Strax dax att bege sig ut i provrumsdjungeln. Jag skulle verkligen behöva ett par nya byxor men drar mig i det längsta för att slippa utsätta mig för klädprovningens gissel. Eventuellt inväntar jag ännu ett par kilos viktminskning för att slippa känslan av "snörlivet på grisen" -  ett fenomen som  somliga av er läsare säkert kan identifiera sig med.

Jag inser att man omedvetet påverkas av modets växlingar. Men inte så att jag känner mig stressad att omedelbart uppdatera garderoben – förr eller senare blir ju allt modernt igen. (Titta bara på R som nu är helt ”up to date” i rutiga flanellskjortan från 1998)

Nyss, när jag stod nedanför stugan och fiskade så hörde jag plötsligt  ripans karaktäristiska ljud. 75 m bort i björkriset satt en liten flock snövita ripor och betade. De var knappt synliga i allt det vita, men då och då flaxade de till och omgrupperade sig . R smög närmare och lyckades fånga dem på bild innan de insåg vem de hade att göra med och flög sin kos. Om det var dalripa eller fjällripa hann vi inte se, men det kändes fantastiskt att få se dem så nära inpå. Det hade förstås varit fantastiskt att dessutom få en röding eller två, men förutom ett par försiktiga napp så blev det inget. Nu ska vi strax packa ihop och dra oss hemåt via Vindelgransele och lilla mor.

-25 även  idag, och tankarna vandrar lätt iväg till minnen från ljuva sommardagar. Som denna t ex. En underbart vacker julidag så sjön låg som en spegel och vi gästades av EoL och kära lilla mor. Här sitter hon med fötterna i fotbad och väntar på mina omsorger. Ett riktigt Fjäll-SPA för kropp och för själ. En dag att minnas - länge.

Tittar  bort från fruktansvärda misshandelsbilder i filmatiseringen om Ike och Tina Turner och mår rent illa när jag ser vad en man kan göra med en kvinna. Det lägst stående av gärningar att slå på en som är svagare men fasansfullt nog precis vad som händer mitt i bland oss i till synes vanliga hem. I kväll önskar jag styrka och kraft att ta sig ur - till dig som känner igen dig. Ingen förtjänar att bli nedtryckt, slagen eller hotad. Det finns fina och hedervärda män som förstår att respektera en kvinna - och du - du är värd att älskas!

Bilden väcker ljuva sommarminnen och faktiskt en längtan till ljumma sommarkvällar i båten där jag som här är ute och fiskar.

Rödingen var på rackarhumör idag, nappade friskt men hade inga planer på att fastna på kroken. Mina bästa spön ligger hemma i Sörfors så det blev inte riktigt tipp-toppkänsla på fisket. Kylan bedövar fingrar och tår  så till sist blev det tvunget at gå in i stugvärmen igen. Nu blir det god middag och kanske en tupplur i soffan. Ny friska fiskartag blir det i morgonbitti!

En fantastisk bild tagen av R:s vän Roger Sandgren som är en fantastiskt duktig fotograf. Besök hans sida och njut av bilderna. http://photo.net/photos/Rosan

Påpälsningen börjar och vi ger oss ut i den gnistrande kylan. En smörstekt röding till middag vore underbart. R har lovat att borra åt mig så han är redan ute och varmkör skotern. Återkommer med rapport lite senare!

Idag har kvicksilvret nästan krupit ned till - 30. Nu får yr.no skärpa sig. De hade utlovat -19 idag. Jag försjunker i drömvärlden med alla dessa fantastiska klipp på youtube från häftiga fiskafängen och kan riktigt känna tyngden i reven och föreställa mig glädjen hos de stolta fiskarna. Har du tid så kolla även in kikmete.se Där finns några riktigt trevlig filmer och en massa annat godis för oss fiskare.

Snö kyla och blåst. Håller mig inomhus. Bjussar här på en gammal bild ur R:s fotoarkiv. Här kör han hundspann - något som han drömmer om att göra igen. Jag håller mig dock gärna något i periferin från blodtörstiga bestar. De ser inte direkt ut som några vegetarianer...men medger att det ser fantastiskt fint ut på bild! Vid något tillfälle föreslog jag som kompromiss ett nytänkande: Varför inte ett KATTSPANN istället? Förslaget möttes med stor indignation från den inbitne katthataren. Han är hundmänniska och jag - som ni förstår kattmänniska.

Här passar kanske min mammas fina gamla uttryck för när man hamnar i en ny ovan roll/situation: Kjatta ä int warn å stå te banne

Vaknande  lätt frusen. Dags att elda i kaminen igen. Det brukar ta något dygn innan värmen infinner sig ordentligt. Jag försökte snylta lite på R:s värme. Han är varm som en gammal Husqvarna järnspis och fryser nästan aldrig. Munderad i den välsignade fleecen sitter jag nu i soffhörnan och skriver. -25 ute, +25 inne, gråväder och lite blåsigt. En fisketur inplaneras om jag får assistans av min personliga borrare R. En dag som gjord för att kura inne. Boken Vanvård - eller vård av gammal vana, samt David Edvardssons bok - Personcentrerad omvårdnad i teori och praktik, där vi i Äldrevårdsteamet har skrivit ett kapitel, ligger på hög för att läsas. Men först KAFFE!

  Nu är jag på krigsstigen - i sanning! Anlände till Gauto för ca 1 timme sedan och fann stugan full av råttskit. Få världsliga saker kan väcka min frustration så mycket som råttskit utan synliga förövare. De små kräken hade tydligen lämnat brottsplatsen efter tidernas storkalas på en gammal Palmolive tvål. Om det var möss med dödslängtan som såg en omedelbar synlig likhet mellan tvålen och de blågröna råttgiftsblocken, om de var allmänt färgblinda, eller bara vrålhungriga förtäljer icke historien. Tydligen hade de i alla fall fått tillräckligt energi för att orka utföra bajsleken "Sista paret ut". Tvåo ch två ligger råttlortarna i allt från värmeljuskoppar och sängar till kylskåp och gardiner. Nu har jag skakat och dammsugit ALLT!  Inte precis den början på helgen som jag längtat efter. Nu blir här renbäddning och rakt ned i bingen för att vakna till en ny ren morgondag. I morgon får Robban gå med luppen och söka stället där de kryper in. Nu MÅSTE golvet listas illa kvickt!

SÅ kul att få träffas syskon och svågrar emellan. Den här kvällen kommer jag att minnas länge. Fylld av god mat, varma tankar och glada skratt får vi somna  ikväll. R och Alex är ute på en sista snöskottningsrunda. Frågan är om det ser likadant ut när vi vaknar. Nu blir det intensivpackning inför Gautohelgen och långkalsongerna söks fram. I morgon blir det Tankeväckaren i Vindeln på Forum kl 14.00. Har du vägarna förbi så titta in och lyssna. Gonatt gott folk och sov gott i vinternatten!

Just hemkommen i snöröken mer insnöad än vanligtvis. Vägen upp till vårt hus gick ej att urskilja i snöröken så det var bara att höfta till och ta rejäl fart  med bilen för att ta sig upp för backen. Kom nästan ända fram, men fastnade sedan i drevsnön. Det var bara att backa ned på vägen och ta ny fart. Med aningen tur och en portion skicklighet..(ähum krax) tog jag mig in på gården som hade ett intressant varierande snödjup från blåis till ca metern beroende på hur det drevat. Hä sni! - skulle min salige far ha sagt om dagens friska vindar.

Nu ska här städas, packas för Gautoresan och dukas för fint middagsfrämmande ikväll. Maten är redan klar. Det blir falsk sushi till entré, därefter mulliga köttfärsbiffar med fetaostfyllning och gräddig kantarellsås med potatisgratäng och sallad. Till dessert provar jag ett nytt grepp -  Tunna skivor av blodapelsin och hjortron i en ingefärslag som serveras med glass. R och jag får väl äta valda delar och yttepytte av efterrätten, men det viktigaste är att gästerna känner sig välkomna och tycker att det är gott.

 Hoppas bara att R hinner hem och krusa igång gammtraktorn så främmen kan komma sig in på gården och parkera. Jag fick svetta ned mig ordentligt för att skotta mig in, så nu övergår jag till mer hushållsnära tjänster för resten av dagen och överlåter karlagörat till honom.

Gjode igår aftonbladets hörseltest och upptäckte till min fasa att även jag har nedsatt hörsel vid bakgrundsbrus - om det nu inte berodde på nedsatt dator förstås. Det förvånade mig som tycks höra ganska bra i motsats till R. Inte undra på att stämbanden kajkar ihop. Nåväl, det är väl bara att kraxa upp sig och bege sig ut i snålblåsten. Förresten - är det någon där ute som vet vad uttrycket "lomhörd" kommer ifrån? Inte kan det då vara Lommen som är en skygg rackare.

Bilden på den gamla shell-macken väcker minnen. Jag har en vag känsla av att det där med val av bensinmack är lite som med politisk åskådning. Man är lojal och trogen mot "sin" mack likväl som sitt bilmärke. Så var det förr i allafall...tror jag.

Jag kommer från en volvofamilj. Saab var närmast ett skällsord. Som barn tankade vi förstås på affären i byn och utöver det på shellmackar runt om i landet. Jag minns aldrig att pappa tankade Volvoduetten på Gulf, BP, Esso eller UnoX. Varför vet jag egentligen inte men har en bestämd känsla av att han undvek alla andra mackar.

