Förberedelser pågår för fullt inför kvällens middag med vännerna Sven Marietta, Åsa och Per. Tur man har svultit sig hela dagen. Det lär ätas en hel del ikväll. Önskar alla läsare en mysig nyårsafton och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Hare så mysigt! Ja vi ska få smaka julhare för första gången hos goda vänner M&S. Bäst att göra sig lite gåbortsfin och att se till att R håller sig på fötter denna gång som det bär av nedför backen:)

Vad ska man med handskar till när man har fått så här fina hemstickade ullvantar? En underbar present från Petra&Jonny m familj. TACK! Mitt livs första egna lovikkavantar, men den här ullen känns ännu tjockare mysigare och varmare än vanlig lovikkaull. R fick matchande rosa bubbel att värma sig  med invärtes. Om jag får smaka lite bubbel med honom så får han en snökram av mina vantar.

Robbans förkläde....det kanske är jag det??  Nej skämt åsido så är han hälftenägare i det  här fina röda förklädet som vi fick i "lycka-till-present" av vännerna Jon o Beate. Vi får väl samsas om det när vi står vid spisen:)

Efter ett oerhört intensivt dygn är vi hemma igen. Vi hann hem precis minuterna före bussen med veckans varuleverans anlände. Hjärtat fyllt av fina minnen. Farmors näsa är ännu full av Sixtendoft som jag funderar över hur jag ska kunna bevara. Kanske jag skulle kunna ha den på burk? Fina bilder får hjälpa till på traven. Nu blir det nog ett tag tills nästa gång, men det får inte dröja för länge! En liten videofilm av storkusinen Oliver har landat i mailboxen. Jag har fått träffa men äldste son med fru och vi har även fått träffa våra kära gamla föräldrar.

Telefonen har gått varm medans vi har varit borta och det kommer massor av folk hit i nyår. Det känns verkligen roligt. Hoppas att kylan ger med sig lite så att Sandviken får visa sig från sin bästa sida för alla nyårsfirare. R är ute och slår igång värmen i vagnarna. Det är ett lite klurigt pillergöra eftersom alla har olika finesser och kopplingar i sina baracker, förgårdar och husvagnar.

Vi håller på att packa oss iväg till Vindelgransele. Robert är bättre och jag är så glad. Där ska vi sammanstråla med min son Daniel, hans fru Britta och lille Sixten. Tänk att jag ska få gosa med honom idag, det känns fantastiskt och nästan som en försenad julklapp. Därefter åker vi till Roberts gamla pappa och sedan bär det av hem till julkortet igen.

Trots att jag är ett vuxet, visserligen inte så stort men ändå ganska redigt och ibland lite manhaftigt fruntimmer så är jag mörkrädd. Det är ett handikapp som jag försökt jobba bort under livet, men tyvärr så krymper jag som teskedsgumman när jag ska bege mig ut i mörkret ensam. Ikväll när det var dags att gå ut och släcka strålkastarna vi har haft på uppe vid vägen som belyst våra öppetskyltar så kändes världen trots pannlampa och bautaficklampa vääldigt mörk och bakom varenda snöhög tycktes järvar och troll lurpassa för att få sätta sina vassa hörntänder i mina saftiga vader.

R bara skrattar och fnyser åt mig. Jag är nog bara ännu ett resultat av många där pappor och bröder roat sig med att busa och skrämmas på skoj när man var liten. Jag kom just att tänka på en av de gonattsånger som jag sjäng med mina barn när de var små. Då var Monchichi - det bruna lilla gosetrollet populär. Den sången kan passa in ganska bra på mig ikväll:)

Dagens fisketur resulterade i en riktigt god fisklunch. Fisken i den här sjön är otroligt god, och pinfärsk röding med mandelpotatis och Släppträskbröd, går inte av för hackor. Min fiskarkompis Marietta har små bjällror som hon klämmer fast på spötoppen, och kan därför fiska med två spön samtidigt. Ljuv musik när bjällran skvallrar om att det är fisk på kroken. Jag ska minsann också införskaffa egna bjällror:)

R börjar så sakteliga återhämta sig i revbensspjällen och är faktiskt på benen småpysslandes med lite av varje. Med lite tur så kan vi åka som planerat och besöka föräldrar i morgon. Dessutom som bonus får jag träffa Siggeliten, min lilla tomtenisse och mitt nyaste barnbarn. Ja vi får ju träffa hans föräldrar med förstås:) Håll nu tummarna för att gubben kryar på sig så han orkar åka bil . Jag ska köra SÅ mjukt och försiktigt.

Nu blir det vedbärning igen - från vedhuset över gårdsplanen genom hallen och in i pannnrummet. Dessutom ska det visst bli kallare igen. Flera banankartonger ved per dygn går åt och just nu är det jag som får stå för alla fysiska insatser i hushållet och rörelsen. Det är bra träning men man är väl inte direkt "fit" för uppgiften. Bäst att akta ryggen, lyfta rätt och knipa ordentligt. Det är inte läge för två krymplingar i hushållet på en och samma gång. Hur var det nu man gjorde igen Susanne Lanefeldt? Man kanske rent av får plocka fram 80-talstrikåerna och ta köksgolvet i besittning. R får huka sig när jag "laddar om".

På julen får man ta från det undre lagret....En som verkligen tog det bokstavligt var vovven Donna - Sandvikens fina lilla kelgris. När M&S var i bastun igår, så passade Donna på att sätta i sig en hel Alladin chokladask och plundrade även nötskålen. När husse och matte kom hem och fann förödelsen var det en viss hund som gjorde skäl för uttrycket  "att skämmas som en hund" och hade krupit in längst under sängen, mycket medveten om sitt tilltag. Förutom bannor och utskällning kom naturligtvis oron att chokladen (som tydligen är giftig för en hund) skulle göra henne riktigt sjuk. Matte Marietta var bekymrad.

Facit idag bevisar att Donna tydligen har en riktig järnmage som tål inte bara råttor, nötter, renbajs och döda fåglar, utan även Alladin choklad. En lättad och som vanligt hjälpsam husse - Sven, knackade nyss på och erbjöd sig att ta traktorn "Lillvännen"" och skotta rent lite inför de  som anländer nu till nyåret till stugor och husvagnar. Vilka vänner vi har!

R ligger ännu kvar i sängen och gruvar sig för det smärtsamma att stiga upp. Syster Gunnel ska snart gå och ge honom ett handtag, och se om han vill ringa vårdcentralen eller om han tänker fortsätta vara dumstark. Han måste själv avgöra.

Sitter i bästa annandagsstil och ser halvgamla filmer på tv. Kravlöst skönt och leeedigt. Min egen Dundee är rejält "lokbrutte"och ungefär lika vigulant som ett större kylskåp. Försöker övertyga honom om att det kanske vore bäst att få röntga bröstkorgen för att se hur skadorna ser ut. En av hans största svårigheter är att resa sig upp från sittande/liggande. Det lutar år att vi får ställa in eller i allafall skjuta upp vår planerade resa  för att besöka våra gamla föräldrar.

