Jag hamnade mitt i rödingdagis på fisketuren. De stora firrarna lyste med sin frånvaro och de små som jag fick, fick åka i retur tillbaka ned i hålet för att växa till sig. Jag tog skotern och körde upp på fjällsjön Njalvad men snön sved som småspik i ögonen och det gick knappt att se längre än 10m framför sig. Provade några hål däruppe men ingen fisk. Vände ganska snart hemåt då jag glömt mobilen och det inte var så mycket folk i farten. Man vill ju inte köra fast eller komma bort sg i snöyran. Det skulle ge fina rubriker: Demenssjuksköterska förirrade sig på fjället. Jojo.

Nu ska jag förbereda mat och lite annat smått och gott då vi snart får besök av vänner. Vi får se om vi ids gå ner till Camp Gauto och titta på nån brasa ikväll eller om vi stannar inne i stugvärmen och eldar lite i kaminen istället. Det är skönt att ha uppnått ålder då man inte har så många måsten.

Jag trotsar vädrets makter och beger mig ut - rustad till tänderna med olika spön och frestande betesvariationer. Stuggrannen Patrik var nyss förbi och visade läskande bilder på fina rödingfångster från närbelägna fiskevatten. Man blir verkligen taggad! Hoppas rödingen är mindre svårflörtad än R som bara ser olycklig ut när jag förslår en fisketur. Vi gör som vi ofta gör - vi delar på oss. Han borrar en del hål till mig och får sedan återvända hem till för honom mer meningfull sysselsättning än fiske. Som den  gamla ensamvarg jag är så går det bra även om det är lite trist. Den enda risken är väl att jag kommer bort mig i yrvädret.

Vaknar till en mjölkvit och för ögat ogenomtränglig vägg av snörök utanför fönstret. Inte riktigt den syn jag hade hoppats på. Vi hade beställt sol och vindstilla, men det kanske är övermaga att förvänta sig kanonväder för tredje året i rad. Robban hade med sig 25 säckar toppdressing till gräsmattan men det får nog bli en annan gång. Gräsmattan som var bar när vi anlände i natt är nu täckt av ett decimetertjockt snötäcke, och isen som igårkväll låg spegelblank som ett salsgolv är likaså täckt med snö som döljer alla gammhål. Det är bara att börja om.

Det blir att jobba några timmar och avvakta att busvädret lugnar sig något. Storstöveljakten måste bli framgångsrik och maggot inhandlas innan vi kan bege oss ut på rödingjakt. Ingenstans efter resan fanns det maggot att köpa, men det brukar alltid finnas att köpa här på plats.

Vid den här tidpunkten florerar de dåliga ordvitsarna som synes:) Nu är vi framme i Gauto efter en lång resa och ett kaffeavbrott hos O&I i Arvidsjaur. Kramen som Ove och jag ger varann när vi träffs,den går inte av för hackor, den lever vi länge på båda två.

Två glömda saker - eller rättare sagt tre - mina storstövlen och sladden till TV-boxen blev kvar hemma i Sörfors. Sladden må då vara men skorna!! Jag som skulle smyga ut i svinottan och ta en första morgonröding får nu vajert invänta dagsljus och ett botaniserande i vedboden bland gamla släktklenoder i stl 44 och uppåt. Det blir en intressant look denna helgen, den saken är klar. Med tillräckligt många sockpar inuti skorna blir det väl nån råd. Man får icket vara fåfäng. Risken finns väl att jag ådrar mig ett nytt smeknamn: Stora L.....Men sånt får man tåla. Inget - jag säger INGET, kan stoppa mig från denna vårvinters sista skälvande isfiske.

En kvällsros till Robban för att fira "pangsjonen" och en smutt av hans presentwhiskey från sonen får avsluta en lång dag. Imorgon stundar trevligt sällskap av U&I. Vi hoppas på sol, god mat och dryck och måhända en sprakande majbrasa.

Den nyblivne pensionären roar sig nu med ett nattligt pyssel som ljusskygg hemmaelektriker. Få se om han kan trolla dit en sladd till tv-boxern. Annars får han väl säja som gubben hemma i byn som i elektricitetens linda skulle åtgärda något i "tjukan" vid husknuten. Iförd gummistövlar, gummihandskar, sydväst och regnrock klev han uppför stegen till byfolkets skräckblandade förtjusning med orden: Om je nu si I som schtiven å - Då jär I dö!

Idag har du din sista officiella arbetsdag - och eventuellt jobb hädanefter blir sprunget ur din lust eller möjlighet att jobba.  I ärlighetens namn funderar jag lite över hur det känns och hur vardagen ska te sig framöver. Du som är så full av liv, kraft och ideér!  Just idag känns det mer troligt att jag var den som skulle gå i pension.

Nu önskar jag dig en härlig tid av hälsa, kraft och valfrihet, och jag är helt övertygad om att projekten på hemmaplan och i friluftslivet aldrig kommer att ta slut. Än har vi ju inte gett upp hoppet om vår gemensamma dröm att hitta ett sätt att kunna leva och bo i fjällvärlden.

Glöm nu inte att köpa hem några post it-block så jag kan skriva små kärnfulla kortkommandon och sätta på kylskåpet - "Att göra" tills jag kommer hem om dagarna vännen!

Det måste vara pollen eller något annat i luften som ger denna monumentala trötthet. Orkade inte ens äta middag efter att ha lagat den, och nu har jag sovit bort hela kvällen. Det blir till att promenixa raka vägen till sängen och krypa ned bredvid John Blund. Over and out.

Har i eftermiddag fått delta i och vara med på ett hörn att så ett första frö till framtida samverkan. En stor grupp Ssk-stud och Socionom-stud har fått mötas vid ett halvdagsseminarium anordnat av Praktikcentrum/UFFE-enheten. Tankeväckaren fick vara utgångspunkt för gruppdiskussioner om samverkan och beröringspunkter mellan två yrkesgrupper som båda har viktiga ledarfunktioner inom Socialtjänsten. Med god samverkan kan det bli hur bra som helst. Då dessa två drar åt samma håll så kan det bara gå åt ett håll - framåt. Det är alltid lika roligt att möta framtidens medarbetare som med nya friska ögon och ideér kan hjälpa oss gammstutar att inte fastna i gamla trista hjulspår.

