Med svenska flaggan i näven landade idag min kära syster och svåger Ellen o Lage hemma i Sverige igen efter två års arbete i svenska kyrkan i New York. Ett mycket kärt återseende och jag hade dukat upp till en halvspontan paltfest  som en kombinerad avskeds och välkomstfest för respektive syskon och släkt som fanns i stan. Jag köpte upp hela Ica Vännäs paltlager och så kom Eivor med en nybakad blåbärspaj. En liten bit nybakat bagarstugubröd med bregott  till förrätt är väl bland det svenskaste som man kan bjuda på.

Det var SÅ kul att få träffas och uppdatera varandra på livet. Vad spelar det väl för roll att det var flyttkartonger överallt, att köpepalten serverades på papperstallrikar, när mjölken var iskall, lingonsylten nykokad och sällskapet underbart:) Stunden färgades av det sorgliga och ofattbara att vi nyligen förlorat en vän genom tragisk olycka, det blir än tydligare att livet är här och nu. Nu skiljs vi syskon åt av ett fysiskt avstånd, men våra hjärtan är alltid nära varandra. Som jag brukar säga: Avstånd är bara ett ord...

Just när vi har ställt in frysboxen i lastbilen och ska koppla in den på ström igen för att tömma frysen inne, så slår eldslågor ut ur kontakten. Bara skrot!!! Vi behöver akut få tag på en beg frysbox idag. Vet du någon i Umeåtrakten? Har du någon att sälja? Snälla hör av dig till 070-6040670 eller 070-5590164

Till alla hemvändare och semesterfarare som beger sig ut i trafiken idag: Kör försiktigt!

Sakta men säkert börjar det närma sig avfärd. Det är tusen och en saker som ska göras på en och samma gång, med två husförsäljningar, en nystartad rörelse och allt som behöver införskaffas/avyttras. Alex min prins har varit till stor hjälp och hjälpt till så mycket han kunnat mellan sina jobb. Nu ikväll, när Robbans armar börjar vara lite väl långa och min rygg inte vill mer - så kommer Roberts son Johan med sina starka armar. Tack killar för hjälpen. Nu inväntar vi att EoL kommer hem imorgon efter sina 2 år i New York. Vi bara måste få träffa dem en stund innan det bär iväg. Nu håller vi tummarna för att söndag blir flyttdag.

Hittade igår i en låda näbbkängorna som Roberts mamma en gång haft. De var i fint skick och passade alldeles perfekt till mina 36:or. Med ens  mindes jag  1978-79 när båda jag, mina klasskompisar och min blivande make bar näbbstövlar. Det var en tjusig tid:)

Ibland tappar man ord..... Läser om den demenssjuka  kvinnan som blev våldtagen på ett kommunalt äldreboende - av en vårdare...Det är fullständigt ofattbart att förstå hur man kan utsätta en värnlös människa som är i fullständig beroendeställning för ett sådant övergrepp. Jag anser att saxen används alldeles för lite i lägen som det här. Att notisen dessutom avslutas med orden: personen jobbar inte längre kvar på äldreboendet, känns väl som ganska onödig. Självklart ska man inte få jobba kvar när sådant här händer. Frågan är väl snarare - byter han bara ställe?

Ikväll när jag eldade lite skräp så fick jag en riktig flashbackupplevelse från barndomen när man hörde talas om bokbål, för att inte tala om skivbål, där man brände skivor som t.ex Earth Wind and Fire. Hur knäppt som helst kan man tycka!

Ur garagets innersta gömmor kom ikväll våra hemskaste hemligheter fram i dagsljuset. Här får jag äntligen bränna den gulnade furuklockan med inbränt älgmotiv som någon äldre anförvant till R fått av illvilliga grannar i 60-årspresent. Den hade Robban till min stora fasa med sig i boet när vi skulle slå våra påsar ihop för 5 år sedan. Turligt nog har den fått stanna längst ned i botten av en banankartong i garagets innersta skrymsle. Ikväll kom den fram i dagsljuset och jag kunde inte bärga mig när jag fick klartecken att lägga den på brasan. Snacka om att gå ur tiden. PÅ tiden!

Nu struntar jag i kutymen och lägger upp fötterna en stund på bordet. Blykänsla och trötthet bör man nog lyssna på. Lite mat och kaffe så kanske man orkar en stund till. Garagerensninng pågår. Oj vad mycket bra att ha-saker Robban äger. Men det är klart att när vi inte har omedelbar närhet till K-Rauta eller liknande butiker så får vi nöja oss med R-Rate. Det kanske går nog så bra, och R är ju en hejare på att fïxa och dona med det som står till buds.

Våra bryderier om vad vi ska ta oss till med alla våra fina gamm-saker fick igår delvis sin lösning. Tack vare Robbans gamla chiffonje som annonserats ut i Blocket uppenbarade sig ett par spekulanter som slog till och köpte en hel del grejer. Ett rum i ett äldreboende i inlandet skulle inredas med gamla saker. Glada och lättade att vi slipper frakta sakerna till fjälls och att de dessutom hamnar i ett bra sammanhang.

Jag har aldrig riktigt begripit vad det där bluetooth är för något.....Ett slags trådlöst nätverk eller hokus pokus för telefoner som gör mig osäker och kallsvettig vid blotta tanken att försöka begripa sig på. Mest av allt  tror jag att det är det en  slags manick, modell skrymmande hörapparat, som företrädesvis gubbar i yrkesrelaterad klädsel bär omkring på. Rätta mig inte om jag har fel tack! Det får vi ta en annan gång. Jag har nuförtiden nämligen fullt upp enbart  med att begripa hur man ska sätta den ena foten framför den andra när man ska gå framåt.

Riktiga blåtänder i ordets rätta bemärkelse kan jag däremot skryta med just nu. Färska blåbär och gräddglass livar upp stämningen denna arbetströtta kväll innan vi påbörjar nästa arbetspass. Förr i världen när var och varannan bar löständer vet jag att min mor berättade om någon person i byn som hade två par löständer. Sina vanliga löständer, och så blåbärständerna:)

Såg nyss en kantarellbild hos en av mina medbloggare. Jag skulle önska att jag hann ut och plocka svamp men det finns inte tid till det just nu. Man kan ju alltid hoppas att det finns någon med flinka fingrar som vill sälja det gula guldet till oss. Blink, blink-tips....

Trist, för att inte säga skandal, att sånt här alls ska hända dessa utsatta personer som är helt beroende av personalen för all hjälp - inklusive matintag, men desto viktigare att man får upp ögonen när det ändå händer. I de nya nationella riktlinjerna i demens, belyses vikten av att lära sig att definiera, känna igen och påtala vanvård. Det är rankat som prio 1.

http://www.socialstyrelsen.se/tillsyn/anmalafelbehandlingellermissforhallande/anmalasompersonalivardochomsorg

Du kan även läsa denna tänkvärda bok som rekommenderas på äldreomsorgsbloggen.

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/?p=4821

Alla vi som på olika sätt  möter, jobbar med eller verkar inom äldreomsorgen, är ansvariga för vad vi ser, väljer att se, och  de åtgärder/brist på åtgärder som vi vidtar. Även som privatperson har du ett ansvar.

Äntligen har vi fått ordning på diskmaskinen som gett ifrån sig mystiska felmeddelanden en längre tid. Undertecknad har själv fått agera diskmaskin i ett par månader. Det är nästan så att man vill dansa!!

Ibland poppar det upp små irriterande frågor i mitt huvud, som nyss när R beskrev nyhetstorkan genom att läsa ett inslag om bortsprungna katter på Mariehem. Mariehem, Mariedal, Marieberg, Marielund. Jag började fundera över namnets härkomst. Någon gång borde det ha funnits en kvinna som är upphovet till dessa stadsdelsnamn. Vem var Marie? Är det någon av er som vet?

Lilla Gull på fjällsemester

Vaknade med lite feber idag och värk i kroppen. Det får INTE hända. Kurering pågår med diverse huskurer, och på detta en kaffetår!! Man skulle ha haft sig en värmande katt!

I dagar av töcken och hårt arbete gäller det att ta vara på de små små ljuspunkterna. Dagens höjdpunkt blev att chict munderad i crocs och fleecetröja bege sig till pantstationen på Kvantum. För att sätta en liten extra guldkant på resan så slog jag till med bokinlämning på ett stängt Emmaus samt postning av 4 brev på järnvägstorget. Extra extra allt mao!

Återseendets glädje med den lutande och något hålögde R som just hämtat sig efter en tillfällig svacka mynnade ut i en macka och en välbehövlig kaffetår. Idag firar vi att tant doktorn släppte ut honom i trafiken med förnyat körkortstillstånd. Vi hoppas förstås att han även nästa gång körkortet ska förnyas är i körbart skick. Däremot ska jag inte sticka under stolen med att jag hoppas att flygbåten stannar i garaget. I värsta fall får jag väl göra som vi gjorde med farfar - pyspunka mopeden.

Så har vi då haft husfotografen här. Han gjorde ett grundligt arbete och vi hoppas att han lyckats fånga det här fina husets själ på bilderna. Så här avskalat och lite prylar har vi aldrig haft tidigare, men det är ganska fint ändå. Det blir kul att se bilderna när de kommer i husannonsen. Det är så fint här nu, och den som köper/hyr huset blir en lyckans ost. Dert liksom känns i väggarna att här finns rymd och harmoni.

