Det är inte det lättaste att komma sig i säng i vettig tid om kvällarna. Vi är riktiga nattugglor och kommer sällan isäng före midnatt. Vi behöver mera sömn. Härmed ska jag börja lägga mig en timme tidigare på vardagarna. Ännu ett led i min hälsosatsning. Godnatt gott folk!

1cm åt pipsvängen. Tillbakagången har börjat och hädanefter kommer jag att krympa successivt. Osteoporosen kommer att skörda millimeter för millimeter. Tur att man har sina modiga 155cm att ta av:)

Det får bli en av de planerade strategierna i vårt nya kosthållningsprogram. Robban är härmed utsedd till att vara en "handlingens man" vilket borde passa honom utmärkt. Veckohandling ska det bli!

Han är ännu inte informerad om sakernas tillstånd, men jag tror att han lydigt och fint kommer att inrätta sig i denna nyordning för att hjälpa oss båda två på traven till ett sundare liv.

Veckohandling med lista skriven under mätta förhållanden kanske minimerar risken för "medslunkna" bilpåsar, ostkakor och annat smaskens vilket annars lätt hamnar i korgen när undertecknad handlar om vardagarna lite lätt småhungrig sådär på väg hem från jobbet. Livsfarligt för godisgrisar med dålig karaktär.

Här kanske GPS:en kommer väl till pass och man får skriva in koordinaterna för knäckebröd och wokgrönsaker för att Robban ska hitta i butiken. Handlingslistan ska nu alltid skrivas i turordning efter hur sakerna är placerade. Detta är direkta order från R . Gps eller hårdträning kommer förhoppningsvis att minska frekvensen och behovet av guidande telefonsamtal för att hitta mjölk och bröd.

Seriöst så tror jag på detta. R blir delaktig i projektet och jag håller mig borta från frestelserna. Mera fisk och grönsaker i maggen och mindre snask och sånt.

Dagens eklut handlar om hälsokontrollen som gav både ris och ros. Resultatet skulle redovisas i form av en stjärna som optimalt kunde ha fem fina uddar.  Min blev relativt osymmetrisk. Det var inte så värst bra.

Jag kunde stoltsera med fint blodtryck och bra sockervärden men fick bakläxa på kost, motion och litegrann på blodfetter. Det var nyttigt att få BMI och midjemått svart på vitt. Den här trenden måste brytas och det nu! Men hur??

Det tänks en del.....

Snart på väg till hälsokontrollen. En stilla bön om att sockervärdena är normala. Jag har diabetiker att brås på och är ju svag för sötsaker så risken finns att kroppen nu börjar säga ifrån. Det blir en svår karaktärsutmaning.

Ingen som inte brottats med sötsugsdjävulen kan uttala sig om detta i tvärsäkra ordalag och hur jag ska hitta ett sätt att avstå från farligheterna det övergår mitt förstånd, men på något sätt måste jag bara försöka.

Kanske man skulle våga sig på en utmaning. Finns det någon eller några som skulle ha lust att haka på ett försök att avstå från det söta, försöka bryta vanans makt, bli piggare och säja morsning och goodbye till några malplacerade kilon?

Hur i fridens dagar det ska gå till vet jag inte än, men förslag emottages tacksamt.

En av mina "äldsta " vänner  fyller 50 år idag. Vi lärde känna varandra för 40 år sedan och har hållit kontakten, följt varandras öden och äventyr  genom livet och träffats emellanåt - alltid med en god känsla av  bestående vänskap.

Idag vill jag gratulera dig, önska dig hälsa, lycka, välgång och ett långt härligt liv. Dessutom hoppas jag förstås att du har fått  tårta och många presenter på din högtidsdag Ann-Kathrin

Vi ses min vän.

Jag läser just nu boken "Frontallobsdemens, den förbryllande sjukdomen" och får mig till livs lite intressanta fakta. Jag citerar här ur boken:

"Bolero" av tonsättaren Maurice Ravel beskrivs i Sohlmans musiklexikon som ett "melodiskt, malande,monotont musikstycke". Under de tio minuter den varar upprepas samma rytmiska melodi i moll hela tiden. Tonarten byts endast en gång på slutet. Hela tiden ökar styrkan vilket understryker det suggestiva, på samma sätt som upprepningen av begynnelsebokstaven "m" i Sohlmans lexikon. Vid tidpunkten för denna komposition hade Ravel börjat få symtom från primär progressiv afasi, en form av frontallobsdemens. Slut citat.

Intressant att läsa tycker jag

Gröt är bra för små och stora barn

Sitter och fyller i hälsoenkäten inför morgondagens hälsokontroll. Har nu fastat i hela 2 timmar och 26 minuter, men ska festa loss på ett glas kallvatten innan sängdax

Bävar inför eventuella nya toppnoteringar på blodsocker, blodfetter, blodtryck och BMI. Jag antar att det hänt en hel del sedan förra vändan för 10 år sedan. Oj vad man ska ha varit smärt vigulant och oförstörd då.

R visade mig en kallkälla där vattnet alltid rinner friskt och klart. Hans pappa Ove ordnade ett rör där för 45 år sedan och nu får vi bortskämda nutidsmänniskor bara hålla fram dunken så får vi med oss det hem. Loka - släng dig i brunnen - eller hur det nu var.....

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.

Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen....pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten - Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.

Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.

På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt i Tjärnberg.  Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!

Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom.

Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.

Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten.  Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp. 

Vi hyrde en båt, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag - två hängivna fiskare i samma båt.

Måste få bjuda på fler bilder från favoritvyn. Så här vackert var det igårkväll. För mig blev det en påminnelse om att bakom molnen lyser faktiskt solen.

Under gårkvällen hanns det med en till fisketur där en fin matröding fick följa med hem och hamna i grytan. Det var en sagolikt vacker kväll, men oj vad snabbt solen sjönk ned bakom fjällen och mörkret föll innan jag hann hem. En signal om att "nu är det kvällen". R har satt upp ljuskablar under taknocken runt stugan så den avtecknade sig så fint mot den mörka bakgrunden.

TV-boxen glömde vi hemma. Skönt! R botaniserade på Blocket efter fina "ställen" att bo på, och jag sov så sött i soffhörnet för vidare transport till sängen. Lååång natt.

Latsidan - så ska vi hädanefter kalla altanen som vetter mot Norgehållet. När det blåser östlig vind - som idag så blir det lä, skönt och varmt  och inbjuder till en powernap i solens sken. Så även idag, denna sommarens kanske sista varma dag. Sol, glittrande vatten och en skön sovkompis är faktorer som gör en utomhusnap alldeles alldeles underbar. Vore jag nu inte bara så småvresig som jag ju blir av att sova på dagen så skulle inga moln finnas på vår himmel. Bäst att jag håller mig lite för mig själv tills jag vaknat ordentligt.

En skön skogspromenad, lite färska blåbär och en skvätt grädde har lagt grunden för dagens middag. men vi kan ju inte äta öring igen???? Eller kan vi det.

Mamma berättade  en fin liten historia om hur hon för 80 år sedan besökte sin morfar i Blattnicksele. Han vara ansvarig för byns kraftförsörjning och mamma fick av honom en stor fin glödlampa.

En sådan skatt hade hon aldrig tidigare ägt och lyckan var stor. Glaset blänkte klart och rent som kristall eller diamant. Andäktigt bar hon den med sig hem till Lycksaberg.

Dessvärre råkade hon krascha den ganska snart och hon berättade för mig om hur otroligt sorgligt och eländigt det var att hennes fina morfarsskatt blev förstörd.

Fin liten historia eller hur. Speciellt nu när vi står inför de anskrämligt fula lågenergilampornas tidevarv.

Lånad skönhet. En bild ur ett av Robbans gamla album från en fisketur i Norge. Visst är det sanslöst vackert! Jag vill åka dit!

Om du vill gästblogga eller visa en riktigt fin bild ur ditt album  så lägger jag gärna upp den här i min blogg. Det skulle vara kul med lite bilder från världens olika hörn. Skicka bilden eller ditt gästblogginlägg till gunnel_f@hotmail.com

Hemma hos Mamma  är det nästan altid skördetid. På arbetsbänken står papplådan med teblad från svartvinbärsbusken på tork. Mamma har gjort sitt eget te i många år. Ibland  blandat med goda tesorter som vi barn köper i stan.

I trädgården står potatisblasten hög och grön. Snart kommer nattfrosten och gör sitt.

All blomsterprakt kring huset hinner inte slå ut och blomma hela säsongen. Den mäktiga Änglatrumpetens blommor är precis i knoppning lagom till nattfrosttiden. Sommaren är för kort i Vindelgransele. Det gäller att bevara den på bild så man har något att fröjda sig över när dagarna blir kortare och det börjar mörkna.

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har alltid tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran som finns utplacerade i och runt hennes hem i små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn ,vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig - genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö,Beijing, Jordanien,Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkurkan i Kristineberg, Mainau, Gauto förstås, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller  sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon

För nästan 30 år sedan skrev jag denna sång här tillägnad just den här platsen.

I min vrå av världen står tiden still

och allting andas en ljuvlig harmoni

Men tystnaden skrämmer mig inte

Där lever jag i fullkomlighet

och oron - oron når inte ditin.

Mitt hjärtas trädgård

där sällhetens frukter finns att plocka

du är min plats på jorden

Och aldrig någonsin,

nej aldrig någonsin

Kan någon ta dig ifrån mig.

Bron som går över vattnet -

min symbol för trygghet,

slutar där regnbågen tar vid.

Där bortom finns världen

dit jag en gång längtade,

men som jag nu söker

min tillflykt ifrån - tillbaka till mig själv.

När orons skuggor målar mönster i mitt bröst

återvänder jag,

Min kärlek till dig ska alltid leva.

Ja även bortom tid och rum.

Min kärlek till dig ska alltid leva.

Världens finaste lilla 86-åring med sitt nya strandfynd - en träbit

Vi tog en liten promenad, Mamma och jag ned till älven, och än en gång fann jag mig blicka ut över den vy som är "min". Den lilla sträcka av älven som man kan överblicka från Flakabäreörn - det är min barndoms fiskevatten, selet där pappa och jag, farfar och jag kunde sitta i timtals och nöta på med utterbrädan.

Middagsberget, Fäbolia, bron över Vindelälven, Lappvallheden, Holmen. Jag kan än idag känna igen varje liten krusning, sten, eller ström där harren ska stå. Men det är länge sedan nu. Ett stänk av vemod far genom mitt bröst. Denna vackra plats töms på liv och människor. Det är så synd.

En bild tagen rakt in i mammas gamla trotjänare - Vinbärsbusken. Det är omöjligt att ens försöka föreställa sig hur mång glas saft och goda efterrätter som kommit från denna buske  under hennes livstid.

Än har hon inte satt sin sista potatis....Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  - i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk - alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill det bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla 86-åriga mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

Har ni sett en vackrare fisk än den här höstfärgade prickiga öringen. Man får nästan en tår i ögat.

R ville vara lite snäll idag när jag är så eländig och förbarmade sig och följde med på en liten tur med båten ovanför strömmen där det är lite vanskligt att färdas ensam i båt och samtidigt fiska.

Minst två till lika fina visade upp sig men återvände till djupet efter en stunds drillning på en liten grönblå Rapala.  

Något är inte riktigt som det ska. Det har varit svårt att hålla tankebanorna klara, att koncentrera sig, planera och få ett sammanhang i tanken senaste veckan. Huvudet känns mosigt och kroppen likaså, speciellt min vänster arm o ben. Stressen  över att allt inte går som på räls bränner i ryggraden. Det är frustrerande och en aning oroande. Man vill ju att allt ska rulla på i sin vanliga lunk.

I och för sig nyttigt att få känna på en liknande känsla som det måste vara i början av en demensutveckling. Det borde få mig att lättare förstå och leva mig in i känslan när hjärnkapaciteten börjar svikta, men om jag inte lyckas "vila i mig i form" denna helg, så får det nog bli ett besök hos farbror/tant doktorn. Jag ska på 50årskontroll till veckan i vilket fall som helst.

I dag har jag tagit ledigt, vi har landat i Gauto och här finns inga måsten just nu. Grå suddiga bomullsmoln  ligger lågt och kamouflerar fjällvärlden till oigenkännlighet, det blåser lätt och här i soffhörnet känns varmt och trivsamt.

