Lite fler gamla minnen

Välkommen hit!

Jag hoppas att du skall trivas här och jag uppskattar verkligen om du tar dig tid att skriva en liten kommentar eller trycka på "tummen upp-symbolen".

Kommunikationen med dig som läsare är ju själva bränslet i mitt skrivande.

Jag är: Västerbottning i exil, Fjällgårdsinnehavare, Livsnjutare, Fiskare, Mamma, Mormor , Farmor, Demenssjuksköterska och Föreläsare

Bloggar mest om: Livet förr och nu, Vardag och fest, Tokut och likt, Sandvikens Fjällgård Äldreomsorgen och demensvården

Vill bjuda dig på: En blandad mix ur livets smågodispåse. Salt, sött och syrligt om vartannat. Här förekommer tvära och ibland halsbrytande kast mellan lättsamt och allvarligt

Mina nära och kära: Daniel, Britta Sixten och Vera i Sthlm, Sandra m Christian Oliver och Alice i Göteborg, Isabelle m Jesper o Vilgot i Göteborg. Alexander i Umeå, Roberts son Johan m familj i Ansmark

Drömmer om att: Tankeväcka och nå ditt hjärta. Locka till skratt, igenkännande och eftertanke.

Värdesätter: Humor, vänlighet och uppmuntran. Tillmötesgående människor och okomplicerade lösningar

Ogillar: Jantelagen, glädjedödare,och "motarbetare" Förstår mig inte på missunnsamma människor som går in för att förminska andra medvandrare i jordelivet.

Gör helst: Fiskar i fjällen, skriver, spelar och sjunger eller går på loppis.

Lyssnar helst på: Tystnaden i fjällvärlden, hjärtats röst och barnbarnen skratt.

Hemlig dröm: Att kunna få förutsättningar att skriva boken som jag ruvar i mitt hjärta.Den hemliga drömmen är nu uppfylld. Jag har de bästa av förutsättningar, och hoppas nu att tiden inspirationen och orden ska komma mig till mötes.

Skriv gärna till: gunnel_f@hotmail.com

De allra flesta bilderna i bloggen är mina egna. Hör av dig om du vill låna eller använda bilderna i din tur!

Välkommen åter!

www.sandvikens.se

Skrivs av

Gunnel
Forsberg

Vanliga etiketter

Björntoppen fiske Gauto lillvännen Röding Sandvikens Fjällgård Silvervägen Tankeväckaren Vindelgransele äldreomsorgen

» Visa alla etiketter

Mest kommenterat

Arkiv

Inlägg - RSS 2.0

Inlägg - Atom

Kommentarer - RSS 2.0

Hittat nåt olämpligt på den här sidan? Anmäl!

Av Gunnel Forsberg, måndag 05 juli 2010 klockan 17:59,

I morse vaknade jag till ett kraftigt åskväder och en ordentlig knall följt av ett strilande ösregn. Det är något visst med åskväder. Man känner sig ganska liten när naturkrafterna slår till.

Om det berodde på byns läge i dalgången intill Vindelälvens vatten eller andra orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndoms minnesvärld. Ofta kom dessutom mullrer ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna. De lyfte från det nu nedläggningshotade flygfältet i Gunnarn och gjorde mig vettskrämd varje gång de drog in över grantopparna och sprängde ljudvallen.

I min fantasifulla barnatillvaro tycktes var ljudet vara snarlikt det tordön som beskrevs i Uppenbarelseboken om den yttersta tiden, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mig för den yttersta domen om dagarna och väntade på att få rätt. Nämligen att Jesus skulle hämta hem alla – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker och evig förtappelse återstod för min räkning.

Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och ganska oskyldigt flickebarn, blir jag lite bedrövad idag när jag inser vad mycket av min barndoms tid som gick åt till att vara rädd och känna mig dålig och förtappad. Så onödigt! Kombinationen av den kristna förkunnelsen och min ovanligt livliga fantasi var alls ingen uppbygglig kombination.

När åskan gick fann vi på råd! In under köksbordet kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något föremål av plast eller gummi. Ett durkslag eller mammas plasttillbringare Mia. Ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga. Vi kände oss säkra eftersom bilen stod på gummidärck.Ur telefonjacket hemma så flög eldklot och blixtar mellan varven. Där kan man snacka om spänning i ordets rätta bemärkelse.

Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut till husknuten och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ”tjukan” vid husknuten. Byborna samlades runt omkring i spänd förväntan. Gubben hade munderat sig i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sig till folket och sa allvarsamt: Om ji nu se i som ”schtiven å” då jär i dö!

Man ska inte leka med elen!!

Uppdaterad: Monday 05 July 2010 klockan 18:02