Om Livstävlingen, prylmaraton – om hål i både plånbok och hjärta

Så här i skyltsöndagstider kan jag få otäcka flashbacks då jag med blandade känslor minns julhetsen och den destruktiva Livstävlingen som så många av oss är eller har varit deltagare i. Dammar därför av ett gammalt blogginlägg som handlar just om detta. Om Livstävlingen, om vänskap och om att faktiskt duga som man är.
 
För mig är en vän en person som accepterar med hull och hår, på gott och ont. Som ser bortom ytan, inte fnyser bakom ens rygg eller värderar efter socialgrupp, eller vilka möbler man har hemma.

Är du med i livstävlingen – mest prylar när han dör vinner? Själv har jag gått ur den och ägnar mig mer åt att göra mig av med onödiga ägodelar som tar både utrymme och energi. Det känns otroligt skönt. Syftet är inte alls att byta ut gamla, nötta och kära saker mot nya, vita opersonliga utan själ för att försöka tävla om en förstaplats i möbelaffärslivet. Ni vet de själlösa avskalade hemmiljöer som mest av allt liknar mittuppslaget i en möbelkatalog.

Nej, mitt hem vill jag ska spegla mina värderingar, och visa på mångfald, kreativitet och kompromissvilja. Det senaste var inte alldeles enkelt, just när man skulle till att slå sig ihop med en annan halvgammal begagnad människa med helt annan smak, mystiska prylar från sitt förflutna och helt andra ideér kring heminredning.

När den första spännande och emellanåt kniviga samboperioden var över och jag förlikat mig med tanken på kompromisser i både det ena och det andra, så bestämde jag mig en vacker dag helt enkelt för att stå upp rakryggad för vår osaliga mix. Man kan ju inte kräva att en annan människa ska göra sig av med sitt bohag enbart för att tillfredsställa ens egna egoistiska nycker.

I sanningens namn ska väl erkännas att en och annan klarlackad köksklocka med inbränt älgmotiv i gulnad furu smugglades undan i omärkta banankartonger tillsammans med likartade ärvda pinaler längst bak i garagets dunkla ingenmansland. Någonstans måste man ju ge och ta, och i gengäld gav jag avkall på en del saker som R inte kunde förlika sig med.

Människor som väljer ”rätt”vänner efter taxeringskalendern i stället för med hjärtat, de som tävlar i ”danskt” eller ”dyrt ” enbart för att duga och passa i sällskapslivet kan jag vara utan, om än ibland med ett visst vemod. Jag kan bli ledsen över människors fördömande, den kvardröjande känslan av förakt, att rata eller kanske baktala. Jag vill lära känna, umgås med, gråta och skratta tillsammans med folk av kött och blod, med själ och hjärta, som ser bakom och bortom ytan, prislapparna, färgmatchningen och dammråttorna.

Etiketter: , , , , , , , ,

2 kommentarer

  1. annkristin

    Så kloka ord, om livet i allmänhet och vad man ska prioritera för att själv må bra.Jag har aldrig varit nån prylmänniska och behöver inte ha det senaste och nu när advent kommer och julen nalkas vill man bibehålla vissa traditioner i avskalad dimension. Men EN sak som hör till är chokladbiskvierna..:) ska baka dom innan äldste sonen kommer förbi nästa vecka. Provade du dom ? Du fick receptet för nåt/några år sen:) Sen må du uppdatera dina nära o kära..lilla Alice ? står inte där.
    Ha en riktigt fin 1.a advent och så roligt att du får åka iväg nästa vecka o träffa några av dina kära:)

  2. Gunnel Forsberg

    Svar till annkristin (2011-11-26 13:55)
    Visst provbakade jag dina supergoda biskvier, en riktig julkaka! Tack för påminnelsen att uppdatera, det hade jag missat. Har generellt så mycket mindre tid nu att ägna åt bloggen, än när jag jobbade 8-17 så det kan lätt bli missat ett och annat. Önskar dig en fin jul och lyckade biskvier! Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.