Själv är jag en bensin-vilde och tankar där det är mest "rattåt"alltså lämpligt för tillfället. Utan att skämmas kan jag ena gången fylla tanken på Ok för att helt ogenerat göra "bensinstopp" på Statoil nästa gång. Det är nya tider nu, men aldrig är väl dajmen eller dixikolan så god idag som de minnesvärda gånger som pappa köpte lite godis i samband med tankningen......Suck

Vem vet vad framtiden för med sig. Kanske de dammar av den miljövänliga Spykecykeln:))

Väderleksrapporten för de kommande dagar utlovar mera snö och kraftiga vindar. Den vita glassen från ovan får vara hur kalorifri som helst - jag blir inte frestad. Jag vill inte ens ta ordet "snö" i min mun.

Idag avslutades arbetsdagen med en föreläsning om personlig utveckling anordnad av Sporren på café Station.  Mycket folk och många bekanta ansikten syntes i vimlet, men mina tankar var dock lite i förskingringen och handlade mest om morgondagens kära besök av syster o svåger EoL som är tillfälligt hemma på besök från NY. Just nu gästar de lilla mor och i morgon kommer de hit till oss och sover över. Vi längtar!  Min andra syster och svåger EoL från det något mer närbelägna Sävar kommer också på middag. Kockan utlovar något riktigt gott, dock inte den "gödda kalven".

Några av oss fiskartjejer har  bestämt oss för att gå ur riks-Fjällorna och istället gå med i en lokal fiskeförening. Eftersom vi är så få  tjejer så får vi aldrig ihop tillräckligt många för att kunna ordna de aktiviteter vi tänkt oss. Om vi går med i Blåknuten så kan vi ju alltid hoppa på deras olika arrangemang utan att behöva jaga folk. Nu längtar jag efter att få fiska! Till helgen...då tar vi dom!

http://www.blaknuten.se/

Idag har det varit invigning av Aktrisen, en del av demenscentrum väst, som ligger på gamla Umedalsområdet. Tyvärr var vi inte inbjudna att få närvara vid invigningen idag, men ser fram emot att flytta vårt kontor dit om ett par veckor. Önskar lycka till till alla som ska jobba inom det viktiga fält som demens är. Som en tanke så kommer just i vår, sprillans nya nationella demensriktlinjer som visar hur vi ska jobba på bästa sätt idag och framöver.

Kraset stod Robban för och om skärvor betyder lycka så var det väl lovande att söndagen fick sluta så. Idag har vi varit utan vatten länge. En ny blandare sitter nu på plats i köket efter en massa krångel och tre turer till stan för komplettering av rörmokarprylar.  Den nya kranen är i största laget enligt mitt tycke men R gillar den så det får bli så. 

Alexander och Mathilda  kom hit för födelsedagsfirande. Nu har jag ingen fler tonåring så det känns som att en epok går i graven. God middag,  tårta och paket avslutade dagen. Nu stundar  en ny vecka med nya utmaningar. Jag önskar er alla energi, glädje och en riktigt bra vecka.

Jag har hört om en moped ovan molnen....

Om vi ska ta och lyfta oss upp ur träsket från den förra diskussionen så kommer här ett både sladd och sladdningsfritt  fordon för  framtida bruk. Tänk så fjärrran från den allra första Zundapp man fick vara medpassagerare på. Håll utkik efter eventuella UFO:n Så fort denna farkost finns i handeln så befarar jag att  en viss sambo blir spekulant.

http://www.dn.se/ekonomi/teknik/nasa-bygger-flygmoppe-1.1031501

Härförleden blev jag åhörare till en mycket intressant diskussion mellan min käre R och min käre svåger, där de på karlars vis lutade sina kloka huvuden ihop i bästa samförstånd gällande ett brännande ämne, nämligen "kvinnors behov av halkbanekörning". Med "kvinnor" antar jag att de syftar på sina egna kvinns i första hand.

Hmpftubh!!! Indignationen får genast alla eventuella restpartier av kvinnohormorner i min kropp att stegra sig till en liten obstinat behålös grupp som skanderar: Bränn, bränn bränn!!  Kvinnosakskvinnan i mig vaknar till liv, ungefär som vampytänder sägs växa ut vid fullmåne. Jag tar ett djupt andetag och samlar mig för ett sanningens ord.

Vad - jag säger vad!! grundar dessa patriarker sina åsikter på? Jag känner ingen eller i alla fall ytterst få medelålders kvinnor som suttit bakom ratten orsakande till rena halkolyckor. De medsystrar jag dryftat ämnet med har liksom jag själv en stor portion respekt, återhållsamhet och marginal mellan högerfoten och gaspedalen, håller avstånd såväl som hastighetsbegränsningar och kanske har sinnesnärvaro nog att faktiskt ta bussen om vinterföret är riktigt dåligt. Vi har helt enkelt omdömet att inte överskatta vår förmåga, avstår från imponerande sladduppvisningar och pruttar fridsamt fram i vår vardag. I varje fall är jag nästan säker på att män är överrepresenterade i olycksstatistiken.

Trafikstatistiken visar istället att män, speciellt unga män som nytagit körkortet är inblandade i olyckor. Vad gäller gubbar som närmar sig kepsåldern är jag mer osäker, men har tillräckligt på fötterna för att kunna räkna upp ett antal trafikincidenter enbart i vår bekantskapskrets där fordonen framförts av just män. Själv har jag också varit i diket men då på snustorrt sommarföre.

Ja ja! Jag vet att man kanske bör räkna antal körtimmar bakom ratten, men är ändå rätt säker att gubbarnas affärsidé om halkbanor för kvinnfolk, bör ändra målgrupp och innefatta ALLA  bilförare oavsett kön. I synnehet ungdomar som just tagit körkortet, ängsliga fruntimmer OCH kepsprydda gubbar. Basta!

Idag för 20 år sedan, föddes min yngste son.  Jag minns den alltid lika förunderliga känslan när en sprillans ny liten människa föds och man får se in i ett par mörka barnaögon som i all sin oskukdsfullhet liksom tycks bära med sig generationer av visdom från urminnes tider.

Jag önskar min son ett bra liv, ett jobb, kärlek, självförtroende och framtidstro. Ork, mod, list och uppfinningsrikedom att finna ett sätt att säkra sin framtid. Min yngste mildaste son har trubbiga armbågar. Måste han verkligen vässa dem för att finna sin väg in i en oviss framtid?

För 20 år sedan fick jag för första gången hålla honom i mina armar. Vårt otippade - kanske oplanerade - men oj så välkomna sista barn. Som grädde på mos, som socker på toppen som pricken över i:et i syskonskaran, vår lintottiga "lillebror". Det mildaste av milda barn.

Kanske har jag omhuldat honom, överbeskyddat, skonat, undanhållit, missriktat men välvilligt besparat, ja - allt som vi mammor kanske har en tendens att göra med våra sista minsta minimalisar. Kanske, måhända en dag en tillkommande svärdotter kommer att morra, förbanna mig och sucka över den lilla mangriskultingen som formats i detta hem, men jag vill hävda till mitt försvar - att allt - allt är sprunget ur moderskärleken.

Idag fick jag ett otippat ryck och drabbades av  en obetvinglig lust att tapetsera. Sagt och gjort - efter att ha fått mandat av R att välja efter mitt tycke och smak begav jag mig ut i vimlet och inhandlade färg och tapeter. Det blir ett vitt rum, med en fondväg i vitt  med svarta och silverfärgade blomrankor. Det kommer att bli fint. Problemet är nu bara att min ork tog slut när jag kom hem.

Vad är det med stadsluften på lördagarna? Den suger verkligen musten ur en och gör något med människor som brukar innebära ökat behov av kaffe, vila och tupplurer. I kväll blir det på sin höjd lite borttagande av en gammal bård, maskering och grundmålning av spånplattan som klär in skortstensröret. I morgon får jag  ta nya friska tag. Först och främst ska jag laga en god middag tills R kommer hem från garaget.

När det gäller min något osunda relation till småbullar, schweizernöt och skumtomtar har jag funderat en hel del den senaste tiden. Vad är det som gör att en vuxen människa med kunskap och insikter har vårdat och omhuldat ett livslångt osunt  förhållande till socker. Tröstat sig, firat, uppmuntrat och använt fikabrödet och godiset till vardagsmotor för att orka. Min amatöranalys har nu börjat nosa på känsliga kapitel.

För det första tror jag att en ärftlig faktor med smak för det söta finns med i bilden. Min kärlek till sockret har funnits djupt grundad ända från barndomen fram till dags dato. Fram till 35-40 årsåldern syntes det inte på mig. Jag kunde äta vad som helst, motionerade aldrig och ändå vara smal och snygg. Att mina blodsockersvängningar i maskopi med hormonerna ständigt åkte upp och ned, var alldeles säkert en stor påfrestning för familjen, men jag fattade ingenting då, eller ville inte se samband eller förstå.

För det andra har man präglats av det symboliska och andliga kring "brödet". Brödet skulle delas, brödet var välsignat och brödet skulle brytas. I min första stora läsupplevelse Mio min Mio berättas om brödet som stillar hunger.  Jag slukade under hela min barndomstid skildringar om umbäranden  i lappmarken om barkbröd. Brödet var själva essensen av livet. Jag följde kornets väg från sådd till mjöl.

