Romantikens högborg

Av , , 4 kommentarer 24

Återseendets glädje är i en rang för sig. R var vid hemkomsten ännu snyggare än för tre dagar sedan och kom som alltid glad och stark inklivandes genom ytterdörren mött av en lite extra god torsdagsmiddag och en gammal god vän på besök från Jokkmokkstiden. Nu börjar jag ta olja och orkar inte invänta att herrana pratat klart, utan kliver upp en bit i åldrarna och går till sängs med "Hundraåringen som försvann" Rafflande i sanning!

4 kommentarer
Etiketter:

Årets höjdpunkt – kollektivt tandläkarbesök…

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje. 

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören  Gradin.

Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr utan mamma och pappa, till staden den brusande och pulserande – Lycksele.
 
I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. I väntrummet ropades vi upp i alfabetsordning och som syrran nämnt – stackars Önnerlövarna som fick vänta till sist!
 
I kindpåsarna bultade ännu blodiga bomullsrullar och i näsan satt doften av pudrad gummiduk kvar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam insatt och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa goddag - precis som vi lärt oss hemma.
 
Redan genom Fruktcentralens glasdörr kunde man ana härligheterna och vi drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar.
Svårigheten var att välja bland allt det underbara.
 
Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kolarullar - lakrits eller hallon. Lakritspipor, Rabarberstänger, Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp…svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter den bedövande xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt, ja nästan omänskligt.
 
De allra första lösgodisprototyperna, surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.
 
Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mig redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen. Hemresans eufori i ett färgämnesskimrande sockerrus var som en ljuv dröm, och aldrig har väl vägskyltarna med byanamnen passerat snabbare än vid dessa hemresor.
 
Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir förstås som den blir, men det hjälper mig ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.
 
Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.
 

Den förlorade sambon…

Av , , 4 kommentarer 18

Det är bara att slakta, eller åtminstone tina, den gödda kycklingfilén och rulla ut den grönrandiga mattan nu när min käre R kommer hem idag, efter sin tredagars färd mot sydligare breddgrader, närmare bestämt det tropiska Umeå/Sörfors, för att hämta igen vårt sista bohag från husen som nu är sålda. Vi hoppas att de nya ägarna ska trivas gott och känna samma harmoni i väggarna som vi gjorde.

Här lyser solen intensivt på spegelblank sjö, elden brinner i kåtan och på köksbordet hopas några buntar pappersarbete som måste göras. Jag slits mellan att göra en liten fiskepaus och att fördjupa mig i papperen. Få se vad det blir. Sådana här vackra dagar känns egentligen för dyrbara för att tillbringa inomhus.

Det börjar kännas att helgen nalkas. med andra ord blir det jobb och mycket folk. Precis vad vi önskar. Ha en fin dag gott folk!

4 kommentarer

Guldkorn

Av , , 4 kommentarer 20

Dammar här av ett litet guldkorn från barndomsminnenas arkiv.

Av någon anledning kom vi in på fiske

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.
 
Själv skulle jag sätta mig väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sig fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.
 
Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.
 
"Av någon anledning kom vi in på fiske" – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.
 
Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar,tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader.
 
Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.
 
Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar i min egen men kanske även i din historia.
 
För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.
 
Dela med dig, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.

Varde ljus

Av , , Bli först att kommentera 12

Kvällarna mörknar allt fortare även här norr om polcirkeln. Våra vänner på Artic Lys har försett oss med vackra ljus som sprider fin stämning här inne och i kåtan. Idag fick vi även två primuslyktor levererade ända till köksbordet från Skellefteå, en gåva från en av våra gäster Jan B. Tack så mycket säjer vi!!

Med ens blev jag förflyttad i minnet till barndomen och pappa som brukade fara ut med båten om höstkvällarna med primuslykta och håv. Det resulterade ofta i ett antal fina och feta höstharrar eller sikar. Endast en gång följde jag med, 22 år gammal och höggravid med Sandra. Det var en häftig upplevelse, fastän jag var mörkrädd så stor jag var när vi gick där i det höga gräset i mörkret ned till älven och båten.

