kvinnan och järnet var varma.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren, och så skedde en tidig och vacker junimorgon.

Det bar av högt upp i det blå, ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sej som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med nästan vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 25/7 2009.

ad Vilken slump att det just idag är en artikel i VK om fjällfloran och om olika medicinalväxter. Haspelrullen, en av mina läsare och trogna kommentatorer har visat sig vara kunnig på området och jag råkar ligga på några bilder av ännu oidentifierade  exempel ur vår fjällflora.Jag är tacksam för hjälp att identifiera dem och vill gärna också ha tips på huskurer från växtriket om ni har några sådana på lager. Vär detta för sort månne?

Fick en sån härlig och fin kommentar från Annica, en ny läsare av min blogg. http://blogg.vk.se/gunnel/2009/07/25/vatten-130674/#kommentera

Kan man bli annat än sprudlande glad? Dessutom så brukar nästan alltid härliga kommentarer från läsare generera ideér och energi till nya blogginlägg, och så även detta.

Annica berättar om en person vars berättelser och minnen spelades in på band. Visst tänker ni på det gott folk när ni nu i sommar besöker gamla föräldrar, släktingar och personer som gärna berättar bygders och släkters historier.

Ta fram mobiltelefonen, din ipod eller kamera. Dokumentera ljud, bild och människor som präglat och präglats av sin samtid och miljö. Oskattbara dokument att ha kvar till framtida generationer för att kunna förstå sitt ursprung och sammanhang.

 

Jag är ju ingen Dan Andersson förstås, men jag vill ändå passa på att skriva några bloggrader till min syster Ellen och hennes Lage som idag lämnade Umeå efter några semesterveckor i Sverige. Det är dags för dem att återvända till USA och New York, och Svenska Kyrkan och deras andra och avslutande arbetsår "over there".

Vi kommer just hem efter att ha vinkat av dem vid flyget.

Ellen - som tidigare även varit min svägerska och jag har en speciell relation. Dessutom är ju våra barn dubbelkusiner och vi har stötts och blötts med varann genom det livet. Robert och Lage fann varandra genast, och vi uppskattar alltid när vi kan träffas alla fyra.

Nu är det ett år tills nästa gång. vilken tur att vi kan hålla kontakten via mejl, skype och även genom min blogg. Vi minns med värme vår resa till er och hur fint vi blev mottagna och guidade i den stora staden.

Till dej som besöker New York, vill vi rekommendera ett besök på 48:street och Svenska Kyrkans café för en god kopp kaffe och en svensk kanelbulle "borti störresortn"

Flyg försiktigt hälsar vi som är både släkt och vänner till er!

G&R

Auktionen idag hoppar vi över. Vädret kunde ha varit bättre. Det är en ganska klen tröst att någonstans däruppe är himlen alltid blå, men vi ska inte klaga som hade ganska fint väder under vår semester.

Till er som sitter i dyra hyrda stugor, husvagnar eller husbilar och ser kronorna flyga sin kos medan regnet slickar fönsterrutorna, kommer här ett aktivitetstips som är som ett Kinderägg - 3 saker i ett. 

Det handlar om Tankeleken. En riktig utmaning som kan genomföras där du ligger på någons arm, sitter bredvid i bilen, soffan eller medan kroppen jobbar på med annat. Den är en utmärkt lek för hela familjen på bilresan där man får turas om att gissa.

Tänk på en person - känd eller okänd - ju mer långsökt desto klurigare. Din kamrat ska ställa runtomkringfrågor, om kön, ålder, relation, känd/okänd, geografi och försöka ringa in vem du har i åtanke.

En  kul och rätt frustrerande lek. Med tiden blir ni allt mer duktiga på att hitta svåra personer. Min "bästa" person som det tog R säkert 30 min att knäcka, var en medföljande son till en kvinna vi mötte vid Enebacken i Rusksele vårvintern 2006, i samband med ett snöskoterköp.

På kuppen tränar ni hjärnan, kommunikationen och tålamodet. Lycka till!

Själv ska jag träna tålamodet genom att försöka börja kategorisera mina 766 inlägg i de kategorier ni ser till vänster. Det blir lite nu och lite då. Tålamod  sa Bill, uthållighet sa Bull.

En godnattbild från vårt vackra Gauto och min favoritrutt med båten på Mittisjön. Jag får drömma mig dit och försöka glömma att semestern är slut, att vi är åter i Umeå och att mot fönsterrutan smattrar regn....

Den var en av mina favoritlåtar för länge sedan. Förutom EP-skivor med Norrbottens evangelister, Solstabröderna, Systrarna Fält, Jan Sparring och Teofil Engström som fanns i vårt skivskåp så   fanns ett par klassiska stenkakor och inget mer.

Jag minns sommaren 1973 när mamma fyllde 50 år. Hon fick en snygg vit transistorradio i present. En dag när jag sopade i köket hemma, så hördes för första gången i detta kök  My way med Frank Sinatra. Jag frös som till is, blev stående och bara njöt av musiken.

Musik kan verkligen anknyta till och bevara minnen. Jag kan ännu känna temperaturen i köket just då, vart jag stod i förhållande till radion, vilken tid på dagen det var och att jag var ensam i huset.

Till er alla stackare som ser de dyrbara semesterdagarna regna bort blir detta mitt tips. Passa på att söka reda på och lyssna på din gamla favoritmusik. Gör resor i minnet och du kommer att återuppleva stämningar från förr.

Vilken musik väcker nostalgi för dig?

Men ännu är hjärnan loj, och kroppen lätt zombieartad. Gör den vanliga morgonrutten från sovrum till badrum till kök utan att vara fullt vaken. Nu bär det iväg till jobbet så det är bäst att skrämma igång de små grå. Bäst att jag börjar med att skrämma igång mina trötta karlar först. Deras sängar var visst ovanligt sköna just denna morgon.

Dagens fråga: Kan någon av er andra bloggare tala om för mig vad "sidvisningar på inlägg" står för. Det låter enkelt men jag förstår ändå inte. Kryptisk rubrik som jag inte begriper mig på. Sidvisningar på blogg förstår jag. Tacksam för någon klok förklaring.

Ha en riktigt bra dag allesammans!!

När jag frågade min kloka syster S häromdagen hur hon tänkte tillbringa sin semester så fick jag ett underbart svar som jag genast lade till i min minnesbank över fyndiga uttryck. Hon tänkte spendera tiden i "den mentala hängmattan"

Jag kände genast vad hon menade och bestämde mig också för att "boa in" min egen mentala hängmatta och försöka låta själen vila och växla ned. Bara stoppa ned alla "måsten" i en låda, låsa och gömma nyckeln ett tag.

Jag tänker träna mig på att vara fri och spontan, kväsa alla petimetertendenser, se om jag kan låta cirklarna rubbas utan att jag börjar producera adrenalin eller handsvett. Helt enkelt - se vad som händer när jag vågar testa ett nytt tankespår.

I den mentala hängmattan ska jag låta tankarna flöda ledigt och fritt, ligga med ryggen mot dammråttorna och lugnt  iaktta molnens flykt på himlavalvet, löven som darrar och susar i träden.

Jag vill känna den sköna solen rodnande hetta genom mina ögonlock. Solen - som smälter mina hjärnspöken likt rinnande vaniljglass

Känna hur spänningar, spända käkmuskler och muskelknutor i kropp och själ mjuknar, till sist ger upp och lämnar plats för stilla frid, lust och jämnmod.

Jag tror att frukten av att medvetet unna sig själv en rensning av den mentala hårddisken emellanåt, att defragmentera röran i livsryggsäcken ger en harmonisk höst, och bäddar för en ny termin av energi och klarsyn.

Prova - du med!

Finns det någon botaniskt kunnig läsare som vet något om denna blyga skönhet. Den gula violen växte på kalfjället på Tjäktas sluttningar

Jag håller med bloggpolaren Kalle om att det verkligen uppskattas i de fall där läsaren faktiskt tar sig tid och bjussar på några raders reflektion kring ett blogginlägg. Det betyder mer än ni kanske tror ,och tillför ny skrivarlust och bränsle att fortsätta.

Till er som ännu inte upptäckt den lilla "tummen-symbolen" så är även den ett sätt att visa uppskattning. Tryck så får du se! Och kom ihåg att om du kommenterar så kan du välja att vara anonym för oss läsare.

Att genom bloggen få svar på frågor är väl utomordentligt bra. Så dela med er av tyckande, tänkande och kunskap så får vi en levande och ännu bättre blogg! Tack till alla gamla, nya och nygamla vänner som kommenterat. Ni är uppskattade ska ni veta!

Nu ska vi strax bege oss ut på en av våra typiska små irrfärder efter att ha spanat på Hemnet. Vi trivs ganska bra där vi bor, men har alltid det där speciella paradiset i åtanke - ja alltså drömboendet där vi har sådant som ger optimal livskvalitet in på knutarna för jämnan.

För min del handlar det förstås om vatten och åter vatten, för Robbans del kan det mycket väl också handla om vatten, men även hydraullyftar, ladugårdar och maskinhallar.

Jag tror att det blir bäst att ta med hushållsrullen. Det finns stor - för att inte säga överhängande risk för drägel.

Snarare räv. Surt känns det att behöva bege sig ut i morgontrafiken på väg till jobbet såhär mitt i semestertider.