Bröd är kärlek - det är den tredje och tror jag starkaste faktorn. Genomgående har glädje, fest och glada människor haft ett samband med brödet, kakorna, limpan eller godiset. Att bjuda någon på bröd är en viktig handling som står för gemenskap och välvilja. Hela mina barns uppväxttid hade jag som målsättning att det skulle lukta nybakat bröd när barnen kom hem från skolan om fredagarna- precis som jag själv fick ha det.

Moderskärleken genom brödet är en tydlig symbolik. Än idag bakar min egen mamma julkakor till oss vuxna döttrar. Hennes fantastiska sätt att visa kärlek som blir lika uppskattat varje år och som skapar en känsla av kärlek, omtanke och trygghet. Jag märker själv att jag för denna  tradition vidare, men att det  egentligen handlar mycket lite om själva brödet, utan det är den symboliska kärlekshandlingen som jag vill ge. Är det så att  "brödspråket" ersätter mina andra "språk" att visa kärlek?

Eller så kanske det egentligen handlar om mitt eget behov av att förhärliga detta onyttiga och farliga, att skapa acceptans för få fortsätta på den inslagna vägen av ohälsa. Att själv få en anledning att äta? Varje gång jag dukar åt andra fär jag ju äta själv...

Tanken att kräkas har aldrig fallit mig in en enda gång, men jag börja mer och mer förstå hur jag misshandlat min kropp och mina system i kroppen med dessa ständiga blodsockersvängningar genom åren. Bröd och godis har varit mina största fällor.

Tyst och i mitt stilla sinne hoppades jag nästan att 50-årskontrollen skulle visa tydliga  varningssignaler som skulle ge mig kraft att ändra livsstil. Att ändra på invanda gamla mönster och bryta lättjans eller vanans  makt är inte lätt, men jag inser att det kommer att bli nödvändigt för ett hållbart liv och en rik framtid även som medelålders/äldre.

Det är kanske dags att fundera över om "suget" egentligen står för något helt annat. Känner du igen dig? Tycker du om dig själv?

Idag ordinerar syster Gunnel kramar och varma tankar till dig och till sig själv. Kärlek - är nog den bästa medicinen.

Vi var fullt medvetna om att det som skulle möta oss denna födelsedagsfest - var dukade bord med godsaker, kakor, bullar, tårtor och annat smaskens. Vi hade insett att detta var oemotståndligt och dessutom kändes det oförskämt att inte äta det som bjöds på festen. med andra ord var det " tillfälligt avbrott" från kosthållningen av LCHF i gårkväll.

Idag är en ny dag och vi fortsätter oförtrutet på den inslagna vägen. Ha ni fler bra LCHF-recept att dela med er av så tackar vi och bockar.

Just hemkomna efter en trevlig kväll med födelsedagskalas hos svåger Lasse som fyllde år. Alltid lika trevligt att träffa deras vänner för trevlig samvaro gott fika sång musik och prat. I morgonbitti är det sovmorgon. Underbart!

Har följt debatten om maten i äldreomsorgen med visst intresse, och samtidigt reflekterat över mina egna matvanor idag och hur jag föreställer mig att jag kommer att vilja ha det på ålderns höst.

När jag blundar och försöker visualisera detta, framträder på min näthinna bilden av en liten äldre dam i snygg fotsid rökrock och fårskinnstofflor som ligger skönt tillbakalutad på en pösig divan, med en riktigt god bok, zappande med fjärrkontrollen till tv:n och med en Paradis chokladask framför sig. (På äldre dar FÅR man ta från det undre lagret).

På ett runt bord med fotsid duk, bekvämt inom räckhåll ser jag en laptop, en kaffetermos och något fräscht och läskande att dricka samt tv-bilagan, larmknappen och dagstidningen intill.

I en liten sammetsask döljer sig den oumbärliga pincetten, tandpetarna och en hämtmeny i fickformat från pizzerian runt hörnet. Nu och då plingar det till i Skypen där släkt och vänner hör av sig och vinkar från webcamen.

Under armstödet ligger en halväten påse Riesen - kraftig chokladkola som hon gömmer för sina barn, så de inte ska bannas för att hon äventyrar sitt dyra porslinsgarnityr.

I den av personalen vältummade "levnadsberättelsen" står de flesta av mina personliga önskemål, och så även mina kostönskemål.

Där kan man tydligt utläsa att ingen broccoli är välkommen över min tröskel och än mindre över mina läppar. Att jag föredrar skumtomtar och kokosprickar framför kåldolmar och att en nyligen fångad och smörstekt harr alltid får mina smaklökar att jubla, tillika den gula mjälla mandelpotatisen som växt i den sandiga Vindelgranselska myllan.

Där beskrivs vad som av mig uppfattas som julmat och framför allt: att jag innerligen för tid och evighet undanber mig rumsvarma tetror med kemisk näringsdryck vars enda syfte är att skapa en illusion av bruten nattfasta. Dessa har ofta stått framme i två dygn - öppnade.

Provsmaka om ni inte tror mig! Sällan har så dyra droppar smakat så avslaget och gett så lite effekt. Där på bordet ligger istället dietisten Magnus smaskiga recept på hemgjord sängfösare som kryllar av vitaminer och helt saknar E311.  Den trevliga personalen brukar ibland servera den kylskåpskall i ett fint litet glas.

Jag kommer troligen att föredra att inta de flesta måltiderna i mitt eget rum, då jag är något av en ensamvarg, men uppskattar att alltid tillfrågas vilket jag föredrar just för dagen. Mitt rum är min borg!

När R kommer på besök vill jag använda mina fina fotglas och hoppas att han har med sig något extra romantiskt, gott och lättuggat... (ostron känns lite "passerat "- förstå mig rätt;)

Då vill jag vara nyduschad - lukta gott under rökrocken och få min privata skylt - STÖR EJ - upphängd på dörren

Ännu en vecka har passerat i racerfart. Vart tar tiden vägen? Jag försöker tänka på min kloka syster E som tipsat om ett nytt tänk: Tänk inte bara att "tiden går" utan tänk att "tiden kommer". Ganska bra när man känner stressvargen nafsa en i hälarna. Tiden kommer ju faktiskt hela tiden med nya dagar och nya möjligheter. Just nu finns det flera roliga saker att se fram emot , nämligen trevliga  födelsedagar och dessutom kärt besök från New York av LoE som gästar fosterlandet under några intensiva dagar. Kul!

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säger: Det var bättre förr!

Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Gautosjö, På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den "sakta maken" saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid...

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes och en korrekt mansröst drog den välbekanta rapporten. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud av dagligvaror en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev.

Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då.......
 

En liten lur efter jobbet var helt nödvändig. Är nu vaken men frusen och snorig. Aj aj...inget bra tecken. En övningskörningslektion och en däcklagning på detta samt en träff med Fjällorna får avsluta denna dag. Helst vill jag krypa tillbaka under täcket , men det kanske känns bättre med lite frisk luft i lungorna.

Stöp isäng ovanligt tidigt igår efter en lång dag. Flexar en stund nu på morgonen och har verkligen fått sova ut. Det känns mosigt och lite ovant att frångå de vanliga morgonrutinerna. Rösten känns skrapig. Den har aldrig riktigt återhämtat sig  efter höstens heshet. Nu blir det  fyra Tankeväckare på två dagar så det gäller att hushålla med prat utöver detta.  Bäst att int söra i onödan. Håll tummarna att rösten håller!

Allt detta på en och samma dag. Under pompa och ståt certifieradesUmeå, Robertsfors och Vännäs  Vård och omsorgscollege. Med glädje noterades att fullmäktigesalen på landstingshuset var fylld av unga studenter varav många var killar. Killar behövs i vården. De har ofta en balanserande inverkan i kvinnodominerade arbetsgrupper.

Att lyfta undersköterskans yrkesroll är angeläget och brådskande. Vi behöver engagerade och kompetenta undersköterskor i framtidens äldreomsorg. Dock var det med viss förvirring vi noterade att bildspelet mest handlade om ambulanser, provtagning, blodtryckstagning av unga friska människor. Verkligheten handlar ju faktiskt ofta om hjälpmedel, äldreomsorg och om multisjuka människor med stort omvårdnadsbehov.

Vi kommer att behöva nya friska tankar och kunskaper i framtiden. Vi måste kunna erbjuda attraktiva praktikplatser, kompetenta handledare med fin människosyn och arbetsmiljöer där det skapas tillfällen för etiska reflektioner, civilkurage och feedback.

Ett Vindelnbesök med Tankeväckaren har hunnits med. Alltid lika inspirerande att samverka med de demensteam som våra grannkommuner startar upp. Under bilresan dit påmindes jag än en gång om livets sårbarhet vid passagen förbi olycksplatsen i Långviksvallen där 1 person miste livet i en olycka vid lunchtid.

Kvällen avslutades med Improbuffè på Scharinska dit jag vunnit 2 biljetter. upplägget var ett kul och fräscht grepp av ett gäng unga entusiaster. Trevligt sällskap vid matbordet fick vi av vännen Åsa m sällskap. Tyvärr känns hjärnan rätt mosig efter en lång dag och nu känns fåtöljfamnen väldigt skön och inbjudande.