Jag ska försöka mig på att "bara vara", fokusera på att vara här och nu. Hitta någon liten energidepå i själens gömslen, försöka tanka upp den. Kanske elda, skriva lite, fiska och vara ute i naturen om vädret och kroppen tillåter.

Kanske man lätt glömmer bort sig själv i alla omsorger om andra? Till dig som arbetar i vård och omsorg eller skola och har ett jobb där du ständigt ger av dig själv till andra - till dig och till mig själv vill jag rikta en omtanke och uppmuntra till att unna sig egen tid, påfyllande aktiviteter, kärlek och värme. Vi måste vara rädda om oss själva för att vi ska orka vara rädda om varandra.

Tänk att läsaren Nina i Norge skänker sin ryska docka till mig! Det är helt otroligt snällt och generöst av henne. Den är nu på väg till Sörfors i ett brev och kommer förhoppningsvis fram hel och kry - om inte tullen dissekerar sönder den i 5 små gummor förstås. Stort tack till dig Nina för dockan och för besväret att posta den till mig! Nu är föreläsningshösten räddad.

Med ens luktar det höst ute. Träden börjar försiktigt skifta i gult och orange. Naturen doftar av svamp och våt mylla. Det är skördetid.

En doft av vemod påminner om att sommaren är över för denna gång, att livet går vidare, att det är dags att ta nya tag.

Värmeljusen kommer fram, rönnbären lyser, inne är det tryggt och varmt. Lycka kan vara att tända en sprakande varm brasa som sprider sitt kärleksfulla guldsken över ond och god.

21/9 kl 18.30 i Ordenssalen på Ryttmästaren, Stadshusområdet är du välkommen att lyssna på Tankeväckaren - min föreläsning om Levnadsberättelsens betydelse i äldreomsorgen och då främst ur ett demensperspektiv.

Den är en av alla de olika aktiviteter som kommer att gå av stapeln under "Hållbarhetsveckan" och är en öppen föreläsning.

Varmt välkommen!

En sådan här stark och kraftfull fot skulle man ha haft en dag som denna.

Har följt debatten om maten i äldreomsorgen med visst intresse, och samtidigt reflekterat över mina egna matvanor idag och hur jag föreställer mej att jag kommer att vilja ha det på ålderns höst.

När jag blundar och försöker visualisera detta, framträder på min näthinna bilden av en liten äldre dam i snygg fotsid rökrock och fårskinnstofflor som ligger skönt tillbakalutad på en pösig divan, med en riktigt god bok, zappande med fjärrkontrollen till tv:n och med en Paradis chokladask framför sej (på äldre dar FÅR man ta från det undre lagret).

På ett runt bord med fotsid duk, bekvämt inom räckhåll ser jag hennes laptop, en kaffetermos och något fräscht och läskande att dricka samt tv-bilagan och dagstidningen intill.

I en liten sammetsask döljer sig den oumbärliga pincetten, tandpetarna och en hämtmeny i fickformat från pizzerian runt hörnet. Nu och då plingar det till i Skypen där släkt och vänner hör av sej och vinkar från webcamen.

Under armstödet ligger en halväten påse Riesen - kraftig chokladkola som hon gömmer för sina barn, så de inte ska banna henne för att hon äventyrar sitt dyra porslinsgarnityr.

I den av personalen vältummade "levnadsberättelsen" står de flesta av mina personliga önskemål, och så även mina kostönskemål.

Där kan man tydligt utläsa att ingen broccoli är välkommen över min tröskel och än mindre över mina läppar. Att jag föredrar skumtomtar och kokosprickar framför kåldolmar och att en nyligen fångad och smörstekt harr alltid får mina smaklökar att jubla, tillika den gula mjälla mandelpotatisen som växt i den sandiga Vindelgranselska myllan.

Där beskrivs vad som av mej uppfattas som julmat och framför allt: att jag innerligen för tid och evighet undanber mej rumsvarma tetror med kemisk näringsdryck vars enda syfte är att skapa en illusion av bruten nattfasta. Dessa har ofta stått framme i två dygn - öppnade.

Provsmaka om ni inte tror mej! Sällan har så dyra droppar smakat så avslaget och gett så lite effekt. Där på bordet ligger istället dietisten Magnus smaskiga recept på hemgjord sängfösare som kryllar av vitaminer och helt saknar E311.  Den serveras kylskåpskall i ett fint litet glas.

Jag kommer troligen att föredra att inta de flesta måltiderna i mitt eget rum, då jag är något av en ensamvarg, men uppskattar att alltid tillfrågas vilket jag föredrar just för dagen. Mitt rum är min borg!

När R kommer på besök vill jag använda mina fina fotglas och hoppas att han har med sej något extra romantiskt, gott och lättuggat... (ostron känns lite "passerat "- förstå mej rätt)

Då vill jag vara nyduschad - lukta gott under rökrocken och få min privata skylt - STÖR EJ - upphängd på dörren

Nu håller den här ärvda laptopen på att kajka ihop totalt. Det blir till att hålla utkik efter en ny, egen,  som är lätt, tyst och helst snygg!  Visst verkar priserna vara på väg ned?

Sörforsvägen är ett kapitel för sig nu. Visserligen börjar man ana slutet på det utdragna vägarbetet och vi ser fram emot en nyasfalterad vägbana, men det är väääldigt knottrigt nu....Speciellt som övningskörning pågår med sonen i hans lilla röda bil.

Från att sommartiden uppvisat lugna gator och vägar tills nu den här veckan när stora trafikhetsen återvänt är det en himmelsvid skillnad. Jag längtar redan efter den "sakta maken" igen.

Min allra allra minsta ryska gumma försvann olyckligt  under mystiska omständigheter i våras när jag var i Vännäs och föreläste med "Tankeväckaren".

Den lilla minsta gumman - som i min föreläsning ska symbolisera den allra allra minsta , mest sårbara människan som vi alla har inom oss, är viktig, och precis som i verkligheten så får den INTE "komma bort" i hanteringen.

Har du en pytteliten rysk gumma över, eller har du en hel rysk docka  som bara står och samlar damm så skulle jag bli hemskt tacksam om du kunde tänka dig att skänka eller sälja den till mig. Maila gunnel_f@hotmail.com

Ungefär så känns det ju alltid av någon mystisk anledning när man kommer med sin lilla rishög på bilbesiktningen denna yttersta domens dag en gång per år.

När mister blåbyxa - ställets Sankte Per -  spänner ögonen i ett litet konflikträdd fruntimmer så är det bara att anropa högre makter, fru fortuna eller aventuella andra övernaturliga makter och hoppas på nåd.

Visst är de här herrarna mer svårflörtade nuförtiden? Och visst verkar det som om att de utvecklat en kraftig tolerans mot korta kjolar, viftande ögonfransar, menlösa våp och andra tjuvknep som en gång i världen möjligen kunde vara gångbara och fick våra män att utse oss fruar till offer på bilbesiktningsaltaret .

Såhär några månader inne på livets andra halvlek är det nog så att chansen istället ökar om man har låååånga kjolar.

Nu har i allafall övningskörningsbilen gått genom ekluten och mot alla odds klarat sig utan vare sig ettor eller tvåor ( frånsett att bilen dog direkt efter inkörning i hallen.) Batteriet hade tydligen en nära-döden-upplevelse och presterade endast ett par små fjuttiga dödsryckningar när jag skulle krusa eländet med startnyckeln. Tur att de hade starthjälpsdoningar på plats.

Ett par "bra att veta" var förstås bra att veta och den unge blivande bilföraren får nu roa sig med att träna på att byta en trasig damask.

Nu är eländet försäkrat och det återstår bara att ställa på den vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. På registreringsbeviset behagade behörighetskoden saknas. Det får tydligen aldrig vara enkelt....

Fast det var inte riktigt rätt. Inte en magnecyl i sikte, men väl Omega 3, Rosenrot och Mitt val kvinna. Jag brukar inte äta vitaminer men har fått stränga direktiv av vännen och sjuksköterskan Annika som tycker att jag ska ta en kur så här i början av hösten.

Lydig som jag ju är så gapar jag och sväljer. R får en släng av sleven av bara farten av samma mix . Minus "Mitt val kvinna" förstås. Jag vill ju inte behöva börja slåss  med honom på höstrean:)

Fick mail från Norge och gränstrakterna mellan Thailand och Burma från 2 läsare Nina och Bengt. SÅ kul att ni hörde av er. Det skulle vara kul att få ännu fler hälsningar från dig som läser Vk från något litet hörn av världen

Vilken hållning ska man inta?

Det här med arbetsglädje är ett kapitel för sig. Hur ofta slår man upp sina ljusblå med ett stort leende på läpparna inför tanken att jobba? Inte särskilt ofta va? Inte ens om man har ett toppenkul och viktigt jobb.

Ofta känns kudden som skönast och sällskapet som trevligast just när klockeländet drar igång och riktar sina blästrande ljudkaskader just mot den lilla mjuka drömmande trumhinna som råkar vara vänd mott nattygsbordet. Terror är ordet.

Hos oss ställer jag frågan: Du eller jag? Svaret är alltid detsamma: Du först.

Det gäller då att snabbt innan tanken falnar kasta sina lurviga över sängkanten och med medelålderns tilltagande stelhet i sin lekamen stappla till det lilla huset med hjärta på dörren. Först i duschen öppnar jag ögonen.

Arbetsglädjen brukar sällan ge sig tillkänna förrän efter morgonkaffet och ofta då efter en revelj av kollegors eller familjemedlemmars glada röster och härliga skratt. SÅ mycket påverkar omgivningen vilken tonart som dagen kommer att gå i.

Ledsna sura eller suckande kollegor smittar värre än den aggressivaste svininfluensa. Surgubbar i trafiken likaså. Med andra ord så är det viktigt att ta sig en funderare över vilken inverkan jag själv har hos den jag möter. Tänk vilken makt vi har över varandra. Uttrycket: "Make my day" syftar nog på just detta.

Detta charmiga foto ur kvinnoboken gällande temat "simning" gav utrymme för en del vändande vridande och funderingar vad bilden egentligen föreställer. Uppenbarligen visar den en eller flera simmande kvinnor. Tänkt som avskräckande exempel eller inspiration?! Vad tror du?

Gå!

Riktar en sträng uppmaning till mig själv, men har genast ett par tre smarta argument till hands för att skjuta upp vandrandet: Ska bara koka saften färdigt först....Ska bara laga middag först.....Ska bara städa undan lite först....Ja ni känner kanske igen harangerna? Man låter som rena rama Alfons Åberg med sitt "ska bara"

Blir aningen men bara aningen mer motiverad när jag ser denna hurtfriska bild ur "Kvinnas bok"

Direkt från prinsesskalaset kom Jazmine och Tindra hit till surströmmingsmiddag hos oss. Om sanningen ska fram så fuskade tjejerna lite och åt köttfärssås i stället.

Titta vilken fin gammal voffsing jag hittade på gårdagens loppis. Jag föll för den trofasta blick han gav mig. En sån här hund är lagom svårskött för mig. Ett nytt snöre behövs, annars är bara att ge sig ut på promenad.

Ett av dagen auktionsfynd. Jag vet att den skall användas vid tunnbrödsbakning, men vad kallas den?

Köpte "Första läseboken" från 1934. Som vanligt föll jag pladask för en gammal tummad gulnad bok. Den hade en gång ägts av Ann Märta Höglund, Fröån, Björnänge. Namnet står skrivet med sirlig vacker bläckskrift.

Till min stora glädje står det skrivet: Mor ror - vilket verkar ganska modernt . Det står till och med : O hur mor ror!

I den här boken ser Far en fin-fin fyr.

Jag känner att jag gillar detta. Det är bättre än: Far ror. Mor är en orm......eller hur det nu var

Loppisfynd. Fin fastän den är målad.

Kommer just åter efter en riktigt trevlig auktion i Överboda. Åkte dit med för lite kontanter i pluskan. Där fanns den allra trevligaste gamla gjutjärnskamin som både jag och vännen Annika blev kära i. Tyvärr ropades den in av en stålman med tjock plånbok .