Visserligen är det skönt att trafiken är så ovanligt timid och stillsam. Man sitter där i sin bil och har lite av känslan att alla andra pömsigt får vända till sig i sköna sängen, kura ihop sig  och fortsätter sin ljuva sömn.

Nu ser jag fram emot att favoritprogrammet Morronzoo kommer tillbaka och sprider sitt smågalna gemyt lagom till arbetsresan. Vet någon läsare om Zyrlex hjälper mot Adam Alsing-effekten?

Jag har en synnerligen trevlig son på 19 år som kanske är just precis den arbetskraft som du behöver i sommar. 

Alexander har just nu ett målningsjobb som blir klart på fredag. Han har i år gått ut teknikprogrammet på Dragonskolan och har även haft ett städjobb vid sidan av studierna. Hör av dig till hans mailadress om du behöver arbetskraft eller har något tips på jobb.

Alexander Forsberg

a-forsberg@live.se

a-forsberg@live.se

Testade en ny, riktigt god rätt till middag nyligen. En varm sallad som bland annat innehöll sojamarinerad stekt Halluomiost. Med ens fick jag värsta flashbackupplevelsen. Den utlösande faktorn var just osten. Ni vet det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Som genom ett trollslag hamnar jag i mammas kök – igen. Det är ost i görningen. Råvaran - mjölken kommer från våra egna kossor, och varje dag gäller samma procedur. Mjölken strilar ned i hinken.

Men uppenbarligen har jag legat i topp ett tag. Jag är inte direkt bortskämd med att leda i något sammanhang överhuvud taget, så jag bestämmer mig helt enkelt för att glädjas åt det "så länge det varar " som bakterien sa. Vart alla läsare kommer ifrån är mig en gåta om än en angenäm sådan. Nog om detta!

"Kategorier" ser spännande ut, kanske man ska våga ge sig på att sortera bland sina hundratals inlägg. Frågan är bara om man någonsin hittar igen dem själv sedan.

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta Mildred och Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ca en timme.

Från mitt håll såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen - väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans.

Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad - blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag såg hur han satt vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kom. Som på ett givet kommando sätter de två sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är även om många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt,...för att inte säja alldeles för tidigt!

Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av '"jorden runt på 8 dagar'"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer vips var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop.... Men det - det blir en alldeles egen historia.

 

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven.

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg.

Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara "arbetselak'" (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern. 

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred... detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden - denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes "nye" man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte...de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med  hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven - nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i boden? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
 

Fortsättning följer.....

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Det var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kommer vi till krönet. Himlen är nära oss, och plötsligt ser jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom - snöklädd fjälltopp efter fjälltopp. Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön.....

Det är så vackert att jag blir som förstenad. Hela min kropp, min själ berusas och jag genomfars av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hör jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släpper år av sorgsenhet sitt grepp och jag känner mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattar och kramar om mig, men jag ser att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R träffat, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

För snart fyra och ett halvt år sedan ramlade jag och R över varandra och idag ska jag berätta om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi först träffades, sedan hans ripmiddagstrix som i värsta dammsugarförsäljarstil och mot alla odds hade lyckats och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men ännu fast besluten att inte "sylta in mig" och hade fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng för att hålla mig på fötter. Då visste jag ännu inte att jag hade mött min överman.

Den här morgonen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa.

Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken jag läst om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardagsrum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset. (Sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig att en kvinna skulle uppfylla:

1.Att kunna köra skoter.

2. Att jaga själv/alternativt kunna vara tyst under jakt.

3. Att kunna fiska

4. Att kunna bugga.

Jojo, han visade redan där och då på tendenser som var frestande att försöka kväsa....

 

Jag nappade i alla fall på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Det bar iväg till återvinningen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta för 20kr. Ringde därefter mor och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden. Därefter packade jag lite smått och gott och förstås lite gomat att äta (för att imponera på karl´n)

På vägen upp skulle vi passera hos min gamla mamma och jag presenterade då R som en "fiskarkompis" (jo tjena) vilket jag i det skedet fortfarande hyste en illusion att han var.

Lilla mor som genom decennier har sett olika mågämnen passera revy vid köksbordet hyste ett sunt och välgrundat mått av skepsis. Hon var korrekt om än något korthuggen när vi anlände.

Jag var inte alls förberedd på att "fiskarkompisen" skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp!

Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt ännu i denna dag.

Jag hade noterat att det första man möttes av i hallen hemma hos R var yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar, så när vi hamnade i bakhasorna på en järv i höjd med Nalovardo, så såg jag hur det lyste av "potentiell pälsmössa" i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och lyckades slutligen ta sig över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden där vi körde genom inlandets mjuka snölandskap.

Vita snöharar korsade vägen då och då. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans andra stora hand vilade varm i min lilla.

Fortsättning följer....
 

 

 

 

Vid middagsbordet en dag kom jag och R in på något i vår värld så inaktuellt som könsroller i föräldraskap. Inaktuellt – för att vi inte delar vare sig några sådana upplevelser som föräldraskap eller barn.

Åter på jobbet denna grå och ruskiga julidag. Det känns nästan lite höstlikt i luften. Det gör visserligen att det känns mindre motigt, men samtidigt vill man behålla högsommarkänslan så länge som möjligt.

Nu är det tur att man har ackumulerat de senaste veckornas roliga och mysiga händelser i själ och hjärta, som man kan plocka fram och njuta av lite pö om pö tills solen tittar fram igen.

Så här på nattkvisten efter 40 mil inlandsväg med ett flygbåtsgarage på släp är man rätt mör och lite moloken över att semestern redan är slut och över att behöva lämna vårt underbara fjällparadis som retsamt nog visade sig från sin underbaraste sida just idag.

Nu har jag gått igenom posthögen, konstaterat att grästrimmern kommer att gå varm imorgon och att tvättmaskinen kommer att få jobba hårt ett par dagar. Nu lite sömn innan arbetsdagen vidtar. Gonatt gott folk och njut av era lediga dagar!

En underbart vacker men vemodig sista semesterdag är här. Idag blir det en sista båttur och sedan urstädning och packning innan vi beger oss hem via Vindelgransele. Det känns långt till nästa sommar.

 

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala stället i dessa ”compakt livingtider”,  Allt du behöver finns på liten yta. Någon  försörjer dig. Ine i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromdagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

 Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer..... Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om Palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.

Nu bär det iväg för 4.e gången denna semester till Bäverholmens värdshus med våra gäster. Alltid lika vackert exotiskt och trevligt. rekommenderas varmt.

http://www.adolfsstrom.com/aktuellt.asp?sort=2009

Vindelälvens pärla, min barndoms by, är ännu lika vacker som då, om än något mer igenväxt. http://www.vindelalvsbyar.se/default.asp?pageid=2993 

En gång var här en blomstrande bygd, många barn i varje gård, skola, ja allt som skapar liv. Åkrar och ängas hölls öppna, potatislanden längs vägen överträffade varandra i skönhet.

Det som är ledsamt är att inlandet  dräneras på framtidstro, kreativa människor, och återväxt. Affären är nu nedlagd och likaså bensinmacken, vilket naturligtvis gör sitt till.

Mammas vänner och grannar försvinner en efter en, det blir mörkt i fönster efter fönster och  allt tystare. Några eldsjälar finns ännu kvar, och byns pensionärer samlas i Myrstacken för olika aktiviteter och gör även resor ibland.

Med tanke på byns skönhet, potentialen och läget - alldeles intill väg 363 och med älven som ett glittrande band ända från fjäll till kust så borde det gå att i en framtid hitta nya sätt att leva, överleva och växa. Naturen har mycket att ge. Fisket, jakten, grödorna, skogen, bären, vattnet. Allt detta är ovärderliga skatter  för den som vill ta dem tilvara.

Bänkar mej vid tangentbordet, denna gång i en stämningsmix av humoristisk förundran och beklämd förvåning när jag smyger runt i bloggvärlden. Häpet konstaterar jag att en stor del av bloggarna fokuserar på mode. Främst småtjejer verkar seriöst se det som klimax av dagens händelse när man inköpt en bikini eller en väska och det är just det man vill dokumentera och förmedla till eftervärlden.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta men i vanlig ordning väljer jag att göra mej lustig över fenomenet – allt för att inte bli galen på riktigt.

SÅ livat är det väl inte men vi lät oss i allafall väl smaka en hutt ur den presentflaska vi fick av vännerna Kristina och Mats på 110-årsfesten. Hej och hå!

Holken ska upp innan vi åker hem, den saken är klar.  Årets knipungar är redan i sjön, men nästa år får en knipfamilj värsta lyxvillan. Nu har det lugnat ned sig och blåser  mindre så det är läge för en avslutande fisketur innan det är dags för John Blund.

Jag börjar misstänka att jag är fiskeberoende....Nu när det går vita gäss på sjön och min semester håller på att ta slut infinner sig en krypande känsla i svanken. Jag VILL fiska, men just nu är det rätt kört eftersom det blåser halv storm här.

110-årspresenten vi fick av Ewert o Marianne - en pampig väderstation är nu uppmonterad och vi kan lätt följa lufttryck, regnmängd, vindstyrka och temperatur ute och inne bara genom att glutta på en display. Det blir till att pensionera pekfingret som hittills fått ge fingervisning om vindriktning och styrka. I fortsättningen får det enbart tjänstgöra vid sockerkaksbak som smetslickningsverktyg.