Rubriken på nät- VK s förstasida  låter livsfarlig. Jag antar att det handlar om en ren felstavning :)Betongmän har jag aldrig hört talas om tidigare men  någon gång ska väl vara den första.

Visserligen är Robban en stenhård typ på ytan men ganska mjuk och känslig inuti så  han kan inte ingå i kategorin Betongmän. Betongarslen är däremot något som jag har svårt för och då menar jag folk som har makt men är obenägna till förändring och framåttänk utan sitter där de sitter.

Här är det tillåtet att dela med sig av lyckade livsstilsförändringar,viktnedgångar och liknande: http://www.kostdoktorn.se/stora-skryttraden

Det är ganska intressant läsning!

Eller chocolate som det egentligen stavas. Av många människor ansedd som den största njutningen, men nog tror jag att det är illa ställt med de personer som beskrivs i denna artikel. SÅ sugen blir man väl aldrig att man byter sitt lösenord mot en chokladkaka....

Nu börjar man bli haj på att variera morgonomeletten, äggröran, äggplättarna eller äggen på längden tvären. Det har blivit som en liten morgonrutin att stå med sitt nytvättade hår över stekoset. Robban är nöjd med den nya maten och tycker att den är bättre än någonsin. Tacka för det med allt smör och grädde som ingår!  Jag har inget sötsug alls. Vågen rör sig saaaaakta nedåt. Jag har blivit mjuk i lederna ochskuttar vigulant upp ur sängen på morgonen. Livet känns gött!

Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor såsom dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset - på inskolningen och på den ''fröken'' som skulle bli vår länk till verksamheten.

Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka och värdera oss som ''bra'' ''jobbiga'' eller ''sådana föräldrar som stoppar i ungarna Alvedon och sedan lämnar dem''.

Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan. Kan verkligen någon annan se till detta lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn.... kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Vem vet vad framtida forskning visar om dagis. Tankarna snurrade och frågorna var många. Man hörde talas om bättre och sämre dagis.

Känner ni igen er? Ändå var det ju ändå en begränsad tid varje dag det handlade om. En vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade, tid för egen utveckling och stimulans. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän - de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande. Gång på gång möter vi i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta - med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen.

Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker man sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar....för gott.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.

I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst - kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo.

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, ta emot hjälp och delvis släppa taget - du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att ge upp men även kunna inge förtroende och kunna förmedla en känsla av att du har kommit rätt och är i goda händer..... Till dig vill jag ge mina tankar idag.

Vi ska finnas 24h ...till livets slut....med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Man längtar efter sommar sol och en härlig semesterdag i fjällen....

Speciellt kräsmagad är jag inte, däremot ruggigt rationell... och som ni kanske förstått - kvinna. Jag tror inte det är särskilt ovanligt att vi kvinnor slår flera flugor i en smäll och kombinerar personlig hygien och städning. Naturligtvis menar jag inte att jag skurar toan med tandborsten eller gurglar i blå wc-anka. Det handlar om att göra två-tre flugor på smällen, skura duschkabinen, golvet och/eller toan i samband med duschning.

Onekligen kanske det skulle kunna te sig intressant ur ett doldakameranperspektiv för en person med låga krav på underhållning, men det sparar faktiskt både tid och varmvatten. Dessutom slipper man blöta ned  kläder och skor.

Det slog mig dock under själva proceduren att om R mot förmodan skulle prova på att städa badrummet någon gång, så har jag svårt att föreställa mig honom fejande med toalettborsten i högsta hugg i bara Adamsdräkten.

Som småbarnsmamma minns jag hur man febrilt sorterade smutstvätt, gnuggade på fläckar, tömde papperskorgar och städade tidningskorgen medans man satt på toa, alltmedan ett gäng ivriga små barnanävar bankade och pockade på att bli insläppta. Den hektiska tiden är gudskelov förbi och numera kan jag fritt disponera min tid i husets hjärta både gällande städning och annat. Visst är jag en lyckans ost!

Kandelabrarna skumpan och hissmusiken har jag dock rationaliserat bort just i denna SPA-form. De har sin givna plats - efteråt - medans det fortfarande är fint och fräscht därinne. R avstår dock gärna från skumbadet. Jag tror innerst inne han är livrädd att det ska sluta med att han sitter där med gurkskivor på ögonen, grön ansiktsmask och blir fotograferad i utpressningssyfte.

Lite onödigt eller hur? Visst hade vi klarat oss med de vitvaror från ovan som vi redan fått? Jag känner mig i allafall nöjd utan mer snö och ser hellre fram emot sol, takdropp och vårkänslor. Ny vecka, nya utmaningar och R och jag har beslutat att fortsätta på den inslagna vägen med lchf. Det känns aningen för bra för att ge upp. Min mellersta "byrålåda" känns något mindre utdragen än tidigare och vågen pekar nedåt. 

R är uppbragt på morgonen. Vågen visade mer än den gjorde i gårkväll när han vägde sig. Vi tror inte att han varit sömngångare och gjort nattliga räder i kylskåpet, så frågan är hur i fridens dagar detta kan ha gått till. Har du något förslag?

Vi satt några mammor häromdagen i lunchrummet på jobbet och förtäljde den ena sockersöta och tårdrypande historien efter den andra om små husdjur vi haft, och hur vi hanterat deras frånfällen. Det handlade om åldriga och luggslitna tamråttor, kära men övergödda hamstrar och om bortsprungna vandrande pinnar.

Det gick liksom en röd tråd genom samtalet. Vi hade alla hittat olika sätt att tillsammans med våra barn hantera sorgen av ett älskat djur. Under det gamla paradisäppelträdet på Teg ligger det multnande stoftet av ett gäng hamstrar som gått ur tiden.

Några av dem fick först tillbringa den tjälfrusna årstiden i vår frysbox på en bädd av bomull vackra tygbitar och glitterband i små pappkartonger märkta ''Hägges drömmar''eller "Liljeholmens kronljus". De fick därefter - ordentligt inplastade - dela viloläger med köttfärs, broccoli och hjortron i väntan på våren. Vad hälsovårdsnämnden skulle ha sagt om den saken förtäljer inte historien.

Jag skulle gärna för ett ögonblick kastas tillbaka i tiden och lite på avstånd få bevittna ritualerna, små sånger om kärlek och tal om återseendet i Nangiala som hölls. Tänk att få återse de små barnen för en stund och höra ljudet av deras barnaröster stiga mot försommarskyarna upp genom de väldoftande paradisäppelblommorna.

Små kors av glasspinnar märkta vår käre Korven eller Smulan skuggades av lövverket. Så snart tårarna var torkade skingrades sorgen och ystra barnaskratt fyllde åter trädgården igen.

Vi mammor enades vid vårt samtal om att det nog är bra för barn att få skola in sig i det hårda livet genom dessa minisorger och få lära sig att hitta sätt att hedra, hylla och göra avslut.

Det är bara jag hemma. Skönt men lite trist att inte ha någon att prata med, men jag  passar på att läsa, spela lite betapet och att städa.  Söndag är en underbar dag.

Hittade av en slump en låt med text av Py Bäckman och musik av Nordman  som man kunde provlyssna på och tyckte genast om den. Egentligen inte min sorts musik, men den rörde mig i själ och hjärta. Tyvärr går det inte att lyssna på den längre, men skivan släpps 20/1. Kolla då om den finns på Spotify och hör på texten. Var inte rädd...

R:s pappa, min käre polare och vän Ove på en båttur på Yraft. Här är han i sitt rätta element. Vi är på väg i båt från stugan i Gauto till Bäverholmens värdshus för en god lunch. Bilden är tagen härom året. Denna vinter har hälsan sviktat, men nu har han äntligen fått komma hem från sjukhuset efter  många veckors vård. Idag får han kärt besök av R med son och barnbarn som kommer med tårta på den 87:e födelsedagen. Grattis käre Ove. Jag önskar dig ett år med hälsa krafter och med möjlighet att återvända till vårt fjällparadis.

Ett typiskt par-koma i kärleksfull anda efter stekpalt på muurikka. Denna bild kan ge kolhydratshägringar för mindre!

Undrar om det finns någon form av träning som skulle kunna vara lustbetonad förutom rodd eller stenskutt i samband med forsvandringar vid fiske. Jag har svårt att tro det men efersom det skulle vara behjärtansvärt att jobba upp sin kondis och styrka så forsätter jag mina spekulationer i ämnet. Robban och jag är båda två ungefär lika vigulanta som järnspett och ålderskrämporna börjar smyga sig på så smått.

Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.

Det enda som har smalnat är tyvärr plånboken. Den "svarta springaren"  som inköptes för ca 10 år sedan är numera såld till en godtrogen och ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen "råkade" bli kvar i huset vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum.

Den lilla blå magrullaren med handtag står framme i allrummet till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.

En enda produkt har varit till glädje i hushållet - Swivel sweeper som faktiskt fungerar - I synnerhet den lilla bordsvarianten. Den var dock inget träningsredskap. 

Yngste sonen ådrog sig dock mitt missnöje då han en gång "städat upp efter katten" med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand. Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett familjeintermezzo.

Sent 80-tal. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken - känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sig stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen - och inte nog med det - det är mer! Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna som utlovat utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.

Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.

Man skulle fånga stråna ett och ett för att sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en stor grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon och dödas av strömmen. Ett evighetsprojekt. Nåja så lätt går det inte.