Byråkratin kring vårt nya liv tar lite tid och det är inte det allra lättaste att få tag i människor så här i semestertider. Tur att R är en hejare på den biten. Själv knogar jag på med med jordnära göromål, och så lite med den nya hemsidan förstås.

Aldrig hade jag väl trott att mina gamla trotjänare, paltgrytan av aluminium och den rostfria storgrytan någonsin skulle ifrågasättas. Är det något i köksskåpen som har evigt liv, så är det väl dem och gjutjärnsgrytan. Storgrytan fick jag en gång i tidernas begynnelse som bröllopsgåva. Jag minns att vi beslöt om delad vårdnad av paltgrytan vid skilsmässan, men i praktiken har den alltid stått hos mig och tagit upp ett helt köksskåp med sin dryga rondör.

Tänk att min salige svärfar skulle få rätt i fråga om rostfritt - att det håller minst lika länge som kärleken. Grytan finns iallafall kvar och många är de mätta magar som plägats och goda rätter som tillagats i den genom åren. En epok går nu i graven om vi faller till föga för det nya påfundet, induktionshällen, vill säga. En kylskåpsmagnet blir domare i målet. Är inte grytbotten magnetisk så funkar det inte. Facit visar att endast ett par av mina grytor och pannor klarar testet, så nu står jag här och är ambivalent. Ska man ha dem som förrådsutfyllnad i evinnerlig tid för att överlåta åt nästa generation att ta hand om dem, eller ska man forsla bort dem?

Sä ohullt!! Så skulle min lilla mor säga, och jag håller faktiskt med. Aluminium....blotta ordet andas gift och farlig rabarberkompott. Varje gång man passerar Sundsvall och Gränges så skäms man rodnande för att man är en del av den miljöförstörande mänskligheten, men nästa dag slår man likafullt skenheligt  in grillresterna i aluminiumfolie. Hatkärlek kanske man skulle kunna kalla mina känslor för detta material.

Detta blev ett för svårt beslut att fatta ikväll så nu packar jag helt enkelt ned grytorna och därmed jämnt. Man får väl helt enkelt ta med sig en kokplatta när det blir dags för paltkok, eller vad säger ni gott folk? Jag har ju en innestående paltlektion/kokning som jag fick av min syster S - tillika facebookgruppen Pitepaltens vänners grundarinna.

Att grytorna fyller upp en hel kartong på egen hand får man helt enkelt stå ut med, för "små grytor har också öron"

Snattren, snottren eller hjortron - kärt barn har många namn. Nykokad sylt i långa rader väntar här på att få avnjutas med våfflor, vaniljglass eller en härlig tunnbrödsbryta. Nu när jag flyttar till Norrbotten så får jag väl träna mig att säga "smolanedi" istället för bryta. Översatt till ren svenska så betyder det helt krasst smula-ned-i. Bruttun har jag även hört att brytan brukar kallas för i Norrbotten. Hjortronsylten packas ned tillsamman med det övriga i flytten till Sandvikens Fjällgård. Den kommer där väl till pass att serveras till sugna förbipasserande som vill ha sig en våffla med hjortronsylt och vispgrädde och en kopp kaffe i tältkåtan. Visst blir du sugen? Välkommen!

Av alla Gunnels Guldfyndigheter så väger förstås de nära och käraste med familjer allra tyngst. Även om Robban förlorat ett antal kilon så är han förstås också en riktig guldklimp i mina ögon. Rik är jag, så rik att hjärtat ibland vill sprängas av kärlek. Idag är en sådan dag. När jag vinkade av Sandra med familj i morse kramades vi extra hårt och länge. Även fast jag känner mig ringrostig  på det andliga planet, så viskade jag ändå en hemlig välsignelse i Olivers öra och stoppade en extra skyddsängel i hans livryggsäck. Jag önskar honom kärlek, trygghet, hälsa och välgång, samt att hemresan ska gå bra.

Häromdagen fick jag ett "il" av längtan efter O, och snörvlade lite uppgivet till R, att nästa gång jag får träffa O, så har han säkert fått skägg.....Detta har nu R skrattat gott åt i ett par dagar. "Tjoller"....säjer han:)

En av våra sista kvällar i Sörfors bjuder naturen på ett magnifikt färgsprakande skådespel utanför vårt fönster. Skyarna glöder i starkt orange blått och violett. Det känns som en hälsning från himlen. Som en avskedshälsning från naturen till oss. Här hemma har jag min kära Sandra med familj ikväll. Olivers lilla varma kind mot min, framkallar tacksamhetens tårar i mina ögon. Tacksam för livet, för de nära och kära. Känslan känns dyrbar som vackra kristaller på nattgammal is, transparent och vacker. Så skört livet är, så tunn som spindelvävstråd är skiljelinjen mellan trygghet och självklar lycka till bottenlös avgrund av smärta och sorg. Nuet är allt vi har - och varandra. Våra tankar finns hos vänner som just mist en av sina kära.

Fick oväntat besök av min gamla vän Åsa. Så fint att få sätta sig ned mitt i röran med en kopp kaffe en blåbärskaka och ett gott samtal en solig sommardag. Lite ny inspiration och goda ideér för alltid denna driftiga kvinna med sig och samhörigheten ända från barnsben, gemensamma minnen och människor som format och präglat oss gör att jag känner ett systerskap. Ta och lyssna på hennes sommarprogram från 2008 om du har en stund över. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2123417

Här håller vi "ångan oppe" i ordets alla bemärkelser. Aldrig trodde jag väl att det skulle vara näst intill roligt att städa, men med ångtvätten blir det fräscht i skrymslen och vrår utan större möda. Det välsignade våtstarka papperet är min näst bästa vän just nu, även om jag känner mig som litet av en miljöbov när micofibertrasorna ligger torra i traslådan. Nu ska jag ge mig på uterummets falsar och nischer. Jag känner mig som något ur Ghostbusters. Bäst att Robban passar sig så han inte får  sig en varm avrivning.

Guckusko

Fick idag i mejlen den här fina bilden, tagen i trakterna kring Sandvikens Fjällgård av Helén, som är nuvarande ägare. Vi missar tyvärr guckuskosäsongen i år, men hon lovar att visa oss platsen där de växer. Så får vi något att se fram emot nästa sommar med.

Just nu rullar en röd lastbil med växelflak iväg med den gamla trotjänaren  IH 624,  Robbans älskling nr 2 (eller 1 beroende på mitt humör) iväg till Storuman för att fortsätta sin trogna tjänst på en fårfarm. Anar jag inte en liten tår i ögonvrån eller är det de kraftiga vindarna som frammanar en irritation i ögonlocket på vännen min? Hur som helst så drar jag en lättnadens suck att schabraket får ett nytt hem och att vi har en pryl mindre att frakta och bekymra oss om. Den minnesbild som kommer att leva kvar på näthinnan hos mig, är när katten Tudor förgäves försökte flörta in sig hos husse genom att ligga på traktorn och vänta på husse efter arbetsdagens slut. En fjäskning som var helt förgäves. Farewell baby - farewell....

Stack ut huvudet i ett snabbt försök att rädda en del kartonger och skräp som snabbt tog fart i den kraftiga blåsten. I mitt nytvättade ännu fuktiga hår gav fönvindens effekter ett oväntat och ganska lustigt resultat. Jag fick för en stund känna på hur  vovvarna med lååång pannlugg har det om dagarna. På skulten härbärgerar jag nu ett trassligt fågelbo som det nog blir ett drygt arbetet att trassla ut. För en sekund frestas jag att gå upp och låna Robbans trimmer, ställa in den på 3mm och göra en överraskningsfrisyr. Tänk vad förvånad han skulle bli om jag verkställde talesättet: Sådan herre - sådan hund;)

Är ni med mig systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst, männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko  dagligdags.

Jag pratar om GPS:en. Den nya ”nödvändiga” inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en  riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, den ska dessutom upplysa om färdväg ,mackar, restauranger, månfaser och till och med om fiskens huggperioder!!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är kalender för PMS-perioder, vilket är synd för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ”ovetenskapligt misstänkt” att kvinnliga passagerare med PMS  kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS.en strömmar en kvinnoröst?! Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl  hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett.

HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma? Nu radar gubbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana ”gör om rutt”  eller ”om 200 m - sväng vänster” när vi levande kvinnfolk alltid gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter som lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta ”milersättning” för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga  GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har ”min chaufför” aldrig lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om att värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de  naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis  beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret ? Få sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn: E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Ska de inte få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sig att längta. Idag sitter de ”hörlurade” över en tecknad DVD-film istället för att ”resa” med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN – och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där.

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen – med både hängslen och livrem.....alltså med både mig och min rival GPS:en.

Kör försiktigt i semestertrafiken hälsar er egen färdskrivare Gunnel

Idag tog jag Alex till hjälp att sätta fast en del lister som ännu låg spridda i huset efter tapetseringen. Det är en ganska härlig och förundrad känsla att ens lillpojke nu är orimligt stor och lång, och lätt som en plätt kan spika och dona med sånt som mamma tycker är svårt och hopplöst. Men faktiskt så visade han tidiga tecken på händighet. Rutigskjortan var på redan här, och storstövlen dom står i garaget. Nu bär det iväg på festival för hans kompisgäng, med sig i lasten ligger hans specialgjorta partyljudanläggning. Med en kram och ett löfte om att köra försiktigt vinkar jag iväg min älskade son. Jag tror bestämt att jag låter precis som min mamma lät, på den tiden det begav sig:)

Trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att orten Bakvattnet fanns på riktigt. Likafullt satt jag nyss och knappade in den på Robbans GPS. Dit styr han kosan idag på en spontan hjullastarsafari - igen! Vi har ännu inte fått tag i den maskin vi kommer att behöva när snön börjar yra däruppe i Sandvikens Fjällgård.

