Med anledning av helgens upplevelse av hur snabbt fjällvädret kan "slå igen" och med tanke på gps:en som låg kvar hemma till ingen nytta, bjuder jag här på en gammal favorit i repris om just gps:

GPS/ PMS..... eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Är ni med mig systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst - männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya nödvändiga inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, - den ska dessutom upplysa om färdväg, mackar, restauranger, månfaser och till och med fiskens huggperioder!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är en kalender för PMS-perioder, vilket faktiskt är synd, för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ovetenskapligt säkerställt att kvinnliga passagerare med PMS kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS:en strömmar en kvinnoröst?!
Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett. HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma?

Nu radar grabbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana "gör om rutt" eller "om 200 m sväng vänster'" när vi levande kvinnfolk alltid har gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter såsom lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta milersättning för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har 'min chaufför' aldrig tidigare lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret - sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sig att längta, och inse att det är vägen som är mödan värd.

Idag sitter man hörlurade över en tecknad DVD-film istället för att resa med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN - och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där...

När Robban ska ut och köra får han stå ut med både hängslen och livrem.....alltså både mig och min rival GPS:en.

 

Somnade från gårkvällens beställningsjobb och tar nya friska tag nu direkt på morgonen. Sedan väntar vår "låtsashelg", vår tid för avkoppling nu när helgruschen är över. Det kommer att bli en sanslöst fin dag. - 2, sol och lite vindar. Isen är full av färdigborrade hål och jag bara längtar ut. R åker bort över dagen för att hälsa på sin pappa och jag ska hålla ställningarna, men mest av allt försöka att "bara vara" i några timmar. Det behövs för att orka fortsätta att vara glad och serviceminded. Att "tanka" i tid är en av mitt livs viktigaste lärdomar. Jag har lärt mig av egna misstag och att få mental "soppatorsk" vore så trist.  Dammråttorna får helt enkelt klara sig själva mellan varven. Undrar om man kan lära dem svara i telefon om jag låter dem växa till  sig lite?

Ännu en fin helg är till ända. Har nyss vinkat farväl till våra goda vänner som besökt oss i helgen, samt sagt hejdå till alla de gäster som lämnat Sandvikens Fjällgård för denna gång. Man har lovprisat skoterleder, sett ripa, skjutit ripa och fått fin fisk. Tyvärr finns det även trista historier om skador och skoterhaverier som ju kan vara medaljens baksida. Robban hann igår även fara iväg en snabbis med en blomma och lyckönska våra grannar som öppnat restaurang i Vuogga.

Avslutade helgen med en god och alldeles pinfärsk rödingmiddag med mandelpotatis och spenatstuvning. Mats och jag for och fiskade en stund i förmiddags medans Kristina tog en skidtur längs sjön med mysiga vorstehvalpen Eisa och Robban höll ställningarna i butiken. Vindstilla och -3. Underbart att vara ute i friska luften, i tystnaden och bara stå där med pimpelspöet och meditera över det under stundom så obegripliga livet. Sandviken när det är som bäst. Nu huvudstupa in i beställningsdjungeln. Gokväll gott folk.

En kort men intensiv fjälltur företogs i morse för att visa våra vänner den fina utsikten och maränglandet på högfjället. Att fjällväder blixtsnabbt kan slå om visste vi, men från en meter till en annan så fanns inte skymten av ett skoterspår.Det drevade blixtsnabbt igen och sikten var bara ett par meter. Man blir påmind om naturens otroliga krafter och hur liten man egentligen är i allt det stor.

R leder nu fiskeligan med den MINSTA fisken hittills fångad här i år. En föga hedrande placering. Idag firar vi 6 år tillsammans. Har lärt mig efter 6 år att blommor får man inte om man inte köper dem själv, alternativt påminner in absurdum, så jag beställde en kvast. Röda rosor ståtar i nu i vasen som påminnelse om kärlek och om två knepiga själars gemensamma resa genom livet.  Ikväll ska vi fira med god mat och goda vänners sällskap, lite skumpa och tårta. R ska få bjuda mig på restaurang i Vuoggatjålme någon lugn dag när vi kan lämna huset.