Vi kör just en jämförelsekampanj mot yr.no för att se om de far med osanning eller kränger sockrade norska väderprognoser. Det finns förresten ett Gauto i Sydamerika med... (avdelningen kuriosa av tveksamt nyhetsvärde för allmänheten)

Det var i allafall intressant att följa Robbans strapats vid monteringen av ovan nämna väderstation, när han djärvt och med utfällda tånaglar inne i storstövlen och håret på ända lutade sig mot vinden för att inte fångas och försvinna vid horisonten som ett mellanstort orange och grönkamouflerat nystan..Ja han ÄR faktiskt  lite långhårig nu, men han har i allafall ingen RobinHood-frisyr som skickar iväg halvmeterlånga slingor vid kraftig sidvind. Tur för mig!!

Jag får ta och leka rak - och frisersalong ikväll, klippa och noppa honom innan återtåget till civilisationen. Det är dags att ansa hans ögonbryn så han blir mild och foglig igen. När de är långa och borstiga blir han så bångstyrig att det är fullt upp för ett litet mellanobstinat fruntimmer att hålla honom på mattan.

Nu ligger han i allafall tyst och snäll och vilar väder en stund mellan vedhuggning och gräsmattesådd. Hans sovljud visar på 4,5m/s i min riktning. Själv ska jag städa fiskeväskorna, rangordna mina finaste flugor och spinnare - precis som småflickorna gör med bokmärken. Jag har ingen kompis...Vill du komma och byta drag med mej??

Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje. 

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören  Gradin.

När jag pratade med min syster nyligen och fick höra att hon varit på Vormeseles hemslöjdsmässa www.vindelalvsbyar.se/default.asp  blev jag nostalgiskt och längtade dit.

Förutom alla fina alster man kan se och köpa så brukar de sälja en slags hemkokta karameller som är helt överlägsna alla andra hemkokta karra. En klar risktagning är det förstås att utsätta plomberna för denna behandling, men frågan är om det inte är värt det.

För dej med svaga gaddar så kan jag rekommendera kärngrädde och tunnbröd, en kulinarisk läckerhet som nästan får mig att hoppa in i bilen och åka dit. Tyvärr kommer vi att passera efter stängningsdags på söndag, men jag kan varmt rekommendera alla förbipasserande och utflyktssugna att göra ett besök där.

Om du vänliga själ som känner mig och vet att vi snart kommer att träffas besöker mässan så snälla snälla  - köp mig 2 påsar av de hemkokta så får du betalt i efterskott.

Blev inspirerad att delge er min berättelse om barndomens tandläkarbesök. Den kommer lite senare.

Minns ni M A Numinens gamla landsplåga? En annan låt med liknande budskap är "Return to sender". Att återfinna gamla vänner och bekantskaper som man av olika anledningar tappat / slarvat / fumlat bort, har aldrig varit  lättare än det är nu, tack vare  teknikens alla möjligheter, sökmotorer, återföreningssajter och Facebook.

Jag skaffade "Fejjan" på skoj, och då mest för att kunna ha lite mer kontakt med mina barn runt om i världen. Det har visat sig vara ett utmärkt instrument även för att hålla kontakt med andra släktingar, vänner och gamla klasskompisar. Alla är ju inte där förstås, men bara detta år har jag återfunnit ganska många av de där människorna som man funderat vad som hände med, men även hittat nya vänner. Det är jag glad för!

Ungdomsvänner, skolkompisar, sådana som man haft en eller annan relation till.  Är det åldern månne eller kanske omdömet som skärpt till sig som gör att jag idag  tycker det känns så roligt att knyta an igen, se vad det blev av, byta några rader ibland, eller bara ge tummen upp eller tjoa till när man ser att det händer något speciellt.

Man kan säkert ha mycket åsikter om Facebook, och säkert finns det virus, kontrollfunktioner, spionprogram och all möjlig annan skit som jag är chanslös mot, men den risken tar jag. Jag har där lagt till även mitt flicknamn Hedman i namnet för att underlätta att kunna hitta mig. Hedman...det är riktigt snyggt förresten. Kanske det är dags att återta det igen. Jag är ju borte Hedmännren....

Vad är det egentligen för skillnad på mäns och kvinnors hjärnor?

Kan ni känna den lilla lilla doften av den skogens allra blygaste lilla ljusrosa skönhet?  I samma ögonblick som doften når minnet så ser jag en bild ur en gammal skolbok där små sagoälvor med Linnéablomman till mössa dansar i rad. Min dotter Isabelle som just tillfrisknat efter svininfluensan och legat på sjukhus med dropp i fjärran land, heter just Linnéa som mellannamn. Jag tog denna bild med henne i tankarna, och är glad och tacksam att det värsta är över och att hon har fått komma hem från sjukhuset.

Fick veta att nära vänner till oss - Birgitta och Dennis, råkat ut för en gasolycka i sin stuga, med explosion och brännskador som följd. Våra allra varmaste tankar och kärlek till er båda med tillönskan om bra läkning och gott mod. En blomma från fjällfloran skickar vi till er med ett varmt tack för senast när ni kom och förgyllde vår  110-årsfest. Vi hoppas att vi snart kan träffas igen.

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Av någon anledning kom vi in på fiske

Bortskänkes mot annonskostnad - den rubriken på Blocket kan komma väl till pass, den osannolika dag som jag och R mot förmodan tröttnar på varandra. 

Vår skämtsamma, lite käbbliga  jargong kan  för utomstående kanske låta lite väl tuff ibland, men den håller just för att det i grunden finns så mycket värme och kärlek oss emellan.

Jag skulle aldrig skriva något som jag vet skulle såra R, och han tycker det är kul att figurera i mina bloggar. På den punkten finns inga oklarheter.

Jag hoppas ju att jag genom att åskådliggöra våra olikheter mellan kvinna/man i livets olika berg och dalar kan få någon av er läsare att igenkännande dra på munnen, tjoa till eller nicka instämmande. 

I min bloggpresentationen framgår  att här kan  förekomma  halsbrytande kast mellan skämt och allvar, och att min humor skiner igenom nästan i allt som jag skriver.

Hydrovågänkan var inte mer suckande än att hon samtidigt som bloggen skrevs tillverkade en namnskylt  som ska stå vid vägen i Gauto. Visst ger den en signal om att här finns kärlek?

Ja, ni ser ju själva av bilden att döma vem/vad som får pussen. Ledtråd: Inte är det jag inte!!

Min fråga till läsarpanelen idag är om det finns sådana som känner igen sig i att spela andrafiolen mot ett suspekt fordon?

Här har nu R grävt i snart 3 veckor, vare sig det har behövts eller inte. Uppenbarligen är det hans uppfattning om den perfekta semestern. När bilden togs hade han just lyckats styra undan ett gäng gamla astunga och genomsura telefonstolpar som var för tunga för mänskliga krafter att lyfta med just denna blåa skönhet. Imponerande vad man faktiskt kan göra med den mackapären, även om den efterlämnar ett blivande pärland varhelst den drar fram.

Små romantiska utflykter är liksom inte hans grej. Däremot har han verkligen anammat uttrycket "Gräv där du står" och han hittar hela tiden nya stora stenbumlingar en bit under det spirande gräsfröet som man kan gräva fram och planera en sprängarsemester nästa år. Det är ännu en bit kvar till Kina....

I hopp om att vinna hans uppmärksamhet tog jag på mig en "rutigskjorta" utanpå bikinin, och försökte hjälpa honom  med att flytta en brädhög. Det hade en viss effekt för han log rart från sin position på hydrovågen och försökte smeka mej med skopan.

I den allmänna yran hamnade jag mitt i ett hummelbo. Jag menar att det handlade om genmanipulerade humlor med storhetsvansinne. I varje fall betedde de sig som om de var getingar eller concordeplan.

Jag slog nytt personbästa på sträckan dasset - förrådet och sökte febrilt efter min framlidne svärfars gamla radarflaskor och hormoslyrdunkar. Här finns det resurser. Nu snackar vi inte om någon modern  miljövänligt "Lightradar" utan här fanns det tunga artilleriet från det glada 70-talet.

En lätt touch på sprayen och concorderna  intog ett stillsamt horisontalläge. Ambivalens mellan känslor som sadistisk  skadeglädje och underläppsdarrande skuld brottades en stund, innan den mer neutrala lättnaden tog över.

Nu får jag försöka ta till det sista desperata vapnet över "kvinnans listprylar". Mat. Om en stund  blir det grillad fläskfile och potatisgratäng. Nu får vi vila från fisk några timmar. Få se om jag kan locka honom från hydrovågen en stund.

Dagens något sena lunch: Färskpotatis,gravad röding, creme fraiche med rom och rödlök samt till detta en skiva gott tunnbröd. Mmmmmmmmmmmmm. Så gott!

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

 

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.

Till  minne av min kära pappa Alvar känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel. Hans bruna Tretornsstövlar och hans slitna Bondeförbundare, Halmhatten och Näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken - vardagsredskapet - som varje morgon  mamma kärleksfullt fyllde med "nästn" - alltså dagens matsäck. Vår pappa var en liten läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin Dajm eller Dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska Sportkolan som en gång kostade 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet, men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Nyligen hittade jag ett par av böckerna ”Mina klasskamrater”. Ni vet boken där man skulle sätta in ett fotografi samt ange alla möjliga saker om sig själv.

Allt från längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen,till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/fasa inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder har fyllt i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-140cm långa och vägde ca 25-40 kg.