Som den gamla frögurka jag är, så är jag riktigt rädd att någon av alla de frön som ingår i frukostmuslin ska sätta fart och gro i strupen. Killar det inte redan lite skumt i halsen?  Utanför köksfönstret är gräsmattan nästan bar. Fåglarna är i gasen och idkar helt ogenerat kärleksliv mitt framför ögon på oss. R luftar en fråga som även jag ställt mig många gånger. Hur bär dom sig åt egentligen pipparna? Vad har dom under fjäderdräkten för equipment? Hur det än är ställt med den saken så är de skickliga i sitt hantverk om de får till det på den bråkdel av en sekund som själva akten pågår. Helt uppenbart är i allafall att de är uppfyllda av kärleksrus. Ganska fantastiskt egentligen hur livet fortgår för människor och djur, och hur våren påverkar hormoner och känslor.

Vissa dagar fylls man av lite extra värme och hopp om en god demensvård även i framtiden. Idag var en sådan dag. Det finns så många sköna människor!!

Sköna människor
Ingemar Olsson

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa ...

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam
En del är långa ...

Vargen kom inte ända fram. Idag mår jag lite bättre och kör dagsprogrammet enligt planerna. Kanske det känns ännu bättre om jag börjar denna tisdag med att göra räkningarna. Ett aldrig sinande "nöje". En liten parkeringbot kan väl alltid flytta fokus från en pina till en annan för en stund...

Som en blixt från en klar himmel kom frossan och värk i huvud och lederna. Med lite tur är det bara en pollenreaktion, och med en portion missflyt är det något flunsaartat. Det får inte vara sjukdom på gång!!! Jag har några inbokade saker som bara m å s t e kunna genomföras denna vecka. Nu blir det Ipren, en skvätt konjak, fleecetröja och filt som gäller. Lite empati och värmande pussar är väl aldrig fel ur ett hälsoperspektiv.

Funderar allvarligt på att matstrejka = låta manfolket idka självplockning i kylskåpet. Själv misstänker jag starkt att jag aldrig mer blir hungrig igen efter denna dag av ohämmat matintag. Nu måste jag genast försöka gå ner........från vågen alltså.

Idag ska vi träffa ph-tjejerna. PH står för "pedagogiska handledare" och de verkar som ringar på vattnet i vår lärande organisation. Ett gäng vidareutbildade duktiga undersköterskor som finns ute i verksamheterna och på olika sätt sprider kunskap och förstärker kompetens på plats.

Det ska bli kul att få träffa dem och höra hur de har det. Hoppas att inte Jante är i farten och stör deras viktiga arbete. Man FÅR och man MÅSTE sticka upp, röra om i grytan och hålla liv i alla viktiga reflektioner kring attityd och förhållningssätt i dagens demensvård. Den rörelsen får aldrig avstanna . Ju färre vi blir, desto viktigare är det att vi odlar en anda där kunskap, civilkurage, ödmjukhet, feedback och ett reflekterande arbetssätt är en självklarhet.

Hoppas att det även i år ges möjlighet för verksamheterna att ta del av deras eminenta demensintroduktionsutildning för sommarvikarier inom särskilt och ordinärt boende. ALLA som jobbar inom demensvård behöver få utbildning.

Ojoj vilket nostalgirace jag har haft i eftermiddag. Jag går igenom bokhyllor med lådor och mappar där jag sparat allt från barnteckningar, dikter, sånger jag skrivit till genom livet till olika bemärkelsedagar, spex, skolarbeten julklappsrim och allvarsamma texter om livet. Där fanns även urklipp, artiklar och reportage - en gammal insändare från 90-talet där jag var upprörd över nedskärningarna i äldreomsorgen. Vilken tur att jag inte visste hur det skulle komma att se ut på bemanningsfronten 2010, då hade man nog blivit chockad.

Mitt bland alla papper låg mitt gamla kuvert med mina önskningar inför döden, men jag insåg snabbt att de blivit inaktuella och behövde revideras och kompletteras ordentligt. Det är tydligt att man ändrar sig även om sådana saker och nu är det uppdaterat och klart. 

Härnäst har jag ett gäng kassettband och några omärkta cd-skivor att gå igenom. Det ska bli spännande. I en låda låg en massa gamla tidningar: Seriemagasinet, Agent X och Buster, samt Tuffa Viktor från 70-talet. Det är inget jag själv samlar på men har en känsla av att de följde med hem från någon auktion. Finns det ett värde i sånt månne?

En djup suck av njutning....Förmiddagskaffet avnjutes efter första arbetspasset och är alldeles lagom varmt, starkt och gott. Om det inte vore för vårens första förargliga lilla pollendusch som ger sig tillkänna genom kliande i den lilla Hedmanska näsan och rinnande ögon (För det kan väl inte bero på dammet som virvlar upp nu i storstädningen???...hmmmm) så vore livet helt perfekt. Men jag säjer väl som Karlsson på taket sa: Det är en världslig sak!

Ny dag  med nya göromål och en och annan vedermöda. Mina grabbar ska byta katalysator på min bil och  styrled på Alexanders bil. Jag är ytterst tacksam!! Själv kommer jag idag att idka olika hushållsnära tjänster och otjänster här hemma. Först ut är morgonomeletter till alla, sedan blir det fortsatt djupdykning bland alla gamla papper och pinaler. En och annan vilopaus i solen måste man ju oxå kosta på sig - en strålande dag som denna.

Utbrända efter en krävande stadsrundtur är vi åter hemma i den lugna vrån. Trots idogt försök lyckades jag endast spendera några kronor på årets första glass och på några födelsedagskort. Avslutningsvis en tung vandring på K.Rauta och Media Markt. Jag vet inte om mina trumhinnor överhuvudtaget kommer att återhämta sig efter den epelepsiframkallande ljudmattan inne på Media Markt. Skickade både en och två medlidsamma tankar till de stackare som ska jobba i detta ljud dag ut och dag in. Fick idag lära mig ett och annat nytt om mikrovågor och induktionshällar. En gratiskorv vilar nu i magen och täcks så sakteliga av det ljuvliga och stärkande eftermiddagskaffet. Det känns frestande med en liten tupplur på detta!

Fladdrar i vinden gör årets allra första tvätt. Uterummet är städat och fint. Idag blir det bestämt en premiärkaffetår där ute. Idag har jag en bra energinivå i kroppen. Måtte den inte mattas av för fort.  Ha det gott!

