Så är det dags igen!

För tredje året i rad presenterar jag Gunnels barndomskalender. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender med barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet.

Förutom mitt vanliga vardagsbloggande kommer jag nu varje dag fram tills julafton att ge dig ett barndomsminne med julanknytning. Från dig som känner igen dig, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, julrecept, tummar, eller kanske till och med att få ta del av något av dina egna julminnen.

För att locka dig att följa med kommer jag att någonstans i varje kalendertext att gömma en stor bokstav. Sammanlagt 24 bokstäver bildar alltså en ordföljd tagen ur en julsång. Den sista bokstaven i strofen kommer först. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig kommer att få ett gott hemgjort julpris. Dessutom bjuds möjlighet att få gästblogga ett julminne. Lycka till o välkommen till min Julkalender som börjar i morgon.

I vår vackra vita vintervärld så har vi minsann spisat superfärsk röding med mandelpotatis och dillsås  till lunch. Fick 6 st fina på 45 min. I kväll blir det adventpynt och lite julmusik. Jag har längtat efter att lyssna på julskivorna. Här snöar det vita lätta flingor, och jag tyckte precis att det dansade förbi ett gäng renar i snöyran.

Har fått ärva en gammal jobbdator  från R. Den är underbar jämfört med den gamla härken jag nött upp, där bokstäverna var borta och hårddisken var trött utbränd och fullproppad med allt och inget. Nu när vårt bredband piggnat till så känns det som om man är aningen närmare civilisationen. Snart ska jag bege mig ut och fånga lite lunchröding! Ha en fin dag!

Försöker att i det längsta bevara doftminnet av min sprillans nya lillkille Sixten. Farmors gull. Visst är han fin!

Häromdagen på första adventssöndagsmorgonen, kom Lilla Mor som vanligt med finaste morgonfikabrickan sjungandes i gryningsljuset in till mig där jag sov i mitt gamla flickrum. På den blommiga assietten fanns förutom kaffe - nybakad lussekatt, mammas skorpor, sandkakor, pepparkakor och så den godaste av dem alla, den gröna kakan med mandelmassefyllning. I hjärtat spred sig en varm kärleksflush: Lilla mamma. Tack för alla kärleksgärningar du gjort. Tack för arvet att vilja tjäna som du fört vidare till oss barn. Det finaste man kan få göra är just att få göra något för en annan medvandrare i det under stundom så karga jordelivet.

Visst är den fin, den gamla rosa träkyrkan i Arjeplog, en iskall vinterdag strax innan skymning.

Härom året denna söndag befann vi oss i Göteborg hos Sandra o Christian som skulle resa till Indien över julen. Då  visste vi inte att ett år senare skulle det ha kommit en ny liten älskad människa till världen. Idag har jag min dotter hundra mil härifrån men jag skulle förstås vilja vara där, sjunga och komma med födelsedagsbricka och paket på födelsedagen. Istället får det bli telefon och mail, men jag vill lägga in reprisen av mitt "födelsedagsminne" här.

Morgonen 29:e november för precis 29 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sig förbi den. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr - ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där - vad livet än för med sig. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndoms Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och hon kallades Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön o Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram - fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen blivit skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första vita Liljeholmens ljuset hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade man varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först skulle vi få matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton.

Jag kan i andanom se alla dessa mindre och större barn flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och de glittrande bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Nu är man efterlängtad. Förhoppningsvis inte enbart för matlagningens skull;) Fast R har denna vecka tagit nya kliv i utvecklingen från vildmarks till inomhuskock. Jag minns med ett roat leende den dagen jag fick anledning att skriva blogginlägget: Årets julklappstips - grädda din egen musmatta.

Härom året fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mig en dag och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa för att höra om han kunde påbörja middagen.

Detta oväntade uttalande fick mig lite ur balans och det tog ett tag innan jag inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en ugnspannkaka. Jag tipsade även om att han kunde ta min son Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa...

