Jubelår och Julotta

Marietta och jag åkte i julmörkret till julottan i Jäkkvik. En julotta som fick mig att fundera över varför jag alls lagt av med den fina tradition som julotta ju är. Ett mysigt fint litet kapell avtecknade sig i den snöiga skogsgläntan denna stämningsfulla juldagsmorgon. Vi var kanske sammanlagt ca 15 personer där som hade orkat pallra sig upp. De viktigaste julsångerna fick än en gång sjungas, denna gång med morgonskrovliga röster. Budskapet för dagen var nåd och förlåtelse. Jag fick även lära mig den intressanta historien bakom psalmen Oändlig nåd (Amazing grace), vad ett Jubelår är, har druckit gott kyrkkaffe med dopp på kyrkbänken och lärt mig av prästen en ny rolig historia om paret som skulle ta sig över sjön på osäker is: Gubben skickade käringen först ut, och hon gick naturligtvis ned sig i en vak, ligger där och ropar och kämpar för att hålla sig fast i kanten i väntan på räddning, varpå gubben ropar: Släpp nu å fär åt bott`n! Ligg int där å klös å dä nagla.

Hemma i sängen ligger min skadade gubbe och kvider för minsta rörelse efter gårkvällens vurpa då han halkade i en backe och flög baklänges. Han har en ganska ful utgjutning på bakre revbensbågen där han landade med full kraft och troligen knäckte eller fick någon spricka i ett eller flera revben. Smärtan strålar runt om och det gör ont i de flesta lägen. Här blir det ompyssling de luxe, och jag skippar dagens fjällfisketur för att vara nära och hjälpa. På sin höjd blir det en vända ner på sjön.