Gjorde Sven o Marietta sällskap till de omtalade tjärnarna på Bäno. Det gick bra att köra skoter, förutom  en lite försmädlig  tur på sniskan i lössnön. Fridfull tystnad , alltid lika härligt att få stoppa den den maggotladdade pirken i hålet och hoppas på det där häftiga tunga rycket. Tyvärr fick jag ingen fisk men får väl komma igen en "annandag" :) På hemvägen fick jag se en stor flock vita vackra ripor som kom flygande genom björkriset. Det kändes stort. Idag skulle vi få äta julhare hos M&S, men Robbans hälsotillstånd tillåter inga utflykter så vi fick skjuta på haren någon dag. R sitter i allafall upp idag och strax ska vi avnjuta ett gott eftermiddagskaffe med dopp. God fortsättning alla läsare. Har ni det bra?

Strax före midnatt kvällen före julafton kom R in från dagens sista vedhämtarrunda. Han beskrev så målande hur det trots att vi har den mörkaste vinter och bor mitt i ödemarken där inga "fuskljus" lyser upp natthimlen, och trots att fullmånen var dold bakom ett stort moln, ändå kunde se fjällen runt omkring. Ja till och med Björntoppen som ligger nästan 3 mil bort syntes tydligt och klart. Den "mörka" årstiden känns inte av här på samma sätt som i kustlandet.

Uppfylld av julnostalgi som jag var, samt av ängsliga mammatankar på de mina som färdades längs vägarna och tankar på alkoholistbarn i misär och på vänner som mist någon kär under året stod hans beskrivning om ljuset i mörkret  tydlig i sin symbolik.

Jag var just i färd med att skicka "varma tankar"  lite varstans. Ni som följer min blogg vet att jag tror på "tankens kraft". Själv är jag uppväxt med en mamma som ständigt har oss i tankarna. Hon talar om förböner. Kalla det vad du vill, men jag tror att vi människor oavsett vad vi tror eller inte tror på, nu och då bär omtankar, oro och medkänsla vilket jag tycker är ett kvitto på att man faktiskt har ett medmänskligt hjärta.

När jag hade gått och lagt mig tittade jag ut genom fönstret  och plötsligt kom den här gamla sången fram ur något av minnenas  barndomsgömslen. Den är skriven av en kvinna - Augusta Charlotta Lönborg 1895, och skildrar just bönens kraft och räckvidd. Jag mindes hela texten och smakade på poesin i orden. Jag tycker att den passar bra så här i juletid när vi mer än vanligt har tankarna och omtankarna hos nära kära och hos de som har det svårt. Ännu lika aktuell som 1895. Tankens eller bönens kraft.

Långt bortom rymder vida,
längre än solar går,
högre än stjärnor tindrar
den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar
lyfter sitt vingepar,
klappar på himlaporten
och söker sitt hem, sin Far.

Trång är all världen vida,
hjälplös var jordisk vän.
Själen får ro och fäste
allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna,
bittraste kval få ro,
lär du dig blott att vandra
på bönernas himlabro.

Ringaste barn som beder
lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten
som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma,
var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta
den bedjandes suckar når.

Marietta och jag åkte i julmörkret till julottan i Jäkkvik. En julotta som fick mig att fundera över varför jag alls lagt av med den fina tradition som julotta ju är. Ett mysigt fint litet kapell avtecknade sig i den snöiga skogsgläntan denna stämningsfulla juldagsmorgon. Vi var kanske sammanlagt ca 15 personer där som hade orkat pallra sig upp. De viktigaste julsångerna fick än en gång sjungas, denna gång med morgonskrovliga röster. Budskapet för dagen var nåd och förlåtelse. Jag fick även lära mig den intressanta historien bakom psalmen Oändlig nåd (Amazing grace), vad ett Jubelår är, har druckit gott kyrkkaffe med dopp på kyrkbänken och lärt mig av prästen en ny rolig historia om paret som skulle ta sig över sjön på osäker is: Gubben skickade käringen först ut, och hon gick naturligtvis ned sig i en vak, ligger där och ropar och kämpar för att hålla sig fast i kanten i väntan på räddning, varpå gubben ropar: Släpp nu å fär åt bott`n! Ligg int där å klös å dä nagla.

Hemma i sängen ligger min skadade gubbe och kvider för minsta rörelse efter gårkvällens vurpa då han halkade i en backe och flög baklänges. Han har en ganska ful utgjutning på bakre revbensbågen där han landade med full kraft och troligen knäckte eller fick någon spricka i ett eller flera revben. Smärtan strålar runt om och det gör ont i de flesta lägen. Här blir det ompyssling de luxe, och jag skippar dagens fjällfisketur för att vara nära och hjälpa. På sin höjd blir det en vända ner på sjön.

Julotta. Levande ljus och ett skönt täcke i väntan på strömmen

Tomtarnas fackförening...finns den? Isåfall kommer här ett solklart fall av arbetsskada. Det gamla klassiska Ho-Ho:andet fick ikväll vändas på till ett Oh-Oh:ande. Just när vi hade gjort oss så här fina och skulle gå och tomta hos våra vänner Sven o Marietta hände det trista att tomtefar i sina sommarsandaler ramlade riktigt illa i utförsbacken då benen slog undan och han landade på höger skuldra, tappade luften och fick hemskt ont. Nu ligger han här på soffan, tomtandet fick ställas in och troligen har något revben gått av. Nu tar jag blodtrycket, kollar pupiller och äter skumtomtar med jämna mellanrum. Hoppas att han inte blir ofärdig nu min käre tomtegubbe. Vi ska ju till Jäkkvik på julotta. Hoppas det går att genomföra.

Årets vinnare i kalendertävlingen kom redan den 4/12 med sitt förslag. Julsången jag efterfrågade är We wish you a merry Christmas! Tack alla ni som skickat in både svar och trevliga julhälsningar till mig. Det är med stort nöje jag utnämner Kina Levin till årets kalendervinnare. Priset - den hemgjorda marsipanlimpan gjord efter mitt gamla släktrecept kommer inom kort i din brevlåda. Grattis Kina!!

Ett nytt försök med fika på säng till vännen min. Det är ju trots allt vår förlovningsdag, min namnsdag och Julafton. Allt förlöpte komplikationsfritt. En riktig mysmorgon. God Jul på er alla!

MIn egen namnsdagspresent till mig själv var detta bling-bling-kit. Imorgon efter julottan i Jäkkvik så ska vi fara med Sven o Marietta till "Mariettas tjärn" Där finns tydligen de riktigt stora elefanterna!!

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, samt målet för mammas alla förberedelser och vedermödor. Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor.

Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samma och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sig på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda efter alla konstens regler, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan "Lycksabergarna" kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås, skall dukningen av julbordet förberedas, potatisen skalas, fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen laxen och sillen så ska det vara två varmrätter - både stekt fisk och en mustig stek, och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen skall råskalas. Smöret ska rullas och läggas på de koboltblå assietterna.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt "övervänten" och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras bort innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken och flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam - till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak, och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden.......

