Mot solnedgången……

Av , , 7 kommentarer 51

Klok människa – den där demenssjuksköterskan som ställde frågan om möjligheten till GPS- märkning för demenssjuka. Åter igen går jag till mig själv och noterar i ”Levnadsberättelsen” som kommer att bli en underlättande bruksanvisning för mina nära och kära ifall jag en dag blir drabbad av demenssjukdom eller annan sjukdom som berövar mig förmågan att tala och förmedla mina känslor och önskningar. För mig – som redan i det friska livet har aningen svårt att orientera mig, är det en självklarhet att jag vill få chans att bära en Gps när den dagen kommer då jag börjar tappa orienteringen i tid och rum. Jag vill hemskt gärna att mina barn slipper att sitta i andra änden av landet och få besked att mamma är försvunnen. Blotta tanken att kanske nattetid irra omkring oklädd och vilsen utan att veta var man befinner sig, fyller mig med fasa. Vetskapen att någon hittar mig snabbt och tar hand om mig känns trygg och säker. I det läget är jag troligen inte betjänt av att få vara ”hemlig” och har knappast några ljusskygga affärer för mig som kräver sekretess.

Oavsett om jag gått vilse, eller om jag blivit liggande i badrummet med bruten lårbenshals så skulle jag uppskatta den tryggheten att snabbt bli hittad och få hjälp. Äldre sjuka har inte samma skyddsnät som våra barn som får ständig tillsyn av sina föräldrar, barnomsorg och skola. I min levnadsberättelse kommer att stå: Jag är positivt inställd till tekniska hjälpmedel som underlättar för mig, mina anhöriga samt för den eventuella personal som hjälper mig i situationer då jag hamnar i fara. Även om jag i skymningen, mot förmodan, skulle välja att promenixa bort mot en självvald ättestupa och kliva över kanten, så skulle det ändå vara skönt för mina nära att snabbt hitta mig. I värdighetens namn. För hur värdigt är det att irra vilse nedkissad och hjälplös i timmar innan man blir hittad och hämtad i polisbil?

Kopfschmerzen och zuckerpiller

Av , , 2 kommentarer 28

Kanske ordet är  felstavat men ett av mina få  rester av kunskap från tyskalektionerna i forntiden. Huvudvärk på svenska. Zuckerpiller, känns som ett annat relevant ord denna huvudvärkens dag Alvedon och Ipren verkar inte fungera så nu kompletterar jag med ett litet grönt naturmedel – Sinova – och en kaffetår. Älsklingarna är på promenad och jag ser deras två energiska silhuetter ute på gården.

Skummjölken

Av , , 8 kommentarer 41

Är full av oskrivna tankar och konstaterar med ett visst vemod att jag sällan eller aldrig nuförtiden hinner skriva annat än hafsiga små krönikor några stulna minuter på stående fot och som håller den värsta skrivklådan borta.  Annat var det på gammeltiden när jag "bara" jobbade heltid och kunde vika en halvtimme av fritiden då och då till att låta tankarna rofyllt flöda genom mina fingrar. Det var verkligen friskvård för min själ. Skrivandet har berikat mitt liv och utklassat Tv:n med hästlängder. Den står mest och samlar damm hemma hos oss. Det känns mest som om skummmjölken är det enda som hinns med i dessa dagar och att självaste grädden eller gosmöret aldrig hinner plockas fram men förhoppningsvis får ligga där och mogna till sig. Hoppas att de inte surnar, och att fönstret till mitt inre inte kittas igen. Jag unnar och önskar verkligen alla människor att hitta en aktivitet som passar just henne, som berikar och gör människan hel. Härligt att vi är så olika. Någon annan kanske plockar svamp, jagar, tränar, målar, lyssnar på musik, tittar på tv eller pysslar med något annat. Vilken är din bästa energipåfyllning?

Rivalen

Av , , 6 kommentarer 43

Har tjyvskaffat mig en ny liten vit nätt älskling. Denna gång är det en iPad 2 som fick följa mig hem från min resa. Gusä behändig liten sak. Allt man behöver finns i en platt liten behändig skärm. Det är annat än det semiantika tröskverket jag ärvt av Robert, visserligen bärbar – om man är stark – men detta är den allra första gången jag i livet köper mig en egen sprillans "dator". Jag tror att R är lite avis, men han har ju istället en förkärlek för stora rostiga eller gula åbäken, och helst ska de väsnas och vara skrymmande. Synd bara att jag nästan aldrig har tid att lära mig alla finesserna med den, men hoppas på några lugnare dagar under vintern då jag kan ägna den några timmar. Mitt första projekt blir att försöka ladda hem en bok som man kan läsa på skärmen.