Redan från uppstigning körde vi igång med "operation röjning". R flackade något ovilligt med blicken och försökte återta sin invanda position som kommendörkapten  när städreveljen gick - men si den gubben gick inte!!! Som en riktig gammsjuksköterska tog jag taktpinnen och slog an tonen. Nu sitter han alldeles tyst och snäll däruppe och sorterar pappershögar. Själva har jag hunnit med att städa badrummet och sovrummet, renbädda, tvätta och vika kläder samt att laga lunch till J&M med fam som snart kommer hit.  Nu en behövlig liten paus vid datorn innan nästa pass tar vid.

Nu blir det gonatt! En lugn hemmakväll är till ända, ögonlocken känns tunga och kudden hägrar. Sov gott alla där ute!

Fredagskväll - Ordet rullar löftesrikt och mjukt bakom tandraden. På spisen puttrar en god fläskfilegryta med paprika, scharlottenlök och senapssås. Till detta serveras en sprittande fräsch sallad. I ugnen börjar sonens potatisar bli frasigt gyllengula. Snart är det middagsdax och därefter en fridfull och skön hemmakväll med vännen kär. I morgon blir det nya friska tag med röjning ute och inne men ikväll ligger alla måsten kvar i farstun helt igentejpade över de små pockande munnarna.

Arbetsdagen har varit bra och utvecklingssamtalet blev en riktigt trevlig historia. Glad att ha ett bra jobb och fina arbetskamrater lutar jag mig tillbaka i helgvilans underbara famn. Måndagen känns mycket långt bort. Önskar även dig en fin och vilsam helg. Till dig som jobbar önskar jag kraft och glädje.

Dax igen för det årliga utvecklingssamtalet. Utveckling - en ständig process även om livet går lite upp och ned och man ibland byter spår. R står inför slutspurten av arbetslivet och jag är visserligen en smula avis men samtidigt inte ett dugg orolig för att han ska bli sysslolös. Kanske det är nu som han ska gå matlagningskurser och feja hemma om dagarna?  Han brukar orera med en blandad ton av skoj och allvar om att nu infaller väl en tid av post-it-lappar på kylskåpet, där jag kan skriva små korta kärnfulla kommandon typ: Handla! Dammsug! Städa! Gör middag! Jag tror bestämt att jag ska skicka honom till en viss medbloggare i en närbelägen by som verkar omhulda sin förvärsarbetande kvinna på ett alldeles utomordentligt fint sätt.

Hemma igen efter en trevlig kalaskväll med god mat, tårta och paketöppning. I ett av de mest uppskattade små paketen låg ett twistband - ett av min egen barndoms höjdarleksaker. I köket i Ansmark har vi hoppat jämfota på och bredvid twistbandet och gjort mer eller mindre vigulanta krumsprång. Småflickorna visade snabbt hur man ska göra, och vi gissar att om några dagar kommer de att vara värsta proffsen. Robban är fortfarande lämmen i akterspegeln efter ett bowlingpass tidigare i veckan. Själv har jag nu fått ett träningsprogram av logopeden som ska hjälpa mina knarrande stämband att åter hitta sin gamla "ton". En av rörelserna var att "jogga med hakan". Prova på den om ni törs! 

Nu till en stor utmaning som delegerats från Robban, att hitta något fint och lagomt till två av barnbarnen som fyller år i dagarna. Kim som fyllt 13 samt Tindra som blir 5 år. Tänk jag tycker att det var alldeles nyss som jag fick hålla henne som nyfödd för första gången. Det var alldeles i början av min och R:s relation. Nu har fem år gått och fastän barnen växer så det knakar så är det väl märkligt hur både farfadern himself och jag verkar vara konservarade i en evig ungdom...*s

Nu är det nära! Innan helgen är det nog snöfritt på altanen så jag kan börja hänga tvätten ute. Det finns väl inget fräschare än lufttorkad ren tvätt. Längtar efter renbäddning med soldoftande lakan. Då kan man drömma söta drömmar! Jag hittade härom dagen ett gammalt midjeförkläde med ficka för klädnypor. Det ska definitivt tas i bruk igen efter många års vila i en låda med gammalt linne. Tänk vad mycket kvinnokraft vi har i gömmorna i form av märkta handdukar, dukar och lakan. Sånt har jag väldigt svårt för att slänga.

Ett par sköna tjocksockar en filt, en puss och något varmt att dricka - det kan vara rena rama dunderkuren för en frusen surkart som mig. Nu känns det dock mycket bättre i kropp och själ. Jag kan omöjligt vara deppig någon längre stund vilket känns som en ganska god egenskap. Imorgon blir det sköterskestämma på f.m och på e.m ska jag köra "Tankeväckaren" för en grupp biståndshandläggare. Det känns pirrigt men kul! Gonatt små kamrater

Om det hade varit tekniskt möjligt skulle jag ha stannat någonstans och "tankat" på hemvägen. Känner mig helt dränerad och nedslagen efter våra långdragna och långt gångna drömmar och planer som nu efter många om och men riskerar att stupa på målsnöret. Det blir till att stanna upp, ta ett djupt andetag, bita ihop och kanske fundera över andra möjligheter. Men ikväll blir det filten, soffan och teven. Jag känner mig som hämtad ur en pjäs med Martin Ljung när jag säjer att jag skulle ha kastat in handduken - om jag bara hade orkat böja mig ned och ta upp den först.

För övrigt har det varit en bra och givande jobbdag, om än lite solkad av dessa trista besked. Får påminna mig själv om positiva saker: Vi är ju friska och har varandra.

Hemma igen! Skönt att resan gick bra. Det är alltid lite småläskigt med mörkerkörning och vilt som plötsligt kan dyka upp på vägen. Nu vidtar generalrepet inför morgondagens event. Mitt kära Äldrevårdsteam ska delta på demensteamskonferensen som Demenscentrum anordnar i Umeå i morgon. Jenny Karolina och jag själv ska stå för pratandet. Övriga kamerader står vid vårt utställningsbord intill vår nya snygga roll-up och berättar om våra olika aktiviteter, visar t ex Umeå kommuns Levnadsberättelse, Lugna lådan och utdrag ur Tankeväckaren. Vår dietist Magnus bjuder på smakprov av "Sängfösaren" - en hemgjord näringsdryck som är rena dunderkuren för trötta gamla kroppar. Håll tummarna!