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat samt blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv - av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda samt grisfötter i gele. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken av våra mammors recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mig inledningsvis på fall och i rödvinets softade verklighet framstod denne man, där och då, inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne - väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mig vad köksförtrogenheten beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Där och då genomskådade jag honom redan vid denna första övernattning när hans ungkarlskylskåp vid frukostdags brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar luden grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan, och eftersom jag faktiskt är i kökstjänst resterande 363 dagar så tilllåter jag mig förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2 dagarna.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka. I ugnen ståtade något som tydligen var en tilltänkt ugnspannkaka. Något hade dock uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mig med att säja såhär: Årets julklappstips är givet - Grädda din egen ekologiska musmatta......

Äntligen - jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Liksom av en händelse tog jag mig själv en nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men han bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mig i mitt bloggande, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

Här har vi hög mysfakor. Det luktar underbart av nybakade lussekatter, och sonens goda mandelpepparkakor  med färsk ingefära i. Britta hänger just upp adventspyntet och jag bara myser i deras sällskap. Lillskrutten sover och sparar den minilussekatt som farmor gjort speciellt till honom. Snart ska jag få provsmaka sonens limemarinerade lax med en massa spännande kryddor. Jag njuter i fulla drag av att få vara här. Stackars R som kämpar på ensam hemmavid. Ikväll hade jag önskat att han var "tvärsnörthit", men när jag kommer hem ska vi tillsammans skapa julstämning i vykortet där vi bor. Snart kommer jag hem älsklng!

Jag visste det!! - Att hjärtat ÄR som en adventskalender. Där finns nya kärleksluckor för varje ny kärlek och plötsligt öppnas de och ut väller en alldeles självklar kärlek. Att få hålla min lille fine sonson i famnen, möta hans mörka undrande blick och känna hans lilla hjärta slå är som ett förunderligt mirakel. Vem är du lille pojke? Trots att vi möts för första gången känns han omedelbart alldeles självklar som om han alltid funnits. Liksom en stjärna på himlen, som nu plötsligt plockats ned för att leva sitt jordeliv. Att han är omgiven av männskor som redan älskar honom står alldeles uppenbart, och stoltheten i Daniels och Brittas ögon lyser. Allt det bästa jag kan komma på - hälsa, kraft, trygghet, kärlek och glädje vill jag önska för hans del. Jag blundar och genom mina fingertoppar till hans duniga lilla hjässa vill jag placera en mur av osynliga små skyddsänglar kring min lilla pojke, mitt andra barnbarn.

I farmors fantasirika hjärna planeras redan för pyttesmå flytvästar, gummistövlar, metspön, sagostunder och underfundiga små samtal om livet med mina små pojkar i framtiden. men just nu är vi i stunden, här och nu, och sätter en mjukkakudeg som förhoppningsvis behåller och planterar ett litet smakminne av generationers julbröd hos Sixten, även om det först passerat genom mammas mjölk.

Sitter i Umeå och smygpremiärglöggar med sonen. Sammanfattar en intensiv dag. Har ännu eftersmaken av den fantastiska lunchen på Victoria med min kära vän, f.d mentor och samarbetspartner Anki, som precis som vanligt smittas med lysande kraft och glädje. Tänk att våra vägar korsades - jag är en lyckans ost.

Imorgon efter föreläsningen på Filmstaden drar jag vidare mot nya äventyr. Uppsala nästa, där det blir baluns (Inspiration 2010) och dagen efter dags för Tankeväckaren igen. Ser även fram emot besök hos vännen Kerstin innan jag hoppar på tåget och äntligen får träffa mitt hjärtas nya fröjd och glädje - barnbarnet Sixten med föräldrar. Farmor längtar!

Vår alldeles egna julgranskula sitter som en jättelik guldprydnad precis på toppen av vår favorittopp - Björntoppen. En häftigt skådespel att se fullmånen rulla nedför fjället. Vad ska man med TV till?

Naturen presenterar en underbar fondtapet, i svart och vitt. Den vill jag ha inne!!

En fin bild, full av liv och rörelse tagen i renhagen idag under renskiljningen uppe vid gränsen.

Ikväll kokas det knäck till unge Sixten med familj. Provsmakningen var lika god som alltid, och R har varit så duktig idag att han kvalificerade sig som slickare av sleven. Summa summarum en fin dag och en skön kväll tillsammans hemmavid innan det bär av igen på jobbäventyr.