Nyss hemkommen med lite tunnbrödsbakarattiraljer, en grön pianomatta och lite annat smått och gott får jag börja fundera vart dessa ska få plats.

R har hämtat mina beställda Vindelnbär i stan så nu finns det både röda och svarta vinbär att ta hand om innan vårt surströmmingsfrämmande anländer

En "never ending" ström av smutskläder passerar tvättmaskin, klädsträck och flinka fingrar som hänger, plockar ned, viker, bär och fördelar.

Är det inte lite  överkurs på tvättambitionerna i vårt land? Många gånger tvättar man plagg man använt bara en gång.

Underkläder och strumpor är väl en sak, men annat borde man kanske ta sig en funderare över om man skulle ta och använda igen för att spara både en aning miljö och möda.

Min vän tvättmaskinen står så diskret och vit, gapar och sväljer vad än jag proppar den full med. Jämfört med den på bilden så är min rena rama skönheten:)

Häromdagen fick jag ett tänkvärt mail från en sjuksköterskekollega i anslutning till mitt blogginlägg-"Vilken effekt har du". Jag väljer att dela det även med er läsare. Berättelsen om Kalle.

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid
på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
"Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?'

Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'

Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.
'Det är det', svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.

Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.

Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.   

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast.  Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.

Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle. 'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.

'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag

Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.

Vad gjorde du då?', frågade jag.

Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.

Hon frågade om jag var allergisk mot något.

Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.   

Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften".

Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.



Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.



Nu har du två valmöjligheter:

1. Radera detta

2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.


Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

Subject: När det känns för j-ligt, tänk så här.....

Jag är tacksam...... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor  som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.

... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd  i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga aprilmorgonsnatt hörs ljudet av den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.

Gryningsljuset börjar försiktikt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Jag kan konstatera att det är mörkt i alla fönster där jag sitter på min stol vid köksfönstet. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma blårutiga mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.

Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna  bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.

För en sekund möts våra blickar, först häpet generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna. Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning.

Vi har alla liknande mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte så unika som vi ibland kan tro. Vi är alla människor på samma jord och som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.

Apropå hemkokt sylt!

Ja ett nytt kastspö alltså! Bröt av toppen på mitt teleskopspö idag - det som jag fiskar lax och havsöring med. Usch! Som kompensation kom jag hem med lite andra små skatter som t ex en påse lingon, och lite guldgula kantareller. Som grädde på moset ett par dl hallon till efterrätten. Vilka rikedomar det finns i naturen! Dessutom är jag blå om fingrar och mun efter lite blåbärsmumsande under resans gång.

Nu ska det smaka bra med en kreolsk gryta med gott ris och sallad därtill!

I såfall vill jag förstås gärna veta vart;) Svampställen är väl som bärställen - de är man rädd om och håller gärna lite hemliga. Nåväl, nu beger jag mig ut i terrängen på jakt efter Kantarell, Smörsopp och Karl-Johan. De enda sorter som jag är bergsäker på.

Wish me luck!

Vips kommer två små prinsessor invirvlande på överraskningsbesök- R:s son Johan tittar in och vilken tur att det finns nykokt rabarbersoppa och mackor denna sommarens kanske sista ljumma dag.

Idag och imorgon 11-15. Snart bär det av. Kanske vi ses?

Vaknade 1-2-3 gg innan jag beslutade mig för att stiga upp. Känslan efter nattens dröm satt kvar - en god sådan. Jag drömmer sällan nuförtiden, kanske beroende på att jag sover gott, men aningen för korta nätter  och alltid stiger upp vid första uppvaknandet.

Inatt har jag i allafall varit på dröm-kalas med mina syskon, kusiner och släktingar från Vindelgransele. Vi var många, och alla hade sina respektive med sig. Det kom hela tiden fler och vi förlängde borden allteftersom och dukade med fina dukar. Jag kände inte igen lokalen men det kändes som hemma. Fikat var jättegott och det kändes som om mamma och faster hade överträffat sig själva i småbrödsortsbakandet.

Så småningom kom även grannar dit. Alla var på strålande humör, lättsamt småprat och mycket skratt och glädje. En person hade dock genom missförstånd blivit förbisedd i inbjudan vilket blev en trist passus i historien men det redde ut sig till slut. Det handlade inte om någon fest eller bröllop utan ett vanligt gofika.

Så till mina syskon kusiner med resp: Det var trevligt att träffa er. Ni såg alla glada friska och välmående ut. Hoppas att det är så i den vakna världen med, denna fina augustilördag. Trevlig helg till er alla!

Det känns kul men lite overkligt att det finns personer lite varstans i världen som läser det jag skriver. Det skulle vara himla kul om någon gav sig tillkänna med en liten rapport från något annat av världens hörn! Kanske du vill vara min bloggkorre? Tillfällig eller återkommande? Om du vill berätta något, ge en lägesrapport eller bara säja Hej Sverige! så maila mig på gunnel_f@hotmail.com eller skriv  en rad i kommentarsfältet:

En sen nostalgifilm The Blues Brothers får det att rycka lite i benen. Vilken bra musik!!

Idag gav min kära vän och kollega Annica mig en tablett Rosenrot. Hon tyckte att jag behövde få en extra skjuts med energi och kraft. Lätt skeptisk svalde jag till sist lydigt den oansenliga lilla bruna tabletten.

 Inbillning eller ej, men fram på eftermiddagen började jag känna mig ovanligt livfull och pigg..... Så till den milda grad att  R såg lätt oroad ut efter välkomstkramen, och spanade  diskret efter nödutgångarna. Jag tror att han skulle behöva få ett piller eller två för att komma i fas.

Nu powernapar han i soffans djup innan han ska ut och fredagsmysa med den nya styrpulpeten som skall monteras i silverbåten. Få se hur länge effekten sitter i

Är man mallig eller är man??? Vill passa på att slå ett slag för min skönsjungande svärdotter Britta, min son Daniel och deras glada gäng som spelar och sjunger så fort de kommer åt. Ska du till Stockholm? Varför inte passa på att gå och lyssna på Engelen eller i Kungsan. Här kommer några små smakprov.

http://www.myspace.com/jossesamalia

Ännu en bild ur Kvinnans bok. Ser ni vad som fattas? Inte är det undra på att det har tagit sin runda tid för kvinnor att göra  den"saken" gällande, och för män att bege sig ut på safari i skymningslandet.

Om du till äventyrs tycker att bilden ser helt korrekt ut så kommer här en ledtråd: Det är ju självaste "pricken över i:et" som är borta. Vilken miss!!

Varsågoda, ännu en bild ur verkligheten för sisådär 40-50 år sedan.

Isabertil, Burrabell, Bellabulle och Bellanotte - Kärt barn har många namn. För 22 år sedan 21/8 föddes du vår lilla gumma Isabelle på förlossningen här i Umeå.

 Det hade varit en varm fin sommar och de senaste dagarna hade vi tillbringat vid utomhuspoolen i Obbola.  Vi var precis i färd med att köpa hus på Östteg och flytta närmare stan från vår bostadsrätt på Böleäng. Sandra skulle börja förskolan och Daniel 1:an på Östtegs skola.

En sen augustikväll såg du först dagens ljus. Din pappa hade svarta runda glasögon och mintgrön skjorta, jag hade pufflugg och på förlossningsfilmen ser jag att vi ännu var så unga. Jag var 28 år och din pappa var 30. Du hade mörka ögon och ett gnistrande temperament, men  ganska snart så såg vi att det var en prinsessa vi hade fått och innan vi hann hämta andan så lade du världen för dina fötter med dina guldlockar och viftande ögonfransar.

Den hösten sov du i din lilla barnvagnsinsats i huset på Teg, medans jag och din far rev tapeter, målade, tapetserade  och sakta men säkert försökte göra drömmen verklig om vårt "vita hus" som då ännu var gult. Med jämna mellanrum vaknade du och ville ha bröstet. Vi var ett riktigt litet team du och jag. Jag var barnledig från postkassörsjobbet och din pappa pluggade medicin. På dagarna när Daniel var i skolan och Sandra i förskolan så hade vi det mysigt och lärde känna varandra, gick små promenader med den fina svarta och grå barnvagnen.

Idag är du en vuxen kvinna med stark integritet och egna värderingar. Med dig i bagaget har du summan av  uppväxtens alla fina och mindre bra ingredienser. Jag önskar att du hade varit hemma idag så vi hade fått sjunga för dig, gratta dig på säng. I minnet ser jag en liten flicka med blonda flätor och mjukt nattlinne med rosenknoppar på som yrvaket gnuggar sömnen ur sina långa ögonfransar när vi kommer med bricka och paket.

Minns du dockskåpet? Kommer du ihåg julaftonen när du somnade på den nya gunghästen. Dina små små klackeskor av lack=

Nu är du långt borta i ett annat land. Jag hoppas att du vet att du alltid finns här hemma i mitt hjärta och i mina tankar och omsorger, att du alltid har mig, vad än som händer.  Jag ser fram emot att få iaktta och följa din vuxenväg, dina livsval och se vad det ska bli av den där gnistrande smarta och temperamentsfulla lilla prinsessan som gjorde entre just idag för 22 år sedan.

Allt gott på din födelsedag min flicka

Mamma

Vad är det  med den här årstiden som gör  att man plötsligt får lust att pyssla hemma, fixa och dona med inredning och vill tända ljus. Är det mörkret som smyger sig på allt tidigare för varje dag? Med mörkret kommer kvällströttheten. Sådärja nu har man slumrat sig igenom en kväll igen. Kanske dags för en liten vitamin?

Så här definieras vanvård i Wikipedia:

Vanvård, innebär misskötsel och misshandel av någon eller något, såsom djur och människor oförmögna att ta hand om sig själva, såsom äldre och barn. Vanvård omfattar både fysiska och psykiska skador.

Vanvård är ett lagbrott och förövaren kan dömas till skadestånd till den drabbade, böter eller fängelse.

Ganska tydligt eller hur?

Det är bra att ämnet kommer i dagen, att vi uppmärksammar när den som inte själv är förmögen att klara sig själv far illa. När dte gäller barn har vi mycket lättare för att  säga stopp, anmäla och stå på oss.

Om vi sätter ett litet barn i en vågskål och en gammal person med demenssjukdom i den andra så kanske det får oss att reflektera. Väger båda lika tungt? Skulle vi acceptera att ett spädbarn fick ligga i fasttorkade blöjor, smutsig eller blodig!! Skulle vi acceptera att en hund satt inlåst i en varm bil i ett par timmar? Ni vet själva svaret.

Vi måste bli bättre på att upptäcka, uppmärksamma och diskutera begreppet. Stå upp för den som inte har möjlighet att själv påkalla hjälp. Värdera alla lika oavsett ålder, kön, hudfärg, eller sjukdom.

Nu är det nog dags att montera upp en kamera i sovgemaket och göra en amatörsömnanalys. Jag har förstått att jag under sömnen har en del hyss för mig, inkluderat andningsuppehåll, snarkning och konstiga sovställningar. Vaknade härom natten av att jag sov liggandes på mage stödjande på armbågarna och med hakan vilande mot pek och långfingertopparna, ögonblicket innan R  stötte i mig och förvånat frågade vad jag höll på med.

Hur jag hade kunnat sova i den ställningen är ett mysterium, men uppenbarligen hade jag legat länge så eftersom fingrarna var helt avdomnade. Tacksam för tips från slott och koja, huskurer mot snarkning och annat......Ja, jag vet...jag behöver genast gå ner...från vågen.

En av de personer som engagerade sig för att rädda Vindelälven var Evert Taube. Det säjs att han skrev "Änglamark" med älven och min hemby Vindelgransele i åtanke. Sant eller ej ska jag låta vara osagt, men det är en fin historia. Här är telegrammet som Evert Taube skrev till Statsminister Tage Erlander i kampen om att rädda vår nationalälv Vindelälven.

...i mina promenadtankar. John Blund flörtar vilt och vill ha omkull mig. Han är på god väg att lyckas. Tjocksockarna, fleecefilten och bästfåtöljen hägrar. Kanske man ska vara lydig mot gammkroppen ändå och ta sig en liten tupplur? Tanken är minst sagt lockande...