Än har hon inte satt sin sista potatis. Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade "satt sin sista potatis" - i ordets rätta bemärkelse. Sedan dess har några år förflutit och även om potatislanden krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga lokala utsädet av den mjälla, gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag - den Vindelgranselska mandelpotatisen. Den som var min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den passar till allt: Tjäder,orre,saltfisk, rökt fisk, stekt harr eller röding, men även till kokt fisk, kött från våra egna köttdjur, älg, eller hare. Till stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk är den likaså en delikatess.

Mandeln är sprungen ur den speciella sandjorden, intill de bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Den är satt med lagomt avstånd i raka rader, grävd med möda och lagrad med omsorg, vårdad, rensad, sköljd, kokad och slutligen avnjuten i andaktsfull njutning i trevligt sällskap - hemma i mammas kök.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den varje gång med andakt. Vem vet hur många gånger till som jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd. Idag fyller hon 87 år och i morgon får vi träffa henne live för att gratulera.

De senaste åren har hon börjat berätta ännu fler historier och minnen från förr, och vi barn får allt fler pusselbitar på plats. Jag undrar vad hon ska berätta om imorgon. Hon är som en vandrande skattkammare. Vår älskade lilla Mamma.

3 firrar hittills. Kallblåsigt men ganska soligt väder. Nu hemma för lite varmt kaffe innan jag försöker få med mig Robban ut på en till fiskerunda. Jag njuter dock av att kunna färdas med skoter runt på egen hand. Känner mig som fjällets cowgirl!!

Ännu en av Roger Sandgrens fantastiska bilder härifrån Laisdalen. Badasjokken får liv igen efter vintersömnen och ger hopp om ännu en underbar sommar. I bakgrunden fjället Tjäkta.

Se fler av hans otroliga bilder på http://photo.net/photos/Rosan

Den bästa morgonstunden är här, med tystnad ro och frid. I bakgrunden sorlar endast ett stilla perkulerande från en sovande gubbe. Här sitter jag och försöker komma överens med mina bihålor så att jag kan fara ut. 05.45 gjorde jag ett första uppstigningsförsök men huvudvärken satte P för det. Det lutar åt magnecylbryta till frukost innan jag beger mig ut på fisketur.

Nu har jag många hål att fiska i eftersom Robban borrade en massa igår. Några enstaka minusgrader  under natten har inte gjort att det frusit på nämnvärt. Kikmete i Öringsviken var inplanerat, men vi få se hur det går att kikmeta med sprängande bihålor. Annars är förutsättningarna optimala: Lite molnslöjor, hård fin is, kristallklart vatten och en halvmeter vatten under isen.

Våra fäders skogskåsor har gått i arv till oss. Aldrig smakar väl kaffetåren bättre än utomhus på ett renskinn i en skogsbacke tillsammans med sin älskling. Naturen är fantastisk, stor, obeveklig och när moder Jord behagar visa sin kraft så står vi oss slätt.

Med lite god vilja och ett kraftigt brytningsfel kunde man ha sett vissa likheter mellan mig och Bambi, där jag försiktigt gick fot om storstövelfot på isfläckarna vid dagens utflykt. Jag hade visserligen bara två ben att hålla reda på, men här kunde man snabbt ha brutit både ett och annat om oturen varit framme.

Vårsolen häller gnistrande vitt guld längs Krappesvares sluttning. Det är så vackert att man nästan tappar andan - och världens bästa morgonvy. Jag är vaken, pigg och ska strax bege mig ut på en första fisketur. Det blir till att promenera för skotern är inte iordningställd ännu, men isen ser hård och bra ut. Vädret ser fantastiskt bra ut och det kommer att bli en underbar dag. Något askmoln ser vi inte röken av här och snön på fjället gnistrar vit och ren. När Robban vaknat blir det frukostmys och sedan en utflykt i det strålande vädret.

För några timmar sedan fick jag ett oväntat dödsbud. Min före detta svärmor - mina barns farmor har hastigt gått bort  87 år gammal. Minnena väller över mig och hennes vänliga karaktäristiska röst tycks ännu klinga tydlig i mina öron från vårt senaste telefonsamtal på hennes födelsedag i januari. Vid det samtalet var hon glad, kände sig pigg och tillfreds med tillvaron hemma i Edsbyn i sin trevliga lägenhet som märkligt nog var belägen just i det hus där hon gifte sig med sin David för länge sedan. Cirkeln var sluten och i närheten fanns de så betydelsfulla- dotter, måg och äldsta barnbarnet Erika. Hon lät glad och trygg.

Det är märkligt svårt att ta in att en nyss levande människa - mor, farmor och mormor plötsligt inte längre finns. Hon som under våra barns småbarnsår, ständigt stickade, virkade och slog in små genomtänkta och kluriga paket, till födelsedagar och jular. Till påsken kom påskäggspengen och till barnens namnsdagar kom små roliga handskrivna kort. Det var alltid lika spännande att se barnen öppna dem. Pyssel, kritor, små väskor, klistermärken och spännande överraskningar - hennes sätt att visa omtanke och kärlek.

Jag kan riktigt se henne framför mig hur hon ständigt hade barnbarnen i tankarna när hon vandrade i Härnösands butiker. Tänk hur mycket hon sydde, broderade och märkte med namn - kökshanddukar, badlakan och  babylakan. Min syster Ellen och jag hade faktiskt ovanligt nog samma svärmor, och barnen är därmed dubbelkusiner - med syskons gener. En speciell relation!

Einas frimodiga skratt hörde liksom till när barnen busade och ibland gjorde farligheter. Hon var i motsats till barnens mormor aldrig speciellt ängslig av sig och lutade sig lugnt tillbaka när hon kom på besök. Man behövde inte städa lådor och skåp i förväg. Hon tog det som det var. Okomplicerat. Jag minns alla dessa julaftnar som oftast innehöll någon ingrediens av batteridrivna leksaker som väsnades. Ingen annan än farmor skulle komma på tanken att köpa dessa. Men de var alltid lika uppskattade av barnbarnen.

