Rakt i hjärtat
Ännu lite förmiddagspömsig och lätt gäspande bänkar jag mig framför datorn för att besvara några viktiga mail. Checkar snabbt de senaste bloggarnas inlägg här i Vk. Min bloggvän Ingemar har just lagt in ett nytt. Det brukar alltid vara något finurligt eller intressant att läsa, men jag var ändå helt oförberedd på vad som skulle komma att hända när jag gick in på hans sida. Min halvsega dator matar successivt fram hans nya bild – som går raka vägen in i mitt hjärta, gör mig varm, rörd och lite oförhappandes tårögd såhär mitt på blanka tisdagen. Ingen ska komma och säja att bilder inte kan tala…
Den svartvita bild som han presenterar, visar ett jordbrukslandskap en disig sommardag – liksom efter ett sommarregn. Gårdarna ligger vackert utströdda på kullarna. Åkrar och ängar är välslagna – man har tagit vara på varje grässtrå. Hässjorna gapar tomma – man har tagit in höet. Det är juli, sommaren har passerat sin höjpunkt, åskvädren kommer tätare. Det sticker under de bara fötterna när jag springer på de stubbiga åkrarna.
Jag blir omedelbart förflyttad i känslan till min egen barndom, min egen hemtrakt, men också till ett välbekant Västerbotten på 60-talet sett genom rutan av en grå Volvo Duett någon gång i mitten av juli. Jag hamnar i min gamla skolsal, där skolplancherna om årstiderna avhandlas, genom berättelser om sådd och skörd. Fröken Ingeborgs karakteristiska stämma hörs plötsligt svagt i mitt medvetande. Hon läser ur Sörgården, om människornas strävan och livets gång.
Tack Ingemar!
Senaste kommentarerna