I blotta glädjeruset över att slippa laga middag år herrarna i hagen, förlustar jag mig i min ensamhet med ett kokt, ägg en knäckebrödsmacka, en frukt och ett glas mellanmjölk innan det bär av för en kvällspromenad, svampplockning och kanske en firre eller två.

En klick "Kalles" kaviar på ägget får bli min hyllningsmåltid till kungen &co. Mina tankar går till monarken och hans familj som dag ut och dag in trakteras med rådjurssadel, gåslever, tryffel och annan lyxmat som säkert är gott någon enstaka gång men som torde bli tradigt i det långa loppet. Det skulle inte förvåna mig om de sinsemellan hänger sig åt gastronomiska drömseanser om vanlig husmanskost. Om fiskpinnar, korv och om blodpudding.

Jag antar att ikväll har de allra yppersta västerbottenskockarna stärkt sina hattar, vässat knivarna och grävt djupt efter de allra finaste råvarorna med norrländskt ursprung. Får man gissa på ren, murklor, åkerbär, hjortron, mandelpotatis eller västerbottensost i någon form?

Eftersom det har varit tema krig och fred på besöket  skulle jag i stället ha bjudit på ärtsoppa i plastkorv från ICA-apanaget dit det här husets skattebetalare stoppar in pengar varje månad. Ärtsoppa med senap, knäckebröd med ost och iskall mjölk därtill. En riktigt god senap - dock inte skånsk!!  - det är vad jag kallar kunglig spis.

Passerade Brännland nyss. Där på lägdan satt ett stort gäng kråkor ca 30 stycken vanliga grå. Om jag inte minns helt fel från skoltiden så är Kråkan en stannfågel och borde inte vara på väg någonstans alls, och mig veterligt är vi ännu i mitten av augusti, träd och blad är ännu gröna och hösten har inte ens riktigt gjort sin entré.

Jag börjar förstås grunna över orsaken till detta konvent - denna ansamling av kråkor. Varför samlas de, i vilket syfte och vem är "sammankallande"?  Hur går kommunikationen till?

Ja ja...jag begriper att budskapet löd "kra kra" möjligen med någon liten dialektal variation, men vem kunde ana att det kunde tolkas: Kom till den och den lägdan i Brännland kl 16.55 på onsdag.

Ska det bli gruppresa av? Fanns där något extra smaskens att kalasa på? Är det slagfält på gång? Underhållning?

Förhoppningsvis finns det bland mina läsare någon hemlig ornitolog som kan bringa ljus över denna tunga fråga. Tacksam för tips.

Den obligatoriska morgonfiltallriken är framdukad. Denna årstid kan man stoltsera med så lyxiga saker som nykokt blåbärssylt. Jag blir glad bara av att se ned i tallriken och  kostar på mig att leka lite med skeden. Rita lite snurror och vindlingar i allt det vita och blå. Endera dagen får jag hem mina beställda röda och svarta vinbär från Vindeln. Då ska här lagas rårörd och kokt vinbärssaft. Nu fattas bara hallon. Någon som vill sälja?

Lovande rubrik eller hur? Den får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram.

Radioprogrammen Det ska vi fira och Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren.

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna.

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg - Långvåg..... ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sig hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara upp och nervända kineser, sjömän eller fattiga negerbarn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar: Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring mfl.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts "De som skåda upp till Herren" i trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla "möten" - alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger.

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mej fullständigt mörkrädd och ambivalent om man ska skratta, rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom Halvakustisk gitarr, hawaiigitarr och elcittra. Man bänkade sig storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt - ömsom förfasade sig. En sak är säker - tråkigt var det nästan aldrig.

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om knappa förhållanden, umbäranden och framsteg ibland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in.

Idag skäms jag retroaktivt, men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur boken om Djungeldoktorn, fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser, om krokodiler, folkilskna elefanter och rafflande djungeläventyr.

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet" som visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen. De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, om bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sig en livs levande afrikan, som fick turnera i traktens skolor och alltid lämnade de ett svartvitt minnesfoto av missionärsfamiljen. Det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"på fältet.

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sig. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mig kan någon trudelutt på Swahili.

Där - mitt i detta - satt lilla jag och var fast övertygad om att min världsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.
 

Nu hemma efter en trevlig fiskekväll med tjejerna.

Regnet hängde i luften men vi klarade oss från de värsta regnilen. Pessimist-Forsberg hade garderat sig med storstövlen skinnbyxen och fleecejackan. Så här i backspegeln var det riktig överkurs.

Lårmusklerna fick sin beskärda del av backvandring så det blir intressant att se min gångstil i morgon.... "Simeuke" - är bondska och ett uttryck för gällivarehäng och säckrumpa. Skulle tro att det kommer att bli något ditåt.

Kina@ fick en gädda och två aborrar på en silverspinnare men för övrigt var det rätt klent med fiskelyckan. Någon fick en aborre och en liten öring. Jag fick en liten öringrackare som var en hårsmån större än den lilla rapala jag använde. Inget fel på självförtroendet hos den firren inte. Det var inte många prickar som rymdes i bredd där.

Trevligt småprat om fiske och äventyr. Rökt renhjärta, en kaffetår och gemytlig samvaro präglade kvällen. En av sommarens sista ljumma kvällar gick mot sitt slut när det började skymma redan vid 21-tiden.

Få se när det kommer ett reportage i pappers-vk endera dagen om denna Fjällornas fiskekväll.

Nu bär det iväg med fjällorna på fisketur. Håll tummarna!

Nu börjar det att kännas tungt på morgnarna. Ögonlocken är gjorda av bly. Håller på att göra i ordning brev som ska skickas till Cypern idag. Nr 3 fyller snart 22 år. DET är omöjligt att förstå. Är det på riktigt så som gammfolk brukar säja - att livet rusar fortare och fortare för varje år? Snart är det slut på denna sommar. Bäst att ta vara på dagen .....

Sov gott och dröm vackra drömmar....

I morgon kväll ska vi ses vi Fjällor för en gemensam fiskekväll i Umeälven vid Baggböle herrgård. Hoppas nu bara vädret står sig. Känner du nån tjej som är fiskeintresserad och gärna vill ha lite gemenskap för fiskesnack och utflykter - tipsa om oss. http://www.fjallorna.se/

Ju mer jag lär mig om demensvård, desto mer förstår jag hur lite jag vet. En sak står dock allt tydligare fram för mig som vårdare - jag måste förstå och ta ansvar för den effekt jag har.

Tro inte för en sekund att du kan gå till jobbet utan att smitta din omgivning med din känsla. En demenssjuk person är dessutom mycket mer mottaglig för känslouttryck än vad vi friska är.

Tänk dig själv att du kommer in i ett rum, en buss, en butik eller i ett sällskap. Inom loppet av någon sekund har du "scannat" och känt av vad de olika människorna utstrålar. Du kan nästan genast avgöra hur det känns i rummet: Välkomnande, fientligt, stressigt, lättsamt eller tungt?

Någon lyser rött - stopp. Det står skrivet: Nej! Vill inte! Stängt! Någon lyser grönt - signalerar Hej! Javisst! eller Öppet. Någon är svagt lysande - Trött, ointresserad, utmattad, svag eller sjuk.

Man ser olika nyanser av undflyende nedslagna blickar, ignorerande, uttråkande, skeptiska, hånfulla, varma, häpna, tillåtande, glittrande glada, med eller utan glimt. Blixtsnabbt registrerar vi hur vårt inträde i rummet tas emot.

Tänk dig att som demenssjuk komma in i ett dagrum, där andra demenssjuka med olika känslouttryck såsom ångest, förvirring, och ibland aggressivitet, vilset strosar omkring, och dessutom en stressad och kanske högröstad personal som även bär med sig sina privata känslostämningar för dagen.

Det krävs inget geni för att förstå att detta smittar snabbare än blixten. Stafettpinnen är ögonblickligen överlämnad - ångest ger oro som ger ångest, som ger förvirring som ger aggressivitet....etc. Som ett brev på posten.

Någon sneglar lite menande och himlar med ögonen bakom din rygg, tystnar när du kommer in i ett rum, eller tillrättavisar dig. Direkt sätter sig känslan hos dig - av obehag. Du krymper, känner obehag eller blir ledsen. I ett stressigt rum stiger pulsen och man vill iväg eller därifrån. En trist kommentar kan man vara ledsen för i en hel dag.

Från det att du hänger av dej jackan i kapprummet på jobbet, måste du vara medveten om vad du bör förmedla för stämning idag på jobbet. Ta ett djupt andetag mellan olika möten och rum och fundera ständigt på vad "Svea eller Bertil" behöver för slags person just idag, för att kunna komma till sin rätt.

Lättsam och sprallig, eller lugn och metodisk? Moderlig och tröstande, eller konsekvent och tydlig?

Var en kameleont. Den känsla du för tillfället utstrålar, sätter sig som en smäck hos den du ska hjälpa. Jag kan inte gå in och vara mig själv rakt av, det funkar inte här, utan jag måste ständigt anpassa mig på nytt inför varje ny person jag vårdar.

Hokus pokus? Icke sa Nicke! Detta är fakta. Varför skulle demenssjuka vara sämre än oss andra på att uppfatta stämningar? Tvärtom är de ofta som känslomagneter.

Vill du göra ett proffsigt jobb och skapa lugn och harmoni där du går fram? Betänk då ständigt ditt ansiktsuttryck, ditt tonfall och ditt kroppsspråk. Vad vill du förmedla? Kraften är din. Använd dig av dig själv som ett fantastiskt verktyg.

Ditt väderkorn och din lyhörda anpassningsförmåga kan alltid utvecklas. Ja, bara om du själv vill förstås. Vill du inte, så var så säker på att det syns, hörs och känns, och får trista konsekvenser för de människor du är där för, för medarbetare, för stämningen i gruppen och för framtiden.

Ta dig då en funderare på om du är rätt man/kvinna för jobbet. Den lilla utsatta människan som du vårdar förtjänar medveten medmänsklig och motiverad personal. Hon vill ha den omtanke, öppenhet och det medskapande som vi pratar om.

Tro inte för en sekund att du snabbt kan ruscha undan morgonhjälpen, för att snabbt få sitta  ifred och fika, utan att det gör avtryck i stämningen inför eftermiddagen.

Eller att ni kan svischa förbi med städmopparna efter lunch utan att det skapas en oro inför kvällen/natten. Den kommer som ett brev på posten.

Varje personal, under varje arbetspass, påverkar i varje sekund sin omgivning, och bidrar till att skapa ett lugn eller en oro. Dessutom så sitter känslan man skapat i...länge. Ett enda förfluget glatt "hejdå vi ses på måndag" personal emellan, kan vara tillräckligt för att tre små tanter plötsligt börjar packa, ska ta bussen hem eller söka efter mamma.

Jag säjer inte att man kan komma tillrätta med all oro, all vandring, plockighet eller aggressivitet, men man kan komma mycket långt. Det är min fasta övertygelse. Jobba med att skräddarsy ditt förhållningssätt, bli medveten och ödmjuk. Se över dygnets alla timmar. Säj inte att du redan gör allt, eller kan allt och att inget hjälper. Man kan, och måste alltid prova nya vägar. Vi får inte ge upp.

Se individen och fundera: Hur kan vi tillsammans påverka situationen för den här personen? Du har stor betydelse! Sätt dig ned med din arbetsgrupp och reflektera. Hur gör vi hos oss? Tänk så mycket Sobril och Heminevrin vi skulle kunna skrota, och vilken vinst det skulle bli för såväl livskvalitet som samhällsekonomi.

Jag brukar fundera på vad det är för drivkrafter i oss människor som får oss att mobba, frysa ut, ignorera, förminska och härska. Varför är Jantelagen så stark? Varför missunnar vi varandra framgång i så hög utsträckning? Varför kan vi ibland uppleva en bisarr njutning i att vara taskiga, säja elaka eller spydiga saker. Redan som små barn börjar vi. Visst är vi kvinnor värre än männen i detta?

Tyvärr är jag smärtsamt medveten om att jag som barn någon gång deltog i utfrysning av andra barn. Mitt samvete påminner mig ibland - än i denna dag, och jag önskar att jag kunde ha det ogjort.