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har - frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut alla klappar. När jag till sist betraktar min stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan - ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår, och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka, fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor, och inuti ligger den gula pappersfemman precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny Ep-skiva....min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På asietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin - äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit.

Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med naturliga råvWaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgonbitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan släktkalas i dagarna tre innan julen är över. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra dem till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

Läser aftonbladets artikel om barn till supande föräldrar och det gör så ont i hjärtat så jag gråter.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8318473.ab

Till dig, du som ännu har chansen att välja en nykter jul, eller i allafall en nykter julafton: Gör det!

Fundera över vad det är som gör att du väljer att köpa alkohol för en massa pengar som egentligen behövs till annat, eller som du kanske inte ens har?

Är ruset så viktigt? Vad är det du vill döva?

Se dina barn i ögonen - de som inte kan välja sina föräldrar, som inget hellre vill än att få en jul med en mamma och pappa som är "sig själva", som är närvarande och nyktra.

De som bara är barn för en kort tid och som du har till låns. De som inte kan välja sina föräldrar, men älskar dig oavsett. 

Det är de här åren som så fort flyger förbi och som aldrig kommer igen. Du får ingen ny chans att göra om deras barndom.Våga leva här och nu. Nykter.

Ge dem den bästa julklappen: En GOD JUL

Shabby chic - ett populärt uttryck som tack vare engelska språket genast låter bättre än skabbig - chic. Idag är jag mer shabby  än chic och fick en smärre chock när jag såg mig i spegeln. Dags för julbastu, fotbad och en översyn av ögonbrynen som har en tendens att breda ut sig i närområdet. Snölykteproduktionen går på högvarv, även om det nu är "blia" med "bara" -19 och lyktorna tar längre tid på sig att frysa till.

Tankarna är hos sonen som åkte med nattåget från Umeå med destination Göteborg. Mammaförmaningar om varm sovsäck och extra matsäck ifall man blir strandad i skogen länge kanske hörsammades - kanske inte. Hoppas verkligen att han kommer sig ända fram. Att fira jul på ett kallt tåg i bushen är väl inte vad man önskar sig precis.

Idag kommer vännerna Sven o Marietta som ska fira jul här i sin lilla stuga. Vi hälsar dem varmt välkomna!

Kvällen före julafton är speciell. Det är som om att klockan vill retas. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats för att fylla ut luckorna på faten som småtomtarna nallat av. Jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket och alla pysslar på med sitt.

I Vindelgransele är berggrunden full av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten för ett bad. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Håret svävar och svajar som sjögräs. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag i allafall hur syskonen skrattar,spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan som kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort han hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har syskonen med sig ett par nya Ep-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg - heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanskEe få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det till att ta på mig min sköna flanellpyjamas och de små röda tjocksockarna som mormor stickade till mig förra julen. Min pyjamas är ljust laxrosa med små rosenknoppsbuketter på och har lite för långa ben. Sedan ska håret torkas med hjälp av mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en slags fisk.  Mamma fläta mig så imorgon kommer mitt hår att vara alldeles flätkrusigt. Innan jag somnar ska jag läsa ur boken om Sampo Lappelill, som jag lånade i skolbiblioteket innan jullovet.

Imorgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren något extra gott. Jag ska ge var sitt äpple till korna och kanske jag även vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Det är bara den sista största och vackraste luckan kvar oöppnad i adventskalendern. Morfars kommer i morgon och Vivi och Karl-Axel med. Det kommer att bli min bästa julafton någonsin!

Nu börjar det bli klart och tydligt att jag bor här! Ett typiskt Gunnelrum. En liten i mina ögon vacker vrå, trots trasiga tapeter. Vi ska så småningom måla och tapetsera här. Man skulle ha haft sig en liten orgelpall bara....

Vad fanns på Ica i Arjeplog idag om inte världens bästa tunnbröd - pinfärskt och direkt från Släppträsk. Ser fram emot att imorgon, lagom till uppesittarkvällen få provsmaka skinkan på detta bröd.

Dagens resa till Arjeplog i den bistra kylan bjöd som vanligt på härliga naturscenarier. Här är en av de älgar vi såg, förutom en magnifik tjädertupp och en ripa. Helt omedvetet började jag nynna på Ronny Erikssons gamla slagdänga, även kallad Arjeplogsvisan.

Det var ifjol om vintern, i början utav mars,                                                                                                                    jag skulle åka upp till Arjeplog.
Men när jag hade kommit till,
jag minns-int-riktigt-vars,
tog soppan slut och bilen bara dog.                                                  Det var kväll, ja nästan natt
och ni ska veta att:
        
Ref: Jag såg nästan ingenting
        för snön som vräkte ner
        O hela tiden kom det bara
        mer o mer o mer
        Ja hela tiden kom det bara mer.

Värmen den är prima
i en Volvo Amazon,
så därför bar jag bara när jag for,
byxor utav bomull,
och en skjorta av nylon,
kortkalsonger, en kavaj o mockaskor.
När sen jag suttit där en stund,
ja, då frös jag som en hund

Ref:

När sen jag hade suttit
ungefär sådär trekvart,
ja då börja jag fundera liksom så:
Att sitta här och vänta
leder inte någon vart
nej, det är lika bra att börja gå.
Jag pulsade och klev
och det snöa och det drev

Ref:

Jag ragla fram på vägen
nästan som om jag var full
o det var nog minst en halvmeter med snö.
Jag snavade, jag halkade,
jag drattade omkull.
Då beslöt jag mig  att ligga kvar och dö.
Jag var nästan medvetslös
o herrejävlar vad jag frös

Ref:

Jag hörde som i dvala
nånting komma bakifrån,
men jag orka inte ens vända mig om.
Det kom närmare o närmare
o växte till ett dån
o jag förstod att det var plogbilen som kom.
Jädrar, vad jag flög!
I en båge vid och hög

Ref:

Sen landa jag så småningom
långt ute på en myr
där det var alldeles vitt, så vitt jag såg.
Jag frös och jag var trött
jag var mörbultad och yr
o jag minns nog hur jag tänkte där jag låg:
Det här går aldrig väl.
Nej, nu fryser jag ihjäl.

Ref:

Men det sägs ju att så länge
det finns liv så finns det hopp,
men nu börja livets låga brinna ut.
Jag hade ingen känsel
i min bottenfrusna kropp
o jag tänkte så att: Nu är allting slut.
Det var på väg till Arjeplog
som jag frös ihjäl och dog

När sen jag öppna ögonen,
då jädrar blev jag paff,
för där låg jag i min säng, å vilken nåd!
Sen dess har jag vart tacksam
emot herrarna i SAF
som såg till så att jag inte hade råd
att åka som planerat var.
Ja, tänk ändå, sån tur man har

Ref:

Musik: Trad.
Text: R. Eriksson
 

Så kom den äntligen - julskivan - priset för bildtävlingen där Månen på Björntoppen vann. Signerad och grann tar den plats bland mina gamla nötta julskivor. Egentligen skulle jag vilja köpa Sarah Dawn Finers julskiva också, men det kanske får bli till nästa år. Vilken är din bästa julskiva eller jullåt?