Jag brukar inte vara orolig när han är ute och kör, men idag känns det inget vidare. Det blev en extra lång kram innan vi skildes. Själv stannar jag vid hemmets härd och fortsätter att knoga på med allt som ska göras. Några ärenden i stan blir det, och det känns faktiskt skönt att det är lite svalare idag. Hela tiden har jag mina nära och kära i tankarna - tacksam för livet.

Vemod och sorgsenhet råder i vårt hem. Ett ljus brinner hela tiden och våra samtal sins emellan går i lågmäld ton. Oavsett samtalsäme så finns ett markant allvar i våra blickar och tonfall denna sorgens dag. Ta vara på varandra där ute, på stunden och möjligheterna. Somna sams och glöm inte att tala om för den du älskar vad den betyder.Vi har bara nuet.

En av våra fina vänner har mitt i livet ryckts bort i en tragisk olycka.

Idag går våra varmaste tankar till hans livskamrat och deras barn samt mor och syskon med familjer. I våra hjärtan och tankar kommer han att  finnas kvar, precis så levande och fin som alltid.

Tack för att vi fick lära känna dig och vara dina vänner. Vi tänder ett ljus och tänker på dig.

Vi testade en ny, riktigt god rätt till middag härom dagen. En varm sallad som bland annat innehöll sojamarinerad stekt Halluomiost. Med ens fick jag värsta flashbackupplevelsen. Den utlösande faktorn var just osten. Ni vet – det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Snart så flyttar vi långt bort till okända trakter, och det ska bli en riktig utmaning att lära sig och bekanta sig med alla nya "ställen". Det sägs att ju äldre man blir, desto klurigare är det att lära sig nya ställen, men vi känner oss ändå fulla av nyfikenhet och tillförsikt att det ska gå bra gällande den saken.

Av alla ställen som jag skulle vilja skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala "stället" i dessa ”compakt livingtider”. Allt du behöver finns på en liten yta: Någon försörjer dig, det är också varmt och ombonat. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage.  Just nu är det min fina svärdotter Britta som ståtar med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är  ”på det viset”. Vännen J väntar också barn i dagarna och det är så spännande att få höra vem det är som har växt där inne.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen, ställen där man känner igen sig, där man kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt hittat samma känsla för nya ”ställen”  efter barndomen, men har ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta där jag bott.

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i Vindelgransele, i min barndoms geografi, begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska - det stora flyttblocket) Flakaberget (men bara halva), lanthandeln Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

Så långt som till Sörsidan, skulle jag aldrig ha dristat mig till att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta i mitt lilla liv skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis eller syskon blev man genast djärvare.

Från älvssidan i båten nedströms drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet. Uppströms var det Björkfallet, Hea och Selins strand som avgränsade. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar. Då fick man lära sig varje sten, råk, agga eller grund. Regnbågen brukade sluta just vid Middagsbergets fot. Där fanns det faktiskt guld på riktigt, precis som i sagan. Vi fick nämligen både se och känna på den tunga guldklimpen som fröken Ingeborg brukade visa oss. Den hade hittas just där.

Som barn lekte vi ofta i lador, på hövind eller i hässjehoparna. Det var kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” låg längst upp i Hägna och just därifrån utgick många av våra lekar

Idag känner jag tyvärr inte igen ”mina ställen”. Sly, skog, tid och avverkning ändrar landskapsbilden. Lite vemodigt kan tyckas, men samtidigt är det ju livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dem vartän jag går, inom mig.

"Home is where my heart is"

Kära Mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Mina flickor vill att vi bakar dem tillsammans när jag kommer.

Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag ta och fråga dem om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sig själv.  Och även om kornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp annat skrymmande och dåligt skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dem ett råd att städa och sortera i livsryggsäcken, att göra sig av med sådant som tynger, så blir den lättare att bära.

Mest av allt så hoppas jag att mina nu vuxna barn – genom allt ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, även om huset blir ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.

Intressant titel på en sommarberättelse eller hur? Robban som bara blir smalare och snyggare med åren skiljdes idag från sin gamla tjock-tv som för 8 år sedan kostade 5000 kr. Nu fick han sina modiga 200 kr för den. Sånt blir man inte fet av.

I kapellet i min barndom sjöng strängmusiken ibland en sång med texten " Vitare än snö" och altarna skanderade parallellt en lite mysko andrastämma som svarade - Vitare än snö. När jag såg mig i spegeln idag så var det just så jag tänkte. Jag har enbart sett solens ljus genom olika typer av fönster denna sommar. Husfönster, bilfönster och hjullastarfönster. På väg mellan hus, hem och fordon hinner inte solen färgsätta denna skållade råtta, men man får å andra sidan tänka på att det är ju ändå så farligt med solljus, och jag har nog övertrasserat mitt solningskonto med råge, så kvoten av ultravioletta är för länge sedan fylld. Man får helt enkelt göra som förr i tiden - nypa sig lite i kinderna - så "hälsans" röda rosor uppenbarar sig, alternativ luta sig en stund över frysboxen.

En bra dag är till ända. Intensivt arbete från morgon till kväll med att få ordning i R:s hus i stan och därefter god middag och trevlig samvaro  hos min kära syster E med familj. Att komma in i det hemmet sprider en varm och trivsam känsla som man bär med sig tills nästa gång. Även om det dröjer tills vi ses så finns de alltid nära - hjärtat.

Nu väntar John B på mig. Ögonlocken känns tunga och jag vet inte riktigt hur jag ska fixa kvällens sista arbetspass, att vika en massa kläder och packa. Helst av allt ville jag somna här jag sitter, men skam den som ger sig. Gonatt gott folk.

Jag känner mig oerhört glad stolt och hedrad när jag noterar att jag finns som nummer sju på "mest lästa" vk-bloggare, samt innehar en hedrande fjärdeplats på "mest kommenterade". Med tanke på alla kloka erfarna och duktiga medskribenter här så känns det än mer kul. Jag vill tacka dig - du som brukar läsa det jag skriver -och dessutom tar dig tid att kommentera, eller är så generös att du bjussar på att trycka på tummen upp-symbolen ovanför varje inlägg. Det kanske låter fånigt, men är verkligen betydelsefullt, och betyder mer än du tror. Samspelet med läsaren, interaktionen och responsen ger ständigt ny energi och en glädje i skrivandet. Det är det som är själva bränslet.

Jag vill tacka alla ni som mejlat, skrivit, eller på annat sätt tagit kontakt. Läsare härifrån Västerbotten, från nära och fjärran länder och alla möjliga platser har delat med sig av sina intressanta och gripande levnadsöden och berättat om känslor och sammanhang. Ofta är det något i mina texter som väckt en längtan hem, ett barndomsminne, en frågeställning eller till och med ett beslut att förändra sin livssituation. Någon bestämde sig för att göra upp med gamla oförrätter, en annan har påbörjat att skriva sin egen levnadsberättelse. Det är stort att få dela en annan människas tankar.

Jag har även återfunnit avlägsna släktingar, gamla vänner och arbetskamrater, men även fått nya vänner som jag ännu bara mött i cyberrymden. Men nästan det roligaste av allt, är att jag har hittat "mitt" eget sätt att skriva, hittat åter till mina glömda minnen och till själens förunderliga stigar och kringelikrokar.

Kanske man skulle ta och dryga ut innehållet i börsen genom att ta inträde nu på förmiddagen då R mannekängar sig igenom sin garderob. Han har MYCKET kläder. Jag hantlangar, står med Myrorna-säcken öppen, ger poäng, gör tummen upp eller dömer ut. Att han hade SÅ många skjortor....

Den leda korven är likadan idag. Så skrev en av mina systrar till mormor när jag var liten. Hon syftade på mig. Som tur är så har R inte uppfattat det smeknamnet, vilket jag idag skulle ogilla skarpt. Själv tycker jag att jag ser ganska rar och näpen ut på bilden, fast odräglighet syns förstås inte på bild:)

När jag läser vad min fantastiska syster S har satt för status  på sin Facebook idag på sin allra första semesterdag, så blir jag alldeles rörd och full av värme och beundran. Hon är verkligen ett föredöme för oss andra latmaskar. Min osjälviska och tillika handlingskraftiga syster som förutom sitt krävande heltidsjobb dessutom är volontär, gör goda gärningar och är en glädjespridare av rang. Så här skriver hon min älskade fina storasyrra:

Tänk att så lite kan göra en medmänniska glad! Fick skjuts hem till min sängbundne rödakorsfarbror med en 20' tv (hans har varit trasig sedan i våras), fixade kanaler, letade reda på en liten bordsfläkt, kokade lite kaffe och tittade på Emil i Lönneberga med honom. Första ggn jag hört honom skratta på månader. Bra start på semestern ♥

Nu är pianot borta. Vem hade väl kunnat ana att det skulle frammana så mycket känslor hos mig att skiljas från pianot som varit "den stora pianokärleken". Det var rent av så att tårna kom när jag en sista gång spelade "Underbart är kort". Visst är det sant att "trist varar länge" så man får försöka göra så att de underbara stunderna kommer lite oftare och varar lite längre i det under stundom så snåriga livet.