Idag får vi celebert besök av vännerna Assar och Inga-Lill från Långviken.Om nu bara regndropparna kunde hålla sig på sin sida av molnet så det blir den utlovade solen som skiner, ja då kan vi följa vår plan, ta dem med i båten upp till Bäverholmens värdshus, bjuda på lunch och sedan ha kaffetermos och chokladtårta med oss för ett stop på Bäverholmen beach efteråt.

Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst - männen - men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdags.

Vägarnas väg för mej – är naturligtvis 363:an – och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele.

Längs den vägen har man färdats springande, hoppande och cyklande, samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle och vägen har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

På min födelsedag fick jag till min stora glädje ett stycke spikmatta. Visst läser jag rön om verklig eller placeboeffekt, men nöjer mig med de muntliga berättelser jag hört från de som provat och faktiskt upplevt, avslappning, minskad värk och stelhet i nacke o axlar.

Just nu hade jag verkligen behövt den efter dagar i båt med konstig sittställning, men men, spikmattan ligger hemma i Sörfors och väntar på sin ägarinna.

En av givarna berättade att han hade tänkt ge sin fru en egen spikmatta som han tillverkat själv, men tänkte vara snäll med henne och bara ta en 1!! spik :) Det tyckte jag var vitsigt!

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Sommaren 1970  Min sommarromans Torbjörn

 

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt.

 

Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" sådär där barnen lite "tripp-trapp-trulligt" sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.

 

En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sej brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag - om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.

 

Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sej ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna. 

 

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga - som man fick hämta "däre hässjehopen". Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.

 

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa - mammas nybakade varma hastbullar.

 

I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog "minuter", drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom.

 

De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan.

 

De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

.........Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sej ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Dags för en kaffetår och en titt ut över det blå, en lisa för själen

 

Idag när solen skiner ska bastun såpskuras. Det finns inget fräschare än doften av såpa och renhet

....är inte alltid lätt. Speciellt som ikväll när fisken bara retades. Hela sjön var full av rödingvak. Timme ut och timme in provad vi att fresta dem, men inget bete vi erbjöd intresserade.

Som synes jagade de små grå lurviga knott och jag tror möjligen att Lenas specialfluga TKK skulle ha funkat men den låg hemma i flugasken. Patrik - stuggrannen och hans polare lånade bastun och var klara lagom till att vi kom hem, kalla och småfrusna med 5 öringar modell mindre i hinken.  

I bastuns dunkel med i värmeljusens och kaminens röda sken kändes allt genast bättre. Ett reningsbad, duschkräm med mandarindoft. Skopa efter skopa av ljuvligt varmt vatten, hårschampo och till sist det bästa av allt - tvagningen. Vår  ritual att skura varandra med duschvantar är otroligt skön och man blir len och väldoftande som en barnrumpa. Gissa vem som kommer att sova gott nu?

Jag har en bra nyhet och en dålig.

På bilden ser ni den goda nyheten. En kämpaglad bamseröding är bärgad. Vikt okänd men nog är den bra nära kilot.

Den dåliga nyheten är att i själva kampen så gick mitt ultralätta spö av . Nu ska jag försöka laga spötoppen. Kanske man kan lägga in en förstärkning inuti,limma med superlim och sedan hårdtejpa utanpå. Bra karl reder sig själv, som gumman sa. Huvudsaken är att det går att använda ikväll.

När R har powernapat klart bär det av igen. Öringviken - here we come!

En stolf fiskare visar upp sin trofé - en äkta Gautoröding

Dax igen för dagens första fisketur. Vi har just haft efterslängskalas på soldäcket med stuggrannarna. Chokladtårta med hallonmoussefyllning, nybakade kanelbullar och ciderbål. Kaffetår till detta förstås och strålande solsken.

Det finns tårta kvar. Kom hit vettja!!

Min farfars fina röding snidad av Fransson från Lycksele. Nu är den min.

I år har det inte blivit något flyga av för min Biggles. De flygande gummibåten står och väntar i sitt rödvita bo - den till flygplansgarage ombyggda husvagnen - som en påminnelse om Robbans devis: Ingenting är omöjligt....Love you man!!  Vindarna har inte varit gynnsamma denna sommar och R har inte hunnit gå igenom maskineriet än, så vi får nöja oss med minnet från fjolårets flygningar så länge.

 

Robban flyger över Kattuggleselet i Laisans övre del. Hisnande vackert!

Vaknar med ont i halsen till en ganska vacker dag med sydliga vindar för omväxlings skull. Med tanke på hur firrarna kände det så är det kanske just rätt åt mig att få känna på lite halsont!!

Eller rättare sagt...fanns i sjön. Kvällens fångst efter en sen fisketur på andra sidan sjön. R skötte släplinan och jag kastade med spinnare.

Ikväll gjorde min grön/orange Lottospinnare rätt för sig och till och med ett par rödingar nappade. Nu tillbaka i hemmets härd, lite stel om fingrarna efter rensandet men ett glas licenssaft på detta och kanske en skiva nybakad sirapslimpa.

Egentligen så borde man köra klassikern: Varm choklad och husmans eller limpa med ost. Det är nattamat för frusna fiskare. Sov så gott!

Licenssaft...det sa en byaprofil om essenssaften som såldes på Domeijs lanthandel. Lika mycket socker som vatten, och sedan Mor Annas jordgubbsessens till detta. Omedelbums förflyttas jag i minnet till slåttannan i Vindelgransele i Västerbottens inland.

Man tog "minuter" i skuggan bakom en höhässja. Eller familjen - arbetslaget samlades i skuggan inne i en lada eller "lo" där solstrålar ritade diagonala streck från fönstergluggen ned mot det bossiga golvet och dammet virvlade.

Mamma hade nybakade hastbullar under en rutig kökshandduk eller skorpor från brödbussen i fikakorgen som hon gjort i ordning. Skorporna var förpackade i påsar av vaxat papper . Saften blev grumlig av smulor. Oj vad det var gott att doppa. Det var före allergidiagnosernas tid och man fick helt enkelt snyta sig lite oftare.

Idag ska vi höja blodsockerhalten med just Mor Annas essenssaft.Jag är lyckligt ovetande om vilka formler av färgämnen som finns i saften, men en sak är säker: De lämnade eviga spår i aluminiumkastrullen. Hovva sä gött!

Orangeblusbärarna har arbetspaus på ljugarbänken vid bastun med varsin Magum mandel. Stämningen är på topp, solen gluttar fram bakom molnen och rödingen patrullerar lovande i viken.

Själv rymdes jag i baksätet på den för ett antal år och kilon sedan. Nu är det ogörligt! Här ser ni R, mina stiliga svågrar, lilla mor och min svägerska Anna flankera den läckra bilen. Snyggingen i mitten är Lasse själv, och vem hade kunnat gissa att han blir pensionär i sommar....

Här kommer min svåger Lasse Mattson från Sävar i sin läckra kärra. Han ska resa genom Europa, en gammal dröm som går i uppfyllelse. Man kan läsa reportaget om honom i en annan västerbottensdagstidning.Vi önskar honom en härlig resa!!

Sitter och gruvar mig för morgonduschen. Visserligen har moder natur försett oss med sporadiska naturduschar ovanifrån, men man kan ju se sig katten på att vattentillströmningen upphör i samma ögonblick som man scamponerat hårsvallet.

Det blir till att komplettera med varmvatten i petflaska ta tjuren vid hornet och stiga ut på altanen i bara mässingen, och detta helst  innan båttrafiken på sjön kommer igång. Att elda upp bastun tar lite väl mycket tid, även om det är skönast!

Nej det är inte smittsamma sjukdomar det handlar om. Inte heller mitt favoritgodis chokladprickar, utan öringprickar i kubik. Kvällens lyckade fiskafänge gav en skön känsla. Öringen var på hugget och gillade både släplinan och spinnaren. Imorgon får vi gäster, och nu är lunchmenyn given: Stekt öring med färskpotatis och spenatsås. Inte dumt alls! En nattamacka med gravad öring och creme fraische var sannerligen inte dumt heller.

R går igenom filmer från vår 110-årsfest. All sång och barnens tal är guld att spara i minnets skattkammare. Tyvärr var ljudinställningarna på filmkameran inte justerade så ljudåtergivningen ger inte alls rättvisa åt de underbara sångerna. The prayer, Gabriellas sång, För kärlekens skull, Fem fingrar, Fairytale och Malena Ernman-låten som Britta gjorde så otroligt bra.

Jag skulle vilja visa er. Få se om vi kan få till någon ljudsnutt som håller ljudmåttet.. Tack än en gång till våra kära barn med respektive som hjälpte oss att göra festen till ett oförglömligt minne. Vi är oändligt tacksamma till er.

I regniga stunder kommer jag att komplettera med lite bilder, tal och spex från festen det får ni faktiskt stå ut med.

Ett Hallelujamoment, eller När vi mötte 'Guds rätte gök'

Jag ville gå in och titta i den gamla rosa stavkyrkan av trä och R gjorde mej sällskap. (Det är ifrån den kyrkan som det berättas om de två unga pojkarna från Adolfström för mer än 100 år sedan bad kantorn skruva loss bakstycket till orgeln för att kunna se konstruktionen. Därefter åkte dom hem och snickrade en egen orgel som blev spelbar och även rätt stämd, vilket låter som ett riktigt mirakel, men inte desto mindre är en sann historia som det talades om vida omkring).