Idag bjuder jag på ett härligt matrecept. Igår testade jag nämligen för andra gången mitt eget recept Ripa Black and White.  Det blev verkligen jättegott och definitivt något jag kommer att testa igen. Ripan har ju ett riktigt mörkt kött, är ganska mager om bena - tillika om vingar och hals, så det är inte särskilt mycket mat på fågeln. Men skrovet har otroligt mycket  mustigt tryck i smaken och smakar verkligen ripa.

Stek ripan/riporna, bryn skrovet ordentligt och späd sedan med 2 dl rött vin och soya, svartpeppar, viltkrydda en klick vinbärsgele och salt och låt koka ihop.Tag upp bröstköttet efter stund så det inte blir torrt, Bryn bitar av kycklingfile i en annan panna, salta och krydda. Sila ripfonden över kycklingen, lösgör allt kött som går från den mörka ripan och lägg tillsammans med det vita kycklingköttet. Späd såsen med 3-5 dl grädde. Serveras tillsammans med t ex pressad mandelpotatis, tunnbröd med västerbottenssmör och en fräsch sallad med oliv/citronolja.

Smaklig måltid!

Tänk vad en inspirerande kväll i glada vänners lag kan göra för inspirationen. En massa nya goda ideér har lagts på tillväxt. Väckarklockan ställs på "tidigt", kamerabatterierna laddas för att kunna dokumentera storfångsten. Imorgon gör vi en tidig utflykt för att visa våra vänner våra fina omgivningar och hoppas att yr.no och klart.se står vid sitt ord om fint förmiddagsväder. Annars skickar vi ett oväder på dem. Jag har med mina tidigare vertikala förbindelser en viss påverkanskraft på vädrets makter.

Idag kom Sven stolt hem från fisketur till Hemligtjärn med en rejäl bamsing till röding i plastpåsen. Den vägde sina modiga 1375g vilket  innebär årsbästa här på campen. Blandade känslor av sprittande medmänsklig glädje och den vassa avundstaggen samsas på känselspröten. Åh vad jag längtar tills den dag kommer då jag kommer hem med en lika fin firre. Grattis till vännen Sven! Nu får Marietta något att utmana.

Väntar på helgens gäster Mats o Kristina från Umeå. Det ska bli kul att visa dem vårt nya paradis. Tyvärr kommer inte killarna - min Alexander och deras Frej som först planerat. Alex har fått jobb på ÅLÖ och kan inte vara ledig. Vi hoppas kunna smita ifrån någon stund i helgen och visa dem lite smultronställen på högfjället. Fredagen känns redan i luften och nu kan helgen få börja för min del. Det blir fullt i stugorna även denna helg och dessutom en massa säsongs och åretruntgäster som är i sina husvagnar.

Har ikväll fått avnjuta en  för mig helt ny smakupplevelse - lappkok hos goda vännerna Sven och Marietta. Det vankades Blodpalt fylld med stekt fläsk kokad i den buljong som rensida och märgben gjort mustig och god. Köttet var riktigt mört och smälte i munnen. Till detta knaperstekt fläsk, Bregott och Lingonsylt och iskall  mjölk. Riktigt gott alltsammans och måltiden efterföljes förstås av det klassiska paltkomat. Som vanligt väcker mat minnen från barndomens dar, från mammas kök och jag kan inte låta bli att än en gång dela med mig av min barndoms köttsoppeminnen.  Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele:

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna - i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Där i trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt - lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Räven hade nog redan raskat över isen eller också satt den bakom en sten och beundrade dessa två välkamouflerade hårdingar. Robban o Daniel

Soliga stränder
Gröna vajande palmer
Medelhavsländer
Mörka nätter, varma, sköna
Där vill du leva
Jag har ett annat paradis