Stämningskapare - det kan man kalla alla juleljus och dekorationer som lyser upp vintermörkret. Vill dock utfästa en varningstext på förpackningen till denna flaggstångsbelysning, se till att vara mätt i magen, på gott humör och ha en bra pannlampa när ni ska sätrta upp den. Det kunde lätt ha urartat till en tillfällig relationskris att få upp den. Att sedan fästanordningen för varje slinga i marken såg ut som en klenare sortens potatissticka kan man ju småle åt. Här uppe i tjälens födelsetrakt behövs rekorderligare doninar, alternativt vedklabbar som håller gran(n)låten på plats.

En stunds fiske idag har förutom 20 fina matfiskar även renderat i en ordentlig rödingfrossa. Jag har haft närkontakt med något riktigt stort där nere i det kristallklara vattnet. Här finns stor fisk - den saken är klar!

Guldet i munden får idag bestå av morgonte och en god macka. Ute är det några få minusgrader, lite grått men rimfrostigt vackert. På sjön ser jag redan flera morgonpigga pimplare. Uppe vid vägen sitter vår nya "ljusgran" - en variant som man hissar upp i en flaggstång. Det blev så fint.

Sent igårkväll när vi var ute och pysslade med ljusen så hörde vi flera gånger ett mystiskt ljud uppifrån skogen. Det lät vasst och nästan som ett kort kulsprutesmatter. Uppenbarligen något djur som tyckte att husfolket skulle gå in och lägga sig. Jag undrar om det är ugglan som kan ge ifrån sig den typen av varningsljud. Tacksam för kreativa förslag från mina kära läsare.

Vi är bjudna att komma till renskiljningen ett par mil härifrån.  Även fast det är lördagsrusch så tror att att åtminstone en av oss måste åka dit. Det är ett fantastiskt skådespel och något som inte många får se.

Som en annan Sigvard Marjasin sitter jag här med tejp och kvitton i stearinljusens sken. Precis som han är jag kort i rocken och har antydan till mustach. Dock aktar jag mig ytterst noga för att klippa och klistra. Ordning och reda - löning på freda!  Såskareva! På soffan slumrar en trötter gube, och levande ljus och marschaller lyser upp Sandvikens Fjällgård i vintermörkret denna fredagskväll. Känslan av fredag kryper som en smekning över ryggen. Önskar er alla en fin och mysig kväll.

Sedan vi flyttade hit  till Sandvikens Fjällgård, har vi varit heta villebråd för alla typer av telefonförsäljare. Den ena trevligare än den andra, med smorda munläder och argument som man svårligen hittar en passage förbi. Oftast handlar det om att överbevisa oss om hur oumbärliga deras tjänster är för oss. Vi riskerar uppenbarligen att bli helt osynliga i cyberrymden, och ingen kommer någonsin att hitta oss, våra telefonnummer, information om vad vår verksamhet erbjuder eller ens vägen hit om vi inte hoppar på dyra "synlighetspaket". Själv får jag en liten varnande känsla likt "kejsarens nya kläder" och "konserverad gröt". behöver vi verkligen detta? Eller är vi dumma som inte hoppar på?

Vartefter veckorna gått har jag blivit allt tuffare och kan nu argumentera ganska bra för vår sak. Att sedan ett halvtimmes samtal tar kraft, dyrbar arbetstid och efterlämnar en irriterande frustration som genast tarvar en stark kopp kaffe, är en annan sak. I min värld är det inte svårare än att googla på önskad del av vårt avlånga land, använda kreativa sökord och vips så hittar man det man söker. Men förmodligen är jag bara en snål månskensbonde med naiva föreställningar om alltings enkelhet. Jag kanske sparade några tusen kronor. Dumt eller smart? Vad säjer du?

Nu är hä kallvere. -27, krispigt kallt och kylan vill gärna söka sig in genom väggarna. Här har vi anrättat den slaktade gödkycklingen till en god värmande och mustig gryta för att fira den gödda husmoderns hemkomst. Den ska strax intagas i trevligt sällskap. Herrarna här på hemmaplan var nästan inne på nudelstadiet när den barmhärtiga samariten i fruntimmersform slutligen gjorde entre på gårdsplanen, men det är nog ganska nyttigt att få längta efter god hemlagad mat. Skönt att vara hemma igen.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Nedbäddad och ompysslad efter alla konstens regler hemma hos mamma summerar jag en intensiv dag. I morgon bär det av hem till gubbarna. Ryktet säger att tapetsering har påbörjats i sovrummet. Jag har längtat så efter det, att få göra fint och mysigt. Nu är min allra första mobilblogg avklarad och det gick ju bara fint! Gonatt gott folk.