Därinne i den gamla kyrkan händer något magiskt och helt oväntat. Något som får oss att en timme senare komma ut i dagsljuset omtumlade, rörda och berikade.
Ett slags 'hallelujamoment' skulle man kunna säja. Nu undrar du vad iallsindar?..... och det gör du med rätta!

Inne i det svala dunklet silar eftermiddagsolen sitt guld igenom de spröjsade fönstren som vetter ut mot en vik av den glittrande Hornavan, och som alltid blir jag tagen av atmosfären när jag kommer in i en gammal kyrka. Vackra träutsmyckningar, milda färger och stilla frid.

Kyrkan är folktom förutom en ensam man som sitter längst fram och spelar på ett piano. Jag hinner tänka att det säkert är kantorn som övar, och är beredd att vända på klacken och gå ut igen för att inte störa, men innan jag vet ordet av har R iklädd skogshuggarmunderingen orangegrönblus`n och storkängorna stegat fram till altarringen och börjat prata med mannen ifråga.

Så typiskt R och så otypiskt mej tänker jag, men lyssnar lite förstrött till deras samtal medan jag ser mej om i kyrkan och beundrar de lite ovanliga samiska inslagen. Jag hör hur de genast hittar gemensamma nämnare om platser de besökt och jobbat på. Efter en stund så går även jag fram och hälsar.

R försitter i vanlig ordning inte tillfället att berätta att även jag är pianist. Jag blir lite generad men Mannen erbjuder mej pianot, och jag vill förstås som alltid gärna känna på ett piano när jag ser ett. Spelar några takter ur 'Som en sträng på gitarren'.

Vilken akusitik och klang! Pianot är välstämt och helt underbart i sitt anslag. Mannen frågar om jag inte kan kompa honom när han sjunger 'Jag lyfter ögat mot himmelen' som han övar inför ett barndop. Han sjunger starkt och fint och det uppstår en fin känsla av samklang i vårt musikaliska språk. Än en gång kan vi slå fast att musik förenar människor. Han visar mej noterna och ifrågasätter hur ackorden är skrivna i psalmboken och vill höra även min åsikt om detta.

Sedan börjar han berätta en fascinerande historia om sitt eget brokiga och tuffa liv, som så småningom ledde honom till Arjeplog. Han berättar om sitt arbete och hur hans bäste väns plötsliga dödsfall var det som fick honom att tvärt bryta med sitt gamla liv och få en nystart. När han satt vid pianot under vännens begravning och sjöng sin egna tonsatta dikt, fick han en stark upplevelse av en röst som sa till honom att om han inte tog tag i sitt eget liv skulle han snart gå samma öde till mötes. Från den stunden började han sitt nya åter-upprättade liv, tog om körkortet och mötte så småningom kärleken igen. Ofta söker han sej till den gamla kyrkan och pianot, för att få inspiration till nya sånger och dikter.

Under samtalets gång visar det sej att vi har en del gemensamma bekanta och musikaliska anknytningar. Från min frireligiösa bakgrund känner jag till profilen 'Toffe' Teofil Engström ( han som sa att Saxofonen blivit frälst - för den har ju böjt sej) , samt en del andra personer som han hade träffat och musicerat ihop med, däribland annat vår pianostämmare och en tidigare arbetskamrat till mej. Mitt i berättelsen klämmer vi i med en duett: 'Det stod en blomma så skön och blid'. Överstämman sitter som en smäck. Vi skrattar och konstaterar att världen är liten!

Mannen vill även dela med sej av sånger och dikter som han själv skrivit och komponerat och vi vill förstås gärna lyssna.

Där står vi mitt på blanka onsdagseftermiddagen mitt i semestern, arbetsklädda längst fram i en kyrka som vi slumpmässigt besökt, lyssnande till en främmande person som vi slumpmässigt mött, och blir alldeles tagna och rörda av det vi får höra. Han är uppenbarligen rikt begåvad både vad gäller ord och ton. En fantastisk pianist.

Jag - som inte alls är speciellt religiös nuförtiden och som försöker neutralisera min hjärna (för att eventuellt så småningom damma av min vertikala förbindelse utifrån ett nytt perspektiv) och Robert - som gått ur kyrkan och förespråkar borgerlig begravning - vi står där likt förbaskat med vidöppna hjärtan och en känsla av samhörighet tillsammans med denne främling.

Våra blickar möts och jag ser att R är lika tagen och rödögd som jag.
Vi får lov att spela in två av hans sånger på kamera/telefon (han hade själv varken dator eller mailadress) och jag får löfte att använda dom för eget bruk. Enkla melodiösa men geniala melodislingor - En kärlekfull hyllningsvals till Arjeplogsfjällen om hösten, om längtan och glädje.

Som kronan på verket hade han gjort en till vers på Dan Anderssons 'Jag ska gå genom tysta skyar' och det var med den äran! Mycket poetiskt vackert - och jag är ändå rätt kräsen. 'Danne' kan nästan slänga sej i väggen!

Nåväl - omtumlade gick vi ut i det gnistrande dagsljuset, och livet tedde sej med ens både vackrare och rikare sedan vi hade fått möta 'Guds rätte gök' som Allan Edwall sa i Rasmus på luffen. Ända bort till parkeringen hörde vi honom nynnande.

Väl hemma i stugan igen dricker vi en kopp te medan vi förundras över denna sällsamma dag innan vi kryper till kojs tacksamma för livet och för varandra.
 

 

Vädret och sockersuget inbjöd till bullbak samt bakning av en förförisk äppelkaka. Våra vänner från Norsjö gjorde oss sällskap till provsmakningen. Smågnabb och trivsam jargong i vanlig ordning när vi möts. Nu börjar fisketävlingen och det blodiga allvaret vidtar.

Telefonsamtal från eländes eländes lilla dott som ligger på sjukhus i Agia Napa med svininfluensa,dropp och allt, väcker mammahjärtats empati och vips blåser alla professionella sjuksköterskekunskaper sin kos, till förmån för modershjärtats kärlek.

Lilla gumman, om jag bara kunde skulle jag pyssla om dig, berätta små rövarhistorier, stryka dig över håret, badda din svettiga panna och låtsas att du var min lilla sockerstrut igen. 

Grattis till Milton. Robban fick "indirekt " en torsk på 28 kg för några år sedan. Han fick napp. På kroken satten lina. I ena änden satt kompisens förlorade spö som farit över båtrelingen tidigare. I andra änden satt jättetorsken. En liten solskenshistoria!

Alltså då menar jag någon som kan lyfta över regnmolnen på norska sidan så vi får solen tillbaka.

 Fjärran från avancerade tvättmaskiner, centrifuger, torktumlare och andra tekniska hjälpmedel, finns det inte mycket annat att göra än att ta till gammaldags metoder när det gäller klädtvätt.

På bilden ser ni exempel på utensilier som nyttjas här i avkroken. Man tager vad man haver. Notera tvättmedelspaketet "Surf" från tidigt 70-tal och notera den glada minen hos tvätterskan. 

Det skummar friskt i hinken, och aldrig har väl kläder doftat härligare än efter en torkningssessjour i den friska västanvinden den dag som den när bilden togs.

Tittar Sitter och tittar på bilder och minns fjolårets semester. Vi åkte i två bilar upp till Gautosjö. Robert o Johan  körde lastbil med byggmateriel och jag kom en timmer efter i volvon.

Någon mil ovanför Arjeplog blev de omkörda av en bil som bara en stund senare fanns stående vid vägen efter en älgolycka. Älgens framdel låg bredvid vägen 200m innan bilen.

Killen som satt på passagerarplatsen hade fått älgens bakre del MED inälvor och allt rakt på sig och satt med huvudet inne i magen när R oJ stannade och drog loss den.

Älgen hade alltså skurits rakt av av takplåtskanten. Ingen blev skadad vid olyckan som kunde ha slutat hur illa som helst, men för den stackars killen som var helt grönsörjig från topp till tå, och spottade och fräste grönt var det mindra roligt.

I allafall skulle jag personligen gärna vilja äga en sån bra bil!

Det handlar idag om teknikens mysterier, mer eller mindre ologiska vindlande irrfärder i maskinerier och instruktionsmanualer som lika gära kunde läsas uppochnervända. Denna gång handlar det om Robbans gamla ekolod. Rent utseendemässigt väcker den omedelbar misstänksamhet och skulle förmodligen kunna få säkerhetstjänstens bombskvadron att per helikopeter infinna sig på 5 röda även här i bakvattnets innersta avkrok.

En plastväska - modell fiskedito - med ett fönster i locket mattad av tidens tand. Till detta en lång sond som ska micklas fast på båtsidan. En manick som ska alltså se, och lyssna efter fiskstim, ubåtar och eventuella grund.

Trots att den skrynkliga men tjocka maunalen är skriven på svenska krävs det definitivt en ekolodscoach med tålamod som en ängel för att begripa. Någon sådan person finns inte att uppbringa i dessa avlägsna trakter vilket har fått till följd att eländet signalerar MAYDAY åt allt som rörs under ytan. Eftersom R knappt hör något alls bakom vaxproppen och krimmermössan blir det jag som från akterdäck ska semaforera i motvinden och i min tur med fingrar och annat göra honom uppmärksam på de ljud som bombväskan ger ifrån sig. Sådant kan vara slitsamt både för stämband och förhållanden. Framför allt hinner vi både gå på grund alt. passera eventuellea firrar.