Är det så outhärdligt att se någon vara glad, lycklig eller till och med stolt? Väcker det egna känslor av frustration och misslyckande eller sorg? Jag tycker att det härligaste som finns är att få dela glädje med någon. Att få sig ett gott skratt, ett värmande ord eller ögonkast är så mycket värt. Livet är väl nog tufft som det är ändå - utan att vi försöker sätta oss på varandra. Vad är det som triggar igång denna destruktivitet?

 Ibland när jag läser mina medbloggares vitt skilda inlägg om livets små eller stora sorg och glädjeämnen fylls jag av glädje, häpnad, av sorg, respekt och någon gång av indignation. Även om de ibland kan ha åsikter som totalt skiljer sig från mina egna så är det bara att respektera. Alla har rätt till sin tro. 

Ibland drar jag på munnen eller suckar igenkännande. Någon enstaka gång kan jag bli upprörd eller trött. Ofta "tankar" jag mentalt av det som någon annan skriver. Varje dag när jag läser blir jag allt mer på det klara med hur många varianter av öden och vägval det finns. Vi är verkligen så små vi människor.

Ibland slutar jag att läsa någon speciell blogg som inte tillför mig något. Jag har ju det fria valet att välja de som tillför mig mest och som finns bara en knapptryckning bort. Ibland ser jag till min häpnad - hos mig eller hos andra - hur det finns återkommande! besökare som enbart verkar drivas av primitiva behov att hitta något att slå ned på. Jag kan förundras över varför man fortsätter att läsa om man nu tycker att det är så uselt, istället för att hitta annat att läsa som tillför något.

Det är så mycket lättare att dra ned någon som står på en stol, än för den som står på stolen att dra upp någon från golvet. Jag ska strax lägga in en repris på mitt inlägg om vilken makt vi har att kunna påverka varandras vardag genom den attityd, det ansiktsuttryck eller språk vi väljer.

Till dig som känner blodet brusa svart när du läser detta - ett boktips: Kai Pollacks - Att välja glädje.

Du kommer att må mycket bättre

Det känns som om det behövs en fin bild för att kropp och själ ska vakna dena kyliga augustimorgon. Håll till godo.

Hemresan har gått genom Norr och Västerbottens inland och kustland. Mycket regn, rusk, mörker och våta vägbanor. Stoppade nöjt in en laddning med gravad öring i kylskåpet. Den skall njutas med andakt endera dagen. Skönt att vara hemma igen! Nu väntar sköna kudden.

Till alla läsare - glada, ledsna, vänliga och syrliga, till nattugglor och till morgontrötta önskar jag en bra vecka. Må solen lysa på oss alla. Gonatt!

 Oj vad frustrerande när man lagt ned tankemöda tid och engagemang på ett blogginlägg och så hänger sig Vk som så ofta nuförtiden. Kan ej ansluta...och så är allt man skrivit borta. Man tappar nästan lusten att fortsätta när detta händer gång på gång. Detta hände mig i morse - igen.

Tur att det var en underbar morgon, spegelblank sjö med glitter och rödingvak som lockade ut mig. Vem vet om det blir någon fler chans denna sommar. Rödingen försåg sig med mask och knaprade friskt och lyckades skickligt undvika att fastna på min krok.

Nu handlar det om packning, städning och en god kycklinggryta som skall inmundigas på altanen i solskenet, innan de  hotande mörka molnen når oss. Det är nästan skönt att vädret blir sämre. Det är lättare att åka då.

Evert Taube slog ett slag för de sista vilda fria älvarna. Som jag skrivit tidigare så har jag Vindelälven i mitt härta av födsel, ohejdad vana och ren skär kärlek. På senare år har jag även fått njuta av ett av Vindelälvens biflöden Laisälven och naturen i Laisdalen.

Med rysning längs ryggraden läser jag om tiden när kampen om Vindelälven pågick. På sidorna 44-48 i detta dokument  http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/vbotten_2_08.pdf      kan du läsa även om Laisdalen, Gauto och Adolfström i ett fint reportage av Gösta Laestander.

Nu har klockan passerat midnatt och Nationalälvens dag är över. Men för oss är varje dag en slags hyllning och en ständig längtan hit till källans ursprung som ger oss så mycket glädje, fiske och rekreation, sommar som vinter.

Fick just en skrapig telefonrapport från Alex o Frej som beslutat att kanske stanna ute en natt till. De hade visst fått mycket fisk som de saltade in. Det kallar jag rikedom! Här lyser nu kvällssolen, jag ska rensa mina fiskar och ge mej ut på en ny tur. Denna gång ska jag prova att fiska med mask.

Tur har jag!! R förbarmar sig, trotsar blåsvädret och skjutsar över mig till baksidan av Gautoforsen. Där är det lä och jag kan riktigt se hur öringen står och vaäntar på mig bakom stenarna. Fiskerapport kommer senare!!

Ett samtal på fikarasten häromdagen om  föräldrar och morföräldrar - främst relationen till våra mödrar och mormödrar väckte lite tankar och minnen från förr.

Vi avhandlade allt från "moderna" mormödrar i arbetslivet och med ett eget liv fyllt av aktiviteter och åtaganden, mormödrar som samlar de sina runt sig genom att sätta sig ned och prata, som fokuserade mer på relation än på att "hjälpa till", och sådana som  kavlar upp ärmarna och kommunicerar genom arbete. Tänk så olika det kan vara, hur man har det och hur man gör det.

Som ung mamma hade vi svärmor 20 mil åt ena hållet och barnens mormor 20 mil åt det andra hållet. Optimalt tyckte jag, alldeles lagom långt bort och lagom ofta att träffas. Min svärmor kom ett par gg per år, packade upp små stickade barnkläder och kluriga pysselsaker till barnen, satte sig ned och var "gäst" vilket jag tyckte var oerhört skönt. Tittade på barnen, skrattade och pratade med dem. Ingen genomgång av skåp , städinsatser eller sådant som jag då skulle ha upplevt jobbigt och kränkande. Ibland drog hon dock igång stora äppelmostillverkningen. Hon stannade ett par dagar.

Min egen mor kom ungefär lika ofta, tog på förklädet och satte igång, planterade om blommor eller städade skåp - oavsett hur fint jag tycktes ha förberett. Med sig hade hon alltid sådant som hon bakat eller gjort och hon stannade ett par dagar. Hon ville hjälpa, har alltid velat hjälpa och kommer forsatt att vilja hjälpa till sista andetaget. Hennes sätt att visa kärlek.

Detta ingick inte då i min livsplan. Jag ville hellre höra: Det här fixar ju du galant. Allt skulle redan vara klart och förberett när hon kom. Jag ville se henne som gäst hos oss, sittande vid köksbordet småpratandes med barnen. Jag ville att vi två skulle prata om livet. Hon ville hjälpa mig, avlasta mig och göra en insats. Hon gjorde den strålande, färdig och alltid från hjärtat. Det var hennes sätt att visa kärlek. Tänk vad klurigt det kan vara med "kommunikation"

När vi kom till Vindelgransele, ett par gånger per år, först med husvagn och senare när vi bodde i vår egen stuga, längtade barnen efter hennes morgonceremoni. Så fort hon hörde ljudet av vakna barn kunde man höra henne komma och viskande hämta småbarnen. I hennes stora varma kök dukades silverthe och skorpor fram....tidigt medan vi fick sova en stund. 

Då kom "servisen" fram. En låda full med små burkar, kannor, delar från min gamla dockservis, kapsyler, små fat och så vatten. På bordet bredde hon ut lager av gamla frottehanddukar så fick de sitta där och "hälla", dricka, doppa ,diska och "pönt" hur mycket de ville inom ramen för en vattenskvätt. Sådant minns dom, och "mormors skorpor" är än idag en symbol för kärlek.

På hövinden hade hon gjort en "affär" som byggts upp av ihoptejpade mjölkförpackningar som byggstenar. Alla möjliga tomma förpackningar prydde affärsdisken och där har kusinerna lekt många timmar.

Min egen barndoms mormor minns jag inte mycket av, mer än känslan att det var roligt att åka till morfars. Vi två kände aldrig varandra, vi var så många och jag förstår att det inte kunde vara på annat sätt. Men en gång skulle jag i allafall sova över där ensam, i det gröna rummet med snedtak. Jag minns hemlängtan som gastkramade mig den natten och hur jag försökte gråta så tyst som möjligt så inte de skulle höra hur besvärlig jag var. Man skulle inte gråta utan vara en duktig flicka.

På morgonen skulle vi dricka te vid köksbordet. Den stora svartvita koppen med zigzagmönster var fylld till brädden med mörkt starkt te, och jag hade nog aldrig smakat te före den gången. Det var beskt och jag vågade inget säja men minns hur oändligt drygt det var att få i sig allt detta. Mormor satt vid min högra sida i en grön crimpleneklänning med sitt gråsprängda hår uppsatt i den lite rufsiga hårknut som jag minns. Hon doftade mormor.

På väggen satt en mörkblå oval pappask som innehöll ihoprullade mannakorn (bibelord). De såg ut som cigaretter och ibland när ingen såg brukade jag låtsasröka med dem. Men vi tog alltid varsitt mannakorn och läste inför den kommande dagen. På andra sidan bordet satt morfar och plirade bakom sina tjocka glasögon. Ibland sjöng han :Åh Maria jag vill hem till dig. Ibland lekte han sjöapa och jagade mig runt golvet till jag skrek av förtjusning.

Idag kan jag undra ibland vem mormor var, vad hon tänkte och hur hennes livsval påverkade hennes liv, min mammas liv och i förlängningen även mitt och mina barns liv. Vi formas ju av varandra, av tidigare generationers sätt att tänka, kommunicera och agera.

Nu står man inför att själv bli mormor och jag funderar lite på den rollen. Förutom att jag säkert kommer att älska den lilla krabaten något alldeles kopiöst, så vill jag försöka bli en inkännande mormor som bidrar "lagom mycket/litet" med goda råd, närvaro och avlastning. 

Dessutom  önskar jag att mormorskapet ska fördjupa relationen mellan mig och min dotter. Vi kommer inte att ses så ofta men jag hoppas att våra möten kommer att vara fyllda med kvalitet. Jag vill lära mig att lyssna bättre och att ge av mig själv, av min tid och av min kärlek.

Såhär i webkamerornas tidevarv kanske man kan få sej en virtuell godnattkram och följa utvecklingen:) Det hoppas jag i allafall.

Kvällen är över. Jag tittar yrvaket och rufsigt upp ur soffdjupet när min dotter Sandra ringer. Hon berättar om magen som växer så det knakar och om dagens bilköp. Allt verkar bara bra, och jag känner hur jag längtar efter att få träffa dem.

Långsamt vaknar jag till och inser besviket att kvällen redan är slut och att det aldrig lugnade ned sig med blåsten så att jag kunde ge mig ut med båten för att fiska. Vanligtvis blir det spegelblankt, men denna kväll fortsätter blåsten även fast mörkret nu lagt sig över Gauto.

Tankarna går till Alex och Frej som fjällvandrar upp längs Veijeströmmen lastade med tält, flugspön, spritkök, fiskegrejor och allt möjligt smaskens i sina ryggsäckar. Jag tror att jag ska slå en pling och höra hur om de fått mycket fisk. Det handlar om jättefina fiskevatten. Det är inte utan att man blir lite avis.

Visst är han stilig där han står med förklädet på? Det kanske tarvas en del smicker för att motivera honom till att upprepa bragden hemmavid. Andra påtyckningsmetoder som jag kan komma på är hot/morot/gråt/lön/hejaklack eller utsvältning.

Jag  noterar dock att han tydligen utverkat tillfällig dispens för sig själv och bär keps i köket. vilket annars är helt tabu!

En sak som kan ta musten ur vem som helst är följetongen om våra frysskåp här i stugan. 3 olika kylfrysar har vi nu fraktat hit och en efter en har kompressorn i frysdelen lagt av i princip omedelbart. Detta innebär förutom en massa besvär, extra kostnader och merarbete även att jag inte kan fånga så mycket fisk som jag skulle vilja. Nu är vi trötta på detta!!

Min dasskontemplation brukar vara borte kortare sort´n. Men det är ändå förunderligt hur mycket man hinner tänka på under de 13 sekunder man befinner sig där. Ungefär så lång tid är min uppfattning om hur mycket tid som behövs från "ax till limpa".