Tidigt tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att idag är det "dan före dan före dopparedan". Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng - en tradition som de upprätthållit i alla år - vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar, lussekatter, saft och pepparkakor till oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går försiktigt nedför den branta hala källartrappen och ropar: Mamma! Det luktar speciellt i källaren och är lite kusligt  där nere. Rätt som det är dyker väl källargubben upp. Mamma stoppar in ved i den stora farliga vedpannan. Nu och då så börjar pannan att koka. Då dundrar det och smäller i hela huset och då känns det riktigt farligt.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, morgonsträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvWert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år - som presentkort av oss nu du får.

Fram på vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en egen kattunge. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så evinnerligt sakta, men jag får inte väcka syskonen än säjer mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar ibland skicka vykort och brev, med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mig. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar Filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna att nu är allt i sin ordning, att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan....

1,5 dl vetemjöl
1 dl mjölk

Vispas slätt och upphettas i en kastrull underbearbetning tills det blir en slät klump
Låt den svalna

6 hg florsocker
1 hg malen mandel
3-5 drp bittermandelolja

Knåda i florsockret, mandeln och oljan i degklumpen till den käns smidig och ej kladdar.
Nu är marsipanen färdig att bakas. Använd din fantasi.

Mitt tips: Skär stavar av nougat, rulla in dessa i marsipanlimpor, pensla med god choklad så blir detta blir Mozarkuleliknande godis. Jättegott. Dekorera med skållade mandlar.

1. Vänliga tonfall

2. Uppskattning och kramar

3. Någon fin överraskningsjulklapp på självaste julafton.

Dessutom hoppas jag förstås på julhälsningar och telefonsamtal med mina nära och kära.

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade "Klasara", några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small  det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sig ut och jagade inkastaren, tog honom med sig tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sig fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg bara för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sig undan den långbente och snabbfotade morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mig, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dig...Han stack ned handen i väskan - som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos  Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mIina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga minnen och fina julklappar somnade man sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla med knäck.

Trots att jag saknar ugnstermometer  gav jag mig i kast med ett julgodisrecept på Marabou Fugde som såg mycket frestande ut. Resultatet blev förödande gott och kan varmt rekommenderas. Försöker blunda och slå dövörat åt den snusförnumstiga lilla sjuksköterska som beskriver hur kola/fett/sockerbombens segflytande kolesterolstinna sockerlag tapetserar blodådrorna inuti. Onyttigt, troligen klassat som livsfarligt. Borde egentligen dödskallemärkas, men vadå - det är ju Jul bara en gång per år.

Äntligen är golvet skruvat i vårt blivande vardagsrum på övervåningen. Nu är det plant efter alla justeringar. R&R (Roger & Robert) knogar på. Jag försöker lätta upp arbetet med lite orgelspelande för att peppa grabbarna. Funderar...hm....Ryska Nationalsången eller något hurtigare??

För en tid sedan var jag fullständigt obevandrad i snussorter och något udda livsmedel som t ex Capri-Sonne. Idag är jag rätt uppdaterad på sortimentet från Swedish Match och vet att Capri-sonne är en slags festis som norrmännen verkar gilla skarpt! Jag vet vad kolonialvaror är och kan n ä s t a n förstå det där med momsen. Jag tror att jag ska påminna R om hans "great moment" - ni minns kanske när jag bloggade om den där lördagsmorgonen när han plötsligt från en stund till en annan blev en storslagen pedagog för en halvtimme och lyckades förklara momssatser och dylikt så det stod klart som kristall för en liten förvirrad hönshjärna som min. Så länge det varar - som bakterien sa. Nu skulle jag behöva en genomgång igen. Gärna i liknelseform, där han omvandlar procentsatserna till marsipanfigurer och skumtomtar. Då skulle jag nog förstå........Frågan är om han är i pedagogform idag?

Så kom äntligen kvällen då syskonen kom hem. Eftermiddagen sniglade sig fram olidligt långsamt, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod länge och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla.  Pappa och jag hade lagt våra pannor i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja alltför mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes - det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billjusets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel så hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag även att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det i allafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över. Glädjen brusade som sockerdricka i blodet när jag ivrigt skuttade iväg mot hallen för att möta dem i dörren.. 

Tid för glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya vackra  julklappar som skulle lägga in på lillsoffan bland de andra paketen. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur så var brorsan på lekhumör efter mammas "välkomstryggklining" direkt efter middagen Då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen fanns under köksbänkarna som hade strategiska öppningar under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "Brors" kom hem (även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven) Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis.  När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Tänk vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras - rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror - Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en härlig doft från en främmande och lite spännande stadsvärld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mig, och så småningom kom även vår nya fina lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken. Man behövde en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. En annan lek gick ut på att  man satte på någon en ögonbindel snurrade personen några varv och sedan skulle den försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under hakan. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsSorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort - den fantastiska marmeladen - julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber sällsamt smälte mot gommen.

Härom året fick jag  receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje...och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalenderavsnitt.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Att det finns guld i Vindelgransele är sant - och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn - såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar - små små gula kycklingar - endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar - helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.

Ungarna vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.

Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest - som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort - förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel - upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt - men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det själva.

R är mycket nöjd med denna vy. Fjället sjön och skidskyttet inom samma synfält:)

Helgen är över och en mysig söndagskväll ska avnjutas med kaffetår framför teven. Vi känner oss nöjda med invigningshelgen och den kommande veckans beställningar är avklarade. Likaså är alla postpaket adresserade och klara att skickas till nära och kära. Sista minuten som vanligt men jag tror att de ska hinna fram ändå. Fick en längtans-släng idag efter mina barn då det vred om i mammahjärtat, men det viktigaste är att man har bra relationer, då spelar avstånden mindre roll. Tur att jag har min minnesbank med fina jular tillsammans med dem i säkert minne bevarad. I morgon ska jag försöka göra så fint det går i köket och hallen som delvis gapar trista och trasiga efter omflyttningen av butiken, och kanske baka något juligt. Vad säjs om struvor?

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där.......

Framtill satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domhHerrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars gröna sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till sibyllas korvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen.....

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemberkvällar i i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Kollade lite med ena ögat på fredsgalan ikväll. Ömsom vin och ömsom vatten levererades av kvällens artistfält. Det slog mig plötsligt när plastikkirurgernas guldkalv, den silikonfyllde och botoxparalyserade Barry Manilow gjorde entre - paljettglittrande och pampig som alltid - att den här typen av underhållare är utrotningshotade. Det finns ingen återväxt av glittrande och svulstiga musikaliska genier av den här digniteten som fyller världsarenorna och får världen att sjunga med. När Burt Bacharach, Barry Manilow & co går i graven så  försvinner en dimension i underhållningsvärlden till tonerna av smäktande stråkar och magnifika arrangemang. Deras oförglömliga världshits kommer dock säkerligen att fortleva. Jag är ingen stor diggare av smörsångare, men nog rycker det i lårbenshalsen när Cobacabana spelas. Go Barry go!

