Morgonen 29:e november för precis 30år sedan skulle vi äntligen komma att få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den  blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren 18 mån, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sig förbi den. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr - ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den mörkblå plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där - vad livet än för med sig. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!! Jag är på väg till dig. Längtar.....

Sådärja, då har jag packat nästan klart och det är dags att knoppa. Redan 04 ska jag vara i A-plog för att kliva på flygbussen till A-jaur. Leo ligger och följer mig med blicken med sorgsna hundögon och bara suckar. Han känner att något är i görningen. Nu blir det till att krypa ned bredvid mina killar för några timmars sömn. I morgonbitti får jag träffa Sixten! Det ska bli kanoners! Farmor längtar.....

Nymånens gnistrande skära syns tyvärr inte på bilden. Just nu faller en vackert blå skymning över vårt vinterlandskap. Godafton önskar vi!

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram - fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss en matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se  barnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Började dagen med en liten fisketur, en glad hund och en känsla av juletid. Mjukkakun är härmed gräddad, pepparkaksdegen stöpt och skymningen sänker sig nu ljuvligt blå över det vita fjällandskapet. R laddar fågelbordet och jag försöker febrilt hitta fungerande ljusslingor att lysa upp utetillvaron med. Stormen Berit drabbar snart vårt västra grannland och jag antar att det kommer att visa sig i en minskad helgkommers. Får försöka använda tiden till annat istället. Bäst att börja öva julsångerna till min spelning 3:e advent och söka reda på några andra paltor än fleecetröjor och långkalsonger inför mitt besök i Göteborg.

Idag är det precis en månad till julafton. Tiden rusar verkligen fram även om hösten varit mörk och lång. Snart vänder det och blir lite ljusare för var dag. Idag har vi fått lite snö och genast känns världen ljusare och luften lite lättare att andas. Förbereder mig mentalt för nästa veckas resa söderut med Tankeväckaren till Uddevalla. Under resans lopp får jag även träffa alla mina fyra barn och alla mina barnbarn. Det blir som en riktig förskottsjulklapp och jag hoppas även att få uppleva Liseberg julmarknad. Så mysigt att få se fram emot. Redan idag har julstjärnor och ljusstakar kommit fram här hemma och med ens infann sig en smula julstämning.

Nyförälskad är bara förnamnet på Leos tillstånd för dagen. Rusig av kärlek och glädjeyra spanar han i fönstret eller tumlar om i nysnön ute på isen med Donna. Emellanåt suckar han djupt eller gnyr om han får syn på henne genom fönstret. Hormonerna dansar polka i hans tonårskropp men hennes reaktion är förståeligt nog inte odelat positiv över hans intensiva intresse. Man kan inte annat än att småle och minnas hur härligt och jobbigt det var i ungdomens kärleksyra. Man skulle nog inte orka med den intensiteten nu. Pussar R lite på skulten och stryker ömt över rutigskjortan. Han är lite sliten nu och fick en välbehövlig sovmorgon i morse. Bygget står still i ett par dagar och vi får tid att göra lite annat behövligt. Nu ut i lagårn och söka reda på julkartonger. Lite adventskänsla måste vi ju ha.

Stolt men lite förvånad är jag ändå över att "Det stora personallotteriet" om än nedkortat står att läsa i dagens Aftonbladet, i papperstidningen. Kul att få vara med och kämpa på de svagas sida. Mersmak var ordet sa Bill. Det här gör vi om, sa Bull.

Alldeles under den 4 cm tjocka isen simmar sådana här fina fiskar. På ca 20cm djup är de som mest alerta. Nu tar jag min glada vovve med mig och går ner på isen en stund. Snickarfikat är förberett och jag kan ta lite ledigt.  LIte lunchröding har väl aldrig skadat. Det är det här som jag älskar nästan mest här i min vardagsvärld.

 

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt.....

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden - med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper - det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

Idag kom så den efterlängtade fiskepremiären på första isen. Ca 4cm blåsvart och fläckvis transparent is täcker sjön. Seg och stabil med bara en lätt svajighet kändes den hal och fin under mina fötter då jag i gryningen stegade ut i min madrasserade gamla omoderna men ljuvligt sköna skoteroverall. Med tanke på den statistiskt troliga annalkande benskörheten så tog jag sparkstöttingen till hjälp så jag inte vips skulle ligga där som ett härvelkors i byggsats. Man måste vara rädd om gammskelettet. I brist på maggots fick Melkers korv duga som agn och fungerade utmärkt. 6 rödingar fick följa med hem och kokades till dagens lunch. Mandelpotatis och tunnbröd till detta och lyckan var fullständig. Nu ser jag fram emot många fina fisketurer med min nya fiskarkompis Leo.

Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor - dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset, på inskolningen och på den ''fröken'' som skulle bli vår länk till verksamheten. Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka en massa och värdera oss som ''bra'' eller ''jobbiga'' Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan. - Kan verkligen någon annan se till vårt lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn.... kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Tankarna snurrade och frågorna var många. Har vi fått ett bra eller dåligt dagis? Känner ni igen er?

