En barndomsrepris: Slåttanna,Bondromantik och skåningar

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Ibland hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest så hörde man aldrig göken någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan, nött av alla de händer som brukat den under årtionden, och hur farfar varje år gjorde nya fina ljusa pinnar av sälg till räfsorna. 

Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de ömma blemmorna till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott i skördearbetet och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev med kungafrimärke avsänt från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyller fantasibilden och inte enbart svettiga vedermödor. Aldrig har väl en fikakorg, en fikarast varit mer efterlängtad än under slåttannan. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.

När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusrutiga bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande sin årliga Guldus som ju var hans favoritdricka – belöningen för en svettig arbetsförmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger. En spik genom det tunna metallagret och flaskkorken, gjorde ett alldeles lagom stort hål så att sugröret skulle rymmas. Vilken njutning!

………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att kunna reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga i sin ensamhet och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.