Till mina döttrar Sandra och Isabelle, då 11 resp 5 år

Till mina kära döttrar båda
som snart skall vuxenvärlden nå
Som vän och Mor jag vill er råda -
om sånt som ni kan stöta på.

Ni rena blad där ingen hunnit skriva -
där ingen penna ännu skrivit fel
Som blomsterknoppar efter vinterns driva
som orörd frukt - så fin och hel

Visst önskar jag - som mången ängslig Mamma
att vägen ska bli slät och lätt att gå
Men mitt förnuft det vill ej alls detsamma -
Det vill att målet trots allt slit blir värt att nå.

I era ögon - själens klara speglar
man kan ej ännu skönja något svek.
Men flickor, när man ut i livet seglar
förstår man snart att det är ingen lek.

Ni kommer säkert mången gång att såras,
att känna sorg och ilska i ert liv.
Men när av bitterhet och gråt ögat vill tåras
Håll blicken högt - ta inte utan giv!

Visst finns det mycket som är underligt i världen,
sånt som är orättvist och hopplöst att förstå.
Slås inte ned av vanmakt under färden
Gör nånting åt det - stå ej blott och titta på.

Var stolt och ödmjuk - bådadera
Låt hjärtats dörr jämt stå på glänt
Så sol och luft kan cirkulera
och vädra ut det som är skämt

Men akta er mest för cynismen,
den kväver lust och växer ofta fast
Släpp aldrig in den, då finns risken
att ni får släpa jämt på denna tunga last

Snart kommer kärlek att uppfylla era väsen,
ge den stort rum och njut av denna kraft
Men känn efter först - var gärna lite kräsen
innan ni njuter sötman i dess saft

Stå stadigt upp med fötterna på jorden                                                då är det liten risk för något fall
Låt tungan vara våg åt orden
Stå alltid för ditt ord - Stå pall!

I era ögon - själens klara spegel
finns självförtroende och hopp
Vad ni är vackra - låt ej modenyckers segel
förkväva stolthet för din egen kropp.

Läs varje dag - en snutt, om inte mera.
Låt ordens vingar sluta er i famn
Bli aldrig stor och sluta fantisera
Lär allt om Himmel Hav och Land

Låt aldrig stressens klo er fånga,
allt har sin tid, sin egen stund
Dagarna blir aldrig nånsin långa
om du har roligt - klockan den är rund.

Vad mer vill jag ha sagt som gäller kvinnor?
Er framtid är i egna händer lagt!
Jag önskar att vi sedan blir väninnor -
en underbar och rolig pakt.

Jag önskar lycka till i Livet,
att fria starka ni ska gå
Jag finns hos er för alltid - det är givet
och älskar er SÅ, båda två


Från Mamma Gunnel 1992

Bara en rumsavdelare skiljer butiken och dagens invigningsrusch från vårt lilla fina och fridfulla julevrå med  den här fina utsikten. I sanningens namn har skidskyttet rullat på tv:n. Förutom glögg, kaffe och godis till alla kunder har vi haft nöjet att bjuda in några av våra närmaste grannar till vår lilla VIP-hörna. Vi är så glada för de tagit sig tid för ett besök och lite lycksönskan till oss. Goda grannar är en viktig sak. Speciellt när man bor såhär i avkroken:)

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan..............före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med "Julsnö över fjällen" en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, om frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sig stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en "Maria Modellera" placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

"När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå"

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före "däre Ivans" och man såg julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över i:et - toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd. 

Apan tedde sig trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sig i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska "Alvargranen'"i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyYste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivan Önnerlövs, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod segertonernoterna uppställda med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Dagens första kunder var Marit och Roger, Umefolk med Norgeanknytning. Trots snöstorm vågade sig en del kunder hit idag. Allt har gått bra och just nu så vilar vi ut efter ett par intensiva dagar. Jag tror bestämt att vi ska "sova en film" ikväll....som i fornstora dar:)

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis.

Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla andra läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller "småbrösörta" som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på smaklökar och salivproduktion. 

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till bagerskorna.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna - mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos radar upp sig på minnets kakfat. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor - små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig - att trycka ut degen i de fina veckade plåtformarna. 

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och så minns jag de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttoOpparna garnerades med en hasselnötter och sist men inte minst minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade småmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar. Med sig förde de en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och välkomna gäster i min barndoms familjejular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

Vilket är ditt bästa julkakerecept?

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Ikväll har jag äntligen fått in min kära gamla tramporgel. Den ska få acklimatisera sig över natten, och så till frukosten imorgon kan det bli en och annan julsång. Tyvärr äger jag ingen orgelpall, önskar mig hett en sådan där brun med snurr och klädd bullig sits. Men att tro att Tomten skulle släpa en sådan hit är nog att hoppas för mycket. Vet du kanske någon som har en i gömmorna?

Nu återstår en del prismärkning och lite städning innan morgondagens nyöppning. Vi hoppas att snöoväder håller sig borta så norrmännen vågar sig hit över fjället.

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där var den ju - den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen - den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan juUlafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet - sådana där som man sätter en liten bokmärksängel på och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje decemberdag händer något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.

Vi höll på med att stuva in det sista i frysarna när det en halvtimme efter midnatt plötsligt stod en vilt främmande äldre man i vårt kök och frågade efter vägen till Mora. Han hade startat från Gällivare kl 17, med destination Mora, men missat avfarten i Arvidsjaur och hade kört över till Norge innan han förstod att han var på fel väg (ca 25 mil ) Nu var han nästan utan soppa häruppe i ödemarken, utan plastkort. Gissa vem som var tacksam för kaffe , smörgås och en Robertängel som ledsagade till polcirkeln och hjälpte honom tanka med vårt bensinkort. Jag smugglade ned en liten skyddsängel i bakfickan på farbrorn på hans långa snöiga färd mot Mora. Jag tror bestämt att han behövde den.

Vår annons i  den norska lokatidningen Saltenposten inför vår invigning i helgen. Det känns kul och spännande!

Välkommen!

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i den omfattande syndakatalogen, så vitt jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tycker mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Tanken att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande, sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men vinet hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade en annan favorit - tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar, ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan som ännu senare åtföljdes av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.


Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum en julafton, så ser jag en glad och uppsluppen familj. Det skojas,skrAattas och spelas. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett det fantastiska julbordet. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull liten flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och så alla dessa spännande paket förstås.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Fick ett så trevligt mail av  en läsare. Tack Monica Sandgren! Hon bifogade en kul variant på dikten "Tomten". Författaren är okänd, men dialekten känns väldigt  välbekant. Jag tar mig friheten att dela den till er alla.

TOMTEN

Midvinternattens köld jer håhl,

Men hä jer ingen fara, värre att bo ti en ödegåhl

å alldeles ensammen vara.