Stående Toffelhund

Av , , 3 kommentarer 51

Idag "stod" Leo säkert 5 minuter för mina fårskinnstofflor, och därefter lika länge för en husfluga. Han fick en tjäderfjäder av en jägare igår. Den lekte han med säkert i en timme innan han åt upp den bit för bit, och idag fick han lukta på en nyskjuten ripa, och blev helt euforisk och darrade i hela kroppen en lång stund efteråt. Han är mycket sugen på att jaga. Den här voffsingen är ett riktigt jägarämne. Hä törs ja garanter!!

Luftning

Av , , Bli först att kommentera 43

En kort sväng på sjön i duggregnet resulterade i en matfisk och ett kraftigt hugg som hette duga på fluga. Hjärtfrekvensen börjar lugna sig efter en ”starkköpp”. Nu blir det till att ta itu med pappershögen som växt sig hög under min frånvaro. Vad ska man börja med. Kanske ett par timmars aptitretare med statistikrapporter från min vän sadistiska centralbyrån???

Svampskogen

Av , , 4 kommentarer 45

Fick höra goda nyheter ikväll angående svamptillgången i år. Man har tydligen hittat kantareller i trakten, men även en del andra läckerheter som karljohan, pudrad tofsskivling och vit taggsvamp. Skogen är full av kremlor och jag önskar förstås att jag kunde lite mer om svampar. Imorgon måste jag fara ut en sväng. Wish me luck!

Naturens mångfald

Av , , 2 kommentarer 50

Samma dag som jag åkte iväg söderut passerade Ina och S-O. Ina är en av mina härliga bloggläsare. Tyvärr missade jag deras besök. De passerade här i Sandviken även förra sommaren, precis när vi hade kommit hit och gav mig då en nyckelring med ett "turben". Den har uppenbarligen fungerat och jag tänker ofta på Ina när jag använder mina nycklar. Tänker på hur spännande livet är, hur vägarna korsas med alla möjliga fantastiska människor och deras öden och äventyr. Jag har ännu kvar ett par av de fina cellofanstrutar med torkade kantareller och svart trumpetsvamp som kom i ett vackert paket förra senhösten. De hade Ina skickat tillsammans med ett fint brev.

Denna gång lämnade de denna underbara orkidé i spännande gulgrönt med en plommonlila fin kruka som ettårspresent . Jag önskar så att jag hade varit hemma, fått krama om henne och visa den uppskattning jag känner, men eftersom jag vet att dessa värmlänningar har stuga i norrbotten, hoppas jag att det kommer fler tillfällen när vi får ses. Att vi då är hemma båda och kan bjuda på något gott och återgälda den här vänligheten. TACK Ina och S-O för den fina blomman som står här och lyser upp vår dag.

 

Då vet man…

Av , , 2 kommentarer 49

Man vet att man är på hemmaplan när flygvärdinnan säjer "vänta till skyltarna schläcks". Skön känsla, efter en lång resdag. Gräsänklingarna mötte glada upp på flygplatsen sent igårkväll och det kändes så skönt att få ses igen. Denna dagen ägnas åt att återställa hemmet till en mer normalstädad status och att avlägsna det stampade jordgolvet som installerats under min frånvaro. Han har nog haft fullt upp med allt annat än städning de här dagarna gubben min, och han ser lite eländig och sliten ut. Bäst att vara snäll med honom. Sån tur att vi är bra på olika saker. Husse gräver nu med hydrovågen här utanför. Hans silhuett i rutigskjortan ser glad ut:) Solen glittrar på Tjaktjaure efter dagar av regn. Leo lämnar mig inte med blicken idag och lyser av kärlek. Det är ömsesidigt.

Hemmät vägen

Av , , Bli först att kommentera 53

Tåget rullar mot Stockholm. Det är rofyllt att åka tåg och tankarna vandrar medans landskapet rusar förbi utanför fönstret. Snart byter jag tillbaka världen utanför vykortet mot vardagens lunk på fjällgården. Hoppas att mina pojkar har saknat mig lite och inte enbart sparat disk till mig. Har ännu bebisdoften kvar i näsborrarnas minne och känslan av mjuk len babyhjässa mot kinden. Kommer att minnas Sixtens ” ticketicketick” och Olivers ”homma”. Deras små röster finns bevarade i små filmer. Gläder mig åt mina vuxna barns harmoni i sina små familjer. Önskar dem kärlek hälsa glädje och tålamod för framtiden. Det känns så nyss och så längesedan de själva var små. Själv skulle jag inte orka ha småbarn såhär på gammeldomen. Allt har sin tid. Har ännu en släng av ”paltkoma” efter mitt eget intensiva mammaliv. Njuter istället nu desto mer av livets efterrätt. Här och nu.