Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor – dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset, på inskolningen och på den ”fröken” som skulle bli vår länk till verksamheten. Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka en massa och värdera oss som ”bra” eller ”jobbiga” Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan. – Kan verkligen någon annan se till vårt lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn…. kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Tankarna snurrade och frågorna var många. Har vi fått ett bra eller dåligt dagis? Känner ni igen er?

Ändå var det ju en begränsad tid det handlade om. Några timmar varje vardag. En ganska bra vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade och tid för egen utveckling och stimulans väntade. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän – de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande, påtvingat av själva livet. Gång på gång möter man i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta – med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen. Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker de närstående sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar….för gott. Med hoppet att en värdig omsorg ska finnas 24h, till livets slut, med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.
I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst – kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo. 

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, våga ta emot hjälp och delvis släppa taget – Du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att "ge upp" men även kunna inge förtroende och förmedla en känsla av att man har kommit rätt och är trygg i goda händer – Till dig vill jag ge mina tankar idag.