Hussbonnfolke ha flytte dill stan,

Vart less att si bara tall och gran.

Dem tyckt, hä var tråkit på lanne,

Å ville väl frest na anne.

Jag står vid min gamla lagårdsdör

Å si oppi mårnegöbben.

Han skin no blichli nu söm för

å rulätt önner skäggstöbben.

Gammal å ensammen han söm jag,

Men nog få han sällskap en vacker dag.

Han få no nyårskyss`n

Snart å sjölve ryss`n.

Jär i fusen finns int e liv,

Dålet no loppen på gölven.

Å åt somren få vi fäll si,

Öm hä köm hit na sölven.

Ingen hunn finns, som visp en romp

åt en gammal å trogen tomt.

Jag grubbel på den saken,

Därför jer jag sä vaken.

Aller hä hucker, å aller hä rööt,

Aller hä bräk eller gala,

Hä bara gneka ti en ödegåhl

Å tanka min dem mala.

Ja ly å ly, å allömstass

tyss ja hör e flyttarlass.

Folkä fera å räka,

Sen dem ha hedd bort kräka.

Jag å våhl tvjungen att flytt åt stan.

Nu skå ja raka å klipp mä.

Lagårdslukta tö fäll sitt kvar.

Ti badhusä kanske dem skick mä.

Men bada tro jag int att ja töhl,

Dem börst skinnä, sä hä gå höhl.

Ja gruv för å kle å mä naken,

Därfär jer ja sä vaken.

Inser till min stora glädje att de bortburna godishyllorna och cocacolaflaken från köket till butiken lämnar plats för en gammal vän som står och surar i lagårn, nämligen min kära gamla tramporgel. Inser att juldagsmorgonen kommer att glimma trots allt. Visserligen skulle det behöva tapetseras och målas först, men allt har sin tid. Vi släcker i taket och tänder några stearinljus och simsalabim JULSTÄMNING!

Det hände inte så ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var vid den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så  i med träklotsen att hålla emot med medans man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag - att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapandet, och vi gick beväpnade med liv och lust, med bordsknivar och virknålar, i djup koncentration in för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de såg lite småbusiga ut och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomMteluvor, schackrutor och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville aldrig att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda, rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.

Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när ingen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite även i knäckraderna? Tänk - det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna...

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Extra varmt är det inne i kroppen. Har nämligen fått en släng av feber ont i halsen och ont i kroppen. Extremt olägligt med tanke på allt som måste vara klart tills på fredag. Håller ångan oppe med hjälp av the, tjurskall´n och lite stärkande musik. Delar med mig av en av mina favoritlåtar, och ger den speciellt till dig som har det tufft just nu.

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till detta en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet?

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar - ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" - en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heEta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela UTAN att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Luciamorgon. Ordet väcker många minnen från åren då barnen växte upp.  skulle Jag skulle så gärna  vilja  få återuppleva en luciamorgon från den tiden som så snabbt rusade förbi. Först det superviktiga morgonmyset hemma i soffan med egen lussning och tvlucia, med de klassiska tillbehören som lussebullar och pepparkakor, små varma tomtepyjamaskroppar, rufsiga lintottar under glittret och glittrande barnaögon. Tänk alla mina dagislucior och små tomtenissar som idag är vuxna och har möjlighet att skapa egna fina små traditioner, Jag minns alla dessa skrynkliga lucialinnen som skulle strykas, alla glappande batteriljus och alla stjärngossestrutar som skulle inhandlas sent på kvällen på någon mack. Livet i 180 knyck. Om jag bara kunde - så skulle jag köpa 10 minuter från den tiden, få se deras rosiga kinder, höra deras små röster sjunga . 

Varmt i hjärtat.... vemod och tacksamhet - känslorna är många. Vill söka fram de inspelade filmsnuttar som jag har från tiden när barnen var små. Kusiner, tomtar , sötnosar och julspel om vartannat. Vart tog tiden vägen?

Nu är det dags för R att lightlussas av en något åldersstigen och halvfalsk blondin till Lucia, vilket innebär en liten luciasång och hämtning till framdukat tv-fika. Det är väl inte läge att komma till sängen med några heta drycker antar jag? Ha en fin luciadag alla bloggläsare, och till mina barn vill jag säja: Jag älskar er så mycket och skulle önska att jag kunde "trolla hit er" och få återuppleva en luciamorgon tillsammans med er.

Ett gammalt uttryck från Västerbottens inland är "att få åt nerverna" vilket jag tror betyder att man håller på att bli galen. Precis så känns det just nu när jag botaniserar i byråkratins måttligt underbara värld i jakt på ett dokument och jag förirrar mig i cyberdjungeln till den ena återvändsgränden efter den andra. Giv mig styrka! För övrigt är en bra dag till ända. Vi har börjat att plocka i hyllorna i nya butiken och det börjar så smått att likna något. Skönt!

Tänk så många fina och trevliga människor vi mött sedan vi kom till Sandviken. Man blir både varm och rörd, som igår när Jennie, Stellan, Daniel och Mona med sina fina småpojkar kom med den här fantastiska kombinerade jul och välkomstgåvan, en stor fin träskål fullproppad med allt möjligt julgott. Vi hoppas att vi får fortsätta att ha er som gäster och se småpojkarna växa upp och bli riktiga "Sandvikare".

12 dec 1967.

Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.

I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med "vi tackom nu så gärna".

Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla - god är julematen, julematen.....

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.

Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.

Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva luciadagen.

Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen julelljus, Ett barn är fött på denna dag - båda stämmorna, Gläns över sjö och strand....

Ett gammalt lakan som var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar med handtag. Klassrummet var fint dekorerat med våra smällkarameller och  de flätade platta korgar av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var "bös" alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man förstås lussa hemma för mamma och pappa på luciamorgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkarRtongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet...Sankta Lucia, Sankta Lucia.

En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang. Lucia.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Vem kunde väl ana att kvällens julbord i Tjärnberg 4 mil härifrån skulle toppa allt i julbordsväg jag tidigare ätit. Mellan 150-160 rätter att välja och vraka på fanns uppdukade på dignande bord i julpyntade lokaler som mest av allt påminde om Tomteland. Ungefär lika många som maträtterna var vi gäster. Vi var där med några Sandvikenvänner och stortrivdes.  Dragspelsunderhållning bjöds av Hilding själv under själva middagen och senare spelade ett Arjeplogsband julmusik. Kvällen fortsatte därefter i puben där de dignande efterrättsborden var uppdukade. Själv fick jag uppdraget att delta som tärna i det minst sagt brokiga och något åldersstigna luciatåget, men vi lät riktigt bra! Nu är vi hemma igen. Kylan har släppt, från morgonens -30 till -9 nu ikväll. Välsignad vare stretchmaterial som tillåter julbordskomponenterna att rymmas i magen. Nu julbordskoma och småmys framför teve innan Johan Blund gör oss sällskap

Tänk att det känns i luften att det är lördagsmorgon, jag upphör aldrig att förundras över att  vissa veckodagar "känns av" extra mycket, och går att identifiera i atmosfären.