R ställde in känsligheten för "fisk" på 7 vilket alltså endast indikerar "stora stim" vilket genast startade mina existensiella funderingar: Vad är ett stort stim? Hur stora fiskar menar man? Handlar det om krill, röding, jättetorskar eller rent av valar? Vi enades slutligen om att lägga känsligheten på 3. Det pep dock mycket mer hoppingivande och trevligt när vi hade den på 1:an.

Det lutar åt att jag för mina födelsedagspengar inhandlar mig ett eget modernare och idiotsäkert  ekolod med lättbegripliga symboler även för en teknisk analfabet som moi. Vad tror du som läser. Jag behöver en expertpanel som dryftar detta angelägna ämne. Spåna fritt!

Här kommer lite ögonfröjd som pausbild tills en ny dag gryr. Vi ses imorgon. Gonatt gott folk!

En gång för 12-15 år sedan var vi på en kvällsutflykt med våra 4 barn för att fiska vid Storgräsforsen i Vindelgransele. De två yngsta sprang först och kom ned till älven strax före mej.

Där, kanske 2-3 m stod vi öga mot öga med en stor björnhona som just skulle kliva iland efter att ha korsat älven. Med en unge i varje hand sprang vi som galningar upp mot bilen och nästan direkt vi vände på klacken så korsades vår väg av en skrämd björnunge så för en kort sekund befann vi oss mellan mor och unge.

Det var en hisnande upplevelse och vi var alla ganska skärrade innan vi återkom till stugan och säkerheten. Antagligen var björnarna lika rädda som vi var. En spännande upplevelse var det i allafall.

Visst är det fantastiskt att vi har en stark björnstam, men jag måste medge att jag på senare år tycker att det är obehagligt att ensam vistas ute i skog och mark efter denna upplevelse.

Björn och jag efter en natt på Silverhatten. Björn står till vänster. E.--type, jag förstår din känsla.....

För det allra mesta så sitter jag ensam i båten, men ett par gånger denna semester har jag fått med mig R. Ikväll hoppas jag att vi ska fiska tillsammans. Antingen att vi far till Hästskoforsen där min exsvåger fiskar ikväll, eller så utnyttjar vi den sista dagen på Adolfströmskortet. Det är förstås den där storrödingen som jag inte kan släppa tanken på. 2,5 kg......hmmm. Tyvärr har jag haft en elak huvudvärk hela dagen och känt mig yrslig, så jag vet inte om jag vågar fara och hoppa på slippriga stenar i en fors.

Fick nyss ännu en födelsedaguppvaktning av våra trevliga stuggrannar som kom idag. Kul med lite liv och rörelse i grannskapet. Dessutom blir det lite tävlingsmotstånd på fiskefronten....

Jag märker att alla fina och roliga kommentarer gått förlorade. Jag hoppas att ni fortsätter  att kommentera och tycka till om det jag skriver. Tack till alla härliga läsare!

I en gammal zinkhink har jag samlat drivved från Sörfos och tagit med hit till Gauto. Träet är grått och lite balsaträaktigt. Lätt att tälja och forma. I fjol bestämde jag mig för att starta ett litet projekt här i stugan. På udden där vi har eldstaden omgärdad av ett antal sittkubbar tillbringas en del tid, själva och med de gäster som besöker oss.

Jag förser gästerna med en kniv och låta dem välja ett valfritt trästycke, forma det, namnge det. Därefter märker jag konstverken med en näverbit och fäster med ett snöre, sätter upp dem tillsammans med övriga verk under "Eldstadens gästkonst".

På så sätt får alla lämna ett spår som är roligt för alla att titta på och för oss att minnas. I eldens sken blir man så kreativ och vi har sett prov på de mest fantastiska skapelser. Ibland har naturen nästan gjort allt jobb själv, men bara namngivningsceremonin i sig kan bli hur kul som helst.

Av någon outgrundlig anledning har det utformats en hel del ekivoka skapelser, men som ni ju vet - i konstens namn är ju det mesta tillåtet.... Även Robbans morgondrill från altanen kan ibland te sig som rena konststycket. Speciellt i motvind. en

Idag känns det ganska varmt och skönt ute och som vanligt blir jag helt hänförd och får en lyckans klump i bröstet när jag tittar ut över vår frukostvy. Detta panorama som vi får beundra varje dag över frukostkaffet.

Lika oändligt många nyanser som finns på naturens egen palett, lika många varianter av favoritutsikten finns det.

Det är inte riktigt min dag idag. Åtminstone inte vad trassel anbelangar. Har varit ute några timmar själv i båten och med 5 olika spön riggade med långedrag, flugkast, släplina och spinnare  och flugspö liggande om vartannat i båten kanske det inte är så konstigt att det kärvar till sig. Vinden vänder hela tiden från östlig till västlig, man ska akta sig för stenar och grund och reglera elmotorns djup samtidigt som jag har minst två fiskeredskap ute samtidigt. Huvudvärk blev kontentan. Nu - en alvedon, en krämtallrik och två knäckebröd med korv och en "starkköpp" senare är jag nästan "männisch" igen. Här skall bjudas på några nya bilder....alldeles strax.

Härligt. Nu blir det spännande att lära sig alla nya funktioner. Hoppas att man klarar det.

Dags att skrubba av sig lite myggmedel och byta odören mot ljuv renhet. Det ska bli underbart. Förhoppningsvis kommer jultomten att komma ut ur bastun nyrakad, len och skön om hakan.

I morgon kör den nya modernare bloggen igång. Det ska bli spännande att se om det blir bra och om man klarar av att använda den.

Ser att det pågår debatt om trärosornas vara eller icke vara. Jag blir så trött på att det folkliga inte är rumsrent. Själv tycker jag att de är vackra och det måste verkligen vara en konst att göra dem. I Arjeplog såg vi ett annat exempel på offentlig utsmyckning/nedskräpning beroende ppå vad man tycker förstås. Döm själva.

Nu bär det iväg. Goda tunnbrödsrullar och nyponsoppa i termos. Skoteroverall på och så styr vi kosan mot övre delan av Mittisjön och kanske även far till Yraft en stund. Vi fick rapport igår om storröding på 2,5 kg tagen på långedrag. Klart att vi ska ta dom!! R följer mig idag. Det uppskattar jag!!!

Bilden symboliserar min känsla över livet just nu. På toppen!! Kan det bli bättre än sommar, semester, frid och fröjd? Ja det skulle vara en gnutta sol då förstås. Notera kastspöet som fick hänga med även från toppen....man vet ju aldrig när det uppenbarar sig ett fint fiskevatten.

Vill du göra något annorlunda i sommar. Bila till Adolfström i Laisdalen. Hos Fjällflygarna kan du köpa ett mycket prisvärt paket med helikopterlyft till fjället Tjäktas topp med fantastisk utsikt över fjällvärlden och Laisdalen. Vandra ned de lättvandrade 6 km till Bäverholmens värdshus, ett fantastiskt ställe i väglöst land vid den grönskimrande Laisälvens övre delar. Där serverar Lisa den måltid som ingår i priset. Helstekt röding med potatis kan varmt rekommenderas! När du är mätt och nöjd skjutsar Arnold tillbaka till Adolfström där ni lämnat bilen. Summa summarum 560 kronor för hela paketet. Man bör boka dagen innan och det låga priset förutsätter att man blir 4 personer i helikoptern. En helmysig hel eller halvdagsutflykt, beroende på hur snabbt man vandrar.

Ta med kaffetermos och mackor och stanna och njut av utsikten på någon av alla de mysiga ställen som du passerar. Tuta eller stanna gärna till sedan när du passerar oss på vägen mellan Adolfstöm och Gautosjö. Ledtråd: Svart volvo, flytbrygga i viken, ensam stuga belägen på en udde i Mittisjön, timrad bastu intill vägen. Röd/grå stuga.

Titta på denna fina bild av fjällbjörkarna utmed Tjäktas sluttningar. Jag har alltid fascinerats av hur det lilla fröet som slumpmässigt landat i mossan lyckats bita sig fast, gro, klura ut vad som är uppåt och nedåt, skicka rötterna dit dom ska, och sedan ihärdigt i ur och skur, snö och storm växa alldeles rakt upp mot ljuset. Att den späda stammen orkar stå emot vädrets makter och ring för ring växer till sig är för mig ett litet mirakel.

Icke desto mindre har vi mycket att lära av naturen. Stå stadigt, var rädd om dina rötter och sikta mot ljuset. Inse att livet har växlingar, anpassa dig efter dem, utrusta dig med styrka att stå emot stormar och kyla. I lä bland de dina är du i tryggt sällskap även om det lutar brant uppför eller utför.

Ja just idag tror jag att man kan säja det. Enligt rapport från Umeå så gör paraply och storstövelförsäljarna lysande affärer. Här är vi torrskodda om än en aning påbyltade då vindarna är svala men solen understundom tittar fram. En fet grann röding nyss landad ligger och väntar på kniven. Vi har nyss lunchat på stekt öring med färskpotatis och ljus spenatsås. Inte dumt alls. Min syster Ellens värdinnepresent Cappucinopåsar kom väl till pass efter maten. Prova att dricka på bit(chokladbit) Inte dumt alls.

Precis som föra året tittade vi in i Arjeplogs vackra gamla rosa träkyrka.

Vi var helt ensamma, och jag kunde inte motstå det blanka svarta Yamahapianot utan satte mig ned för att prova. I den jublande akustiken steg ljudet från ett ytterligt välstämt och bra piano mot de vackra valven.