Jag kan minnas som igår och se framför mig Sandra och Daniel i tvillingsittvagnen iförda de jättefina avancerade rutstickade tröjorna och mössorna med tofs. Blått och rosa.Till och med dockan hade en likadan utstyrsel. Jag minns hur stolt jag var som ung mamma när allas blickar på bussen vändes mot mina två sötnosar. Jag minns hur söt Isabelle var i den lilla mintgröna stickade dressen hon hade på sig på hemväg från BB. Lillebror Alexander var så stilig i sin fina blå sticketröja - så fin mot hans lintottshår.

På väggen i vårt kök hängde i många år några av de fina bonader hon broderat åt mig i himmelsblått garn på vitt linnebotten: Lär dig livets stora gåta - älska glömma och förlåta. I första barnbarnsbarnet Olivers lilla BB-säng låg den gamla mörkblå babyfilten som gammelfarmor virkade till hans mamma Sandra.

Jag kommer alltid att minnas de allra första söndagsmiddagarna som bjöds hemma hos Eina o David på Delgränd 5 i Härnösand när jag som 17-åring kom på besök första gången. Hennes underbara stekar, såser, sardinerna och delikatessbrödet, vinbärssaften smakade hemma och tryggt. Jag minns hur gott det var med riktig mat för en svulten student.

Idag sörjer vi dig Eina. Men mest av allt är vi glada att du funnits i våra liv. Vi vet att du var stark i din tro att du nu förenats med din David. Vila i frid !

Varma tankar till barn och barnbarn med familjer

Arbetsdagen kortades då en av dagens föreläsare stoppats av inställt flyg. Vi fick på förmiddagen lyssna till en mycket tänkvärd och gripande berättelse om hur det är att vara närstående till en yngre person med demenssjukdom. På ett fantastiskt sätt delade Malin Nygren  med sig av ord, känslor, minnen och bilder från sin mammas sjukdomtid som präglat livet för hela familjen under många år. På detta en härlig och intensiv arbetslunch med min kära mentor Anki, som var moderator för utbildningsdagen som ju anordnades av Studieförbundet Vuxenskolan. Kerstin Lundström VD för Octopus demens som skulle föreläsa om Demensjukdomar i arbetslivet får vi lyssna till vid ett senare tillfälle.

Nu bär det iväg till fjälls för en givande helg med min älskling. Fiske, mys och förhoppningsvis goda nyheter står på agendan. Vi hörs!

Helt otippat drabbas vårt skonade avlånga land av naturens oberäkneliga konsekvens. Vulkanutbrott!! Vem hade i sin vildaste fantasi trott att vi skulle hamna i dagens situation med askmoln och lamslagen flygtrafik? Inte jag i alla fall! Med spänning följer vi det fortsatta förloppet på nyheter och väderrapporter. Domedagsprofeterna drar genast igång konsekvensanalyser och själv ser jag framför mig en fjällvärld med svart snö...vilket låter trist som bara den. I morgonbitti när det ljusnar får jag se hur det faktiskt ser ut:)

Ikväll blir det tidig kväll. Vi gäspar i kapp. Om det beror på vulkanaskan eller ett uppdämt sömnbehov förtäljer inte historien. Det har varit en givande men intensiv arbetsdag och idag fick vi till och med oväntat finfrämmande från politiken.  I morgon väntar en intressant utbildningsdag om demens i arbetslivet för mig och J, samt förhoppningsvis andra efterlängtade besked. Bäst att vara utsövd då! Gonatt gott folk!

Det har gått troll i stugkyl/frysen. De två senaste kyl/frysarna vi tagit till Gauto har snabbt lagt av till vår stora förtret. Nu gör vi ett nytt försök och har hämtat ett bättre beg i Skravelsjö. Nu är det bara att hålla tummarna! I morgon efter jobbet så bär det iväg igen. Nu ska här fiskas tidigt på morgnarna!!

"Att leva är inte tillräckligt. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också ha"

Så sa H C Andersen för länge sedan. Kloka ord och tänkvärda.

 

Lånebild från ett massmail

Denna vår har nästan känts som en snabbspolning av livet. Veckorna försvinner i ett huj, snart är det sommar igen och vips är man 1 år äldre utan att man riktigt förstod hur det gick till. Stig Johanssons kända fras - Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet - känns extra tänkvärd när man upplever att livet rusar på i 180 knyck. Att ta hälsa och krafter för givna känns inte heller alldeles självklart längre, utan man vill börja och sluta varje dag i tacksamhet för hälsa, krafter och goda relationer. Gödsla med kärlek och vänlighet där du drar fram!

Tur att man ändå gillar sitt jobb:)

Kvällens evenemang blev uppskjutet på obestämd tid vilket faktiskt var tur. Huvudvärken släpper inte riktigt utan kvällen får innehålla huskurer, vila och en huvudvärkstablett till. Eftermiddagens nya kunskaper om terapirekommendationer var givande och man lär sig alltid något. Turligt nog verkar den verksamma substansen Ibuprofen klara nålsögat när det gäller smärtstillande preparat.

Laddar för en lång arbetsdag som avslutas med an anhörigtäfff ikväll i Hörnefors. J och jag åker tillsammans dit med "firmabilen". Ämnet för kvällen blir en blandad kompott av axplock ur de färska demensriktlinjerna och en kortversion av Tankeväckaren.

Håller nu som bäst på att försöka bota den dunkande huvudvärk som jag vaknade med i morse. I dagens program finns absolut  inte utrymme för den. Tur att det är sol och att jag får dela dagen med mina fina arbetskamrater. Ha en bra dag!

Att solen tiitar fram gör att måndagsmorgonen känns ovanligt lätt. Idag ska jag träffa ett gäng blivande sjuksköterskor och berätta om Äldrevårdsteamet, lite om demensriktlinjerna och om vikten av multiprofessionellt samarbete och personcentrerad omvårdnad. De är framtidens sjuksköterskor och det känns viktigt att bidra till att rusta dem för sin nya uppgift.

Jag skildes nyss från mina vänner - mandolinbanjon, min balalajka och den fina cittran som mest hängt och samlat damm de senaste åren. En musikalisk familj köpte dem alla tre och jag tror att de nu kommer till användning på ett helt annat sätt. I morgon åker även fiolen sin väg med bussgods till sydligare nejder så nu får dragspelet och gitarrerna bre ut sig en stund.