Ikväll har jag haft en pianomäklare här. En urtrevlig kille som verkligen verkar kunna sin sak och som ska göra sitt bästa för att hitta en seriös köpare åt min ögonsten, mitt praktfulla mästerverk Yamaha U3. Den kolossen är ingenting för folk med små muskler. Att flytta det kräver sin man/sina män. Det kan givetvis inte följa med till fjälls, utan måste säljas, men har en speciell plats i mitt hjärta och har funnits med i familjelivet ända sedan storbarnen var små. En gång i tiden hängde bröllopsfotot ovanför det svarta blanka pianot, och alla våra barn har klinkat på det.

När jag tänker på alla de julsånger, gospellåtar och alla vänliga grönskors rika dräkter som spelats på det så blir jag nästan lite blödig i hjärteroten. Det är en del av min och barnens historia, men samtidigt bara en ägodel. Jag som bara vill äga det som ryms i ett knyte som går att bära med sig på en pinne mot solnedgången - jag kan definitivt inte ha ett Yamaha U3 i knytet. Nu är pianot ostämt. Min äldste son som är pianostämmare har inte haft möjlighet att stämma det på ett tag, men ändå ska jag spela mycket fram tills i morgon innan det ska hämtas. Kanske jag rent av försöker spela in en trudilutt för nostalgins skull. Det kanske  kommer att vara kul att se och lyssna på när jag sitter på hemmet en dag.

Ryska nationalsången en sista vända. Ringrostig är bara förnamnet. Inte är jag någon större dragspelare, kommer troligen aldrig att bli. Den där ingröpta basknappen har jag lite svårt att hitta, men när jag väl är där kan jag nassenär få till det. I morgon hoppas jag att jag får spelet sålt. Om allt går min väg, så hamnar det i Malå, alltså nästan på hemmaplan. Nu ska jag söka mig ett lite mindre pianodragspel som jag orkar hantera lättare. Tack för den tid som varit kära vackra pärlemorglänsande dragspel.

Skönt att vara hemma igen. En viss spänning rådde under momentet att köra ut personbilen ur lastbilen på lastkajen vid järnvägen, men nu är vi till sist lyckligt hemma efter ett par dryga dagar på vägarna. Om någon av alla de provkörda hjullastarna duger åt R återstår att se.

Denna hektiska och varma sommar är det inte många lediga stunder för vår räkning. Man får istället helt enkelt fånga stunden och försöka göra den så trevlig som möjligt. R infriade nyss den utlovade minisemester på ca 3.5 minuter i Munktorp där "semestrandet" innefattade en hastig sightseeing förbi huset som han byggde där i tidernas begynnelse. Just för närvarande "semestrar" jag inomhus i en svettig orange galonsoffa på Kvarndammens auktionshall i Strängnäs, medans R inspekterar lastbilen han köpt för att se om den får följa med hem. Rent teoretiskt skulle jag då kunna semestra hela hemresan inuti en Subaru outback, inuti ett sexmeters lastbilssläp, i behaglig skugga eller olidlig hetta. Om inte annat så skulle det kunna vara något att berätta för barnbarnen. Jag brukar prata om "här och nu" och idag är det precis samma formel som gäller. Vi får helt enkelt se när vi kommer oss iväg, om vi har en lastbil med hem eller inte. Därefter fortsätter  hjullastarsafarin norrut, så det blir att provköra sig hemåt så sakteliga.Jag sluter ögonen och drömmer mig några veckor framåt till svala vindar i vacker fjällmiljö. Vad är väl en dag på beachen.......

Så här nära ekvatorn som vi befinner oss i nu, nämligen i Västerås - lär det dröja tills vi  gör igen. Här är det nästan tropiskt klimat med värme både ute och inne. Vi har fått övernatta hos våra härliga vänner Ewa och Mats på vår resa genom hjullastarsverige och hunnit avhandla livet och det som händer och fötter. Vi har fått goda råd och tips kring vårt nya företag, kring hemsidan och marknadsföring, vilket är guld värt. Mats som är korsordsmakare är "på tapeten" - eller rättare sagt - i Expressen  med sina stora sommarkryss - En meter korsord. Det blir till att köpa på sig några! Nu åker vi vidare mot nya öden och äventyr.

Vi kommer just till Insjön i Dalarna. Undrar om en Clas är hemma? Ja Olsson alltså...han kanske bjuder på en kopp kaffe medans R tittar på nästa hjullastare.....

Åker idag bil genom vårt vackra Sverige. Just nu passerar vi genom Dalarna. Det har just slutat regna, solen bryter fram och vi äta mätta och glada efter att ha ätit vår medhavda matsäck i Sveg. Än har vi många hjullastare kvar att se, vänner att besöka och kassadiskar att spana in. Få se vad vi får med oss hem i lastbilen.

Sett från fjället ligger Sandviken där nere som ett smycke i allt det blå. Fotot är taget av R. Pedersen

Min nya facebookgrupp Sandvikens Fjällgård är öppen för alla intresserade. På ett par dagar har vi nu 136 medlemmar som vill följa vår resa. Vi har där fått kontakt med några av Sandvikens stammisar som även delat med sig av bilder och tips. Det är rena gottebordet för oss att hämta inspiration ur, nu när vi jobbar som rackarns här hemma med att avsluta vår Sörforsepok. När man får se ljuvliga sandstränder, vita fjälltoppar och naturen där uppe i all sin prakt, då känns det genast lite lättare att jobba på en stund. 

Nu och då så ramlar det in små spännande och härliga mail från okända människor som  vill berätta något eller dela en känsla. Det är nästan det roligaste med bloggandet, alla dessa fina människor som på ett eller annat sätt tar kontakt. På facebook pågår en recepttävling på tänkbara Sandviksdelikatesser. Vill du  vara med så är du hjärtligt välkommen med ett bidrag.

Bra för skelettet, men dåligt för det svarta mosaikkaklet. Kalkfläckar är ett riktigt otyg. Vattnet här hos oss är så kalkrikt att ett par tre duschar gör duschväggsglaset matt och mjölkigt. Nu har jag fått tips om apelsinolja, ättika och bikarbonat. Finns det fler dunderkurer där ute. Hur gör ni för att hålla kalken stången?

Läste just en skrämmande artikel från dagens äldreomsorg när den är som sämst. Man blir hemskt ledsen och upprörd. Ja jag vet att på många håll är det mycket bättre, men jag vet också att det faktiskt kan vara så här hemskt. Det som gör mig allra mest ledsen och mörkrädd är tanken på hur otroligt många äldre vi kommer att vara i framtidens äldreomsorg som behöver hjälp, och hur få som kommer att vilja jobba med detta. 

Redan 2050 kommer man mot dagens ca 170 000 personer bara med demenssjukdom att vara 4-500 000. Det här är ingen skräck, eller valpropaganda utan rena fakta. Hur ska vi fixa det? Hur ser framförhållningen ut. Kommer man att vara överraskad när den dagen kommer?  Jag vet inte själv på vem jag ska rösta i valet och kvalet och tycker att det är många fina ord i omlopp men inte så många konstruktiva lösningsförslag. Jag är tyvärr ganska övertygad om äldreomsorgen  hädanefter kommer att stadigt försämras. Om inte mer pengar skjuts till så säjer ekvationen allt. De här siffrorna gäller enbart personer med demenssjukdom. Alla andra gamla sjuka och multisjuka är inte medräknade. Att det dessutom inte är särskilt populärt att utbilda sig och jobba inom den här sektorn, samtidigt som vi blir allt fler som behöver hjälp, talar sitt tydliga språk.

Själv är jag inne lite på att för egen del registrera domänen attestupa.nu

aftonbladet.se/debatt/article7453759.ab?sms_ss=facebook#abArticleComments

Kan doktorn komma? Ja det blir nog ytterst tveksam om man kan få hembesök av farbror/tant doktorn som på Einar Wallqvists tid. Det gäller nog att försöka hålla sig ganska frisk och om det kniper så blir det förstås Arjeplog som blir närmsta sjukstuga på den svenska sidan.  Vi är mycket intresserade av platsens historia och har dels fått berättat för oss, men även läst oss till på egen hand. Jag älskar också att läsa Wallqvists böcker som så målande  beskriver hur Lappmarkens invånare hade det  i vardagen för länge sedan. Hans små akvareller fångar på pricken färgerna i myrarna fjällen och de gamla byggnaderna. Hans eget levnadsäventyr och hur det kom sig att han hamnade just där är ju ett helt äventyr bara det. I Silvermuseéts arkiv fann vi en hel del om just Sandvikens Fjällgård, med text och även gamla bilder från sekelskiftet. Vilken skatt! Har du kanske en bild eller historia från den platsen så är vi jätteglada om vi får dela det med dig.

Vännäs två gånger på samma vecka hör inte till vanligheterna. Ikväll blir det ett välbehövligt brejk från jobbandet. Goda vännerna A-K och G bjuder på kaffe. Det känns kul att vi hinner träffas en sista gång innan vi lämnar Västerbotten på obestämd tid.