Ändå var det ju en begränsad tid det handlade om. Några timmar varje vardag. En ganska bra vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade och tid för egen utveckling och stimulans väntade. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän - de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande, påtvingat av själva livet. Gång på gång möter man i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta - med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen. Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker de närstående sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar....för gott. Med hoppet att en värdig omsorg ska finnas 24h, till livets slut, med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.
I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst - kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo. 

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, våga ta emot hjälp och delvis släppa taget - Du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att "ge upp" men även kunna inge förtroende och förmedla en känsla av att man har kommit rätt och är trygg i goda händer - Till dig vill jag ge mina tankar idag.

Just nu, när så mycket skrivs och debatteras så intensivt om äldreomsorgen, blir jag påmind och mina tankar kretsar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar i en omvårdnadsjournal, eller en torftig mening i ett av socialtjänstens utformat "Uppdrag". Detta händer hela tiden att man krymper människor till ett ointressant objekt. Detta är helt förödande för synen på personen bakom sjukdomen.

Ett exempel: Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid, kanske många år, och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

I mitt förra jobb mötte jag ofta demenssjuka som bar en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller "hemma". Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen - desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det "hemma" som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

"Hemma" -  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av "hemma". Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det - att försöka skapa en "god känsla". Effekten kan sitta i länge och fungera väl så bra, eller till och med bättre än lugnande mediciner.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att "lyssna in", läsa på i Levnadsberättelsen och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

När jag tänker på äldreomsorgen slår tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satta till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut, för resten av sina liv, brickor i ett gigantiskt personallotteri.

Fars dag idag.

Till minne av min pappa Alvar som dog 1988 känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel, hans bruna tretornsstövlar de slitna bondeförbundarna och halmhatten. Hans bruna skogsryggsäck - vardagsredskapet -  fyllde mamma kärleksfullt varje morgon med "näst´n" alltså arbetsdagens matsäck.

Mitt nya fina namn är Nonon (mormor) Mormors killerill Oliver, hans sprillans nya lillasyster Alice och mamma Sandra är här och jag bara njuter av deras närvaro. Vi försöker hinna med allt vad Sandviken har att erbjuda  några frostiga soliga dagar i gränslandet mellan senhöst och vinter. Naturen visar fjällvärlden från sin vackraste sida och jag ser ständigt nya vackra motiv som ska fångas med kameran. Jag vill försöka fånga minnesbilder att titta på och glädjas åt när de har åkt härifrån. Fina minnen.

Idag har det stått paltätning, stenkastning i Tjaktjaure, bad i diskhon, vedeldad bastu och en liten mysig förmiddagsutflykt ner till sjön med varm oboy och bullar på agendan. Inomhus gör vi kojor av pappkartonger, spelar trumpet på tomma pappersrullar, häller vatten med lilla servisen, leker med hunden och så sjunger vi och turas om att spela gitarr.

Lycka är, att ha tre älsklingar extra här hemma. Sandra Oliver och Alice kom igår. Just nu ligger alla tre och sover middag. Leo husse och jag lägger sista handen vid detta kvartals momsredovisning och det känns oerhört skönt att det snart är klart. Då ska vi fira med lite god middag och mittiveckanmys.

Gårdagens blåsväder har lugnat sig och efterlämnat en del oreda som brukligt. hundkojan ligger upp och nervänd en bit bort, ett par presenningar och någon byggskiva ligger utspridda på gården. Vindarna är inte att leka med här uppe i fjällvärlden. Kurerar just huvudvärken som jag vaknade med och hoppas snart vara pigg och redo för dagens städ och röjprojekt. Kanske jag hinner plocka i mina nya köksskåp tömma det gamla vitrinskåpet och flytta matvarorna från det höga djupa skafferiet till trevliga lättåtkomliga kökslådor. I morgon kommer Sandra Alice och Oliver. Jag ska hämta dem i Vindelgransele. Det ska bli så mysigt att få träffa dem igen.

Måste ta time out några minuter och styrka mig med en kaffetår. Orken tog liksom slut. Tyvärr gjorde inte arbetsdagen detsamma utan en stor hög med pappersjobb och beställningar återstår innan kvällen får komma. Vi  har haft en toppenfin allhelgonahelg med bra ruljans, många gäster på campen och dessutom kärt besök av Robbans son med familj. Men man är inte lika outtröttlig nuförtiden som i fornstora dar. Åren börjar visst ta ut sin rätt. Nu vill jag snabbladda batterierna och få krafterna tillbaka. I veckan kommer nämligen kära dott med sina småtroll Oliver och Alice hit på efterlängtad visit. Längtan är bara förnamnet...

Minnena är allt vi har kvar av de som lämnat jordelivet. Idag tänker jag på pappa Alvar och minns åter igen en allhelgonaafton i Björksele kyrka.

En Alla helgons dag för cirka en miljon år sedan, eller närmare bestämt någonstans kring 1970, åkte mamma pappa och jag som vanligt till kyrkan i Björksele för att närvara vid minnesgudstjänsten över de som lämnat jordelivet under det gångna året. Från den kvällen har jag ett alldeles speciellt minne. Pingstförsamlingens sångare från Vindelgransele skulle där tillsammans med Vormseles dito, delta i sann ekumenisk anda, och framföra ett par sånger vid gudstjänsten.