Dagen är nära......Som en sträng på gitarren......Nu har jag fått den jag vill ha.

Vederkvickt i själ och fingrar steg jag ut i den lite blåsiga kallvädersdagen igen.

Dr Wallqvists samling av antika fiskeprylar

Ja, kanske inte riktigt, men nog har jag ovanligt mycket fiskegrejor för att vara kvinnfolk.

Utökade samlingen ytterligare igår efter besök på Arjeplogs sportfiskeaffär. En massa fina nya flugor samt tre helt oemotståndliga Rapala borte mindresortn.

Här ser ni avancerad fiskehistoria från Silvermuseet och medge att vi fiskare alltid varit en kreativ sort.

Så här på nattkröken tillåter jag mig att spåna lite vilt kring denna bild.

Gammalt tillbaka användes denna byggnad ''Njalla'' för att förvara mat utom räckhåll för vilda djur.

Idag kan jag se och visionera ett helt nytt användningsområde, nämligen för förvaring av vetebullar, smågodis och 200g schweizernötskakor, utom räckhåll för små höjdrädda fruntimmer med låg blodsockerhalt, dåligt balanssinne och anlag för yrsel.

Med glimten i ögat bad R mig posera ''vid spisen'' i det gamla nybyggarköket på Silvermuseet. Av någon outgrundlig anledning gillar han att ha mig just där.

 ''Du är se grann där du gå åtill spisn''

Han gillar min salige fars slitna gamla uttryck..... Jag är inte fullt lika positiv. Morr!!

Den till höger är R....

Gammalt tillbaka i vissa religiösa delar av Laisdalen kom några kyrkliga på besök till grannbyn där gårdens innehavare stolt uppvisade sin nya separator.

Något liknande hade aldrig tidigare skådats, och man fördömde genast denna till synes ogudaktiga tingest och kallade den för en''antikrist''. Ägaren fick dock rätt i sin profetia om att inom ett år skulle samtliga gårdar vara utrustade med sin egen ''antikrist''

För er som oroar er för Robbans ögon och öron kan jag meddela att ögat ser fint ut, och att han efter ett otal örinspolningar nu hör en liten öppning.

Idag besökte vi Silvermuseet i Arjeplog. Jag var där för många år sedan och ville nu gärna dit igen. Vad kunde ha passat bättre än ett museibesök denna regniga och trista dag.

Bland alla fantastiska lämningar och föremål från lappmarkens historia satt detta urklipp på väggen. Är det inte helt underbar kuriosa så säg?

Regnmolnen och dimslöjorna hänger i tunga sjok efter fjällsidorna, men här och där syns blå hoppfulla fönster i molntäcket.

Min vanliga morgonprocedur är att tidigt medans huset ännu sover, någorlunda tyst trassla mej ur täcket, över R och raka vägen fram till vårt panoramafönster för att lokalisera rödingstimmen, njuta av skönheten i denna älskade vy och hämta morgonens första snytpapper.

Min morgonrevelj är inte att leka med, och för er som följt mina skriverier vet ni ju redan att R skaffat sig en ''tät'' kvinna. Åtminstone vad bihålor och näsa beträffar. R brukar förundrat tipsa mig om alternativa mer ljudlösa sätt att snyta sig.

Det är lätt för honom att säja som har en rejäl kran med ordentliga skorstenspipor. Mitt näpna lilla ''hedmanska ''utskott är mera piccolalikt och här tarvas både kraft och tålamod för att snyta upp farleden. Konserten bjuder jag på.

Nu har jag varit ute och eldat i den mysiga timrade bastun för att morgontoaletten ska bli lite skönare. Den vanliga morgonduschen på altanen känns kall och hurven en dag som denna. Dessutom har vi ju en gäst att tänka på.

Den årliga gamla fina traditionen att R får en svårflörtad vaxpropp precis till Gautosemestern har följts även detta år. Samma dag vi kom hit slog den till och har trots idogt revaxörande och spolning medelst samtliga tänkbara attiraljer (utom högtryckssprutan) lyckats hålla sig kvar i hörselgången.

Få se om de förbarmar sig över honom på vårdcentralen i Arjeplog idag. Hoppas hoppas. Mina röstresurser börjar svikta.

Litegrann så har det kännts idag, när vi från sol värme och grannväder nu fått lov att krypa in i stugan och äta den första måltiden inomhus. Regn rusk och blåst har hängt från skyarna och först nu ikväll har det lättat något. En båttur med Lena resulterade i en fin öring men inte mer. Vi återvände hem för lite soffliv, tv-tittande och småprat.
Imorgon blir det en resa in till Arjeplog för lite införskaffande av förnödenheter till Robbans flygmaskin. Jag planerar ett besök på ortens fiskebutik.

Det är söndag idag, det är kanske på sin plats med en liten betraktelse över livets mening i en alldeles speciell mening. Just nu kryllar det ju av mening i största allmänhet men jag zoomar här in en liten speciell och kär liten eller förresten ganska stor molekyl som ger livet mening. Det handlar om sockret det kära. Sockret som behövs för att hålla kroppen och hjärnan igång på en lagom nivå. Njutningen, drogen, belöningen, festfixaren, smakförhöjaren framför andra.

Kärt barn har många namn: Sugar, Honey, Sötnos, Sockertopp, Sweetheart etc. Det är intet för intet som sockret fått en betydande plats genom mänsklighetens historia, handlats dyrt med och eftersökts i alla dess former. Tänk bara på Nalle Puh med sin honing, Bamse med sin dunderhonung, ja redan Adam och Eva kunde inte hålla tassarna borta från fruktsockret. Människor och djur har i alla tider sökt det söta för njutning och för överlevnad.

Socker, råsocker, rörsocker, honung, sirap, laktos, fruktos, glykos. I modern tid har man uppfunnit alla de tänkbara sötningsmedel som ska ge gommen vad den vill ha men samtidigt snuva oss på kalorimängden. En god tanke som kanske i längden skonar oss från att fastna med magen i den ihåliga trädstammen på jakt efter honungen, men inte så säkert.
Sockerfritt är ett otyg.

Personligen så vet jag hur viktigt det är med en stabil blodsockernivå. Dels för att jag till arv och ohejdad vana är en gottegris, men även då jag bär ärftliga anlag för diabetes. Fråga R vad som är skillnaden på Gunnel en timme före och en timme efter maten, så kommer han förmodligen att nämna att efter är jag rena solskenet, men före så är det bäst att låsa in brödkaveln för det lättretliga fruntimret.

Utan sött kommer salt - min egen devis. För lågt blodsocker ger risk för emotionellt lågtryck och saltvattnet kan flöda utan synbar orsak.

Sammantaget så vill jag säja till mig själv och mina medmänniskor i dessa semestertider när ballerinakexen upptar alltför stort utrymme i våra kylbagar: Fiska en fisk, tillred med goda grönsaker och lite potatis, unna dig en skiva gott tunnbröd med riktigt smör, tacka livet och känn hur lagom din blodsocker nivå blir.

Till efterrätt - koka ett gott skogskaffe. Ta en gammaldags stenhård sockerbit i munnen och drick kaffet rykande varmt ur en träkåsa. Blunda och lyssna till skogens sus, vattnets brus och känn att detta är livet.

Nu ikväll när R skulle köra upp och hämta oss med motorbåten i Bäverholmen, så fick han en fluga rakt i ögat. När han bad mig inspektera efter hemkomst så ser jag att glaskroppen precis i kanten av iris har blivit en geleläpp med en såraktig krater och ögat ser allmänt svullet ut. Riktigt läskig syn. Efter samtal med doktorn i Arjeplog så fick vi rådet att avvakta tills i morgon, och att komma till sjukstugan om det blir värre tills dess. Nu är han piraten och stoppas isäng för att blunda och vila ögat, så får vi se imorgon. Hädanefter blir det solglasögon på när det ska köras fort med motorbåten.

Kvällens fiskeutflykt var en höjdpunkt så när som på en sak - vi fick ingen fisk att tala om - men för övrigt var allt perfekt. Vädret, vattenståndet, terrängen, utsikten. Allt var optimalt, men vi såg inga fiskar vaka ens och det var en riktig gåta med tanke på de lysande förutsättningarna. En teori var att kanske vattenståndet just nu sjunker för snabbt eller att lufttrycket håller på att sjunka. Kaffekokning över öppen eld, smarriga kycklingtunnbrödrullar och trevligt sällskap - bra ingredienser för en lyckad utflykt. Fisken får vi ta imorgon istället.

Lena och jag ska strax bege oss ut på dagens andra fiskeutflykt. R skjutsar oss med båt upp till Bäverholmen varifrån vi fortsätter till fots upp mot Kattuggleselet. Få se om vi går över hängbron och provar nedre delen av Baddasjokken. Det blåser en lätt östlig vind, växlande molnighet, är ganska varmt och lovande för sländkläckning.

Lena är van flugfiskare. Jag själv velar om jag ska idas ta med flugspöet och hålla på att onnes över allt trassel, eller om jag ska köra med mitt ultralätta och alternera mellan små spinnare och flugkast. I och med att vi ska vandra och fiska många timmar så vill jag bära så lite packning som möjligt.

På utflyktsmenyn står tunnbrödsrullar med grillad kyckling och grönsaker, Jokk dricka - alltså kristallklart vatten samt kaffe i skogspannan som ska kokas över öppen eld. En och annan sockerbit slinker säkert med. Detta komer att bli en häftig upplevelse. Skitfiske på oss!!