Fyromfot med ändalykten i vädret har jag nu nagelfarit varenda bacill som kunde tänkas uppehålla sig i och kring tvättmaskin, torktumlare, golvbrunnar och under skåp. Man hoppas att ingen dokumenterade mig för det hade varit  en skräckis för storbildsteven. Ångtvätten går i ordets rätta bemärkelse varm och är en alldels underbar inte så liten uppfinning. Ni vet de där små hålen i golvbrunnsgallret? Det är en "kakbit " att få det rent med hjälp av det minsta munstycket. Notera att jag inte använde det engelska uttrycket  för samma sak som någon rättrogen svensk läsare en gång  avrådde mig från. Jag har fällt ned skygglapparna för att inte titta ut och få strandlängtan. Här finns ingen tid för  det. Ha det så gott därute i hängmattor, hängrännor och vart ni nu kan tänkas befinna er en strålande julidag som denna.

Det är inte alltid det är så här klart under ytan som på bilden som är tagen i Laisälvens övre flöden. Dök idag in bakom tvättmaskin och torktumlare, och voilá, där fanns ett och annat att roa sig med denna soliga dag. Det blir jag och min nyvunna vän "ångtvätten" som får det tvivelaktiga nöjet att göra rent hus där bakom.

Aningen modstulen, eller kanske bara tillfälligt  less är jag denna sommarkväll. Muskelvärk och trötthet härjar i gammkroppen. Alla projekt tar sådan tid, och idag har jag inte fått mycket gjort. Det känns som om jag skulle behöva en dag i hängmattan, lite kärleksfull service och ett bra sommarprogram. Men jag börjar med att avsätta 10 minuter för intensiv självömkan, och sedan ett skönt fotbad. Det brukar liva upp den dystraste

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i dessa trakter. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på "semester". Vi hade vårt orangeblå tält i bakluckan på den vita Amazonen. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vunnit på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Fötterna som bär ens kroppsvikt genom livet måste man vara snälla med. Just nu är mina hårdhudade och styvmoderligt behandlade denna arbetssommar. Blir påmind om barndomens fottvättsprocedurer. Här kommer en sommarrepris. Håll till godo.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Veckans Vk-reportage om oss  och Sandvikens Fjällgård blev tyvärr suddigt här, men kan även läsas i den öppna facbookgruppen Sandvikens Fjällgård. Välkommen dit!

Vägarnas väg för mig är naturligtvis 363:an, och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele. Längs den vägen har man färdats springandes, hoppandes och cyklandes samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle.

Innan vägen asfalterades var den en riktig thriller om våren med sina djupa lerdiken och hjulspår. Man kunde någon gång tjippa fast sig djupt i leran på hemväg från skolan, och få lämna en gummistövel på plats. Skylten med ordet "svallis" begrep jag inte riktigt men tyckte det lät lite nochalant hejigt - svallis.....

Ett intensivt men ögonblickskort "heurekaminne" är från när jag på hemväg från affären nedanför Gunnar Karlssons plötsligt upptäcker att jag kan HELA alfabetet och glädjestrålande springer hem för att bevisa detta för pappa. Det var en stolt dag.

I vägdiket vid vårt vägaskäl var det alltid fullt med grodyngel om vårarna, och man kunde inte låta bli att lyfta och peta i de geleaktiga prickiga klumparna med pinnar. Sedan brukade några hamna i en glasburk hos mig, för att bortglömda gå en säker uttorkningsdöd tillmötes.

Vägtrumman vid mjölkbäcken var även den ett riktigt äventyr att forcera och en spännande lekplats som man gärna uppehöll sig kring tillsammans med kompisarna Berit, Laila och Annika.

En dag när jag konstruerat ett eget kastspö av en trärulle björntråd och en pinne, och agnat med en böjd säkerhetsnål till krok, satte jag mig för att fiska i ovan nämnda dike. Några av byns gubbar passerade och var och en av dem stannade upp och gjorde lustiga över mitt allvarliga fiskeförsök, och jag minns känslan av förtrytelse när jag till sist gav upp och pallrade mej hem.

Samma väg korsade jag med blixtens hastighet dagen då min uppfinningsrike storebror skulle lära mig att cykla på en stor damcykel. Han skickade iväg mig nedför en backe som sedan korsade landsvägen, nedför nästa backe - över gårdsplanen och nedför slänten som slutade i ett dike. Vådligt men effektivt. Jag överlevde och lärde mig faktiskt att cykla där och då.

Traktorincidenten skedde när jag fyllt 16 och en dag bestämt mig för att ta traktorn för att hämta posten. Det gick bra dit men hemresan var värre. Kort i rocken och ovan vid reglagen som jag var, anpassade jag inte hastigheten i tid utan kom i full kareta och på högsta växeln bredsladdande ned på gården där farfar och pappa med vitt uppspärrade ögon blev vittnen till min tvärnit framför ladugårdsporten. Puh! Dessvärre hade jag ännu en växel i och råkade släppa upp gasen och kopplingen samtidigt. Det blev ett rejält skutt rakt in i ladugårdsdörren som där och då fick det "katthål"som kommit till användning för både en och annan kissekatt efter denna dag.

Idag fick ordet midjestyrd en ny betydelse för mig. Förut gick den associationen direkt till dansgolvet, men nu har jag provat köra hjullastare! Det är en oerhört stor men smidig mackapär och istället för smutskläder, ogräs och andra typiskt kvinnliga sysslor har jag idag fått flytta jättestora jordhögar där varje skopa rymde mer än ett ton jord.

Denna nya kunskap kommer säkert väl till pass uppe i den snöiga nord, men jag är en aning oroad att det kommer att missbrukas av en viss R, som hellre kommer att skicka ut mig i svinkalla ottan för att snöröja, medans han själv vänder på gosekudden och stannar i sängvärmen.

Ture, som var självaste traktormagistern på Liljaskolan idag, var utrustad med såväl tålamod som pedagogik, vilket gjorde att inga nerver gick i baklås, utan att jag faktiskt kunde såväl lyssna, lära mig, som utöva mina nyvunna kunskaper i praktiken för att sist av allt prydligt och fint backa in en L60 i garaget.

Det är inte utan att man blir småfrestad att byta ut R61 mot L60:)) Speciellt när han började bilturen till Vännäs i morse med orden: Och nu tar du inte med dig handväskan in i traktorn!! Jag blev förstås genast rödstrumpig och undrade indignerat varför man i fridens och jämlikhetens namn inte utrustar moderna  fordon med en sådan självklarhet som en handväskskrok.

Nåväl, det blev en alltigenom trevlig dag som avslutades med lunch på Hotell Vingen och en snabbrunda på Vännäsdagarna. Som grädde på moset mötte vi flera trevliga bekanta, bland annat min bloggkollega Jan Nilsson med fru. Han ville visst att man skulle kryssa på honom....men jag tyckte det var lite synd att förstöra en sån vit fin t-shirt;)

Huka er gubbar och gummor för nu bär det till för Forsbergskan. Jag är tydligen tvångsanmäld till en kort kurs i att köra hjullastare. Det blir jag och Ture. R har klokt nog delegerat över körlektionen på ett proffs. I morgon bitti bär det av till Liljaskolan. Till alla Vännäsbor råder jag att hålla er inomhus. Bäst att sova och hämta krafter! Jag skulle tro att det kommer ett eller annat bildbevis här på bloggen imorgon. Hovaligen!

Nu är det svårt att bestämma sig för vad man ska prioritera. Ångtvättar, målar, planterar blommor och packar på en och samma gång. Våra stackars små rabatter skulle också behöva sig en genomkörare. Bäst att pausa och göra en prioriteringslista. Att jag idag lyckades med konststycket att ta århundrades längst omväg för att komma från Sörfors till Sörmjöle - det ska vi prata vääldigt tyst om. Om R får veta det så kommer operation häckling att dra igång omedelbums;)

Jag glömmer aldrig den där hemska men roliga dagen när mina väninnor inför min 30-årsdag kidnappade mig mitt i storstädningen. Svettig och ofräsch fick jag mundera mig i en outfit från Myrorna, en insvettad guldgrön ohyggligt tjock och stickig lamèklänning, grova strumpor, skor och en hemsk hatt därtill. Jag är inte den som luktar svett i första taget, men denna dag gick till historien. Så bar det iväg raka spåret till en "färganalys" som var så populärt på den tiden. Lite kul, men ganska hemskt att sitta där utstyrd på detta sätt. Jag blev i allafall en "sommar" utifrån den vetenskapen vilket innebar att jag fick en färgkarta med små tyglappar i rekommenderade färger. Provkartan är försvunnen men någonstans i bakhuvudet har jag ändå denna bild av mig själv - att jag är en "sommar" fortfarande. Rätt eller fel?? Ingen vet.

Idag står jag inför en klurigare färgvetenskap. Sonen har skrapat altan, balkong och broräcken och nu ska undertecknad bege sig till färgaffären och försöka hitta rätt sorts färg. Problemet är att jag inte har en aning om vilken typ av färg det målats med förut, om jag måste ta samma sort eller om det går bra med något annat. Jag tror att jag helt enkelt tar med mig en färgflaga till butiken. Ha en fin och solig semesterdag!