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra, kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om pappret och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sej kring köksbordet, där ett koncentrerat  klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer. 

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till min bror Sixten förstås. Allt skulle slås in, och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången blev över vid  valet, där pappa satt med i valarbete och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lägger ned sådan omsorg på. Det skulle även vara speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som klistrades intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara - utan pardon. Han ansåg att vers på rim verkligen var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi eller rim var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren och förberRedelserna dagarna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men jag gluttade aldrig i ett enda paket! På hedersord.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Satte ikväll fram mina allra  finast julprydnader, mina fyra små cernitänglar som min dotter gjorde för många år sedan. De symboliserar min finaste skatt och rikedom - mina fyra barn - Daniel, Sandra, Isabelle, och Alexander. Nu borde jag ha ett par miniänglar som symboliserar även Oliver och Sixten, mina fina små barnbarn.

Lite glögg någon?? Snart dax att testa pepparkaksstavar gräddade med västerbottensost på att avnjutas till glöggen.

Dagens juldekoration enligt recept ala Cajsa Warg - Man tager vad man haver. Ganska fint ändå... eller hur??

Fick mig tillsänt en fin dikt om snö från Kerstin - en trogen läsare. Delar den till alla läsare och önskar er en riktigt fin fredag     

Att vara snö
 
Snön avslöjar vandraren.
 Snön svarar med en exakt trampdyna på hundens steg.
Snön döljer det underliggande.
  Snön bäddar in allt och alla lika.
Snön äger otaliga ädelstenar.
 
Snön har på sin repertoar:
 Lodrätt fall under tystnad
   Saltomortal på hög höjd
Glittertrick under bar himmel
   Isig överraskning vid trappa
 Överfall med snöboll.
 
Snön lyser vit på taken.
 Snön knarrar som en gammal  dörr i ett härbre.
Snön tycker om barnens änglar.
 Snön formar sig villigt till gubbe och grotta.
Snön byter färg som lykta.
 Snön låter sig pressas ihop till glatta kanor.
 
Snön urholkas av dagsmejan.
 Snön töar
   fryser
    töar
     sjunker ihop
      rinner bort
       gör plats för:
        Snödroppar.
 
/Helene Blomqvist/

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om Jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får.... Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett ljus på varje bänk, och så adventstaken där framme på katedern där nu två ljus är tända.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma håll, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade - änglarna började snurra runt och de små mässingstavarna klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig omedelbart den enerverande klådan i strumporna, orsakad av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande och välsignade strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet - till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag, öppnas försiktigt. På asken finns gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas. Jag riskerar att bränna mig på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor sprider för ett ögonblick sitt magiska ljus och sitt fräsande ljud. Den omisskännliga doften av tomtebloss sprider sig i vårt mörka kök, och över min lilla tryYgga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. En barndomens jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Bild: Johan Fjellström

En bild från gårkvällens stämningsfulla vinterkonsert med Sofia Jannok i Arjeplogs kyrka. Titta vilken fantastisk kolt hon har.

Vi vann gårdagens pris på Ica.se, Måns Zelmerlöfs julskiva tack vare den fantastiska bilden Fullmånen på Björntoppen som Robert tagit från vårt sovrumsfönster. Nu kan vi rocka loss, spela och få julstämning medans vi färdigställer det sista i den nya butiken. Det blir invigning nästa helg med bra erbjudanden, glögg, pepparkakor, kaffetår och kritvit julesnö.

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern. En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster.

Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade sitta en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster - fröken Ellen - lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio....Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte ändå att gå dit en stund varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit bara för att titta på när han eldade i sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mig med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo, piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i minnet.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschacCk eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Nu är det väldigt nära...om jag håller i ledningen i ica-tävlingen fram till midnatt så blir jag vinnare av Måns Zelmerlöfs julskiva. Det skulle vara kul att vinna! Mina gamla julskivor är så nötta att man spelar både fram och baksida samtidigt. Hjälp mig att rösta lite till på Fullmånen på Björntoppen. Snälla!! http://www.ica.se/Jultavlingen

Strax bär det iväg till "Plassn" Arjeplog där vi i den fina rosa stavkyrkan ska få njuta av skönsång och jojk av Sofia Jannok. Temat är Vintern. På lördag bär det dessutom iväg på det vida beryktade julbordet i Tjärnberg som lovprisas högt som lågt. Ni kan lita på att det kommer referat från båda begivenheterna.

Ps. Visst kommer ni ihåg att rösta på "Julgranskulan" varje dag nu fram till jul? http://www.ica.se/Jultavlingen  Bidraget heter "Fullmånen på Björntoppen". Tack på förhand alla snälla läsare.

Avfrostar frysar på löpande band här och råkade skära mig i fingret på en rostig plåtkant. Tänk vad fort man glömmer sina sjuksköterskekunskaper. Hur länge gäller en stelkrampsspruta?? Fick en för ca 4 år sedan och hoppas att den gäller än.

 
Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn. 

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer - Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hHjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan - när jag vill - höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om - Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem......alltid denna längtan hem.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Rösta på fullmånebilden på Björntoppen som vi tagit från sovrumsfönstret. Den tävlar som "bästa julpynt" på Ica. se Visst är det underbart med naturens eget julpynt?!

http://www.ica.se/Erbjudanden/Tavlingar/Jultavling/

Tack för din röst!

Det gamla tomtelandet i lite nyare tappning

Äntligen var det så dags för det årliga pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan, ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt stött kryddnejlikorna i mässingmorteln, till ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära, och kryddnejlikor tillsattes i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell, när ingredienserna blandades, och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan, var mamma redan i full färd med bakningen, och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä, låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen, blöt och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad, så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Ännu en av  min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan - tre och tre - ihopsatta med krRistyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera pappskikt, och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar och lutade mot de små husen sitter Tomtelandets invånare - pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har alla ett lite förvånat ansiktsuttryck.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar - allt i en enda salig blandning.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Njuter av att få sova i vårt nya sovrum. Äntligen slipper vi resårmadrasserna på  det kalla golvet.

Vitt guld, eller otyg....det råder delade meningar om snön som faller från ovan. Skoterförarna längtar tills det blir tillräckligt med snö för att kunna göra bra spår och färdas i terrängen. Sköskottare i alla åldrar är nog mer skeptiska till nederbörden, eller önskar iallafall måttliga mängder. R är ute med "Lillvännen - L70:n" och skottar.  Trots snövädret har en del norrmän sökt sig hit idag. Alla säjer samma sak  - att det är riktigt halkigt idag. Inne lyser flitens lampa. Roger river vägg uppe och jag jobbar med pappersexercis. Det magiska klockslaget har nu passerat - bussen 13.30 - så all post som skall skickas måste vara klar och iordninggjord innan dess. Nu blir det en värmande svart kaffetår mitt i allt det vita.

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt.  Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess - det allra bästa - nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag.... Fröjdas vart sinne......