Vi hade övat ordentligt dagarna innan. Pappa var sångledare med mandolinen på den lilla korpulenta magen, och jag minns att jag var en aning stolt men ändå mest skämdes för vår lilla märkliga skara om kanske 15 personer. En salig blandning av ungdomar och medelålders själar. Huvudbonaderna på plats och gitarrerna högt på magen. Jag och faster Anna-Lisa hade alltid andrastämman, och längst där bakom hörde man farbror Edvins vackra tenor.

När vi kom körande i pappas vita Amazon uppför kyrkbacken lyste rader av marschaller framför kyrkan, och överallt på den snötäckta kyrkogården glimmade det av ljus och lyktor. Jag minns kylan på mina spinkiga nylonstumpeben i de halkiga småskorna, när vi vandrade den välskottade gången upp denna novemberkväll.

Inledningsvis efter att de stämningsfulla kyrkklockorna klingat ut, förberedde sej Björksele kyrkokör harklande för sitt framförande ifrån läktaren. Jag såg dom aldrig men gissar att de var högst en handfull tappra själar på framförandet av döma. Som vanligt i körsammanhang var det övervikt på sopraner. Ett par försiktiga altar och en eller ett par ansträngda tenorer kunde urskiljas bland sopranerna - och så det som jag främst minns och förundras över - kantorns kreativitet - att i brist på basar lägga in en trevande bastuba på djupet. En i sanning spännande men faktiskt ganska vacker sättning i mina små öron där och då.

Icke desto mindre minns jag hur jag som tioåring rördes av deras tolkning av psalmen Bliv kvar hos mig - som jag där hörde för första gången. Den är än idag en av mina älsklingspsalmer. Jag minns även den andaktsfulla känslan lite senare när kyrkovaktmästarens dotter - som var något år äldre än jag själv - tände ljusen ett och ett för de hädangångna medans namnen lästes upp. Hur jag beundrade sättet hon gjorde det på, med ett litet stygn av avund för det hedersamma uppdraget.

Den för mej ovana kyrkoritualen kändes spännande och lite främmande. Man visste inte vad som skulle hända härnäst. Jag minns träsmaken från den hårda grålaserade kyrkbänken. Prästens ord minns jag däremot inget av, men jag kan när jag vill i andanom liksom höra pappas drillande mandolinspel i introt till sången 'När jag änglars boning hunnit' som vår lilla grupp framförde senare under gudstjänsten.

En otroligt vacker kall och skymningsblå adventsdag 1988 begravdes han på Björksele kyrkogård under en stor vacker björk. Det snöade intensivt av lapphandskar som stilla och liksom symboliskt lade sej i mjuka flingor över graven och oss som stod där. Sov i ro lilla pappa - Sov gott.

 

Med tanke på guldgruvan i Vindelgransele så känns det lämpligt att damma av detta korn ur mina guldfyndigheter. Håll till godo

Att det finns guld i Vindelgransele är sant - och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn - såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar - små små gula kycklingar - endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar - helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.

Byns ungar vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.

Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest - som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort - förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel - upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt - men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det helt på egen hand.

Passade på att uppdatera mig i Kalle och hans vänners värld lagom till eftermiddagskaffet. Roberts sonson Kim är här och hade hyfsad koll på figurerna. Jag ställde frågor som: Lever Farmor Anka och Joakim än? Är Långben fortfarande ungkarl eller strular han fortfarande med Bella, har han satt någon avkomma till världen? Har Alexander Lukas lika mycket tur fortfarande?

På svaren att döma så rullar allt på i seriernas värld. Mycket är likt sig som hos oss. Dagens knattar blir nästan aldrig vuxna för de har varken jobb eller råd att flytta hemifrån. Farmor Anka har modernt nog en manlig hjälpreda i Mårten Gås och Farbror Joakim som troligen tillhör de gynnade 40-talisterna håller nog sin benstomme och osteoporosen i schack  genom sina ilskna jämfotahopp i kassavalvet. Troligen äter han ett par sorters blodtrycksmedicin, han med sitt typA-beteende. Kajsa Anka är hypermodern med sina fylliga läppar men har nog lagt ned äggproduktionen och Björnligan som vid det här laget borde ha bytt ut den goda fängelsematen mot äldreomsorgens torftiga portioner torde ha gett sitt bästa krut på brottsbanan och kanske övergått till internetbedrägerier. Man orkar nog  inte bandita så mycket på 1,5 köttbullar.

Långben som med sin fiffiga husvagn stått som förebild till dagens moderna värstinghusbussar kanske har bytt upp sig. Man blir onekligen en smula nyfiken. Det kanske rent av blir tilll att köpa sig en Kalle-tidning nästa gång man besöker civilisationen.

Bilder tagna för exakt ett år sedan. Idag såg vi regnbågen, har inte ett snökorn på marken och 5 plusgrader. Vilken skillnad!

Helt skilda morgonvyer. Man ser hur solen får kämpa allt hårdare  för att ta sig över bergskammen. Blundar och njuter av det kvarvarande ljuset