Idag skulle jag ge bra mycket för att få återuppleva det äventyret tillsammans med pappa igen. Mörkrädslan har gett med sig en aning men inte helt. Därför är det aningen kusligt att vara gräsänka i ett mörkt hus när det knäpper i elementen och knakar i väggarna, innan man lärt sig det här husets alla ljud.

Ingen eld utan rök

Av , , Bli först att kommentera 10

Ingen eld utan rök, eller tvärtom…hur det nu var… Här är det ett evigt eldande. Det gäller att hitta rätt nivå, så inte pannan kokar och så det inte hinner slockna mellan varven. En konst vill säja!

Bli först att kommentera

UFO

Av , , 2 kommentarer 7

Ännu ett oidentifierat flygande objekt har siktats idag. Ännu en mystisk bevingad art som jag aldrig skådat förr. Tänk er en x-large sädesärla i formatet, men ett ljusgrönt stråk på huvudet, ljust grå med svart stjärt och svarta vingspetsar samt ett svart V ned över ryggen vid flykt. Vad kan detta vara? Ser fram emot "Haspelrullens" ankomst. Han verkar veta ett och annat om fåglar. Då kanske vi även får svar på vad den kroknäbbade är för en sort, samt vilken sorts ugglor det är som bor här. Snart kommer R hem med en bra kikare. Då blir det skåda av!

Vatten

Av , , Bli först att kommentera 13

 

SKÄRVA AV TUNNASTE IS
KRISTALLKLAR SOM GLAS
SJÄLVKLAR SOM ÅRSTIDERS VÄXLINGAR
SÅ HASTIGT FÖRGÄNGLIG
DÅ SOLENS VARMA TUNGA
SMÄLTER DIN EGG
 
VATTNET – DU LIVETS KÄLLA,
SOM VI FÖDS UR
SOM FINNS I OSS OCH RUNT OSS
VÅRT LIVSELIXIR
ALLTING OCH INGENTING
 
DU OMFORMAS STÄNDIGT
AV KYLA OCH VIND
GENOM TID OCH EVIGHET
 
LJUDET DÅ NATTGAMMAL IS  
KROSSAS UNDER MINA FÖTTER
MINNER OM FÖRGÄNGLIGHET
OM TRANSPARENT EVIGHET
 
MINNER OM SKATTEN FRAMFÖR ANDRA
DET RENA
DET VACKRA
DET DYRBARA
SOM VI FÅR TILL SKÄNKS
ATT SLÖSA OCH NJUTA AV

Gunnels Guldstund

Av , , Bli först att kommentera 13

Nästan alla guldgula blad har nu fallit till marken. På Björntoppen börjar snön att lägga sig, lite mer för varje ny dag. Naturens palett bjuder nu olika svarta vita grålila och blå nyanser. Det är så vackert att det värker i hjärtat. En liten andäktig eftermiddagsstund i båten, och man tankar kraft för kommande mörka dagar.

Bli först att kommentera

Samma sol

Av , , 2 kommentarer 11

Solen försvann precis just nu bakom fjällkanten på andra sidan sjön. Det känns att kvällen nalkas. Några sena rödingar patrullerar i utkanten av mitt synfält och en vinterbadarfågel står mest hela tiden med rumpan i vädret och betar på botten. Här sitter jag ensam och filosoferar och funderar på en latmansmiddag

Tänk att i samma sekund som solen försvinner här, så ringer väckarklockan obarmhärtigt på andra sidan jordklotet, man svingar sina lurviga över sängkanten eller sovmattan, morgonpinkar och sätter igång kaffehurran och tittar ut på soluppgången.  Allt rullar på i en evig rundgång för oss människor som befolkar klotet. Önskar eder alla en fröjdefull kväll.