Dags att bege sig ut på stadens gator och verkställa en del inköp till byggnationerna hemmavid. Handsvetten börjar krypa fram så smått inför besöket hos min favoritexpedit. (icke!) Denna kvinna är en vandrande citron i människoskepnad. Redan hennes uppsyn får varningsflagg att resas men godtrogen som jag är så är jag alltid lika hoppfull att det där buttra ansiktet ska spricka upp i ett vänligt leende eller åtminstone ett neutralt face. Faran är att man smittas av den negativa känslan Vi människor är ju riktiga känslomagneter och smittar varandra hejvilt med våra ord och vårt kroppsspråk.

Dagens demensföreläsning vill bland annat påminna just om detta - Kom ihåg att fundera över vad du utstrålar, förmedlar och hur du vill bli uppfattad. I dessa mörka hösttider behöver vi alla leenden, kramar och vänliga uppsyner vi kan få. Särskilt viktigt att fundera över för dig som jobbar inom demensvården.

Ser dessutom fram emot en trevlig lunch med storasyster E. Det gäller att ta vara på de små tillfällena. Nu ska jag lämna min sjusovarpojke för denna gång, full av mammakärlek och av fnissiga känslor. Han pratar nämligen i sömnen och vårt morgonsamtal artade sig till en riktig höjdare.

 I brist på Robert får det duga med Roberto - han som gör så goda pizzor. Sonen och jag har kalasat på varsin framför teven, försökt förstå oss på SJ:s hemsida och julpyntat lite. Anspänningen efter dagens uppdrag har lagt sig och jag känner mig trött och lite hurven. Värme får  jag från sonens filt och från känslan det gav att krama om sina gamla jobbarvänner.

 En lång dag går mot sitt slut och avslutas med en kopp the och lite mysigt småprat med sonen som just kom hem efter sin arbetsdag. Resan gick bra och ett lunchstopp hos lilla mor är ju alltid lika trevligt. En stunds shopping och ett besök hos storasyster har också hunnits med. Nu blir det gonatt. I morgon blir det behövligt frisörbesök innan föreläsningsdax på Filmstaden.

Så beger man sig från västra hörnet ned mot sydligare breddgrader, den gamla hemstaden Umeå för lite demensjobb. Jag ska rent ta och "köst på mej" ett frisörbesök och inhandla ett och annat. Fjälluften gör att håret växer vilt och ohämmat.  Det är med ett visst motstånd jag kryper ur Helly-Hansen och tar på mig  stadsmunderingen. Typiskt nog så är det smärtsamt vackert här idag. Gnistrande sol och klarblå himmel.  Tar med ett rödingpaket till lilla mor och ser fram emot en mysig mellanlandning hos henne.

Fars dag idag.

Tänker min pappa i sin himmel och önskar att jag hade fått sjunga för honom och komma med kaffe på säng som på gamla tiders farsdagsmorgnar. Få hedra honom igen. Åh vad jag önskar att jag hade fått träffa honom en gång till, nu när jag själv är medelålders och småprata om livet, fiskningen och annat viktigt. Vi använde inte alltid vår gemensamma tid optimalt medans han levde. Vi var två hetlevrade tjurskallar som båda ville ha rätt och använde ofta tiden till diskussioner som ingen vann. Tyckte olika. Idag minns jag inte ens vad vi diskuterade om. Önskar att vi hade samtalat mer, kramats mer. Men idag är det försent och jag har gjort ett medvetet livsval i att leva i de goda minnena. Vi var ju bara människor. En far och en dotter. Mänskliga.

Har du kanske din egen pappa i livet ännu? Gammal eller ung. Frisk eller sjuk. Han kanske inte har varit den far du önskade och behövde när du växte upp, eller kanske konflikter har söndrat er relation på senare år?  Men han är ännu levande! Du har nu en sprillans ny möjlighet att använda denna Fars Dag 2012 till något fantastiskt.Ta ett steg i riktning mot försoning, om inte annat så för din egen skull. Det finns ingen godare känsla än att ta ett steg framåt - bara för att du kan. Att veta att du har kastat bollen, gjort vad du kan - även om du egentligen tycker att det är han som ska ta steget, be om förlåtelse eller upprätta kontakten. Du kanske inte tror att du kan eller vill förlåta. Att du inte har förmågan att ta klivet ut ur besvikelsens eller försmåddhetens bubbla. Försök. 