Det är roligt med musikinstrument, men det kan bli för mycket av det goda - speciellt som ambitionen att så här i medelåldern  lära sig spela flera nya instrument sviktat. När vi någon gång flyttar till något mindre, så får nog även den gamla tramporgeln och det fina svarta pianot hitta nya hem - även om jag ju i min framtidsambition vill kunna spela tramporgel till psalmen " Morgon mellan fjällen" på plats - just i fjällen.

Jag har ju ändå kvar min fantastiska musikmaskin som går att ställa in i garderoben. Tyvärr är den inte så vacker som gamla fina instrument med patina och en historia, men det går att spela nästan vad som helst på den. Lite sorgsen känner jag mig dock trots allt denna kväll, och min ambition att precis som mina föräldrar ha en full instrumentvägg i vardagsrummet har jag nu lagt åt sidan. Å andra sidan - om jag skulle ångra mig så går det ju faktiskt att skaffa nya gamla instrument.

Sonen byter däck på min bil och jag förbereder en söndagmiddag. Bra arbetsbyte anser vi båda! R fördjupar sig i Blocketaffärer - gör av med en del bråte och sneglar lystet på en massa ny. Nu måste vi hej hej hejda oss! Lite snöskottning på altanen och man kan snart börja hänga tvätten ute. Lufttorkad sommartvätt - finns det något fräschare?

Härlig känsla att rensa . Snart är det vårfint i uterummet och dax för en invigningskaffetår. Solen lyser och en och annan våryr fluga fnattar sig mot glasdörrarna. Våren är här på allvar gott folk!

En dag som gjord för förrådsrensning och uterumsstädning. Vårsolen lockar fram lust att göra fint och tänka framåt. Vi grundar  med en god omelett, grönsaker och vatten - tillbaka till LCHF. Nu är vi inne på sista månaden före seglingen. Något kilo till borde man väl kúnna få bort!

Efter en underbar dag med nära och kära har vi kommit hem, alldeles stinna av marsipantårta, småbrösorter och godsaker. Samåkning med syster E och svåger L från Tavelsjö blev ett ypperligt tillfälle att avhandla livet. Lilla mor var söt som en sockertopp och alla visade sitt allra bästa humör. Eftersom den Hedmanska traditionella kören var ordentligt decimerad denna gång så skonade vi sällskapet från traditionsenlig sång och spel.

Idag fyller min ende bror 60 år. Inklämd mellan två äldre och tre yngre systrar kan han inte alltid ha haft det lätt. Däremot var han ju den givne prinsen förstås och åtnjöt nog vissa previlegier för det. Nu blir det till att bläddra i garderoben efter något presentabelt att ta på sig  innan vi sätter oss i bilen och åker med siktet inställt på  födelsedagsfirande av min stilige bror. Sist vi träffades var det sommarfest här hos oss i Sörfors. Tänk vad tiden går!

Just uppstigen efter en a: Trevlig kväll, b: God natts sömn, c: Romantisk momsdiskussion....Nu börjar ni undra hur det är ställt med Forsbergskan egentligen. För er som följt min blogg en längre tid så vet ni ju några av mina svaga länkar. Ni vet att jag trots att jag fungerar helt ok på de flesta plan, ändå har ett svart hål i hjärnan där förståelse för somligt borde sitta.

En av dessa obegripligheter är motorvärmarklockan. Hur man ska snurra de två cirklarna och trycka in små plastbitar för att få den att slå igång på avsedd tid följande morgon är för mig ett ogripbart mysterium. Samma gäller för kompassen. Tur att det finns modernare doningar och att man i dessa högteknologiska tidevarv kan sätta gps-sändare på små fruntimmer som irrar bort sig i såväl bärskogen, storstadsdjungeln som i livet.

I dagarna dimper  deklarationskompendiet ned i brevlådan och utlöser en sedan barnsben nedärvd och grundlagd ångest. Man vill bara sätta sig i ett hörn och gunga fram och tillbaka i stället för att sätta pennan bakom örat och ge sig i kast med siffrorna. Idag kan man  förvisso enkelt trycka iväg ett SMS för en okomplicerad deklaration och gamla tiders deklarerande är ett minne blott. Det är allt tur det!

I högen av  mina ännu olösta livsmysterier låg idag begreppet MOMS överst. Hur man kan börja en lördagsmysmorgon i sängen i den andan kanske framstår som en gåta, men det var uppenbarligen ett optimalt inlärandeklimat där under täcket på Robbans varma sköna arm. Idag var han lite otippat värsta pedagogen! Fem stjärnor av fem möjliga.

Lugnt metodiskt och pedagogiskt förklarade han momsbegreppet så att det framstod tydligt och klart liksom i ett skimmer. Han använde sig av små lättbegripliga metaforer som den värsta pingstpastor och jag kunde lätt känna mig hemma där i liknelsernas värld medans näsan killades av hans brösthår som yrde omkring i gestikulerandet. Tack för lektionen älskling!

Nu bär jag varsamt och med tillförsikt min nya kunskap in i den nya dagen. Jag känner den brusa nästan likt kolsyra längs hjärnbarken. Med lite tur hittar den en absorberande yta där den sätter sig, blir kvar, och kanske förhoppningsvis bereder plats åt sina olycksbröder - Motorvärmarklockan, Kompassen och Deklarationen.

Efter en trevlig kväll med våra gäster börjar det bli dax att knoppa. I morgon bär det av till Björksele för att fira brorsan som fyller 60 år. Tänk - jag tycker att det var alldeles nyss som han och jag spelade "hockey" med sopborstar och stenkulor i köket i Vindelgransele, eller kokade pingisbollar, ångade frimärken och gnabbades. Grattis käre bror från din minsta lillasyster!

Ni vet den äggsjuka hönan? Det är jag det! Vi går här och väntar på ett spännande besked som borde komma inom den närmaste veckan. Det är sällan nuförtiden som jag är riktigt "bös" - pirrigt förväntansfull - men detta får mig att vandra runt just som en äggsjuk höna.

Nu blir det att snabbt fixa till middag åt våra gäster Vicky, Ulf & Viktor. Ser fram emot en gemytlig och avslappnad kväll tillsammans med dessa trevliga människor.