R är av en annan uppfattning och kan med lätthet spendera 13 minuter i samma ärende. Vilket som är mer hälsosamt kan diskuteras. Ur stresshanteringssynvinkel är säkert bättre att slå sig till ro och hinna beta av A-F i Arjeplogsdelen i telefonkatalogen eller några kapitel i Das(s) Kapital eller någon annan diger läsning. Men jag föredrar att läsa på mysigare ställen än i kloakmiljö.

Han berättar i mina öron hemska historier om hur man i lumpen fick sitta i på jättedass med många hål. Jag ryser. På toa ska man få vara ifred. Med ens minns jag småbarnsårens toabesök med ständigt bankande barnanävar på dörren. Dassfrid - även om den är kort är en viktigt sak och borde vara en mänsklig rättighet. Privat är ordet.

Trots grekiskt blått och vitt, och världens finaste vy Mittisjön (visst är det så Medelhavet heter översatt till svenska?) glittrande utanför fönstret, frigolitsits, fräsch doft och läslektyr så blir det ofta nytt personbästa på dassbesöken för undertecknads räkning. Jag längtar tills vi får någon slags toa inne.

Jag hinner ändå slänga ett getöga på "Frun är  idag" och brukar oftast justera visaren mellan Underbar - Gullig, så att R ska veta vad som gäller.

- Nu snackar hon skit, kanske du tycker, men för att bespara dig det tänker jag härmed skynda mig att komma till den egentliga saken -  nämligen själva ämnet till dagens dasskontemplation.

Två saker hanns med: Dels en reflektion över hur jag någon gång i barndomen var utsatt för ett bus där några buspojkar var och tjuvtittade under dasset och fasan i att upptäcka att man blivit ertappad med byxorna nere i ordets rätta bemärkelse. Fy vilken förnedring.

Jag kan bli ledsen än idag vid tanken. Just det att någon "tar för sig" av mitt privatliv är obehaglig. Konsekvensen blev att jag för resten av mitt liv känner mig en smula osäker på om buspojkar huggormar eller möjligen "Slurken" ska uppenbara sig från den "undre världen" när man sitter med byxorna nere, hur osannolikt det än nu verkar.

Känslan av att något ont finns där nere i mörkret finns ännu kvar.(Frågan vem eller vad som i allsindar skulle idas sitta där i den svarta plastsäcken för att få en skymt av min akterspegel är nog befogad)

Nästa insikt handlar om ett ord jag glömt. Fårgråt´n. Ni vet den lilla krusta som brukar sitta i ögonvrån på morgonen.

I Vindelgransele sa vi Fårgråt´n. Känner du igen det ordet eller har du något annat? Själv brukar jag tänka på det som Änglagrus, vilket låter lite trevligare eller hur?

Nu har vi landat i Gauto, gjort en brasa i kaminen tänt några levande ljus och burit in vårt pick och pack. Gräset har verkligen vuxit  så gott vi nu kunde se i kolmörkret. Stuggrannarna tvärsöver lillviken är här för första gången denna sommar. Det är mysigt när det  lyser i någon annan stuga.

Alex och Frej fikar loss på O´boy och tunnbrödmackor taggade för sin fjällvandring och fisket imorgon. De vill sova i den ena husvagnen. Ny dag imorgon.

Snart bär det iväg igen - till Gautosjö, bara  den ofrivillige golfaren återvänder till brottsplatsen. Alex o Grim har rustat sig för fjällvandring, jag har ca 1kg preliminära demensriktlinjer att plöja och R har väl ett antal projekt att påbörja/fortsätta med/färdigställa.

Fiske, svamp, natur och kanske något överblivet fjällhjortron hägrar.

Nu börj je å funder.....

Ja, inte är golf min grej precis. En gång i tiden hade jag bra flyt i minigof, medans jag idag har fullt sjå att få in tandborsten i min egen mun. Begreppet Hole i one (Hål in wann)  får mej mer att associera till de hål som potaiswann gräver på sin underjordiska färd genom odlingarna. Fåååår betar i omgivningarna och solvargs-green brukar jag kalla Robbans härliga smile.

Ni hör ju själva - vi är inga golfare.

Vi bor i Sörfors, det säjs att golfbanan här är fin. Någon gång kanske man ändå borde prova. R är mer svårflörtad och tycker att golfande är slöseri med dyrbar fritid. Vi lutar nog båda lite mer åt "ritsch ratsch filiklart-hållet" Och dessutom ser man inga vak så långt ögat når.

Idag är det dock stor företagardag på golfbanan och håll i er - R ska agera kock!!  R med sitt  företag Kogertek står vid det 13:e hålet och  bjuder på suovas på tunnbröd med hjortronfraiche. Jättemurikkan och allt vad därtill hör är packade och klara på släpvagnen.

Han har stolt smygposerat i det specialmärkta förklädet här hemma och vad jag kan förstå så var det gjort av ett bra material och kommer att hålla i många år - även vid flitig användning;) Undra om jag bör förse honom med hjälm i detta utsatta läge?

Apgenen i mej och i många av mina medsystrar pockar på och vi ger oss gärna på våra oskyldiga män, söner och våra egna pormasksdomäner med förstoringsglas och starka nypor. Jag vill påtala en parallell till jaktintresse....

....så länge det håller sig på den nivån så får man vara tacksam. Det blir genast värre om det börjar likna svinborst i "snarlik" formation som på en ökänd tysk diktator.

Idag finns alla tänkbara metoder att bekämpa  den oönskade hårväxten. Jag brukar hävda att den som skulle hitta en enkel billig metod som oåterkalleligen tar död på de förhatliga stråna, snabbt skulle bli en av världens rikaste personer.

På den gamla goda tiden laborerade man med det starkaste  man hade, visserligen bara för blekning så det fortsatte att frasa sådär "hemtrevligt"  vid gonattpussandet. Väteperoxid och ammoniak.

På andra sidan väggen sitter måhända en fjunig yngling och gödslar sin mustasch i hopp om att den ska ta sig, växa sig stor och stark och framträda mer än som enbart en skugga på överläppen

Efter en stunds gruvande tog jag slutligen tjuren vid hornen och lagade dagens middag plus två andra rätter inför helgens Gautoresa. Herrarna som borde vara hemma i hagen vid det här laget är fortfarande på lösdrift och jag unnar mig en stund i fåtöljen i väntan på middagssällskap. Bjuder på en bild av augusti månads kalenderpojke här. En riktig husmans.....Såna ser man inte varje dag;)

Bläddrande i min gamla handbok för kvinnor läser jag intresserat om hur vi ska bekämpa olika farsoter som influensor t ex. Mycket  som gäller vårdhygien står sig än idag och finns nu att läsa om på olika internetsidor.

Sjuksköterskeuniformen var väl för fin!? Jag hann visserligen aldrig uppleva den men kan nästan känna mig lite besviken över att den inte existerar längre. Nu är det duschförkläden, otympliga skyddsrockar, gummistövlar och möjligen en väst som gäller i omvårdnadssituationer - utöver det så  använder vi privata kläder i äldreomsorgen. Det understryks att vi ska använda bomullskläder som tål 60 grader och kortärmat men oftast är tvättråden på 40 grader även för de bomullskläder man köper idag.

Skoskydd och munskydd i all ära, men för den som ska bli föremål för undersökning behandling eller omvårdnadsåtgärder av olika slag kanske det skulle kännas fräschare med en vitklädd kortärmad professionell person med synbarligen rena kläder än en privatklädd människa iförd stor skyddsrock, plastförkläde. Det är både ock det där.

Viktigt är dock att alla som jobbar med människor i vård/omvårdande yrken håller sig uppdaterade om gällande hygienriktlinjer för att på alla sätt skydda våra brukare/patienter , oss själva och minska spridningen av bacillusker så mycket det bara går.

Du har väl köpt en egen fickplunta med handsprit att ha i fickan nu när hösten kommer och visst kommer du ihåg att hosta i armvecket? När spritade ni senast handtagen, toalettknopparna och liknande hemma eller på jobbet?

Hör ni? Nu kommer gammsjuksköterskan i mig fram.....huka er

Skulle inhandla ett par gå/springskor för egen räkning idag. Jo det ÄR sant! För första gången i mitt vuxna liv tänkte jag köpa ett par egna och inte ett par jag ärvt av mina barn.

Dessvärre var alla par osköna och jag åkte hem med oförättat ärende. Tänker istället gå på fyndtur i garderobens innersta gömmor och se vad jag hittar.

I väntan på detta börjar jag värma upp med att titta på denna bild av en saftig matrona i höftböjartagen. Det var lite annan kaliber på pinupporna förr.

Säja vad man vill med de låg inte i riskzonen för osteoporos på samma sätt som många av dagens halvanorektiska träningsfreaks utan tillstymmelse till skyddande underhudsfett. Skenbar hälsa som riskerar att resultera i tidigt åldrande kroppar med utbredd benskörhet och smärta. I andra diket sitter sådana som jag - med några kilon för mycket, otränade och med risk för diabetes och hjärtkärlsjukdom.

Hur man än vänder och vrider på sig så har man ändan bak. Lagom är nog bäst.

Fick mig en glad stund nyss när jag tittade på frk Lottens frisyrbilder i hennes blogg och kontrar här med en på undertecknad.

Egentligen är jag nog född i fel tidsålder. jag hade nog kommit bäst till min rätt på den tiden man skulle se ut som på fotot. Jag har ju en förkärlek för halvgamla saker ( även förutom R) gärna lite gulnade och nötta av tidens tand. Undrar hur det kommer sig att jag kan falla i trance över ett gammalt skabbigt herbarium, en plåtburk eller en gammal mjölkhink.

Ett av mina bästa bokfynd är ett band i tre delar: Kvinnan och hemmet. Jag gav 10 kr och fick en hel värld förutom ett utmärkt underlägg för min dator när jag har den i knät och skriver.

Här finns en skatt av bilder och texter från 40-50-tal. Jag kommer att bjuda er på en kavalkad av bilder och citat varvat med mina egna tankar under de närmaste veckorna. I detta tjocka band avhandlas allt som har att göra med kvinnors livssituation, i hemmet, på arbetet,barnavård, trädgård, relationer, vett och etikett och allt möjligt annat.

Om du har önskemål eller funderar på ett eller annat så önska gärna. Jag ska göra allt jag kan för att bjuda på en liten tillbakablick och hitta det du undrar över.

En av mina läsare rapporterar stolt idag om sitt barnbarn som just lärt sig att gå. Grattis!

Tänk att det alltid är lika fantastiskt att konstatera denna nya fas. En liten människa tar sina första stapplande steg på egen hand. Har man så en gång lärt sig saker som att gå cykla, vissla eller ro, så kommer man aldrig mer att INTE kunna.

Parallellerna finns med även i vuxenlivet och i jobbsituationer. Idag på jobbet hade vi en liten tillbakablick och kunde konstatera att vi med stapplande steg framåt lärt oss många nya saker som bara för ett par år sedan verkade svåra och ouppnåeliga. Utveckling pågår!

Strax bär det iväg. Först av allt nu på morgonen ska jag träffa min kloka och härliga mentor Anki.

Alla människor borde få ha en egen mentor. Se dig om i din omgivning.... Vem skulle kunna vara klok, generös och ärlig nog att dela med sig till dig av sina livserfarenheter, framgångsfaktorer eller strategier i med och motgång? 

Vem skulle kunna lyssna när det känns tungt och trixigt? Tänk ut en person med lyssnande öron och hjärta, som kan hjälpa dig att transformera din frustration och spirande drömmar till verklighet och tro - steg för steg.

Någon som har ett försprång i livet, som är stött, blött och kanske lite luttrad, men med guidens klara blick för råd till vägval.

Tänk på någon - och våga fråga chans!

'

Ett passande loppisfynd åt oss ser ni på bilden. Jag fann en fin keramikljuslykta med två fjällripor  som kuttrar eller vad nu fjällripor gör. Den kommer oavkortat att transporteras till Gauto för att lysa upp  sensommarmörkret.