På senare år har jag följdaktligen varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin "hushållsintresserade män" ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen fastnade direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.

Jag får väl lägga mig på födelsedagsspikmattan och kontemplera prickiga tankar kring detta svåra ämne. Tar gärna emot konkreta tips från verklighetens medelålders medsystrar/medbröder som mot alla odds lyckats lyfta sig själva upp ur marineringen i "minsta motståndets lag".

Snusförnumstiga  tips eller lätt nedlåtande tillrättavisningar från hurtiga "experter" som aldrig provat vad det innebär att avsky fysisk aktivitet undanbedes vänligt men bestämt!

Tittar igenom bilder från förra vårvintern. Minns en härlig påskdag i fjällen. Långt ned i bakgrunden till höger har vårat sällskap sitt läger, där sitter vi som små prickar medans killarna busar med skotrarna och fotograferar. Här är det Kim som gör värsta stuntbilden.

Vita vidder....

Tindra myser i solen

 Igårkväll när R kom hem från flygbåtsgaraget lagom till Let´s dance, så fick jag ett orange blompaket innehållande en fin bukett blandade tulpaner. Hjärtat tog ett skutt. Helt oförhappandes en vanlig fredag. Blommor till mig!

R skrattade när jag visade min glädje, han tyckte inte att det var så märkvärdigt - men det var det! För mig var det märkvärdigt, och dessutom - upptäckte jag senare - på "tulpanens dag"

Gubbar, karlar, män! Gå ni och gör sammalunda! Överraska din kvinna, gumma, sambo, fru eller mamma men en tulpanbukett - en vårens budbärare och du kommer att få både kramar pussar och kanske något extra gott på tallriken!

En fin arbetsvecka är till ända och avslutades med en fantastiskt inspirerande ledardag för de som på olika sätt kommer att ha ledarfunktioner vid Umeå kommuns nya demenscentrum Aktrisen som ska invigas i slutet av månaden. Glad och nöjd klev jag in i bilen för att åka hem.

Typ "alla" inklusive jag själv gjorde det mindre smarta draget att helghandla på Kvantum efter arbetsdagens slut. Ett utmärkt tillfälle att träna sin stresstålighet är själva köandet. Om man inte ser upp kan man annars lätt slå nytt personligt blodtrycksrekord. 

Nöjt konstaterade jag där jag stod, att inte ens de två kvinnor med barn som delade en fullastad kundvagn, gjorde en riktigt fräck kupp och klev helt sonika in i en kö nära kassan, lyckades reta upp mig. När jag kände att jag fick en antydan till lust att agera surgubbe så fokuserade jag genast på annat..... och TÄNK vad många nya fina tuggummisorter det finns!!

Om man tänker på de jordbävningsdrabbade på Haiti så är väl en liten försinkning i fredagskön med 5 minuter en baggis. Ha det mysigt ikväll gott folk!

Oj vad veckorna rusar på. Det är redan fredag igen. Tänk, den här sällsamma känslan av fredag, av äntligen, av förhoppningar om allt man ska göra under helgen och dessutom vila. Så tänker jag på dig förstås som ska jobba i äldreomsorgen i helgen. Varma tankar till dig och en förhoppning att  det får bli en bra jobbarhelg, för dig, och en fin helg för dem du vårdar och hjälper.

En av de strategiska julklappar som R fick av mig var en sådan här hårkliare. Ger en så otroligt skön känsla i hårbotten att man nästan svimmar. En sådan borde alla människor ha och använda så skulle jorden vara en fredligare plats. Jag ska se till att vi köper in några till utlåning i äldrevårdsteamet som ett alternativ att testa när någon är ledsen eller orolig. Hårbotten är ju en neutral kroppsszon och de flesta av oss är vana att frisören får greja med våra huvudsvålar. Jag köpte min...förlåt, jag menar R:s... på teknikmagasinet ;)

Idag fick jag ett trevligt telefonsamtal. En vänlig kvinnoröst upplyste mig om att jag var vinnare i Sporrens (Umeå kommuns personalförening) konstfråga. Där skulle man förutom att gissa rätt på konstfrågor skriva ett bidrag  som handlade om något udda "fönstertittarminne". Direkt drog jag mig till minnes nedanstående episod som ägde rum för snart 30 år sedan och tack vare den berättelsen blev jag vinnaren! Min vinst blev 200 kr i biobiljetter. Robban....vill du gå på bio med mig? Jag bjuder!!

Ett nalta eljest fönstertittarminne

Det hände just något "sjukt fett bra" Jag är ensam hemma, har en delad avocado med kräftstjärtar och majonnäsfraische i tallriken och på Tv 4 film så börjar just nu filmen "En sång för Martin" som handlar om hur Alzheimers sjukdom kan drabba livet. En film som jag aldrig fått se börjar just nu när jag har tid, är pigg och motiverad. Nice!

"Sjukt fett" - ett uttryck som ungdomen använder och som betyder mäktigt, häftigt eller bra. Jag fortsätter på den inslagna vägen och har börjat dagen med en sjukt fet frukost. Den var verkligen god, men det känns ovant att smälla i sig rena festmaten i denna arla morgontimma.

Dagens meny bestod av gräddig omelett med fyllning av majonnäsdoppade kräftstjärtar och riven ost. Man wal nalta stinn! Men om jag inte är alldeles inbillningssjuk så känner jag mig mindre morgonstel idag och dagens underklädspåtagning skedde under mindre akrobatiska former än det gjort på länge. Tänk att man skulle börja känna av åldern. Vissa dagar han man både ont och är stel - man känner sig som en pigg 106-åring.

Det är bara att fortsätta på den inslagna vägen och se hur det artar sig. Vågen visar försiktigt nedåt och huvudet verkar fungera igen. Önskar herrskapet en bra dag och önskar att något "sjukt fett" ska hända - både er och mig.

Dagens middag med  kycklingfileér i gräddsås med squashbitar ,jordnötter och lite skivad morot blev riktigt god, Lite sambal och curry gav sting och färg. Först nu ikväll börjar det kännas som att huvudet fungerar igen. Hjärnan har varit i chocktillstånd de senaste dagarna, helt handfallen inför den ovana situationen att behöva ta  näringen från annat håll än de vanligtvis frekvent förekommande superdupersnabba kolhydraterna. När veckan är slut ska vi utvärdera hur vi har mått, vad vi väger och om vi ska fortsätta på den inslagna vägen.

Besökte idag Tomtebo sjukhem med Tankeväckaren. Det var där allting började. Där hade jag min första anställning i kommunen som sjuksköterska. Mycket vatten har runnit under alla broar sedan dess, men den anda som rådde där och då fostrade mig till den arbets-Gunnel jag blivit. Receptet då hette god bemanning av handplockade visionärer med varma hjärtan. Vi fick gott stöd från arbetsledning, fick feedback och kände oss utvalda och speciella. En fin miljö men riskfylld - då det är lätt att ge för mycket av sig själv. Några bekanta ansikten från den tiden fanns fortfarande kvar i personalstyrkan, huset var sig också ganska likt. Personligen har jag förändrats mycket sedan den tiden. Till det bättre hoppas jag.

Gud fader får ursäkta mig men i somligt tror jag faktiskt det finns en och annan ap-gen i familjen. Åtminstone om man tittar på vår tradition av ryggkliande. Om ryggkliandet var ett substitut för andra ömhetsbetygelser och en rumsren anledning att få grotta ihop sig eller om det rent allmänt bara kliar i fingrarna på oss lite till mans vet jag inte. Intill denna dag är det iallafall bland det bästa jag kan tänka mig .

Ingen slår mamma i ryggkliande. Hon är än i denna dag den bästa av bästa och gör det lagom länge, lagom hårt, lagom fort. Tålmodigt flyttar hon handen från det ena stället till det andra tills varje kvadratcentimeter har fått sitt. Man blir korsögd av salighet.

Jag har försökt lära upp R i denna ädla konst, men han är en rätt otålig typ och tycker att ritsch ratsch filiklart är ett gångbart koncept. Dessutom verkar han tro att man kan kompensera länge med hårt. Fel fel  och dubbelfel! Men skam den som ger sig. Han har ändå gjort markanta framsteg på fronten, troligen för att han näst intill dagligen själv får åtnjuta en förstklassig ryggklining.

Ryggen är en underskattad baksida. För min egen personliga del är jag nästan säker på att själen sitter där - strax ovanför behåknäppet. Om jag är ledsen, tjurig eller arg blir jag omedelbart mild och snäll när man stryker mig just där, istället för att gå i polemik. Eller hur R? Visst var det ett bra knep i främjandet av husfrid och harmoni som jag lärde dig den där gången?

Som barn var jag en lättköpt typ. För ynka 25 öre kunde mina syskon få allehanda ärenden sprungna eller ryggen kliad. Min bror utlovade en gång 25 öre om jag skulle gå och pinka åt honom. Själv gick jag fortfarande på pottan, men antog utmaningen , klättrade upp på porslinsstolen och hamnade dubbelvikt med rumpan nere i vattnet - till allas ohöljda munterhet - skall tilläggas. Efter det lade jag mig till med en sund dos skepsis till syskonens olika uppdrag. Det händer faktiskt även idag att R ibland försöker ge mej samma uppdrag, men "Den gubben går inte!" Även om det var många år sedan jag rymdes dubbelvikt i kröken....och för det andra så finns ju inte 25-öringen längre! 