Kvällens Meny

Förrätt: Falsk sushi

Huvudrätt: Renskav med krämig Kantarellsås och Hasselbackspotatis

Efterrätt: Kesellaglass med jordgubbar och chokladsticks

Ikväll övar vi oss i konsten att småfira. Sakta men säkert faller bitar på plats i projektet "Livet" En god middag och ett glas rött konfirmerar den goda känslan. Nu blir det kaffetår och en puss eller två i väntan på nästa pusselbit.

Jag är stolt moster till Lotta som skrivit nedanstående gästblogg. Mycket fint och tänkvärt eller hur!!

Det jag skriver i detta inlägg är något jag känner är så viktigt och sant att jag vill belysa det både för andra och (kanske särskilt) för mig själv.

Många människor, kanske t.o.m de allra flesta, skulle beskriva sig själva som relativt snälla. Vi anstränger oss för att inte göra någon ledsen, vi stöttar varandra och har överseende med varandras misstag och mindre bra sidor.

När det kommer till oss själva är vi dock sällan lika barmhärtiga. Vi ställer ofta orimligt höga krav på oss, och är sällan helt nöjda med hur vi lever våra liv och vad vi presterar. Den annars så tydliga vänligheten är långt ifrån lika framträdande när det är oss själva vi ska bemöta.

Försök att se dig själv på ett annat sätt istället.

Tänk på allt fantastiskt som vi åstadkommer egentligen! Vi gör ofta mer än så gott vi kan. Vi kliver upp i ottan för att gå till jobbet när sängen känns som varmast och skönast, vi sliter hela dagen på ett jobb vi kanske inte ens gillar, anstränger oss för att lära oss ett nytt, eller söker ett för fulla muggar. Vi bjuder på leenden fast vi egentligen inte orkar och går till gymmet fast vi föredragit soffan. Vi pysslar om gamla släktingar eller hör av oss till en vän vi inte pratat med på länge. Vi anstränger oss för den vi håller kär, och uträttar alla möjliga vardagliga sysslor. Allt detta är faktiskt värt en hel del beröm tycker jag! Vad gör det om man tabbar sig lite ibland? För mycket godis, ett dåligt humör eller ett ostädat hem är delar av vad som gör oss till människor. Vi är alldeles för hårda mot oss själva. Det är i den oretuscherade vardagen vi visar vilka hjältar vi är. Så sluta med att känna dig otillräcklig och ge dig själv en riktigt stor bamsekram istället. För det är du värd.

Lotta Holmström

Vaknade med ett ryck i morse  till mobilväckarens enerverande signal. Jag befann mig mitt i ett avgörande skede i en mycket verklig situation och kan ännu såhär en timme efteråt känna en liten malande irritation över att jag inte fick veta hur det slutade. Även förra natten drömde jag - vilket har varit mycket ovanligt det senaste året. Jag var då på konferens med en annan Forsbergare – nämligen Peter Forsberg. Om det hade varit hockey med i bilden hade jag fått klassa den som en mardröm, men detta scenario var helt puck-o-isfritt. Vad beror det på att man plötsligt börjar drömma? Har någon där ute något klokt att säga om den saken?

Nu är det bara att inse att våren är på gång. Den nyss så krispiga rena och fina snön som bäddar in världen i  maräng, i vackra vita formationer, ger med sig, smälter, upplöses och sjunker ihop och bildar smältvattenspölar. Fram kommer grus, fjolårsgräs,asfalt, lera och skräp. Allt börjar om igen i vårt fantastiska kretslopp.

Min hjälte!

Efter en liten  lagom middag bestående av en bit grillad kyckling och några sockerärtor känner jag mig mogen att ta reda på all ren påsktvätt och vänta på min gubbe. Få se om han har några trevliga nyheter med sig hem från jobbet. Idag är han min hjälte som övertog ett jobbigt telefonsamtal som jag behövde ringa. Det är kärlek! Vi hoppas på reklamation av den billykta jag beställt från en bilskrot men som visade sig vara så repig att besiktningen inte godkänner ljusbilden. Håll alla tummar!

En kladdkakepicknick i kalasbyxor på renskinn ute på terassen en ljummen vårvintereftermiddag. Livet är en fest!

Ljuvliga fjällvyer från när livet är som bäst

Välkommen påskharen! Ajöss Tomten!! Detta tydliga budskap annonserade Jazmine 6 år med en skylt på dörren. Påskharen hittade till oss och levererade ägg fulla av godis! Tomten syntes inte till.

Sista påskdagen toppades med det bästa vädret - strålande sol och gnistrande snö.  Vi tog vara på solen med en sista utflykt till Njalvad innan vi packade ihop och vinkade adjö till J M&barnen. Därefter var det dags för R att ställa undan skotrarna, och för mig att ta itu med att röja stugan från nedtrampat påskgodis, renhår, äggskal och alla de tänkbara lämningar som stora och små  ofrånkomligen lämnar efter sig under en påskhelg, men sånt får man räkna med. Kvar på parkeringen när vi åkte fladdrade en sista vilsen påskfjäder.  

Ett besök hos mor och syster S på hemvägen med god mat och trevligt sällskap toppade en bra helg. Tyvärr har det varit svårt att lägga in bilder eftersom bredbandet varit mer än lovligt segt, men i morgon kommer en bildkavalkad från påsken 2010.

ALex o Mathilda gör ett traditionsenligt vårskutt !

Ännu en högfjällsdag med rödingfiske gassande sol och utemat är till ända. Vi börjar få in den rätta schwungen nu med mackjärn, murikkor och termosar. Det hettar i kinderna och man är ganska trött både i huden och i kroppen. Idag har vi varit på "Lungan" och avslutade dagen på Topptjärn där alla barnen fick fisk. Det blir sista kvällen med gänget ikväll. Det firar vi med kyckling, potatisgratäng och nybakad äppelkaka m vaniljsås till efterrätt. R är på stugsamfällighetsmöte så vi får klara oss utan honom. Har ni det bra där ni är?

Här kommer äggkavalkaden från årets påskäggstävling. Ägget i mitten - Tindras ägg - vann med farfars ägg längst till höger som god tvåa.

Idag har vi ätit nyfångad röding. Efter en skoterutflykt till  906:an - en liten fjällsjö på just den höjden ö.h gav 13 firrar som tillsammans med en massa annan god mat hamnade på påskbordet. Stor äggmålartävling har gått av stapeln och vinnaren blev Tindra 4 år. I morgon ska jag försöka lägga upp fina bilder. Nu har jag sovit mig igenom ännu en film och längtar till sängen. Godnatt jord!