Sådärja, då hade dagens Blocketaffär gått i hamn. En fin bakhäll av märket Meteor tronar på köksbänken. På den ska jag grädda gahkku -  samiskt mjuktunnbröd att användas till de strutformade mackorna s.k. "Sandvikare" som vi kommer att sälja. Rökt renkött eller röding, grönsaker och någon ännu hemlig röra blir pricken över i:et. Har du ett bra tunnbrödsrecept, eller rent av ett äkta gahkkurecept så blir jag förstås glad som en speleman. Tack på förhand!

Det är inte bara ett stort äventyr på gång här hemma. Idag blev jag dessutom (lycklig??) ägare till en ångtvätt. Jag är strax i färd med att angripa en och annan bacillhärd här hemma. Bara den sköter sig enligt testerna så får den nog följa med till fjälls. Om vi ska servera våra gäster ett och annat i mat/fikaväg, så måste vi ha en ren och fräsch anläggning. Om den inte fungerar så är det ju tur att det är "ångervecka" :)

Har du provat en ångtvätt, och vad är isåfall din erfarenhet av en sådan? 

Idag kan man tydligen läsa i papperstidningen om min och Robbans förestående resa från det trygga invanda stadslivet till livet som fjällbor och egenföretagare. Varje gång jag berättar om hur det kom sig att vi gjorde detta vägval, så känner jag mig glad stolt och stark. Vi ser framtiden an med tillförsikt, och är glada och tacksamma för alla välgångsönskningar. Jag hoppas att någon annan kanske låtit sig inspireras av oss och gör slag i saken med sin livsdröm. Livet är här och nu.

GODDAG!! Med ett riktigt starkt eftertryck - så brukade min farfar hälsa oss ungdomar när vi hade sovit längre än till klockan 8.30. Lite så känns det faktiskt idag när jag nyss vaknade, seg och lätt förvirrad. Det blev en riktig långnatt, men troligen var det det som behövdes för igår kväll så lutade jag mer än vanligt redan vid  22.30. Nu blir det järnet, och jag är faktiskt glad över vädret som gör inomhustemperaturen något mer dräglig. Ha en bra dag gott folk!

Många av oss känner igen känslan av att stå runt tramporgeln i skolan och sjunga psalmen: Morgon mellan fjällen, klara bäck och flod. Jag som jag sagt tidigare svårt att skiljas från min tramporgel fast det egentligen inte finns någon plats för den i Sandviken. Men i min lilla gallupundersökning på FB uttrycker flera personer att vi borde ha musikkvällar, rockhelger för gamla rävar eller annat trevligt på programmet vid Sandvikens Fjällgård. Tramporgeln får följa med, har jag bestämt, och en massa andra instrument. Man vet aldrig när det blir en jamsession på bryggan eller i kåtan. Rätt som det är så kanske mina sjungande systrar dyker upp med dragspel och gitarrer. Då blir det "minns du sången" i repris. Det brukar liksom bli det:)

Jag håller på att bli galen på alla lådor, prylar och saker med konstiga format som är högre än en banankartong. Min älsklingsservis måste packas noga och efter alla konstens regler. För mig är den oersättlig, men kommer troligen inte att packas upp i första taget i Sandviken. Vi kommer att ha begränsat med plats tills ombyggnationerna blir klara, vilket kan vara år bort. 

Framåt går det trots allt. Sakta men säkert så stuvas bohaget undan. Det är skönt att gå igen alla sina ägodelar. Det blir alla sorters reaktioner - allt från glädjefylld nostalgi, till hurven och skratten.

Jag ser med spänning fram emot Robbans kommande mannekänguppvisning när han ska prova sig igenom sin garderob. Den är ju som en walk-in-closet som man så populärt nuförtiden kallar vanliga hederliga klädkammare, men om han inte forcerar vapenskåpet så hoppas jag att han till slut i allafall kommer sig ut ur garderoben:)

Vid en närmare genomgång av svärmorans sybehörslåda hittade jag denna förpackning innehållande någon form av seg massa. Min kvällströtta hjärna såg namnet och associerade genast till tuttar. Vad är detta? Är det någon av er läsare som vet?

Ikväll har R förbarmat sig över Reunalteländet och bytt avgassystem. Jag är helt genomskinlig av tacksamhet.  Det var helt tätt förut så Lagunan rent av dog knall och fall för några veckor sedan - turligt nog hemma på gårdsplanen. Nu är det bara kylaren kvar som läcker som ett såll. Hurra! (Man får glädjas åt det lilla)

Mekanikern själv är måttligt road eftersom jag "städat bort" hans två arbetsskopar, och de står nu utom räckhåll i en liten garderob i Gauto. Just nu pågår fjäskning/mutning de luxe för att få honom glad igen. Stackarn får nu fara på sin traktorkurs i Vännäs iförd storstövlen i denna sommarvärme.

Som tur är så verkar han ha hittat traktorn i sitt liv idag. Sannolikt blir det en snabbtur fram och åter till Gävle någon av helgdagarna för att titta på och förmodliga köpa skönheten. Detta blir den traktor som R ska använda för snöskottning på fjällanläggningen, samt för att bistå vägverket, med plogning när det drevar på upp emot gränstrakterna.

Har jag nu en riktig bondtur så kan jag kompensera för det uteblivna systerbesöket förra resan när jag hade magsjuka. För vem vet när vi gör oss en tur nedåt landet igen.

I morse vaknade jag till ett kraftigt åskväder och en ordentlig knall följt av ett strilande ösregn. Det är något visst med åskväder. Man känner sig ganska liten när naturkrafterna slår till.

Om det berodde på byns läge i dalgången intill Vindelälvens vatten eller andra orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndoms minnesvärld. Ofta kom dessutom mullrer ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna. De lyfte från det nu nedläggningshotade flygfältet i Gunnarn och gjorde mig vettskrämd varje gång de drog in över grantopparna och sprängde ljudvallen.

Den första sommaren som jag och R var tillsammans var det dags för min födelsdag. Någon gång under senvårens lärakännafaser hade jag i förbifarten nämnt för honom att jag någon gång hade tänkt lära mig att spela dragspel. När det blev dags för min födelsedag åkte vi till en för mig okänd adress. Ut kommer R med en stor låda och ett ännu större grattis. I lådan låg ett fint pärlemorskimrande gräddvitt pianodragspel. Hagströms Lady nr II specialsignerat med namnet Barbro som den första ägaren tydligen hette. Förutom spelet låg även avbetalningsplanen, samt ett maskinskrivet personligt brev daterat 1957 till denna dragspelande Barbro. Sådant tycker jag är hur häftigt som helst!

Jag kunde förstås  inte vänta utan drog fram spelet och började där och då i framsätet på Volvon mitt bland rondeller och stadstrafik ta ut första bästa låt jag kom på vilket visade sig bli den ryska nationalsången. Den älskar jag för sin vackra melodi. R stormyste bakom ratten, och i den stunden hade jag ingen aning om att jag bara dagar senare skulle hamna på värsta dragspelsrallyt i samband med min storasysters 60-årsfest. Den sommaren gick i dragspelandets tecken. Jag spelade hellre än bra och drog till och med spelet till Gauto där vi terroriserade myggen under braskvällar ute på udden. Varken  förr eller senare har Drömmen om Elin och I Roslagens famn klingat mer entusiastiskt i fjällmiljö .

Idag ska jag sälja spelet på Blocket. Det är i största laget för mig och jag vill byta till ett mindre som ryms med i flytten så jag kan spela för myggorna även vid Sandvikens Fjällgård. Men jag hoppas att någon oförbätterlig nostalgiker och tillika dragspelare vill köpa det och glädjas åt den lilla kuriosan som medföljer.

Jag sitter här och har  förstås tankarna hos  min kära Sandra som fortfarande är kvar på Piteå lasarett. Idag ska de ta nya prover och förhoppningsvis får de lämna sjukhusvärlden idag och påbörja sin semester på riktigt. Att få vara frisk - det är den största gåvan av alla.

Livet för med sig händelser, möten och människor som vi sällan i förväg kan välja. När jag fick förmånen att lära känna mina kära kamrater i Umeå kommuns äldrevårdsteam så hade jag ingen aning om hur mycket de här tre åren tillsammans med just de människorna skulle komma att betyda.

Att få vistas i ett kreativt och meningsfullt sammanhang där man känner att man gör skillnad  tillsammans med andra medmänniskor som vill åt samma håll är en ynnest. Att  få växa och formas som team under en uppmuntrande ledning och samtidigt ständigt uppehålla sig kring meningsfulla etiska refektioner och diskussioner om livet och döden tror jag kan ta fram det bästa i en människa. Jag är så oerhört tacksam för den här chansen och tiden jag fått tillsamman med mina fina kamrater. Utan den, och utan dem, så hade jag nog aldrig tillåtit mig själv att utforska mina egna drömmar och tankar.

Jag fick chansen att bli en bättre människa. Mina egna attityder har jag fått ifrågasätta och försöka förändra för att kunna bli trovärdig i min strävan att väcka andras medvetenhet om sin betydelse för medmänniskor. Att få arbeta med levnadsberättelsen som verktyg har verkligen aktiverat min egen medvetenhet om hur viktigt det kan vara att ta chansen att sätta sina önskningar på pränt medans man ännu kan, likväl som att leva sina drömmar här och nu. Morgondagen vet jag inget om.

Av mina fina kära vänner fick jag den här fantastiska lampan som enligt dem symboliserar min resa till kraft och drömförverkligande. De kommer alltid att finnas med i mina "varma tankar" och räknas som mina närmaste vänner. Vi som fick vistas en så fin och viktig stund tillsammans i det snabbt flyende livet.