Du och jag har turen att leva i en tid då det är möjligt att ta många olika sorters kontakt, utan att det behöver vara så svårt. Steget behöver inte vara så långt - ett sms, ett telefonsamtal, kanske skicka en bild på barnen, eller barnbarnen. Ett brev, en trisslott ett blomsterbud. Skicka en osynlig missil av kärlek eller saknad. Tiden kanske har gett en öppning. Tiden som kanske inte läker alla sår, men som förändrar och ger nya perspektiv.

Öppna haspen till ditt hjärtas rum. Vädra lite och släpp in lite nytt syre i det gamla förlegade. Kanske det virvlar upp lite kärlek från dina mörka vrår där under packen av oförrätter. Kärlek som gör dig storslagen och och är ett frö till någonting nytt. Någonting bortom det förflutna, 

Idag blir det till att hålla sig borta från fönstrens förföriska vyer. Kallt, klarblå himmel och solsken över vita vidder. På sjön sitter några ekipage fiskare och förlustar sig i den stora tystnaden. Själv är jag full av förberedelseångest inför veckans uppdrag och bara måste jobba med det, fastän maggoten kuttrar förföriskt bortifrån kylskåpsdörren. Nu sätts min ambition på prov!

Bäst att göra sig "gåbortsfin" på Sandvikenvis, innan vi kvistar över till goda vänner såhär på lördagskwäll´n. Gåbortsfin innebär inte alls samma sak som i Umeå, utan snarare att dra kammen genom håret och ta av sig helly-hansen. Jag känner mig ändå ganska fin - särskilt inuti. Ha en fin kväll gott folk i slott och koja!

Celebert besök idag av ett gäng Sidensvansar som slog sig ned i vår björk för en stund. De är alltid lika fina att se på. Vi hoppas att få återse dem här i Sandviken.

Så var det äntligen dax för efterlängtad skoterpremiär och för första gången skulle vi få se Sandviken från fjället. Lite skumpigt var det förstås eftersom snön ännu inte är så djup. När vi trixat oss upp genom björkskogen så stannade R sin skoter och vände sig om. Jag stannade och tittade bakåt. Tjoho vilken känsla! Riktigt hisnande vackert med snöklädda fjäll och så vårt Sandviken långt därnere som ett litet leksaksland. Natuligtvis glömde jag kameran hemma, men räkna med att den följer med nästa gång. Vi träffade ett gäng fiskare på Muitunis, men de hade inte fått något så vi återvände hem. R åkte hem till lördagsruschen och jag stannade på en grund  och fiskade en stund. 4 fina rödingar och ett par rejäla hugg. Jag såg mig omkring, lyssnade på tystnaden och kände mig oerhört rik och previligerad. Lördagsrusch i stan känns vääldigt långt borta.

Att börja dagen med att elda och få stoppa in eventuella missmodigheter i pannan, det är susen. Sprakandet och knastrandet liksom käkar upp kylan. Dagen ligger löftesrik och vit framför. Idag blir det en hel del kunder som vanligt på lördagarna, men vi räknar också med att  hinna ta skotern och fara en kortis till sjön bakom fjället som vi hört så mycket om. Det är visst där den stoora fisken finns:)

Hade ett givande samtal med min kära mentor Anki idag. Hon frågade i förbifarten om jag var stressad, vilket jag förnekade, men hennes fråga fick mig att fundera över hur jag låter i telefon. Genetiskt och av gammal vana kanske jag har en tendens att låta forcerad i luren. Som vanligt fick jag lära mig något klokt av Anki. Hon berättade om sitt barnbarn, lilla Siri 4 år som sa just detta till sin farmor: Farmor! Forta dig inte! Oavsett var man lägger betoningen i denna uppmaning så är det en klok läxa att ta med sig i vardagens bemötandesituationer - bemötande mot sig själv och mot andra. Hur ser jag ut, och hur låter jag i mötet med andra. Om man dessutom låter stressad så kanske det är dags att sakta ned stegen, delegera eller omprioritera. Helt enkelt vara lite rädd om sig själv. Sköt om dig och ha en riktigt god natt, kära bloggläsare.