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen Hedman munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvo-duetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade efter oss hemma.

Varje år hade församlingen kallat en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Det skulle helst vara någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden - Alfie Cummings - en jättelång, jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen?)

Naturligtvis skulle även Alfie med på fiskeutflykten, men för denne "jätte" (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade liksom en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade otroligt snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med sig vart än han¨gick. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom!

På de svartvita bilderna kan man se att vi fick fisk - så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen själv så sken vår pappa Alvar denna dag - som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Jag minns hur tålmodigt han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den vindelgranska myllan.

Här kommer en repris av ett gammalt långfredagsminne från mitten av 60-talet. Ja egentligen kan man säga att det är en liten sammanfattning av min barndoms långfredagsminnen.

Påsken var efterlängtad - då kom syskonen hem - eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På Långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Det satt diverse hattar,mössor och baskrar uppträdda på kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sig i ordning. "Slicka på långfingret" och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen var tydligen rumsren, användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra i storlek och stil, om man inte föredrog svansar eller flätor förstås.

Vid den här tiden hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren - byfrisören inför Långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet - lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn - för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sig i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars Sixten!

Själv fick jag vackert stanna hemma i den dystra och suckande långfredagsstämningen. Vilken kontrast till syskonens uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom de hem, och hade då ibland bjudit med en billast med ungdomar från någon annan by - företrädesvis några snyggingar från Sorsele. Pappa satt glad i hågen uppe och övervakade samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem döttrar och en son.....

Hade just skrivit en fin blogg och försökte lägga in en härlig bild, men bredbandet här är kaastrofalt segt. Provar igen senare.

En härlig lååångfredag är till ända. Vi har varit på fjället, suttit nedgrävda i snödrivan, solat, fiskat och haft det hur mysigt som helst. Nu på kvällen efter god mat, dryck och en vedeldad bastu är vi pömsiga. Med solhettande kinder kryper vi till kojs och hoppas på ännu en solig fjälldag tillsammans imorgon.

O du Nokia vinterstövlar!

Du varma vattentäta skodon

Du som räddar min dag och  värnar min fot från köld och fördärv

Som räddar mitt humör och tryggt låter mig färdas

genom ovarnevatten, sursnö och vattenhål.

Du som förlänger min ork, mitt tålamod

och gör mig härdig tålig varm och torr -

genom såväl svinkall och bister vinterdag

som genom solig och våryster smältvattensdag

Du tar mig genom sommarvåta myrland, moras och morän.

Jag hyllar tacksamt mina kära 36:or och smeker kärvänligt

era svarta höga skaft och ställer er varsamt i farstun

tillsammans med ett par andra likadana trotjänare i storlek 43

i väntan på nästa fantastiska fjälläventyr.

Intet är som väntans tider! Nu borde de snart vara här. Vi blev "övervänten" och åt en god middag bestående av ost och skink/kantarellpaj. Fjälluften suger musten ur mig och jag känner hur jag går ned i varv för några välbehövliga vilodagar. Hoppas på fint väder så vi kan ta lite fina bilder i morgon.

Ungfolket har flyttat ut sitt pick och pack från snarkofagernas huvudboning till sitt kärleksnäste i en av husvagnarna. Jag förstår dem! Det skulle jag med ha gjort om jag varit ung och kär. Senare i kväll anländer J&M med familj. Vi inväntar deras ankomst innan vi äter. Vi har tupplurat i alla vrår och missbelåtet noterat att molnen verkar sjunka lägre och lägre. Jag vill ju visa Mathilda de vackra fjällen, men just nu ser omgivningen ut som ett vanligt skogslågland eftersom fjällen döljer sig i molndimmorna. Hur har ni det?

Här lyser solen med sin frånvaro. Ovarnevattnet står högre än någonsin och rapporter om fastkörda skotrar i parti och minut når våra öron. Detta gör att vi är begränsade till att hålla oss på lederna som visserligen ännu ser fina ut, men råmandet av värstingskotrar har börjat höras och skoterledsvandalerna börjar anlända i strida strömmar. Detta är ett otyg då de lokala turistaktörerna jobbat hårt för stadiga och hållbara leder som helst ska hålla ända in i maj. Man önskar att vettet fanns och att tanken nådde längre än till enbart här och nu. Om alla kör varsamt så får man glädje av lederna längre och kan komma sig ända upp på fjället några veckor till.

Lyckades lura liv i ungdomarna här genom ett simpelt och rätt primitivt aprilskämt: Kolla! Det står ett lodjur på parkeringen!! Reaktionen uteblev inte, de kastade sig upphetsat ur sängen men sjönk snabbt och aningen indignerat tillbaka på kuddarna. Men även om det inte finns några levande lodjur LynxLynx  här utanför så står ett par Lynx snöskotrar och väntar på husse här utanför.

Har du blivit lurat/lurat någon idag?

På plats i fjällparadiset, ännu något pömsig men vid liv och vaken, vilket ändå känns helt okej. Det är ett par minusgrader här och lite grått men en fin dag. Gauto är tyst och lugnt och frånsett grannen som drog ut på fisketur för någon timme sedan hör man ännu inga skoterljud.

Fjällbrud - det låter väl fräscht ? Saxifraga som den heter på latin har vissa likheter med undertecknad - den är flerårig, styv, har broskartade tänder och blommar i juli-augusti. Väldoftande är jag just nu inte helt säker på att det stämmer med originalet. I förstoringsspegelns (alla medelålders damers bästa/sämsta vän tillsammans med pincetten) tycktes jag mer vid en hastig titt likna något åt Fjällämmelhållet, en liten ljusbrun kompakt ettrig rackare med morrhår, och vid närmare eftertanke ligger det en del i den jämförelsen. Små korta fruntimmer har svårare att betraktas som trovärdiga utan betraktas ofta som en dammtuss på axeln.

Provar det nya bredbandet ice.net som R införskaffat och är ytterst skeptisk. Seg, segare, segast verkar det vara, även om detta tydligen ska vara marknadens vassaste att ha i obygden. Dax att ta fram det gamla D-50 och göra en jämförelse. Vi hörs!