Mitt bästa loppisfynd var nog vaccumgrejen som förlänger hållbarheten för matvaror som fryses in i plastpåsar. På lördag stod jag och övervägde att köpa en på Nolia för den nätta summan av 160 kr. På söndag hittar jag en på loppis för 10 kr. Ett lämpligt fynd.

Är det så det ska benämnas – omhuldandet av de kraftfulla karlar i åldrar mellan 19 och 60 som jag som heltidsarbetande kvinna ägnar mig åt anno 2009?

Gelehallon ,Punschpraliner,Kungen av danmark eller Hemkokta karameller. Gamla godingar,trotjänare och klassiker som fröjdat mången sugen gom genom tiderna.

För 5 kr inhandlade jag denna fina skål på loppis igår, En alldeles lämplig och vacker boning åt sötsaker med anor från förr. Köp en påse till någon som behöver få fröjda sig åt en välbekant smak, som väcker ljuvliga minnen.

Minnen från förr - det kan verkligen vara karameller för själen.

Minns ni känslan av skolstart, höstlukt i luften. En morot i handen att knapra på under skolvägen, nyss uppdragen och avtorkad i det morgonfuktiga gräset. Något nytt klädesplagg eller en fin skolväska på kroppen som vuxit under sommarmånaderna.

Det var dags att stoppa in de bruna knottbitna sommarbenen och de härdade barfossingarna i byxor strumpor och skor.

Nya böcker, pennor,sudd och papper. Nytt vaxat bokomslagspapper. Kanske en ny fröken eller magister. Nya blad att vända men kanske också ny vånda och ont i magen. Ett bultande hjärta innanför skoljackan.

Det var spännande att se hur mycket alla vuxit och förändrats under den gångna sommaren.

Ny gruppdynamik. Skulle man duga, hitta någon att vara med, gillas av gänget? En liten rädd klump killade i magen.

Lite så är det än idag i vuxenvärlden, och man blir påmind om den näst minsta ryska dockan som vi har inom oss i skolstartstider.

Lycka till inför den nya terminen eller arbetshösten och kom ihåg att vara snälla med varandra. Vi är ju bara människor och inuti är vi ganska lika varandra.

Helgen är snart över. Ny arbetsvecka väntar. Köpte ett par vackra välgjorda ullsockar idag. Ett riktigt fint hantverk av vitaste ull. Det blir något att ha närmast foten i mina små storstövlen.

Gamla tiders verktyg. Köpte detta fina gamla verktyg för 5 kr på loppis idag. Jag kan ofta bli kär i gamla slitna förmål med patina, mättade med svett och möda.

Denna är skuren ur ett enda stycke, polerad av flitig användning och av tidens tand. Har för mig att mamma kallat en liknande för en gröttvaru, som användes för att röra om i och blanda gröt eller kanske foder till djuren. Kan detta stämma? Om du känner till något om detta redskap så dela gärna med dig  till oss. 

Idag kände jag för andra gången denna sommar en lätt släng av mormorskänsla. Idag på Sörforsloppisen fanns mycket barnsaker, små bäbiskläder och fina leksaker för struntsummor.Jag var hemskt frestad att fynda i en låda där sakerna såg helt nya och oanvända ut, men jag lyckades stå emot. Jag har nämligen bestämt mig för att avvakta till jag vet att allt gått bra sett om det är en pojke eller flicka och fått höra vilken inställning de blivande föräldrarna har till saker och ting.

Däremot faller jag då och då i trance över barnböcker på loppisar. böcker som man läst för sina egna små och legat tätt intill en  flanellgosig nybadad varm barnakropp om kvällarna för länge sedan när man läste gonattsaga. 

Idag hittade jag " Att man kan bli stark" en underbar bok med fina illustrationer. Jag köper då och då gamla barnböcker för att ge till mina barn av de som var fleras favoritböcker.

Gästbloggare S

Jag har i många år samlat på grönt glas, gärna gamla sådär lite svagt buteljgröna ting och jag älskar fortfarande den färgen. Idag har jag varit på 2 loppisar och kom hem med en ny grönsak.

Tidigare i sommar har samlingen utökats med ännu en liten grön vas som vår granne P-O gav mej ur sina skattgömmor.

Dagens fynd är av okänd ålder en fyrkantig grön butelj med  mässingdetaljer och som spelar en trudelutt avsedd att ackompanjera ev nubbevisor. Inte världens vackraste , men lite kul. Senare ska ni får se några av de andra fynden här i min  blogg.

Nu dax för lite mat i magen och vätskekontroll.

Nyligen hemkomna efter en trevlig kväll hos EoR i deras smakfull renoverade  nya hus. Två händiga arbetsmyror fulla av entusiasm. Kan det bli annat än snyggt. Jag blir sugen att gå på tapetjakt och fixa till lite här hemma hos oss med.

Dagens själavandring på Nolia har dock satt sina spår och det trevliga sällskapet till trots så har tyvärr ögonlocken varit tunga och tröttheten surrat i bakhuvudet sista timmarna..

Nu ska det bli skönt att krama den sköna kudden och sova riktigt gott.

Åter hemkommen efter en het Noliadag. Några påsar rikare och några kronor fattigare, men framför allt några kilo tyngre i fötterna. Trots att fåfängan lämnades hemma och crocsen åkte på så var det med ett nödrop jag orkade hasa mig till bilen efter förrättat värv.

Det mesta var sig likt, min rödbrusige vän med den sönderrökta rösten var där men denna gång var det någon annan mirakelprodukt han sålde. Nu är man mättad på bastutunnor,putsmedel och silikonbakpapper. Skönt att det är 2 år tills nästa gång.

Nu bär det iväg på baluns till goda vänner.

Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland till vår besvikelse ned. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattar.

Med andra ord får man alltid gardera sej och se till att ha något på lut utifall att. Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.

Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna - häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.

Idag går jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet...hm.

I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele från tiden när jag var barn:

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill, den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa.

Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från det välskötta trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören.

Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra fnissningar när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur.

Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras. Eller upplevelsen att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt matbordet samlas familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med en sträng svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva var given. Knäckebröd med smör, hemmjölk hörde till och jag minns de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök var påtaglig. Detta var resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt stod lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Kall fil med nykokad blåbärssylt i . En symfoni av vitt och lila, av sött och syrligt, av svalt och krämigt. En karusell av njutning, av sommar och av Sverige i en blommig tallrik.Varsågoda gott folk.

Dags att komma in i stugvärmen efter en helt underbar ljummen sommarkväll på altanen. Kräftorna med tillbehör smakade utmärkt även utan nubbar och fåniga pappershattar.

Lagom till kaffe på maten kom grannar förbi för en stunds trevligt småprat. Man vill verkligen ta vara på sommarens godbitar att spara och minnas när bistra vintern kommer

Kräfta som jag ju är kanske jag borde hysa en viss skepsis mot att inmundiga mina likar, men idag tänker jag följa snålvattnets strida strömmar och festa loss på ett gäng röda. Som motvikt till moderatstimmen och den blå tonen som präglat mina senaste bloggar blir det en bra motvikt med lite rött.

Det frestande bordet är nu dukat och just lagom till fotograferingen och den immande upphällda välkomst gin- o tonicen kommer en bekant svart bil uppför vägen. R har lyckats slita sig från kontorlandskapets frestelser och är nu i hamn hos sin väna mö. Nu ska här slurpas i kapp.

Trevlig kväll gott folk.

Idag är det svårt, tungt för att inte säja nästan omöjligt att ta sig ur sängen. Att äta något är inte att tänka på. Huvudet är tungt och kroppen ännu tyngre.

Utanför skiner solen på de vackra omgivningarna. Livet är gott och inga hotande orosmoln hänger på himlen ovanför. Det är fredag och helgen lovar en massa trevligheter. Det rimmar inte riktigt med varandra. Hoppas verkligen att jag inte håller på att bli sjuk.

Inte nog med Nolia kommande helg. Dessutom byaloppis i Sörfors nu på söndag och loppis i Brännland lördag och söndag. Vackert väder hoppas vi på.

 Missa Missa inte del 1 på Tv 1 nu. Ladda med näsdukar pga drägelrisk. Oj oj oj!

Jäs sir. Nu händer det snart saker här. En än så länge hemlig gäst förbereder sig på att gästblogga här hos mig. Det är oliiiiiidligt spännande att se vad det blir, och när det blir. Men en sak är säker - att det blir snart!

Den är svårslagen. Min fd svärmors rårörda svarta vinbärssaft går inte heller av för hackor. Vinbär är ett fantastiskt och vitaminstinnt bär.

Jag minns hur man satt på en liten pall bredvid mamma intill vinbärsbusken och använde en gaffel för att repa vinbären ned i den gamla plasttillbringaren som jag plockade i. Tillbringaren hade f.ö ett namn. Hjälp mig att komma ihåg vad det var.

Idag hoppas jag att du delar med dig av dina gamla saftrecept. Gärna med ett tillhörande litet minne från din barndoms saftglas, kök och bärtider. Tänk om vi kunde få till en liten bank av genuina gamla saftrecept. Ta dig tid och skriv in ett i kommentarsfältet så gör du många glada. Tack!

Har påbörjat mental uppladdning inför lördagens Noliabesök. Sköna skor, vattenflaska,tålamod och storbörs´n är väl lämpliga accessoarer.

Visserligen så förutspår redan nu Saidan i mig  vad som kommer att finnas i mina påsar när jag går därifrån: Nyåkers småskorpor,en brödpåse,finsk kavring-vad den nu heter...

Vykort - 2 årsförbrukningar, kluriga och vackra motiv av 2 norrbottenskonstnärer som jag gillar - vad hette dom nu igen...

Troligen en liten revolutionerande hushållsmanick och en påse gahkku - samiskt tunnbröd.

Utöver detta kommer jag troligen att prova en massagefåtölj,ett par sköna sängar samt att få mina skor och glasögon putsade.

Det blir troligen en ensam tur genom de hallar som inte säljer traktorer,grävare,och verktyg för min del, om jag inte får sällskap av  min vän Annika.  Bland hårdvarorna kommer R att uppehålla sig. Länge!!

Hantverk och sådant tycker jag är kul. Sedan blir det väl några saker som vi ser tillsammans.

Det är alltid lika spännande med tävlingen "Gissa nyansen". Alltså att se om den rödbrusige mannen med den hesa rösten från tv-shopens födelse fortfarande är igång. Vilken kulör har näsan i år? Moderat?

Var det dammsugarmunstycken eller stekpannor han krängde?

Kanske vi ses!

Ännu en av de häpnadsväckande vackra oändliga färgvariationerna från naturens outtömliga palett.

Utsikten är från farstukvisten ned över ängarna mot älven. Någonstans där bakom molnen hänger en proppfull mångubbe vilket kanske kan förklara den här saltvattensstinna kräftans lite omotiverat vemodiga sinnesstämning.

Lite mental tandsprickningskänsla över hörntänderna kan förnimmas trots en lyckad kväll med blåbärskakebakning, ogräsrensning och övningskörning med Alex.

Tittar aningen konfunderad på mina blå fingertoppar och funderar om det är det myckna moderatsällskapet här på bloggen som färgat av sig eller om det är spåren efter mina egenhändigt inköpta blåbär som avslöjar sig.

Bäst att ta och skaffa lite hallon också så det blir balans i tillvaron igen. Lila är snyggt.

En gång i tiden skulle jag ha skämts för att erkänna att jag köpt färdigplockade och rensade bär men inte en dag som denna. 5kg nyplockade fina stora prima och rensade bär som det bara var att paketera och frysa. Vintern blir med ens laddad med vitaminer, sommarsmak och färg.

Tänk att kunna göra sig en blåbärspaj med vaniljsås sådär i februari mellan julskinkan och påskäggen, som en hälsning och påminnelse om sommar, sol och vaniljsås. Dessutom lär ju blåbär vara så bra för synen.

Nu ska jag se om vi kommer oss ut i hallonskogen eller om det får bli hallonblocket som gäller. Självplockning av röda och svarta vinbär ska jag också spana efter.

....och när jag tappat den är jag en gammal tös. Så charmigt när det gäller småbarn som väntar på tandfen. Här visar Jazmine stolt sin nya glugg. Ett bevis på att man börjar bli stor.

Fullt så charmigt är det inte om man i andra  änden av livet börjar kunna vicka på dem. Bäst att man skärper till sig med tandtråd och andra vapen för att hålla tandtrollen i schack.