Ikväll har jag packat ned mitt jobbmateriel, alla kompendier, böcker, "Tankeväckaren", föreläsningar och kursutvärderingar från min tid som demensjuksköterska. Längst upp i min bokväska låg presenten jag fick av mina arbetskamrater - de pedagogiska handledarna inom demensområdet.

Vid avskedsfikat gav de mig nämligen en verkligt fin present - en gästbok att ta med till Sandvikens Fjällgård, det nya kapitlet i mitt liv. Den matchar precis in i den färgsättning vi tänker oss: Svart, vitt och lite fjällbjörksgrönt här och där, och kommer givetvis att ligga på receptionsdisken för alla våra gäster och vänner att skriva en rad. Dessutom kommer det självklart att finnas en gästbok på vår nya hemsida där vi hoppas att man gärna vill skriva. Finast av allt med den här presenten var dock dikten som var vackert präntad på försättsbladet. Inte undra på att tårarna kom när jag skulle läsa den.

I have a dream

R:s son med familj kom förbi och Kim och småtjejerna för med sig en frisk fläkt av sommarlov och sommar. En kaffetår i all enkelhet, lite glass och en stunds småprat mitt i röran känns uppfriskande. Nu är man laddad för nya friska tag i några timmar till.

Vilken värme vi har! Stadsturen idag bjöd på värme, glass och några lyckade inköp. Jag är nu glad ägare till två cyklar som får följa med till fjälls. Perfekta fordon att ha när jag och R med picknickväskan packad, ger oss ut på någon av våra tilltänkta frukostexkursioner i närområdet kring Sandviken. Idag längtar jag efter hög och sval fjälluft. Silvervägen here we come!

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" där barnen i tripp-trapp-trull sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och där en färgglad halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, söndageftermiddag efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön och redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. Den vittnade om en känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt de gångna intensiva sommarveckorna medans man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen den vackraste av dem alla - Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som ju alltid började denna måndag - om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa räfsorna och bege sig ut i arbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla stävsamma händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga, som man fick hämta däri hässjehopen. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller sommarromansen. Detta slet man ivrigt upp och läste medans man vandrade landsvägen hem.

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Det bjöds smörgås på rågbröd med ost, och så det allra bästa - mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon - i Vikstens lon - i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Vi tog "minuter"

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusa halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Den var belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn,fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster, turisterna från Skåne, redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk visste inte vad de pratade om. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn som när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

.........Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjukaste höet och ligga där osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där ladusvalans ungar hade sitt träningsläger på andra sidan brädväggen. Min barndoms sommar.

Sommarmat, fil, kräm och svalkande rabarbersoppa är len och ren njutning i sommarvärmen. Men ballerinakexen och andra typiska sommarfikan riskerar att lägga sig i svallande volanger kring midjan om man inte ser upp, och då kan det bli problem att "se ned".....

Att cruisa är ett helt nytt och aningen stressframkallande begrepp i min värld. Jag som min korta benlängd till trots, går hemskt fort, raskt och målinriktat hela tiden och överallt, har väldigt svårt för folk som flanerar sakta och har mage att obekymrat stanna till och kallprata. Dessa personer stannar till företrädesvis i ingångar till butiker och gallerior och blockerar helt skamlöst  farleden för målinriktat folk som undertecknad. Samma känsla gäller i bilköer, och R brukar inte vara sämre. Ikväll var vi dock avslappnade och iakttog evenemanget mestadels från E4 vänsterfil, där allt stannade upp.

Ja, jag vet att det inte är hälsosamt att stressa och jag försöker verkligen träna på att gå långsammare, men jag skyller takten på min enochåttios klasskompis från högstadiet som älgade fram som en torped genom korridorerna. Då gällde det att hänga med i svängarna. om man inte skulle komma på efterkälken. På jobbet brukar man säga att det hörs när Gunnel kommer: Ett raskt tjopp tjopp tjopp, så låter tydligen mina fotsteg.

Nåväl, ikväll så var visst man ur huse ute i sina blänkande vackra och kromglittrande fordon. Över stadskärnan låg ett dovt muller och den stickande doften från det koldioxidlock som hängde i luften känns ännu i näsborrarna.

Bilköerna kröp så sakteliga fram. Bilarna var av alla de slag och fyllda med människor av olika storlekar, åldrar och format. Alla såg ut att trivas från såväl baksätes, förar som åskådarplats. En del fyrhjuliga skönheter  var helt perfekt renoverade, putsade och vaxade, och precis som Arne Qvick sjöng - så blixtade kromen i deras nos.

R och jag, som de gamla obstinata rävar vi är, bestämde oss helt sonika för att "cruisa" på hemvägen med Subarun och storsläpen där ett köksbord och två bräder tronade. Vi fick utstå en del roade blickar under det timslånga varvet kring stan, men vi såg det som ett studiebesök i en lite annan värld och lite semester från allt slit och släp här hemma. Mest av allt spanade vi förstås efter svåger L som alltid brukar snurra på Wheels med lillfin-Triumphen och söstra mi varje år.

Just nu ska vi åka och titta på ett köksbord. Mellan alla måsten får vi lov att klämma in borden också:)

Helén L har tagit den här underbara bilden av Sandvikens Fjällgård.

Nu vill vi ta hjälp av dig att fortsätta utveckla webplatsen för Sandvikens Fjällgård inför hösten. Vi behöver ideér, inspiration och konkreta förslag på vad den ska innehålla för komponenter för att förbli spännande, rolig, informativ och hålla besökarens intresse vid liv så att man går in ofta. Vet du om något bra exempel som vi kan få goda ideér från? Vad lockar dig som läsare? Vad ska vi INTE göra. Vi tar tacksamt emot förslag och synpunkter, antingen i form av kommentarer till detta inlägg eller till min mail. gunnel_f@hotmail.com

Klass 9C  1975 Malå centralskola.

Imorgon missar jag en återträff för de som gick ut högstadiet i Malå 1975. Jag skulle hemskt gärna ha varit med där och träffat de andra "ungdomarna", men det är omöjligt att hinna med i vårt späckade flyttningsprogram. Jag hoppas att de får en riktigt kul träff med fint väder och många roliga minnen.

En tidig augustimorgon 1973, stod jag i vardagsrummet hemma i Vindelgransele och tittade "västet". Ivrigt spanade jag efter den gula skolbussen, denna allra första skoldag i 7:an. Jag hade knappt kunnat sova på natten på grund av spänningen  och hade länge haft fjärilar i magen inför denna stora dag.

Äntligen dök bussen upp borta vid Önnerlövs och jag sprang upp på vägen för att kliva på. Vid Domeijs lanthandel anslöt skoltaxin från Bjurås och Skoträsk - de små byarna i det luddiga ingenmanslandet mellan Sorsele och Lycksele kommuner.

Målet låg i en tredje kommun, nämligen Malå. Färden gick via Björksele, Säter och Kristineberg. Vi färdades 11 mil om dagen skumpande på hårda galonsäten under tre års tid och under en  del av den tiden gjorde man vägomläggning och asfaltering av 363:an

Veckan före skolstart hade jag och mamma varit i Lycksele för att ekipera mig. Jag hade fått köpa två par nya byxor på Öhmans kläder - ett par ljusgrå lågt skurna gabardinbyxor i stl 160cl mycket tajta upptill, mycket utsvängda nertill, och med dubbel lusränna i sidsömmarna. De nådde exakt ned till marken och dolde mina första lite platåiga skor. Därtill fick jag ett par röda "alla stjärtars byxa" som var rakvida ända från stjärten och ned. En knallgul lurvig eldfängd tröja med ett stort hjärta framtill fulländade lyckan. Jag kände mig så fin och var mållös över alla kläderna jag fick den dagen. Dessutom fick jag en läcker portfölj med två utanpåfickor. Det hörde inte direkt till vanligheterna att jag fick köpa så mycket.

Jag var preparerad med Date rollon, och myskparfym, och för säkerhets skull även garderad med en droppe liljekonvaljparfym bakom vardera örsnibben. Rustad för stora världen och måhända för kärleken längtade jag ut i stora världen. Mina kära storasystrar hade julklappat mig med fåfänga dyrgripar i skönhetsbranschen som Appel Blossom och blå Fenjal.

Gömd för mamma hade jag även en gammal ärvd kakmascara - ni kanske minns  en sån man skulle spotta i, samt dessutom en turkos ögonskugga någonstans ifrån. Som rouge fick Nivea och brun kladdkrita duga. Man tager vad man haver. Vid den här tidpunkten hade syndakatalogen krympt ytterligare och nästan som över en natt blev det legalt både med utslaget hår och kortkort. Till och med ofärgat nagellack kunde passera. Man var lätt förvirrad av den omsvängningen Jag gick en spännande tonårstid till mötes.

Jag minns pirret i magen när vi körde in i Malå första dagen. Vad stort samhället kändes, med trafikbrus, neonskyltar och affärer. På skolbussparkeringen anlände flera andra bussar från byar i alla väderstreck. På skyltarna stod exotiska ortsnamn som Adak, Hundberg och Släppträsk, de kändes spännande på tungspetsen. Tur att vi var några som kände varandra sedan tidigare. Lilian som skulle börja 9:an och så vi sjuor - Lena, Birgitta och så Ulla - min vapendragare som liksom jag var lite smågalen. Vi insåg snabbt att vi var något av lantisar jämfört med de infödda Malåborna som betraktade oss från vischan med en lätt överlägsen min.