Skymningen faller intensivt blå över nejden. Över isen närmar sig ljusen av de sista skotrarna på hemväg från dagens fisketur. Fler gäster är i antågande och uppe vid vägen glimmar en välkomnande marschall i vintermörkret.Vi förstår att "förstaisen" lockar. Nyss kom jag in från en liten fisketur. Tre fiskar blev stundens skörd. Jag hade ett par riktigt fina napp här i Tjaktjaure och har även fått fina fiskerapporter från andra fiskare idag som provat andra sjöar. Leden är nu tydligen farbar till Östra Muitunis. Jag ser fram emot att få ge mig i kast med de stora omtalade firrarna där. Det ryker från bastun och känns fredagskväll i atmosfären. Jag önskar er alla en riktigt fröjdefull fredagskväll.

Om jag inte vore så förgrömmat trött om nätterna, så skulle jag ställa klockan supertidigt och sätta mig på span i fönstret för att kanske få en skymt av någon av de djur som patrullerar området. De verkar vara i farten strax före gryningen. Ett annat alternativ är åtelkamera eller någon annan teknisk lösning. Hur gör du för att få se en skymt av våra skygga vänner de vilda djuren?

Ibland får jag en obeskrivlig lust att montera in en dokumentförstörare i postlådan, köra över telefonen med L70:n och bara vara här och nu. Bara idag kom det onödig post  motsvarande en medelstor tall. Våga vägra papper. Är du med?

Vad är det som ligger ute på isen? Svar: Marietta förstås. Maken till inbiten fiskarbrud har jag aldrig mött förut. Man ser bara en svart figur som ömsom kikmetar och ömsom står upp, timme ut och timme in. Hon har sin nya pimpelskrylla med sig och några sprillans nya pirkar. Det blir spännande att höra hur det gått.

Själv går jag en aning äggsjukt här inne och sorterar papper, räkningar och sådant som bara måste göras. R drog nyss en repa med skotern på sjön. Isen bär nu. Tyvärr snöar det, så med lite missflyt blir det ovarnevatten av snöns tyngd på isen. Snön är tung fast det är minusgrader, det känns när man ska skotta, och då kan man tänka sig vad 1 dm gör på en stor sjö i tyngd.

Små lätta snöflingefjun dansar ned från kvällshimlen. På min väg till stugstädningen ikväll kom jag hackihälinen på en snöhare som gjort fina harspår alldeles bakom husknuten. Förutom de rävspår som går fram till åteln med  den infrusna gammgäddan från Rackträsk, har jag idag även sett några spår som raskat över isen gjorda av en oidentifierad djurart . De var mindre än rävens, parvis lite snett parallella. Vad kan det tänkas vara? Finns det mård häruppe månne? Nu blir det till att djupdyka i djurboken om inte du som läsare har några kreativa förslag.

Efter en god renskavsmiddag  med vännerna Sven, Marietta och Ernst, kom vi oss så äntligen för att testa det vi spekulerat om vid några tillfällen - mörkerfiske. Med den nyinköpta batteridrivna strålkastaren i högsta hugg, begav sig två  enträgna fiskarbrudar ut i mörkret och snålblåsten med favoritpirkar och isborrar. Man kunde se sandbotten klar i ljuskäglan och det såg helt optimalt ut. Det tyckte däremot inte rödingarna som  endast lyste med sin frånvaro. Nya friska fiskartag imorgon i dagsljus.

Dessa äro de utvalda som fick följa med hem till stekpannan vid dagens ca 2 timmars fiskande. Ett antal fick återvända för tillväxt. Rikedom!

-24. Träden är fulla av rimfrost. Snösparvar kommer i stora flockar och flyger från träd till träd. Här i vinterlandet är allt vitt frostigt och vackert. Så många nyanser av vitt!