Ovan kan ni se en bild av mig kliandes storebror på ryggen, just på garagetaket - plåtplayan, en solig vårvinterdag för länge sen.

I brist på socker och goda bakverk så drömmer jag mig bort till fjällvärlden, till maränglandskap och fina fiskeäventyr. Fjolårsuppgraderingen till "gubbe" håller visst i sig enligt R, så jag får följa med på våren "gubbfiskhelg". Gissa vem som anser sig vara en lyckans ost?

Vi sitter och tittar på Susan Boyles framgångssaga, och kan inte undgå att röras av hennes historia om hur hon från ingenstans steg fram i strålkastarljuset och tog världen med storm, en alldeles vanlig medelålders kvinna med en ovanlig dröm. Ett exempel på att det aldrig är för sent att leva sin dröm.

På slaget halv fem...precis som igår så blev jag matt, sömnig och mitt huvud kändes helt tomt. Jag hade inte skött mellanmålet som planerat...man lär så länge man lever....

En snabb shoppingtur på Kvantum och en näve nötter som nödproviant senare, så har jag nu åstadkommit dagens meny: Gräddkokad blomkålsmos med smör och riven ost, tillsammans med stekfläsk i gräddsås och en god sallad. Min kropp är mäkta förvånad över den lilla dagsdosen  av kolhydrater och ropar efter mer. Än har jag inte börjat må som en prins, bli piggare eller få finare hy, men vågen pekar redan nedåt. Kan det verkligen vara möjligt?

Ja man ser i allafall ut lite som en smiley. Rund och lätt gulaktig. Det krävs motivation, ett gott humör och uppmuntrande tillrop av sin bordskavaljer medans man vänjer sig med dessa nya frukostvanor.

Gårdagens bikt stod R för. Han klämde ett wienerbröd fram på eftermiddagen. Själv kunde jag stoltsera med en duktig dag, om än med en viss kolhydratsabstinens på hemvägen. Ny dag - nya frestelser, men vi är laddade med fikaost och grönsaker i olika pytsar och påsar.

Det känns riktigt bra. På en mätt mage vilar ett glatt huvud - som mamma brukar säga!

Jag inser att somligt i den här berättelsen liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade den värsta barndomen, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, och somligt verkar faktiskt rätt absurdt trots att jag minns det med glädje. 

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele sju mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören  Gradin.

Visst längtar man till sommar sol och klorofyll. Vi får vänta, längta och sträva uppåt - framåt även om det lutar - precis som fjällbjörkarna på Tjäktas sluttning.

Innan jag visste ordet av befann jag mig på Willys och spanade zombieaktigt efter billig blomkål. Det var verkligen otippat att jag någonsin frivilligt skulle köpa och än mindre äta detta förhatliga livsmedel. Dock tänkte jag ge den en chans till och se om mina åldrande smaklökar mognat och fått nya referenser. Dessutom samsas blomkålen med nyinköpt broccoli i mitt kylskåp ihop med en massa annat ätligt grönfoder. Detta torde vara  en av årets första sensationer i den Forsbergska mathållningen. Än håller jag stånd mot brysselkålen, men som sagt....undrens tid kanske inte är förbi ändå! Har du finfina LCHF-recept att dela med dig av i denna kolhydratfattiga öken  så vore jag synnerligen tacksam!

Ny vecka -  nya frestelser. Jag vill uppmana alla vänner och arbetskamrater som stöter ihop med mig eller R denna vecka att helst inte fresta oss utöver vår förmåga, med mackor vetebröd och semlor eller annat oemotståndligt i kolhydratväg. Om ni ser oss smyga bland potatisen så smäll oss  på fingrarna! Istället för fasta provar vi Dr Dahlkvists  råd och har startat dagen med bacon-ägg-ostomelett. Nalta svårsmält!!! Urk.

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt. Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mig dig....och trodde att vi skulle spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande övergiven på en sten i Gauto och  snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och mot en högst oviss framtid?? Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt idérika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak, tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel...(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande kamrater och syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet, och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten som gavs att kunna nå avlägsna drömfiskevatten dit ingen annan når, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens "uppkörning" och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 10/1 2010

R är idag och mixtrar med bygget av sitt rullande flygbåtsgarage. Han hoppas nog att kunna flyga den kommande säsongen. Hans trognaste flygsupporter och pappa Ove som också har stuga i Gauto och hittills kunnat köra bil själv dit, har på grund av sjukdom en förändrad livssituation och hans favoritplats i sin stuga vid köksfönstret med milsvid utsikt över fjällvärlden kommer  inte att kunna besökas på samma sätt.

Att kunna promenera nedför den branta bryggen kommer också att bli svårt, och jag är så glad att jag tog dessa bilder av Robbans trognaste flygsupporter som tillsammans med mig satt och drack kaffe i sommarsolen på vår altan och betraktade R och hans flygande båt.

Ove tyckte då att även jag skulle ta certifikat  så han och jag kunde flyga tillsammans. Han och R i samma båt blir för tungt. Jag är smickrad över hans tillit men avser att hålla mig på jorden fortsättningsvis. Jag har ju övervunnit min höjdskräck och flugit med en gång och överlevt. Det är tveksamt om man ska utmana ödet någon fler gång.

Roar mig med skåpstädning, slänger gamla saldobesked, trasiga pennor, kasserar batterier och försöker bringa lite ordning i vårt "skräpskåp" där det mesta har en tendens att ansamlas. Skönt och befriande att få slänga en massa rat. Solen lyser på ond och god så det ska bli skönt med en söndagspromenad i grannvädret. Kameran kanske kommer till användning i det vackra landskapet.

Vådan av att ha sovit för länge i Tv-soffan igårkväll och att sova lätt som en fjäder är att man vaknar vid minsta pip. R har återgäldat  alla tiders snarkningar i natt plus att våra små nattgäster gnytt i sömnen emellanåt. Kanske det ligger i generna sedan urminnes tider att vi kvinnor är mer lättväckta. En begynnande förkylning med nästäppa och hosta har också gett sig tillkänna inatt så att den här dagen känns som att den kommer att behöva nyttjas till vila, en eller annan tupplur och kraftsamling inför den nya arbetsveckan. Är lite inne på att prova fastekuren så R får botanisera bäst han vill i kylskåpet idag.

Småtjejerna har somnat nöjda efter bubbelbad och bus. Jag tänker bjuda R på något smaskigt nyttig som fyllda avocado med kräftstjärtar och vitlöksaioli. Baguetten får vi titta i stjärnorna efter. Jag vände demonstrativt bort blicken när jag passerade det nybakade brödet. Livet känns gott.

Att få leva länge och ha hälsan är något som man ofta tar för givet. När något händer nära och kära så får man sig en tankeställare. Idag när jag besökte en vän på NUS fylldes jag som alltid av känslor och tankar kring hur många öden som just i stunden utspelas sjukhusets tak. Hopp och förtvivlan, väntan och tillförsikt samsas i atmosfären och redan i entrén mötte jag en förtvivlad storgråtande kvinna som talade i telefon.

 Den person jag besökte mådde efter omständigheterna ganska bra och det kändes bra att få träffas och påminnas om att det enda vi människor säkert har är "här och nu.

Vi har även fått ett annat sjukdomsbesked idag om hastigt påkommen allvarlig sjukdom för en vän till R:s son.

Våra tankar är fulla av goda hopp och önskningar för det bästa!

Startade dagen med en  klimakteriedrink gjord på sojamjölk,  en näve frusna blåbär ,1 msk matolja och en mandarin. Gott läskande och en skön morgonrutin så här efter julmaten. Morgonruset har inget alls med blåbärsdrinken att göra utan snarare med att jag i skrivande stund lånat R:s något för starka läsglasögon som ger världen en obehaglig dizzig känsla. Det påminner mig om hur himla trevligt jag tycker det är att vara nykter!

Läsglasögon är annars ett aber som man ständigt söker. Trots att jag har 6 par så är de ständigt på löslistan men man kan ju alltid hoppas att blåbären piggar på den skumma blicken. Tänk att man inte uppskattar en god syn förrän armarna blir i kortaste laget. För mig som fiskare är det ett ständigt gissel och ett evigt av- och - påande med brillorna mellan kikmete och maskpåsättning.

Om jag vinner på Lotto (vilket vore osannolikt eftersom jag aldrig spelar) eller Triss så ringer jag Koskela på stuberten och bokar tid för operation.

Snart åker jag till sjukhuset och hälsar på min kära vän  A medans R roar sig med flygbåtsmekande. Ha en fin lördag alla medmänniskor!

Jag längtar efter ett gammalt hederligt pussel att lägga....rogivande och fascinerande. Eventuellt kan jag tänka mig att nöja mig med ett Vk-kryss. Det blir till att köpa papperstidningen imorgon!

I eftermiddag har jag haft förmånen att delta i ett av Kogertek arrangerat LEAN-spel som deltagare vilket var mycket intressant. Vår grupp lyckades öka produktiviteten 5 gånger på 3 omgångar. Kul och säkerligen användbart i de flesta verksamheter inklusive landsting och kommun. Och nej - det behöver inte enbart handla om besparingar utan faktiskt om förbättrad kvalitet. Fick råg i ryggen i min strävan att t ex synliggöra vad dygnet innehåller för en brukare för att kunna göra tillvaron bättre, ge rätt insatser på rätt tidpunkt av rätt folk. Klart intressant!