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen  med mammas grå tunna ullpläd iI knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Ett litet bildbevis på att vi nu har ett litet hörn där vi kan "kose oss"

Nu har elektrikern satt sin sista jon, eller hur man säjer. Tv:n är installerad, ljusstakarna lyser och det blir skönt att städa undan det sista skräpet. Här uppe i hörnet är dagarna korta och mörkret har redan lagt sig. Det blev inget fiske idag heller, men kanske jag tar mig ut i morgon.

Idag var det äntligen dags för fika på säng. R hade mot sina principer till sist gett med sig i mina enträgna försök att motivera till morronfika på säng,  mina föräldrars fina gamla tradition som jag är uppväxt med. Jag dukade en fin  bricka med allt möjligt gott och levande ljus och serverade gubben där han satt uppallad med kuddar och annat fluff i sängen.  Han satt där lätt morgonrufsig och fin i stearinljusets sken med brickan i knät i vårt nyrenoverade fina sovrum. Jag gick för att hämta kameran för att föreviga detta ögonblick och hörde till min fasa  ett avgrundsvrål från övervåningen. Han hade lyckats välta såväl tekoppar som ljus i knäet och myspyset förvandlades till ren och skär smärta. Jag rusade ut i bara morgonrocken och skyfflade snö i plastpåsar  för att bädda in katastrofområdet och försöka lindra det värsta. Stackarn kved och det måste ha gjort hemskt ont, men turligt nog verkade det inte bli några blåsor, utan endast rodnande och ömt som ögat på båda innanlåren.

Olika klädscenarier passerade revy för min inre syn, där jag försökte komma på vilka klädesplagg som skulle vara möjliga för honom att ha på sig de närmaste dagarna. Min klockade svarta trikåkjol kanske?? De thailändska rosa fiskarbyxorna? Eller helt enkelt ett afrikanskt tygstycke virat om höfterna, men kniven på bältet förstås...och så rutigskjortan...Hmm. Helt klart stod det att gången skulle bli väldigt Zeb Macahan-lik de närmaste dagarna. Till sist kom jag på att de tunna täckbyxorna med glansigt foder kunde kännas minst obehagliga att bära.

Vad fika på sängen anbelangar för framtiden, så får jag nog be farbror jultomten att komma med en frukostbricka på ben och en stadig mugg som är bredast i botten.

Hemvägen från skolan kunde bli en ganska långdragen historia. Vi gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns från min barndom var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i fransarna och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock grön snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat av björkris, och sedan bar det av in i stugvärmen för att hänga av sig alla svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken, trycka till formarna i hörnen och klistra etiktter på askarna.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning - var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen - Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Fina saker växer fram under mina små fingrar. BjörnklisStret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

En helt otrolig känsla infinner sig efter en lååång arbetsdag. Butiken är i det närmaste klar och vi har börjat att möblera. Endast lite eldragning återstår som ska fixas imorgon, samt ett par elementskydd och en skjutdörr som en norsk snickare jobbar med. Det känns SÅ skönt och roligt att vi äntligen nått hit. Man kan säja att vi har gjort etapp 9 av 10. Fantastiska människor hjälper oss med både det ena och det andra  Vi är verkligen lyckligt lottade. I morgon har R lovat att hålla sig kvar i sängen så pass länge att jag hinner bjuda på morgonkaffe på säng. Det blir mysigt!

Hjälp oss att berätta om Sandvikens Fjällgård för alla som är intresserade av vacker natur, skidor, skoter, fiske, jakt eller vandring. Härifrån åker du med laddade batterier. Du är även välkommen att dela bilder och berättelser i vår facebokgrupp Sandvikens Fjällgård. Välkommen!

http://www.aftonbladet.se/plus/article8103705.ab

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sej på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksaksidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mig behöva, i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen....

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extTra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken... Speciellt inte nu - när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs "Tomten" - alla verserna som jag skulle kunna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

http://www.aftonbladet.se/plus/article8103705.ab

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Ett par timmars fiske idag resulterade i tre fina öringar några mindre rödingar och en begynnande blåskatarr. Där fick jag för att jag lämnade yllebyxorna hemma. Man har tydligen inte lärt sig än!!

Isen bjöd på ett otroligt ljudskådespel idag och jag önskar att jag hade kunnat spela in den dramatiska iskonsert jag blev ensam åhörare till. Längs den 5 km långa sjön, sjöng , smalll  och dånade  det i den 30cm tjocka isen som än så länge bara har ett 5 cm ljudisolerande snötäcke. Jag är uppväxt med isar som smäller och dånar, men detta var som filmmusik, ömsom vackert ömsom dånande dramatiskt och i andra änden av sjön lät det emellanåt som skottsalvor. Dramatik i fjällmiljö kan man verkligen tala om. Alldeles gratis dessutom!

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell klar och fick linda den släta delen runt rullen och slutligen försegla med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna björnklisterburken sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av björnklistrets konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, mMen jag kan faktiskt även minnas smaken!

Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting! Men så här i efterskott tycks jag i allafall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sedan skulle upphängningssnöret tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, med fröll i bara den ena änden.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet.  Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga, gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Ett kort och intensivt besök i Arjeplog är avklarat. Fördelen med dessa små samhällen är att allt finns på liten yta, det är inget problem att hitta en parkeringsplats och ingen trafikhets känns av.  Ett trevligt kaffebesök hos grannar hanns med längs hemvägen. Ännu ett par genomtrevliga norrbottningar har vi fått nöjet att möta. Det måste vara något speciellt i vattnet här!? Här hemma rivs väggar för fullt och sågspånet yr över adventsstakar och kioskvaror. Snart får vi känna på hur planlösningen en trappa upp öppnas. Det känns kul - och behövligt.

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Man stoppade försiktigt ned kalendern i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora, och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra...

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex - laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva -Minns ni den blå burken?

Jag bestämde mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den - vilket hade hänt någon gång förut, utan satte snabbt en liten klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och laAde den lättat tillbaka på köksbänken.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar. Man lär så länge man lever!

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Jag gnuggar mig i ögonen och tror knappt att det är sant. Sovrummet är klart nog att flytta in i och det blev precis så fint som jag föreställt mig.  I natt kommer jag att sova som en prinsessa, ligga och läsa en stund i lampans sken. Till helgen ska här återinföras "kaffe på säng". R får säja vad han vill om den saken, men det är en tradition värd att bevara. När jag sitter på sängkanten ser jag Björntoppen i alla dess olika skepnader, en utsikt i världsklass

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha på skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake - eller de två ljusstakar som jag minns.  En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött med små plirande ögon. Han hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Det var något alldeles speciellt att få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet - bänk för bänk - och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade den bok som skulle komma att bli årets julföljetong. Jag minns hur hon tog ett djupt andetag, stillade sig och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Tänk - idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra sStearinljus flammade stilla från alla de olika ljusstakarna som stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde konturen av den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken, slå an ett ackord och höra hur våra små röster sjöng. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka fantastiska resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11