Vips har den första semesterveckan redan gått och jag inser att det gäller att ta till vara på dagarna och fylla dem med det som behövs i stället för att fundera för mycket på hur snabbt dagarna går.

Min kloka syster Ellen sa något tänkvärt häromdagen när vi satt och fikade på fjället: Tänk inte att 'tiden går' utan att 'tiden kommer'. Det tyckte jag var en häftig tanke. Man kan i allafall tjuvträna nu när man inte har vardagslivets almanacka ständigt uppslagen utan istället styrs av mat och sovklocka, väder och vind.

Visst är det typiskt att när man vill gå in för att fiska så börjar det blåsa kraftiga västvindar och på sjön går vita gäss. Jag som ville visa Lena hur rödingstimmen patrullerar, vart öringen slår och hur mycket liv det finns under ytan. Vår första fisketur  gav 5 öringar för min del varav 3 sparade och för Lenas 2 tappade. I morgon hoppas vi på mildare vindar så att vi dels kan köra lite på sjön med rapala/släplina och dels kan ge oss av till vattnen ovanför Bäverholmen och stanna ute tills det blir natt. Det blir spännande. Ikväll har vi mest jämfört flugaskarna och pratat arbetsmarknad.

Mamma och Robert tar igen sig

En liten utflykt till handelsboden i Adolfström. http://www.adolfstrom.com/handel/

Mamma Ellen Lage och vi själva myser i solskenet. En minnesvärd dag

Idag har vi ännu en spegelblank och otroligt vacker dag här i Gauto. Så här mysigt kan det vara.

Idag har vi jobbat bra! Husvagnarna är nu flyttade och står på rad intill timmerbastun så det går att planera tomten färdigt. Jag har planterat blommor och gräslök, målat skotergaraget i sotgrått som smälter samman med berghällan och fiskat litegrann. Att kunna duscha helt ostört på terassen i badande solsken är en härlig känsla. På baksidan har vi satt upp ett soltak och där i skuggan under har vi den fina ärvda thailandsmadrassen som vi fått av Sandra. Det ser ut som värsta templet med utsikt mot fjällen. Att sova middag där är en höjdare. Synd att jag inte tog med vår fina present spikmattan så hade vi kunnat ligga där och mjuka upp våra ömmande kroppar. R har smygtofflat till sig och har tagit hit fint grus till viken som annars är full av vassa stenar så snart är det snart badläge. Det lönar sig att se bedjande ut.

Nu fattas bara att jag får upp den fina röda hängmatta som Daniel o Britta köpte på sin resa i Sydamerika. Jag vill ligga och gunga i den med blicken fäst på det blåa vattnet, molntussarna som dansar fram och på den rosa insidan av mina ögonlock. Fattar ni vad underbart vi har det!!

Nu har värmen fått vattenståndet att sjunka dag för dag. Sländkläckning pågår och öringen börjar vakna till liv. I går fick jag två fina från altanen, en vid bryggan och tre i viken längre bort. Fluga, kopparspinnare och en liten vit rapala har varit gångbara hittills. Långedraget har jag inte testat än. Den lilla tysta elmotorn är suverän att glida runt med. Man har händerna fria för att sköta redskapen och ta reda på fisk. Snart kommer min nya fiskarkompis Lena från Fjällorna hit och hälsar på. Jag har flera lovande utflykter i beredskap. Vad skönt att slippa fara själv, när man är lite otriven, men egentligen vill fiska hela sommanätterna igenom!

Nu har så hunit landa i Gauto, solen skiner, det är lika bedövande vackert som vanligt och vi börjar njuta i samma sekund vi öppnar bildörren. Här är det gott att leva! I natt när vi kom så skyndade sig en sjöfågel ut ur viken. Här finns mycket sjöfåglar av alla möjliga sorter.

Med oss i bagaget har vi den fina present vi fick av vännerna Kristina o Mats , Frej o Grim
En stor fin knipholk! Därtill en massa roliga saker på snöre som fanns inuti holken och dessutom framförde de Povels ''Tjo vad det var livat'' och denna dikt som Kristina deklamerade innan den pampiga avtäckningen:

När vårsolen kraftigt har börjat lysa
och skotersurret lagt sig till ro,
Just då snömoset gått över till rännilar
och gubben måst parkera åbäket,
Precis då han slutat slåss mot naturen och fastkörningen är total
när vrålkörningen och svärorden tystnat
när han i rappet börjat konstatera:
kan det vara våren mån tro!

Just när skotermössa börjar klia på flinten
och överstknappen i skjortan knäppts å
Då, lyss till lätet bju, bju, bju
Näsan sträcks mot skyn
bryna rynkas och kindbena skrynklas.
Bak handloven får han en skymt: Jassååå....
Ja ha. Jamen då är det väl dax att parker då!

har du satt på kaffe Gunnel?
Kom ut ska du hör....
Hör du vissle, bju, bju, bju?
Dom är här nu
Sommargrannarna våra här i Gauto.
Du vet de dären som aldrig verkar ge upp
fast huset deras är eländigt och aldrig står sig år för år.

Men i år du Gunnel, ska vi ge dem ett handtag
Nu ska dom få en bostad som även skull dug åt kungen.
Du ska känn dig stolt du gullet mitt
medan du purra fram med elmotorn på Gautosjön
och skedraget blänk i sommarsolen.
Familjegrannars verkar ska ha det gott i år.


Som sagt - vi tackar för denna fina present och ska se till att den kommer upp!!

Provar att lägga in en fin bild av kvällens fångst, tre saftiga öringar och flera som nafsade. Det verkar lovande inför helgens fiske med min nya fiskarkompis Lena som kommer hit.

Denna bild hör som sagt inte till semesterrapporteringen men råkade komma med.

Nu har jag kommit på att det är när jag använder Roberts snabba dator som jag inte kan lägga in bilder i bloggen. Den accepterar inta att bilderna heter .JPG utan godtar enbart .jpg Tyvärr tappade jag både fart och lust på grund av detta när jag skulle färdigställa festrapporteringen för min gammdator är mer än måttligt seg och internetuppkopplingen inte precis världens snabbaste, men nu vet jag i allafall vad det beror på. Om någon läsare vet hur man kan ändra inställningar för sådant så hör gärna av er.

Nu blåser det kyliga vindar här efter underbar dag med öring från altanen och powernap under bar himmel, så nu passar jag på att lägga in några inlägg från vår 110-årsfest. Vi har fått bilder från mångas kameror, bland annat en massa mingelbilder som är hur fina som helst. Nu ska jag först prioritera en del roliga uppträdanden, tal och sådant som vi uppskattade stort. Håll till godo

 

Kommer de närmaste veckorna att bjuda på en och annan bloggrepris från tidigare år. Denna skrev jag strax efter hemkomst från New York 2009.

Manhattan och Gauto - Två icke jämförbara motpoler kan tyckas, men vid närmare reflektion så finns även många likheter! Invånarantalet är förstås högst  i Gauto, ja om man räknar myggen och rödingen förstås. Vi är på båda ställena omgivna av majestätiska formationer. Glasfasadernas glitter kontra den spegelblanka sjön. Hisnande djup när man tittar ned mellan skyskraporna eller ned över vimlet av röding och öring i de kristallklara djupa vattnen. Myllret av människor eller mygg.

Jag minns när vi satt uppe i restaurangen på Rockefeller Center och betalade muchos för något att dricka. Här har man en strålande utsikt och den medhava gratis saften/kaffetermosen bjuder på härlig förfriskning inför vandringar i denna underbara fjällvärld. Hissar har vi förstås inte här, men väl helikopter eller snöskoter kan man nyttja för resan upp. Ned kommer man ju alltid som bekant.

På vårt eget matställe på soldäcket har vi råd att äta ute varje dag, med både strålande utsikt och utmärkt service. (fråga Robban) Fisken vi ska äta får vi beskåda först - inte från något litet akvarium utan vi kollar bara över altanräcket så har vi de feta fiskarna alldeles nedanför. Lyx kallas det visst!! Naturens skafferi tillhandahåller ständigt färska primörer.

På Manhattan gick folk omkring i storstövlen likväl som här. Diverse kreationer av mygghattar och kepsar syns överallt här. Flygplan landar på Hudsonfloden likväl som här på Mittisjön. På terroristfronten har vi ju myggen att kontra med. När det gäller Wall street ...... hmmmm, de värdepapper som står högst i kurs här på utedasset är definitivt Edet, Serla och andra toapappersfabrikanter. En uppstickare är Pampers våtservetter.

Bland märkeskläderna syns vintage Helly-Hansen och chict slitna Fjällrävenplagg. Övriga märken är mest efter mygg och knortbett. Precis som på Manhattan bär folk solglasögon vare sig det behövs eller inte. Hög solskyddsfaktor är given.

Botox har vi inte hört talas om här men väl Plastic padding. Silvertejp är som alltid gångbart och en smal remsa från tinningen bak upp under hårfästet som sträcks lite innan det fästs på andra sidan kan göra underverk med såväl kråksparkar som säckande ögonlock.

Bejublade shower syns emellanåt även här, som t ex när R invigde myggracketen endast  iförd  fransiga kortkallingar och for som ett härvelkors uppflugen på möbler och längs väggar vilt viftandes. Från mitt perspektiv - liggande strax under var applådåskorna givna när det visade sig att inga batterier fanns i myggracketen. Ridå......

Här ...mitt i världens epicentrum