Avslutade kvällen med god middag på TC i trevligt sällskap. Helt ok avslutning på en mycket kort arbetsvecka.

Du återför mig - ger mig sinnesro
Min spända själ och kropp
kan slappna av

Mitt lugna bo -

Mitt här och nu blir hanterbart
Med ens står klart
att livet är allt det jag har

Så underbart -

En stilla ro - en tystnad stor
Mitt i det tysta friden bor
 

 Under en längre tid - närmare bestämt ca 30 år har jag själv upplevt suspekta företeelser och oförklarliga försvinnanden i samtliga de tvättstugor som passerat revy genom mitt husmorsliv. Idag blev jag påmind om detta när det i vanlig oordning saknades en del stumpor efter tvätten. Sammantaget känns detta som en angelägen sak att göra en djupdykning i. Jag känner omedelbart att detta måste utredas.

De flesta försvinnandena handlar om sockar, strumpor, vantar och handskar. Man har saknat makarna......till persedlarna ....men har även noterat att makarna till undertecknad även hade omaket att försvinna från makan när det behövdes hjälp på tvättfronten. Förstod ni sammanhanget??

Som före detta ägare till en gammal agentväska från 1968 och en och annan anteckningsbok full med noteringar om skumma företeelser från Vindelgransele på sent 60-tal törs jag utge mig för att ha utvecklat en detektivs väderkorn. Däri finns iakttagelser nedtecknade av en mycket ung detektiv, liggande bland timotejen direkt invid händelsefronten i dikesrenen till väg 363 i höjd med Alvar Hedmans vägaskäl. På sidan 4 kan jag tänka mig att man skulle ha kunnat hittat följande anteckningar: Mossgrön saab V4 framförd av K.W på väg att hämta posten kl 09.18. Avvikelse på 12 min från föregående dag. Not. Postbussen kommer 9.30. Eller denna variant: B.H på väg västerut!! I blå saab v4 kl 11.50. Vart? Not. Åker vanligtvis österut vid denna tid. Eller denna: S.L cyklar mot affären, skrattar högt och lite farligt, blir borta 10min längre än igår. Mystiska fotspår uppmätta på 5 platser mellan röladan och farfars varav ett var 39cm långt. Röd träbit (blod???) funnen vid röladans vägg.Hm

Med detta väl utvecklade väderkorn i ryggsäcken känns det förargligt för att inte säja nesligt att ännu efter 30 år som husmor inte ha löst mysteriet med de ensamma sockarna. Vart far dom? Vem tar dom? Finns ett eget litet universum för Lillstrumpa och hans vänner - röda vita gula och svarta, tjocka, tunna, korta, höga, smala, långrandiga trasiga eller stumma. Finns det en himmel eller ett helvete där de ensamma funnit en fristad långt borta från jordelivets tramp i lera och makadam? Är det en frivillig avvikelse från sin maka, eller egentligen ett ganska fegt sätt att svika. Är det i centrifugalkraften själva ingången till strumphimlen finns? Ingen jag frågat hittills har svaret på detta mysterium. Kan du hjälpa mig?
 

Ett uttryck som brukade användas hemma när det var riktigt kallt. Här eldas i kaminen för att försöka få tjälen att gå ur benstommen. Ljuva vedeldade värme! Inget går upp emot den.

Gårdagens köldrekprd i Gauto  sedan jag började vara där  med -33 kom samma dag som jag fick min toppnotering i besöksstatistiken med 1804  besök här på bloggen.. Tack till dig läsare som hörsammade min nyårsönskan om att trycka på "tummen upp-knappen" när du läst  ett  blogginlägg du gillar, det är det som gjort mig synlig på förstasidan och detta ger fler läsare. Hoppas ni fortsätter i samma goda stil och gör det till en liten rutin att "tumma" och kommentera. Den lilla manövern vet jag att både jag och mina medbloggare uppskattar!

Med anledning av fastetrenden som råder här: Varsågoda gott folk - Jag bjuder härmed på en av Povel Ramels genialiska men ganska okända dikter nämligen "Fastaren". Den illustrerar på pricken våndorna kring bantningens vedermödor, men du måste läsa den högt för dig själv för att texten ska komma till sin rätt.

 Man känner figuren sin, får man väl anta,
men lika förbaskat så blev det en chock
när spegeln en dag gav mig order att banta
och skyltfönstrens glasrutor ropade: "tjock!!!"

Nu åter hemma efter en dag på resande fot genom vintriga landskap, snötyngda granar och tysta byar där allt fler hus står öde med rimfrostiga rutor och oskottade gårdar.

Telefontrådarna/elledningarna var stundvis så snötyngda att de hängde med tunga magar ned mot plogkanterna.Med tanke på att det var -33 när vi startade från Gauto så torde materialet vara spänt till bristningsgränsen och det är nog dags att televerket , vattenfall eller vem det nu är som har ansvaret skickar ut ett gäng snögubbar som får slå av snön. Annars riskerar obygden att bli ström eller telefonlöst.

Ett Vindelgranselskt uttryck för snötyngda grenar är "opplegun" med betoning på "opp". Måhända begreppet är bekant även i andra västerbottniska metropoler.

Nu ska jag roa mig med att bestiga ett berg av smutstvätt! Gokväll gott folk!

Sista dagen i Gauto för denna gång gryr utanför fönstret. Silvermånen lyser trolskt och intensivt på sin väg ned bakom Fierras och jag insuper synintrycket för att ha och minnas under grå vardagar framöver. Idag åker vi hem via Vindelgransele och ett besök hos mor. Det ska bli roligt att träffa henne igen, få prata, äta tillsammans och sedan frisera henne innan vi återvänder hem till Sörfors.

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ca en timme.

Från mitt håll såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen - väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans.

Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad - blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är även om många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt...för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade han prov på sin övertygande övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av '"jorden runt på 8 dagar'"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer vips var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop.... Men det - det blir en alldeles egen historia.

Sista kvällen i stugan. Jag har uppbrottsstämning. R listar här och där och själv leker jag kåldolme i filten på soffan. Det är svinkallt ute och kylan vill helst tränga ända in i märgen. Telefonkommunikation titt som tätt med Alex i Sörfors som idag kom hem till ett utkylt hus. Nåt vaj med pannan tydligen. Det verkar dock ha löst sig och temperaturen inne stiger stadigt från de +4 han kom hem till. Fårskinnstofflor och eldande i kaminen är nödvändigt. Det är lite läskigt när det är så här kallt och det blir tydligt hur bräckliga system vi har i våra slott och kojor. Än en gång funderar jag över hur i allsin dar folk kunde överleva här uppe i fjällvärlden i små kojor med en massa ungar dessa hemska vintrar utan mat.

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven.

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg.

Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara "arbetselak'" (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern. 

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred... detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden - denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes "nye" man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte...de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med  hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven - nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i boden? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
 

Fortsättning följer.....

Hittade den här glassbilden från i somras. Idag käns det långsökt att köpa sig en magnum mandel...men snart så! Nu går vi mot ljusare tider gott folk!

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom - snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

-30 och kylan känns genom fönster och väggar. Dagens planerade fisketur riskerar att gå om intet. Idag blir det istället kakellist upp, inventering i skåp och läsa en av julklappsböckerna. Men först - en kopp gott te och en macka.

Just så, sa jag dagarna före jag mötte R. Nybliven singel, tufsig och genomskinlig utfäste jag detta: Hädanefter ska jag leva själv - länge! Bara gå in för att vara en bra mamma, umgås med mina nära och kära, fundera på vad som är viktigt i livet. Definitivt ingen mer karl för min del inom överskådlig framtid.

Jag skulle satsa mer på barnen....och OM......jag sa OM.....jag mot förmodan..någon gång långt in i framtiden EVENTUELLT skulle söka mig en karl så gällde ett antal icke förhandlingsbara kriterier. Jag minns inte alla dessa idag, men ett var i allafall: Han ska ha inlandsmentalitet.

Vad jag menade med detta var att jag ville ha en präktig karl som kunde fixa och dona, som kunde skjutsa omkring mig på skotern om söndagseftermiddagarna, gräva en grotta i snön och koka kaffe på elden. Kikmeta i hålet intill, i tystnad och samhörighet. En generös och trygg karl som vill vara i naturen med mig, fiska, ligga tyst vid en skogseld och känna samhörighet. En som är stark och skön och som luktar gott. Dessutom är det viktigt att han köper hela kitet med barn bakgrund, musiksmak och släkt. Han får inte vara någon mes, utan en riktig man med valkar i nävarna.

Det ska vara en som gillar mig för den person jag är, som är trygg, pålitlig och har humor men ändå är klok, smart och helst en hejare på TP och korsord och älskar mig med hull och hår. En hemkär typ som ogärna huserar på puben och oftast nöjer sig med att berusas av kärlek. M a o en ren, skär och orealistisk utopisk mansperson.

Så ramlar jag mot förmodan och helt oförhappandes över en bångstyrig norrbottning i form av en mycket övertygande R, och alla mina goda föresatser rök sin kos. Han uppfyllde många av mina kriterier. I alla fall så bar det sig förstås inte bättre än att man vips fällde ned hjärtats bogvisir och in steg han med stora kliv - iförd storstövlen, skinnbyxen och rutigskjortan. Där sitter han fortfarande  och gonar sig i hjärtevärmen. Och sköter han sina kort väl så lär han bli kvar därinne och den som får min kärlek - han är en lyckans ost!