Såhär snart tre månader in i vårt nya liv så kan jag bara konstatera att vi gjorde helt rätt. Jag kan fortfarande få små lyckorusningar i magen när jag ser mig omkring i mitt fjällparadis där så många av mina intressen finns inom räckhåll. Mitt råd till dig min vän är - glöm inte din egen dröm! Se om den eller de är möjliga att genomföra helt eller delvis. På köpet mår man bra i själ och hjärta. Fundera på vad som är viktigt! Du kanske redan är där eller så nära att drömmen snart blir verklighet. Om jag, min fegis, vågade - så vågar du med!

Har fångat 15 fina rödingar idag, strax nedanför huset på sjön. Isen  är ca 5 cm tjock, täcks av ett lager vackra frostkristaller och man känner sig oerhört previligerad att få stå här mitt i den vita tystnaden med solen som gassar ovanför och bara vara i stunden. Det nappar lite hela tiden, och jag längtar tills i morgon. Då ska jag gå ut direkt det ljusnar. Idag blir det pinfärsk röding med Rackträskpotatis och min specialsås till middag. Några har redan kokats och svnjutits på smörgås. Det enda jag saknar är en sparkstötting. Den måste införskaffas snarast!!

Vår fantastiska utsikt i ännu en färgvariant. Morgonsolen målar rosa och violetta penseldrag längs de snöklädda fjällsidorna.Termometern visar på -20 och vi väntar just nu på ett 6 timmars strömavbrott. Bäst att elda, ladda upp med kaffetermosar och ta på sig en extra tröja.

Min tappre krigare är på hemväg efter en lång slitsam dag med många och tröttande göromål. Feber och huvudvärk gjorde att jag måste stanna hemma idag. Den här mannen med sin slitstyrka och sitt otroliga sätt att se möjligheter är värd all den uppskattning och kärlek han kan få. Även om vi ibland ser helt olika på möjligheter och ibland kör fast i tjurskallighetsträsket så är vi ett bra team. Jag spanar ut i mörkret efter billysen och en blinkers som kommer hitåt. Välkommen hem vännen!

Tittar längtande ut på den istäckta sjön. Om inte bihålorna lagt sin smärtande och febriga ribba över dagens göromål så hade jag garanterat tagit isborren och provat mig fram så smått.  Längre bort i sjön ser jag två fiskare. Lyckans ostar!

Ikväll har vi - 16. Kvicksilvret är nog det enda kvicka jag kan komma på nu när det mörknat och småfåglarna slutat sin ystra matjakt. Själv är jag en smula småhypokondrisk ikväll och känner mig småfrusen och lite eländig. Det kan även bero på kylan som verkar tränga in genom väggarna. Jag har inte riktigt fått upp eldningstempot än och stoppar nog in en pinne i brasan allt för sällan. Bäst att kurera sig och krypa isäng i vettig tid. I morgon har vi flera viktiga möten på kommunen så det är bäst att vara i högform tills dess.

Tittar ut över snöig nord. I blickfånget just nu: Ett gäng domherrar som sakta men säkert närmar sig fågelbordet, en gul L70 och R som inspekterar vår försåtsminerade fiskåtel i hopp om att finna rävspår. Vi hoppas nämligen att få se räven raska över den nylagda isen. Helgens gäster har nu lämnat Sandviken, friden lägrat sig och jag går omkring och försöker skjuta upp urstädningen av butiksdelen en stund. Unnar mig en stunds kravlöst "ickegöra".

Konsten att ligga på flera stolar samtidigt...den kan R. Här utslagen efter en lååång arbetsdag och en riktigt god middag. Han inte bara lever efter devisen "gräv där du står" utan även "somna varhelst du befinner dig"

Härom dagen blev det än en gång tydligt vad "skitsnack" är destruktivt. Det tynger ned, befläckar och stör själsfriden. Det hänger kvar som en smutsig och kletig känsla. Då menar jag  tvetydigheter och skvaller bakom ryggen på människor som inte har en chans att försvara sig. Kanske uttalade i bästa välmening men ofelbart infinner sig en kladdig och obehaglig känsla, en förväntan att behöva ta sida grundad på andras dåliga eller bra erfarenheter. Jag vill gärna få bilda mig en egen, så ogrumlad uppfattning som möjligt och önskar förstås att andra ska vilja göra likadant när det gäller mig. Helst av allt vill jag  bara verka här och nu och ta vardagens möten med medmänniskor och kommande situationer så positivt och öppet som jag bara kan.