Malå centralkola var enormt stor ur mitt perspektiv sett. Långa korridorer, massor av ungdomar och fullt med killar som tuppade sig. Vi som bara hade varit tjejer i klassen fick nästan hicka av allt testosteron som ångade genom luften. Nästan med ens såg jag honom med stort H. En blond och lite blyg kille med rutiga byxor som gick i 9A och omedelbart spanade in mig. Han blev min första tonårskärlek och hette Rolf. Jag glömmer aldrig luciavakan på ungdomsgården UG. Mycket orangefärgad belysning och möblemang, pussar, halvmörker och så Popcorn på skivspelaren - landsplågan som strömmade ur högtalarna.

Ett alldeles speciellt mode växte fram den här tiden. En märklig blandflora från syslöjden, Nystedts kläder, hemsytt och postorder. Typisk mundering var låånga gabardinbyxor som baktill var nerstoppade i skoterskoskaften eller i seglarstövlarna. Blank amerikatäckjacka och på toppen en hög Ingmar Stenmarkmössa med renar och därtill en lätt hasande gång. Jag minns dock en skönlockig "tidig" Åke Svahn med en häftig exklusiv orange täckjacka som han var ensam om. Han satt ofta längst ner i korridoren under vaktmästaren Mandors lucka och hade utmärkt spanläge.

Tre speciella år, känslomässig berg och dalbana, uråldriga lärare (antagligen mellan 30-40) och världens i särklass bästa kiosk Druvan alldeles om hörnet. 5 eller 10 öre för alla godisbitarna. Underbart! Dungers konditori med sin jukebox och sina goda bakverk. Någon gång slog man till på en luffarmacka på torggrillen à 1kr.

Minns åren med en liten nostalgisk känsla. Kärleken var evig, det vara bara föremålen som växlade. Tack Ulla för att jag fick haka på dig när vi hade orientering på gympan. Kompassen lyckades jag aldrig lära mig och kan den fortfarande inte idag. Utan dig hade jag nog hamnat i Lainejaur, Rentjärn eller någon annan avsides metropol.

Bäst att göra en ordentlig genomgång av skafferiet, av kryddor och spannmål som finns i gömmorna. Ajöss med ett par halvfulla glöggflaskor. Det känns vääldigt långt bort att man ska behöva dem igen. Få göromål i hemmet ger en sådan tillfredsställelse som skåp och lådstädning. Det skulle i såfall vara bakning som är överlägset, men man liksom sorterar sin egen skalle på samma gång och det behövdes verkligen idag. Nu blir det lättare att bara ställa ned allt i kartonger när dagen D kommer. Vad som finns i garagefrysboxen vågar jag knappt tänka på, men den kommer att må prima av en riktig genomgång. Gokväll på er...

Tidigare har jag skrivit  bloggen Underbara Alice och stuvbitarna - En kärleksförklaring. Nyligen blev jag påmind  om Alice igen, när jag härom veckan mötte min dotter Isabelle iförd just den klänning jag hade på min avslutningsdag i nian vid Malå centralskola. Isabelle var vacker som en dröm i den , och jag fylldes med minnen och nostalgi blandat med stolthet över min fina och duktiga tjej. Här kommer en repris på Underbara Alice och stuvbitarna - en kärleksförklaring:

Den allra snällaste av alla snälla människor jag mött är Alice. Hon är inte bara snäll. Med sitt lågmälda sätt är hon en genomgod människa som funnits med i min världsbild sedan jag var en liten flicka. Då som snäll tant, granne, kattproducent, och sömmerska - och senare som mammas vän och stöd genom åren. Hon är nog faktiskt den första och enda människa jag tänker på när jag läser "Kärlekens lov", och det skulle vara en omöjlig uppgift att räkna upp alla de människor hon hjälpt, besökt, skjutsat, vattnat blommor och gjort ärenden åt, och inte minst lyssnat på. Hon har förstått vad livet handlar om. Hon har själv upplevt svåra förluster, men behållit sin kraft.

Hon och Birger blev våra grannar när jag gick i småskolan. Jag hade redan en rutin att besöka just det huset långt innan Alice och Birger flyttade in. Beväpnad med en kaffesked för att kunna knacka hårt på ytterdörren, brukade jag nästan dagligen besöka Tant Augusta och Farbror Gunnar i det huset för att få dricka kaffe med sockerbit på fat och få skvallra en stund. Detta skedde redan när jag var i femårsåldern. När Alice flyttade in blev det naturligt att jag "hemsökte" även henne.

Tant Alice hade en fin katthona, som födde min barndoms käraste katt Mio, och man var alltid välkommen att titta på kattungarna under de långa veckorna innan man fick ta hem dem. Alice sydde mycket kläder och gjorde ändringar åt oss. Mamma köpte stuvbitar, ofta av crimplene som var mäkta populärt då, och Alice trollade alltid till det så att resultatet blev som man ville. Hon förstod precis hur man menade när man stod där på stolen och skulle prova de prasslande smörpappersmönstren och de nålade tygerna. Man var alltid fin till söndagsskolfesten eller till ungdomsveckan. Hon gav mig även mod och inspiration till att själv våga sy.

I alla min barndoms och ungdoms allra stoltaste ögonblick, har jag burit något som Alice sytt: Avslutningsklänningen i nian av fröskalsbomull med nyponrosor. Dressen med klockad kort kjol, och blus med långa puffärmar och stora slag i svart med gröna blommor - som jag hade när jag spelade på Lions Luciasoare i Malå 1974. Min vackra benvita klänning med ljublå blomrankor från sommaren 1975, Mina knallcerisa korts med matchande tunika och sidenfodrad kapuschong som jag hade på skolavslutningen i sexan ihop med de vita stretchstövlarna... Bara ett axplock men jag glömmer dem aldrig.

Att hon dessutom överraskande satt med i aulan i Malå tillsammans med mamma som egentligen var för sjuk för att orka komma när jag gick ut nian - det gjorde mig så otroligt glad. Jag hade inga förväntningar alls den dagen, och så satt dom plötsligt där - båda två, med blommor och present, och naturligtvis inser jag att det hade varit en omöjlighet för mamma att ta sig dit den dagen - om det inte hade varit för Alice.

Hoppas du läser detta Alice. Jag ville bara passa på att tacka dig och berätta om vilken betydelse du haft för mig, för oss, och hur mycket vi tycker om dig!

Oj vad gräset växer. Det växer som gräs kan man lugnt säja! Redan när vi vaknade hade vi ärmarna mentalt uppkavlade inför de veckor av arbete som ligger framför och vi knogar på med våra respektive "intresseområden" här hemma. Några "härdar" som inte direkt är någons intresseområde borde vi gå igenom idag.

Min plan är idogt arbete dagarna i ända, förutom en rolig  eller trevlig grej varje dag som vi nog behöver för att hålla modet uppe. Det kan vara en tur till återvinningen, en tupplur i gröngräset eller en glass på närmsta bensinstation. R har redan bestämt vad han tycker är dagens "roliga grej", nämligen en containersafari till Holmsund... Hm..Jag rekonstruerar snabbt mina trevlighetsönskningar och bestämmer att få bli av med ett skräplass på återvinningen på vägen till Holmsund, känns som en hyfsat rolig sak.

Närmsta veckorna  kommer jag dock att ha skygglapparna på för att inte frestas, bli distraherad eller få krupp om jag ser att det vakar fisk någonstans. Här finns inte tid till fiske. Men den som spar han har;))

Tillbaka igen i det gröna sköna Sörfors. En vacker sommarkväll som denna när solen försvinner bakom bergen och då ängarna och himlen smälter samman i ett trolskt somrigt ljus, då skulle man nästan kunna tänka sig att stanna här lite till, även om Sörfors trots sin synbara charm, aldrig riktigt känts som "hemma"i mitt hjärta.

Det tar emot en smula att omgruppera hemlandstonerna till norrbottnisk touch, men det känns onekligen spännande. I själ och hjärta kommer jag naturligtvis att förbli en "inlandsjänt" från Västerbottens hjärta Vindelgransele på temporärt besök i den vackra norrbottniska fjällvärlden för några år av det snabbt flyende livet.

Ställer mig själv frågan och funderar om jag ska fortsätta att skriva i Vk:s blogg men bestämmer mig för att fortsätta tills vidare i alla fall.

En gammal bild från 1941, tagen vid Sandvikens Fjällgård

En fjällräv bakom örat kan jag gärna tänka mig att ha, men sådana här hårdingar får gärna hålla sig borta från ägorna. Det är helt fantastiskt att få ta del av Silvermuseéts utbud av gamla bilder och beskrivningar av människorna och bygderna och gårdarna i Norrbotten. Vilka historier och vedermödor som finns beskrivna. Helt otroligt! Det känns roligt och viktigt att få en känsla för den historia som finns på en plats, för att kunna ge den vördnad och rättvisa i nutid och framtid.

Vi funderar på vilken sorts kåta eller ennan typ av gemensamhetslokal man skulle kunna skaffa. Den här kåtan var mysigare invändigt än vad exteriören visade. De råd vi fått pekar dock mot  en byggnad helt  i trä, och jag är nog inne på det spåret jag med.