Husflugor, oförargliga i sin litenhet men ack så enerverande har tillsammans med en livlig sommarmage hållt mig vaken en stor del av natten.

Kan ingen uppfinnarjocke som läser detta uppfinna en lämpligt stark laserpistol så man kunde grilla/överrumpla dessa irriterande kräk när de inte tar lärdom av den första, andra och tredje bortsjasningen.

Bzzzzzzzzzzzt och sen var det klart.

Något till nästa Nolia kanske? Jag tar tre.

Bildbevis saknas tyvärr och stavningen  är måhända inkorrekt, men icke desto mindre fick jag idag det färggranna nöjet att beskåda 3 Storskollesnäll - ar på ett och samma ställe. (Hur skriver man egentligen här???) 

Det handlade alltså om en stor vanlig trollslända och två mindre knallblå metallic av sportmodell som obrydda om min ingående granskning helt ogenerat kopulerade i en yster schottis.

Ja inte alla 3 utan de två blå. Nån måtta får det vara!

Hannen var mer blå än honan som var mer grå till färgen och hade en maffigare stjärt som hon placerade i ett "gynsamt" och lämpligt läge för "ändamålet". (Låter det bekant?? Hanens buklandning och en kullebytta senare tumlade båda i en svindlande flykt innan proceduren upprepades på nästa blomma.

Förundrat iakttog jag denna parningsritual och vart nalta huvuvill när jag försökte koncentrera mig på den svindlande kärleken.

Alla sätt är bra utom de dåliga - som igelkotten sa när han vänslades med rotborsten

Tänk att Blommorna - Bina Storskollesnällarna och Människorna - alla drivs vi av samma drift.

Benämningen Storskollesnäll eller Storskallesnäll är alltså Norrbottniska för Trollslända . Det har jag fått lära mig - först av en norrbottning, och sedan av en annan:)

En vacker sensommarkväll som denna lämnar ljumma spår av längtan i kropp och själ. Middagsgästerna har åkt och kroppen är ännu inställd på kvällsfisketur. Känslan av att glida tyst och stilla i båten över vattenspegeln är oslagbar, men nu blir det ett tag tills nästa fjällresa.

Under väntetiden får Sörfors duga. Aborre gädda och kanske kanske en lax är inte fy skam heller.

Här kommer som utlovat en bild av Rubens barn som dessa fina dockor heter. Gå in och läs om dem och titta även i i Demensbutiken som har ett fint sortiment av böcker filmer och hjälpmedell vid Demens.

http://www.demensbutiken.se/index.php?Cat=butiken&File=index

http://www.rubensbarn.com/

Märker att blommorna i urnor och krukor är lite trötta och åtgångna av regnet. Försommarens fräschör är borta. Än är det sommar, men så fort det går....Augusti redan

Nu är det dags för yngste sonen (19) som är arbetslös att stå för mathållningen vissa dagar i veckan. Hans repertoar hittills har väl mer varit av "värmauppkaraktär" men nu ska det bli andra köttbullar av. Rent genetiskt har han bra påbrå och om detta barn är lik sin far i detta avseende finns gott hopp.

Vi tänkte börja med lasagne nån dag denna vecka och kanske ugnspannkaka. Det är bara att hoppas att R inte har influerat honom för mycket :).

 Läs min gamla blogg om "Grädda din egen musmatta" så förstår du vad jag menar.

Förresten - om du vet något extrajobb så hör gärna av dig.

Hemma i Sörfors igen. Vad det är mörkt här jämfört med i fjällen där det ännu är ganska ljust om nätterna.

Det är drygt med dessa 40 mil som ska kajkas varje gång vi ska till eller från Gauto. R har kört hela vägen. Han är en tapper krigare min gubbe, men ikväll ser han lite blek om nosen ut.

Jag har gjort något konstigt lyft idag och sträckt mig i ryggslutet. Det är bäst att sova några timmar och hopps att det släpper. Gonatt alla läsare!

Nu ska vi äta och sedan åka hemåt. Det är varmt. Solen gassar och man vill inte ha ett onödigt klädesplagg på kroppen.

Egentligen borde vi nyttja den här underbara aftonen, stanna tills det blir lite svalare och ligga kvar här och vifta med tårna mot horisonten knaprandes på en vattenmelonskiva eller läsande någon av allde böcker som väntar.

Få se om jag kan övertyga R om att ta en powernap i skuggan innan vi åker. Livet är kort. Njuta ska man göra.nu

Här ser ni R förfaders storstövlen bredvid mina 36:or. En viss skillnad.

Stövlarna har en gedigen historia. Vittnar om äventyr,slit och friluftsliv. Om hjortronmyrar, fisketurer och arbetskarlar. Om livskvalitet av en man som valde att bo här året om efter pensionen.

I hyllornas dunkel står även skoterskor, pjäxor och bondeförbundare av okänd årgång. Jag önskar att jag hade hunnit träffa Lennart. Höra honom berätta om sitt liv, om Robert, om fiske, jakt och fjälliv. Om människor som bott och levat här. Om hans drömmar och visioner.

Det enda jag får se är spåren, av arbete, av storstövlar och av en fiskeintresserad like som hade skatter i sina fiskeväskor. Skatter som jag idag får ta del av. I Robbans ögon är det mest skräp. I mina ögon är de ett litet fiskemuseum.

 Häromdagen kom jag på ett nytt användningsområde för några av de alla gammstövelpar som gömmer sig här i förråd och uthus. De ska bli ytterkrukor till sommarblommor. Tänk dig ett par bruna gamm-tretorn med en kalufs av Hänglobelia i gnistrande blått som avtecknar sig mot Mittisjön och den blå horisonten. Vackert eller hur?

Jag återkommer med bildbevis när projektet är genomfört.

Skitstövlar finns inte här som tur är. På bloggen verkar det vara ganska fritt från dem med.

Vilka slags spår vill du lämna där du går fram?

Ja, hästkrafter alltså. R har nu tydligen en gång för alla bestämt sig för att köra ifrån fisken och har bytt bokmärken - nej flåt - båtmotor hos de fashionabla Bröderna Sundström i Laisvall. Lycklig som ett barn åkte han nyss iväg för att lämna en och hämta en annan.Glesbygdsservice kallas det att öppna firman för en kund kl 10.00 en söndagmorgon.

Silverbåt´n som jag kallar hans aluminiumskepp ska nu utrustas med styrpulpet och en större motor. Jag menar - varför lyfta och ådra sig ryggskott eller köra på sten med en mindre motor när man kan göra det ordentligt med en större och dyrare? Nåväl, båtar är ett av hans intressen - och jag får ju åka med.

Själv glider jag oftast ljudlöst omkring i lilla plastbåten med elmotorn som kamrat på mina fisketurer. Det går lagom fort och är lagom vådligt för ett litet fruntimmer.

Ibland kan det förstås vara bra och präktigt med starkare doningar och på våra Bäverholmsäventyr behöver man definitivt en riktig motorbåt. Det blir spännande att inviga detta ekipage nästa gång vi kommer hit.

Nu har jag aktern parkerad i soffans djup och mobiliserar kraft inför en sista fisketur innan vi ska ägna oss en stund åt tomten, att städa ur stugan, eventuellt knäcka en surströmmingsburk med Ove och Ingrid innan vi därefter sakta beger oss hem med lillvännen - Hydrovågen på släp.

Från ett av alla "Minns du sången-rallyn" med Hedmans Bredband

Nu ska det handla om hemkokta men förhoppningsvis lättsmälta teorier sprungna ur den Gunnelska hjärnbarken.

Ni har väl läst mitt inlägg om A,B och D -personligheter? Och NEJ det är inte de som står på körkortet.

Nu ska jag inviga er läsare i min alldeles egna teori om C-personligheter.

Jag visste inte ens att jag själv var en sådan förrän nyligen vid vår 110-årsfest, när det skulle till att has ett av de sedvanliga dragspelsrally på Dag 2. När vi kommer samman, syskon och barn blir det alltid sång och musik. Nostaligilåtar.

Ni som känner mig vet att jag är rätt duktig pianist, och att jag hanterar även en del andra instrument med varierande framgång. Mina första minnen från musiklivet är nog redan från 5-årsåldern då jag började intressera mig för piano och tramporgel som ju fanns hemma i min omgivning.

Mina storasyskon trakterade flera instrument och även i kapellet i den lilla frikyrkoförsamlingen matades min nyfikna hjärna med melodiösa och lättillgängliga melodislingor. Det sjöngs och spelades mest hela tiden, borta som hemma.

Pappa Alvar spelade mandolin och fiol. Han märkte tidigt att jag var musikalisk och uppmuntrade mig att lära mig spela piano och orgel först.

Segertoner - vår tjocka sångbok - var ett lämpligt träningsobjekt att lära sig från pärm till pärm enligt pappa. Noter. Han pratade om noter.

Redan vid första försöket fick jag instinktiva och seglivade antipatier mot de svarta prickarna, strecken och krumelurerna. För att inte tala om förtecknen. Jag hatade förtecken.Speciellt som jag snabbt utvecklade ett bra gehör och musiköra. Jag behövde bara höra en sång en eller två gånger så kunde jag spela den - utan noter.

Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar var ramsor om förtecknen som man skulle lära sig som ett rinnande vatten.

Min pedagogiske far var nära att knyta fast mig på pianostolen för att "uppmuntra" mig till resultat i notspelandet.

Här någonstans påbörjades kampen. Maktkampen. Om du frågar R så har han ett hum om måttet av den envishet/tjurskallighet som jag ärvt från fädernet.

Jag var jätteduktig på att spela i C-dur, så småningom i G-dur, F-dur och slutligen i D-dur. Dessa tonarter har 0-2 förtecken. I Segertoner fanns bra sånger men med många förtecken som för mig framstod som omöjliga att spela efter noter. De gick utmärkt att spela på gehör, men då i någon av ovan nämnda tonarter. Ingen märkte mitt fejk.

När jag vid 11 års ålder blev organist i församlingen så knäckte jag Segertoner från pärm till pärm - alla 600 sångerna utan bekymmer. Jag spelade ruskigt bra, la in snygga extra ackord och vändningar som fick församlingen att sjunga starkare och mer hängivet än någonsin förut.

Ibland kunde farbror Hjalmar dock se lite bekymrad ut när sångerna gick lite väl högt eller lågt beroende på vilken tonart jag valt.

Känslan av frihet och makt över klaffarna, reglagen och tramporna i kapellets gamla nötta tramporgel var underbar.

Min lilla hemlighet var - att jag endast en gång tragglat mig igenom sångboken med notspel. sedan kastade jag loss och spelade efter noter - utan noter. Min lilla bluff genomskådades inte av pappa utan han var nöjd och stolt med mina framsteg.

Du får ett "sorry" postumt här av mig käre far!

Till dags dato kvarstår faktum. Jag fixar fortfarande bara att spela i tonarterna C,D F och G, men jag spelar dem bra.

Än idag kan inte min hjärna förstå sig på de svarta och vita tangentera i övriga tonarter. Jag blir en pianoanalfabet., får kortslutning i paritet med den jag känner för motorvärmarklockan..... Konstigt men sant.

Nu har jag köpt mig en dyr fin synt där jag kan välja vilken tonart jag vill, men ändå fortsätta att spela i C. Wunderbar!

När jag i somras mötte dragspelaren Denis (vi skulle ha en jam-session på festens dag 2) så får jag höra en underbar kommentar. Jo, han ville spela, men bara om låtarna gick i C. Han var en hejare på gehörsspel, men hade samma antipatier mot de svarta tangenterna som värdinnan.

Två C-personligheter på samma kalas. Underbart att få känna samhörighet med någon fler som är funtad på samma sätt som mig.

Hemma och mellanlandar efter en kort fisketur. 1 röding och 3 släppfiskar hittills. Nu blir det tacos till lunch och kanske en tupplur på terassen - världens bästa powernap-ställe med milsvid utsikt. Nästan synd att blunda.

.....har jag lyckats sova mig igenom nu. Soffan lockade mig, och eftersom det regnat ikväll så har det inte varit så skadligt att sova bort den. Gonatt gott folk - nu blir det sängen.