Håll utkik efter den sanna historien: Det var en gång en rävkapuschong! Visserligen en repris, men sann ändå!

Sådärja. Skönt att komma in i stugvärmen efter ett typisk Gautoprojekt. En hoptjalad skoter skulle dras fram ur ett insnöat skotergarage och dras upp på en fastbackad släpvagn i hårdpackad snö, med hjälp av min tvåhjulsdrivna bil och en annan snöskoter. Spännband, järnspett, snöspadar, rep och teknik krävs för liknande äventyr. Undertecknad fick agera som lydig dräng till R som var i högform och gick ovanligt långa kliv i storstövlen när han inte "smolade" över allt som "onnässä". Personligen har jag överskridit konditions och kraftkontot, har ben som löskokta makaroner och fnasiga fingrar som fastnar i allt.

R var inte nådig i domen över min tvåhjulsdrivna trotjänare som slirade. Å andra sidan så rullar den i allafall - i motsats tills hans värsting som helt sonika behagade lägga av efter tre mil och nu står hemma i väntan på ännu ett besök på Volvos tvivelaktiga verkstad där man hållit på i flera år utan att lyckas lokalisera detta fel som dyker upp då och då. Tacka vet jag gammbilar gjorda av järn med en begriplig själ.

Ett shoppingbesök i fashionabla Laisvall har också hunnits med.  Där var gatulivet minst sagt "luftigt". Vi såg en enda levande själ och en finsk spets. Det var länge sedan jag shoppade iförd skoteroverall, storstövlar, toppiluva OCH handväska men det gick bra det med.

Fisket gick det sämre med. Hela nejden sveptes med ens in i ett mjölklikt töcken och lågtrycket lade sig över folk och fä som en kall fuktig filt. Fisken ligger troligen och trycker på botten med migrän och väntar på bättre tider. I vår ska jag manipulera R så att vi bokar in våra resor hit utefter månfaserna och huggperioderna. Tro vad man vill om sånt, men det kan inte  bli sämre än så här. Nu tarvas en starkköpp och kanske en liten liten tupplur i brasvärmen.

Så var det vardag igen! Vi är ännu kvar i Gauto och njuter av stillheten. Idag ställde vi väckarklockan för att försöka återta en vettig dygnsrytm efter allt nattsuddande. Idag blir det shoppingtur till Laisvallför lite matkompletteringar då det tryter lite i kylskåpet. Kanske jag får med mig R till Njalvad idag.....Där finns det fina fiskar!!

Julen 2009 i  några bilder

Farfar med sina fina barnbarn Kim, Jazmine och Tindra

Julaftonskonsert med Isabelle, Daniel och Britta. Koppången och The Prayer. Vackert!

Mormor får en gosestund med favoritkillen

Sandra och Christian lyckliga nyblivna föräldrar

Robbans son Johan med sin fina fru Marina.

Svägerskekram Isabelle och Britta

Morbror Alexander tränar in det rätta handlaget

Tomtenissen tar sig en tupplur

Tre generationer framför öppna spisen i Vindelgransele

Morbert och Oliver i vänskapligt samspråk

Tröstevandring med pappa Christian

Syskon i soffan Sandra och Alexander

Julgröt på julaftons morgon

Farfar får en egenhändigt gjord kniv av Kim och blir så här glad

En älg passerar nedanför stugan på sjön. Det är alltid lika fascinerande när naturen bjuder på oväntade skådespel från första parkett.

Ett nytt år, ja ett alldeles oskrivet blankt och fint blad att börja året med. Det känns alltid lite högtidlgt och snudd på ödesmättat att gå in i ett nytt år. När man får göra det i hälsans tecken, i fred och frihet och tillsammans med familj och goda vänner, så har man allt en människa kan önska sig.

När jag summerar 2009 lite snabbt, så har det varit ett fantastiskt år på många olika sätt, både jobbmässigt och privat. En del av det positiva är att jag har återfunnit pennan - verktyget som har visat sig vara min bästa länk till mina minnen, och ett uppsamlingsverktyg för de spridda tankar som hittills fladdrat iväg och bara slumpmässigt fästs på pränt eller hamnat i min låda av osorterade papperslappar.

Jag har fått många kommentarer kring bloggandet, både här och i möten med människor. De allra flesta är uppmuntrande, men någon även lite undrande kring syftet med skrivandet. Där har jag inget svar förutom att det varit en oväntad resa i minnets värld, men också en träning och förkovran i att skriva, formulera och nyttja språkets möjligheter. Alltså ingen djupare tanke än att det tillfört mig mycket att skriva själv. Jag har fått tillgång till minnen som jag trodde var glömda. Det har även varit givande att läsa det andra skriver och jag fascineras av alla levnadsöden som finns här. 

Vad gäller skriftliga kommentarer så står jag fast vid att det är en stor inspirationskälla när någon bjuder på gensvar i en eller annan form, och det känns faktiskt som om jag fått flera nya "osynliga" vänner här. Jag har även känt igen namn på personer som hört av sig från min barndom och ungdomstid samt avlägsna släktingar och även helt obekanta personer som hört av sig och skrivit värmande och intressanta brev och berättelser vilket har varit otroligt kul!! Jag vill börja året med att tacka alla er som gett er tillkänna från alla olika väderstreck, och som förhoppningsvis fortsätter att läsa det jag skriver, kommenterar, hejar på, eller ger mig mothugg. Kram till er alla!

Nu har de åkt mina kära efter fina dagar tillsammans. Oliver har suttit i min famn hela morgonen och  jag har snusat på hans varma mjuka lilla huvud och  njutit av känslan att ha honom i min famn. Jag kan ännu känna tyngden av hans lilla kropp i mina armar. Som alltid när vi vinkar av nära och kära snörs strupen ihop och tårarna kommer. Hoppas att vi snart ses igen.

Nu känns det tomt och tyst här och vi ska försöka nyttja tystnaden till vila och rekreation. Nu ska jag snabbt hoppa i fiskarstövlarna och gå ner och se om en röding nappar. På återhörande!

Efter fina dagar tillsammans är det vår sista kväll tillsammans med Sandra Christian och Oliver. I morgonbitti åker de söderut och det känns vemodigt och lite sorgligt i hjärteroten. Jag inser att det kommer att hinna hända mycket i utvecklingen innan jag får möta min lillprins igen. Ikväll har han underhållit oss med porlande skratt när mamma Sandra blåste honom på magen. En god ostbricka och trevligt småprat avslutar kvällen. R och jag stannar några dagar till och samlar oss inför en ny intensiv arbetstermin tacksamma för dessa fina dagar och minnen.

Idag kom konsekvensen av gårdagens krydd och lökstarka måltid i form av magknip för lille O. Det värsta av allt är att han när det kniper till gråter alldeles riktiga salta små tårar som får mormors hjärta att blöda. Jag minns plötsligt mamma Sandra som liten. Hon är den enda människa jag träffat som faktiskt kunde göra skäl för uttrycket att gråta så tårarana sprutar.

Förra året så var det väldigt lite snö här i Gauto. Vi har överlevt den värsta orkanen i mannaminne, stugan stod kvar och strömmen hade återvänt. Ett nytt år har tagit sin början.

Än en gång blir jag hänförd över naturens skönhet i gryningsljus.

Myskväll framför teven med lite gottis och trevligt sällskap är till ända. Vi bestämde oss för att se en film som började kl.22.00. Några minuter senare sov jag gott med fötterna i Robbans knä. Jag  hade beställt fotmassage och det brukar ha samma effekt som att trycka på en off-knapp så jag sov mig igenom filmen som vanligt. Nu är vi på väg i säng och ute är det stjärnklart och nästan ljust av månskenet. SoC är helt betagna av naturens skönhet och avslutade kvällen med att gå ut en stund i vinterlandet. - 25 ikväll. Få se vad morgondagen har med sig! Gonatt

Har avnjutit en alldeles underbar middag som Sandra och Christian har gjort. Jag är portad från diskbänken och sitter bara och njuter av eftersmaken. En kycklingrätt i ungsform med krossade tomater, syltlök, röd och gul paprika, grädde, kantareller, soltorkade tomater och kyckling, ett täcke av hårdvispade äggvitor, majonnäs och riven ost serveras med råris nybakat bröd och sallad. Mätta glada och nöjda ser vi fram emot en lugn och fin kväll.

Även här i Gauto hörs nu och då detta gubbaktiga uttalande - om än sagt med glimten i ögat  och mest för att retas. Könsrollerna kvarlever i högönsklig välmåga även detta nya år 2010 och faktiskt så känns det för det mesta  helt ok så länge jag får någon som borrar hål och mekar åt mig. Däremot kan man ju "kömmder" han i kökshandräckning när det behövs och om man tar fram sin stränga blick.

Ännu en färgvariant på den vackra utsikten från köket. Disigt även idag så fjällen gömmer sig bakom moln. -15 och bra fiskeväder!

Ballonger stiger mot skyn tillsammans med en önskning om ett gott nytt år. fullmånen tittar på och fjällen anas bakom molnslöjorna. Gott Nytt År!