Har ett litet andrum mitt i stöket. R är på grävmaskinsstråt och ungdomarna bastar. Här faller skymningen blå och vacker över snötyngda träd och hus.  Vill önska er alla en fin helg med mycket ljus och värme.

Mitt i snöyran, mot alla odds och åt helt fel håll kom två svanar farandes över huset. Isen som lite försiktigt bredde ut sig över västra delen av sjön igår, har nu brutits upp av vinden och med lite tur får sjön en ny chans att lägga klar is om det blir lugnt och kallt. Snösörja till förstais vill vi inte ha. Nu är det helg på gång. Det liksom känns i luften. Ljuslyktan är tänd på bron, eftermiddagskaffet har just puttrat klart, och till middag idag ska jag få gå på älggrytekurs med R:s son Johan som brukar göra en otroligt god älggryta.

Ikväll firar vi  att datatrafiken äntligen kommit igång med massor av härliga megabyte och det riktigt sprakar av fart i datorn. Killarna från SMS ringde nyss från masten och meddelade den glada nyheten.

De blev omedelbums och  högaktningsfullt inviterade på en Irish Coffe efter avslutat arbetspass för att fira den lyckliga tilldragelsen tillsammans med oss.

Som ett vackert men ack så förrädiskt kamofluage över halkfläckarna lägger sig nu snön i mjuka sjok. Talgoxarna käkar för brinnande livet och vintern kommer allt närmare för varje minut. En bedövande eftermiddagtrötthet kommer över mig med lågtrycket. Bäst att ta en kaffetår och mobilisera inför födelsedagskalaset om en stund. R:s barnbarn Jazmine har fyllt 7 år och de måste vi givetvis fira.

Här är det fullt krig mot de små förhatliga sorkar som kommer in överallt. T o m i matkällaren. Fällorna slår igen titt som tätt och det gäller att vittja dem ofta. Har du något bra knep så tar vi gärna emot. Mina fina blomkorgar på bron ärefter tre dagar fulla med råttskit. Kålen var tydligen populär. Just nu känns det bara som en tidsfråga innan någon får sorkpest. De får vara hur söta de vill, men de måste bort.

Ostinato - återupprepande tema. En gammal rostig kunskap från musiktiden i mitt liv dök upp i mitt huvud. Osttillverkning har än en gång stått på programmet. Denna gång fick jag följa min läromästare Ernst i osttillverkningens ädla konst och han invigde mig i sina specialknep och hemligheter. Resultatet blev en mycket god och vacker ost.

Modet i Sandviken är något extraordinärt, ständigt oförutsägbart, djärvt och spränger hela tiden nya gränser. Kvällens outfit: Storgummistövlar, kalasbyxor, blommig kjol, fleecetröja och en exklusiv Thinsulate svart toppiluva. En alldeles perfekt look för en liten stappelfött käring på vedhämtarstråt med accessoaren banankartongen i ett nonchalant grepp  på kant med nordanvinden och blåhalkan.

Livet är toppen. Det första jag ser när jag stiger upp och tittar ut på morgonen är Björntoppen. Med den här utsikten från sovrumsfönstret - ständigt varierad i färgsättning - kan man väl känna sig nöjd med ögonfröjden. Skymnings och gryningsblå nyanser är de allra vackraste och jag kan bara drömma om hur vackert det kommer att bli i norrskensljus.

Mormors killerill är med i en tävling. Hjälp mig att rösta på Oliver. Här är han på besök hos oss och utforskar fjällvärlden. Gulleplutten! 

Här kan du rösta. Du hittar honom på rad 4 längst till vänster. http://www.lifestone.com/tavling/lifestonetavling_se/galleri.php?manad=Oktober+10

Tack på förhand!

Lite färg från min vinterträdgård får ge kulör åt kvällens lite vissna känsla.

En fin och givande dag med nya kontakter och konstruktiva möten för oss näringsidkare i regionen är till ända. Dessutom har vi hunnit fixa en massa ärenden, R har hunnit laga en tand och vi hann även med att luncha på vår favoritpizzeria. Ett dovt illamående förföljde mig hela vägen hem genom snöröken och sitter ännu i. Herrarna får faktiskt ursäkta, men det blir rester till middag idag.