När Lillan kom till jorden….

Av , , 6 kommentarer 48

Morgonen 29:e november för precis 30år sedan skulle vi äntligen komma att få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den  blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren 18 mån, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sig förbi den. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den mörkblå plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där – vad livet än för med sig. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!! Jag är på väg till dig. Längtar…..

Kort natts färd mot dag

Av , , Bli först att kommentera 28

Sådärja, då har jag packat nästan klart och det är dags att knoppa. Redan 04 ska jag vara i A-plog för att kliva på flygbussen till A-jaur. Leo ligger och följer mig med blicken med sorgsna hundögon och bara suckar. Han känner att något är i görningen. Nu blir det till att krypa ned bredvid mina killar för några timmars sömn. I morgonbitti får jag träffa Sixten! Det ska bli kanoners! Farmor längtar…..

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Skymniningsblått och vackert

Av , , Bli först att kommentera 33

Nymånens gnistrande skära syns tyvärr inte på bilden. Just nu faller en vackert blå skymning över vårt vinterlandskap. Godafton önskar vi!

1:a advent. Min barndoms skyltsöndag

Av , , 4 kommentarer 45

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss en matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se  barnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Om Livstävlingen, prylmaraton – om hål i både plånbok och hjärta

Av , , 2 kommentarer 43
Så här i skyltsöndagstider kan jag få otäcka flashbacks då jag med blandade känslor minns julhetsen och den destruktiva Livstävlingen som så många av oss är eller har varit deltagare i. Dammar därför av ett gammalt blogginlägg som handlar just om detta. Om Livstävlingen, om vänskap och om att faktiskt duga som man är.
 
För mig är en vän en person som accepterar med hull och hår, på gott och ont. Som ser bortom ytan, inte fnyser bakom ens rygg eller värderar efter socialgrupp, eller vilka möbler man har hemma.

Är du med i livstävlingen – mest prylar när han dör vinner? Själv har jag gått ur den och ägnar mig mer åt att göra mig av med onödiga ägodelar som tar både utrymme och energi. Det känns otroligt skönt. Syftet är inte alls att byta ut gamla, nötta och kära saker mot nya, vita opersonliga utan själ för att försöka tävla om en förstaplats i möbelaffärslivet. Ni vet de själlösa avskalade hemmiljöer som mest av allt liknar mittuppslaget i en möbelkatalog.

Nej, mitt hem vill jag ska spegla mina värderingar, och visa på mångfald, kreativitet och kompromissvilja. Det senaste var inte alldeles enkelt, just när man skulle till att slå sig ihop med en annan halvgammal begagnad människa med helt annan smak, mystiska prylar från sitt förflutna och helt andra ideér kring heminredning.

När den första spännande och emellanåt kniviga samboperioden var över och jag förlikat mig med tanken på kompromisser i både det ena och det andra, så bestämde jag mig en vacker dag helt enkelt för att stå upp rakryggad för vår osaliga mix. Man kan ju inte kräva att en annan människa ska göra sig av med sitt bohag enbart för att tillfredsställa ens egna egoistiska nycker.

I sanningens namn ska väl erkännas att en och annan klarlackad köksklocka med inbränt älgmotiv i gulnad furu smugglades undan i omärkta banankartonger tillsammans med likartade ärvda pinaler längst bak i garagets dunkla ingenmansland. Någonstans måste man ju ge och ta, och i gengäld gav jag avkall på en del saker som R inte kunde förlika sig med.

Människor som väljer ”rätt”vänner efter taxeringskalendern i stället för med hjärtat, de som tävlar i ”danskt” eller ”dyrt ” enbart för att duga och passa i sällskapslivet kan jag vara utan, om än ibland med ett visst vemod. Jag kan bli ledsen över människors fördömande, den kvardröjande känslan av förakt, att rata eller kanske baktala. Jag vill lära känna, umgås med, gråta och skratta tillsammans med folk av kött och blod, med själ och hjärta, som ser bakom och bortom ytan, prislapparna, färgmatchningen och dammråttorna.

Ljuvligheter

Av , , Bli först att kommentera 35

Började dagen med en liten fisketur, en glad hund och en känsla av juletid. Mjukkakun är härmed gräddad, pepparkaksdegen stöpt och skymningen sänker sig nu ljuvligt blå över det vita fjällandskapet. R laddar fågelbordet och jag försöker febrilt hitta fungerande ljusslingor att lysa upp utetillvaron med. Stormen Berit drabbar snart vårt västra grannland och jag antar att det kommer att visa sig i en minskad helgkommers. Får försöka använda tiden till annat istället. Bäst att börja öva julsångerna till min spelning 3:e advent och söka reda på några andra paltor än fleecetröjor och långkalsonger inför mitt besök i Göteborg.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Snart vänder det…

Av , , 12 kommentarer 38

Idag är det precis en månad till julafton. Tiden rusar verkligen fram även om hösten varit mörk och lång. Snart vänder det och blir lite ljusare för var dag. Idag har vi fått lite snö och genast känns världen ljusare och luften lite lättare att andas. Förbereder mig mentalt för nästa veckas resa söderut med Tankeväckaren till Uddevalla. Under resans lopp får jag även träffa alla mina fyra barn och alla mina barnbarn. Det blir som en riktig förskottsjulklapp och jag hoppas även att få uppleva Liseberg julmarknad. Så mysigt att få se fram emot. Redan idag har julstjärnor och ljusstakar kommit fram här hemma och med ens infann sig en smula julstämning.

Tankeväckaren

Av , , 2 kommentarer 37
Beskrivning av min föreläsning Tankeväckaren.  
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Föreläsningen är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati. Utlämnad för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Föreläsningen är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Den blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man. Den handlar egentligen om livet.
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med Tankeväckaren vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre som representerar tidsåldrar och faser i livet, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den kraft och effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara.
 
Välkommen att höra av dig och boka Tankeväckaren.

Nyförälskad

Av , , 2 kommentarer 35

Nyförälskad är bara förnamnet på Leos tillstånd för dagen. Rusig av kärlek och glädjeyra spanar han i fönstret eller tumlar om i nysnön ute på isen med Donna. Emellanåt suckar han djupt eller gnyr om han får syn på henne genom fönstret. Hormonerna dansar polka i hans tonårskropp men hennes reaktion är förståeligt nog inte odelat positiv över hans intensiva intresse. Man kan inte annat än att småle och minnas hur härligt och jobbigt det var i ungdomens kärleksyra. Man skulle nog inte orka med den intensiteten nu. Pussar R lite på skulten och stryker ömt över rutigskjortan. Han är lite sliten nu och fick en välbehövlig sovmorgon i morse. Bygget står still i ett par dagar och vi får tid att göra lite annat behövligt. Nu ut i lagårn och söka reda på julkartonger. Lite adventskänsla måste vi ju ha.

2 kommentarer

Stolt

Av , , 4 kommentarer 59

Stolt men lite förvånad är jag ändå över att ”Det stora personallotteriet” om än nedkortat står att läsa i dagens Aftonbladet, i papperstidningen. Kul att få vara med och kämpa på de svagas sida. Mersmak var ordet sa Bill. Det här gör vi om, sa Bull.

4 kommentarer
Etiketter: , , ,