Vita vidder, gnistrande skare
Fjäll med snö så långt man kan se
Djupa skogar, vipor och hare
Evig sol som aldrig går ner

Här är min värld
Och den vill jag dela med dig
Om du vill vara, vid min sida
Du vill vara, vid min sida

Bara vi båda, förstår varandra
Då är världen vår
Sol på en strand
Eller sol över snövitt vinterland

Lummiga vindar
Gör små vågor i sanden
Medelhavs vindar
För vår segelbåt mot stranden
Så vill du leva
Jag har ett annat paradis

Snö som virvlar runt mina skidor
Nerför branta hisnande stup
Glida ner för fjällkammens sidor
Ensam mellan himmel och djup

Sån är min värld
Och den vill jag dela med dig
Om du vill vara, vid min sida
Du vill vara, vid min sida

Bara vi båda, förstår varandra
Då är världen vår

Morgonstund i väntan på att kaffetåren ska perkulera klart. R perkulerar ikapp med kaffekokaren och är missnöjd med att jag oförtrutet bär bort hans koftor, västar, jackor, storstövlen, mössor och handskar från köksbordsregionen och envetet hänger dem i hallen, pannrummet, garderoben eller annorstädes där det finns klädkrokar ämnade för ändamålet. Han söker ständigt muttrande och hävdar att dessa persedlar måsta vara "rattåt" eftersom dagens arbete ständigt växlar mellan ute och inne.

Jag hävdar med en åsnas envishet att köket är avsett för matlagning, måltider, samvaro och i vårt fall - kontorsjobb. Hans något mystiska uppfattning att husets hjärta har blivit hans privata walk - in- closet kommer jag aldrig att anamma. När jag försiktigt "axxar" med skruvdragaren och hotar att skruva upp några klädkrokar till i hallen, får jag en Blixt Gordon-snabb reaktion. Han tar snabbt ifrån mig densamma men skjuter uppdraget på obestämd framtid.

Under tiden får den här konservativa rackaren stå ut med att jag bär och bär och bär bort hans paltor från det som han faktiskt (med glimten i ögat) tycker är "min" - alltså kvinnans bermudatriangel ...mellan spisen, diskbänken och köksbordet.

Kuriosa: Exakt i skrivande stund stiger solen gyllene och rund upp ovanför fjällkammen. Enligt R:s mätmetod minst "fem fingrar" tidigare än för bara en vecka sedan. Det finns hopp, även om kvicksilvret är trögflytande på -37,9

Glassförsäljare, kylskåpsreparatör med tillhörande kylskåpsrensning, lunchgäster, kaffefrämmande, varuleverans, telefoner och kunder. Full men trevlig rusch dagen lång. Av administrerandet blev noll och intet. Den som spar han har.

Någon sa häromdagen angående mitt bloggande att det måste väl ta mycket tid. Nej, är svaret på den frågan. En blogg skriver jag på 5 minuter rätt upp och ned direkt ur hjärtat. Jag sätter mig ned, och ser vad som kommer ur fingertopparna. Ett par tre blogginlägg om dagen  och en del kommentarssvar och mailsvar tar kanske sammanlagt max en timme per dag av min tid. I gengäld tittar jag knappast alls på teve och läser aldrig papperstidningar  vilket jag tror att många gör kanske upp till ett par timmar varje dag. Min blogg är lite som ett fönster som gläntar till mitt liv. Här skriver jag bara om den lilla del av mina tankar känslor och göranden som jag vill dela med mig av så länge jag själv tycker det är roligt, och så länge ni vill läsa det jag skriver.

Kylan sitter kvar och håller sitt järngrepp kring oss. Ingen tid för fiske idag, men kanske kanske imorgon. Maggoten får vackert ge sig till tåls. R är på rävspaning i sin nya fina camouflagedräkt. Det blir spännande att höra om han fått se något av alla de djur som lämnar spår häromkring. Nu åter till märkning och uppackning av veckans mastodontleverans.

Det blir nog till att tejpa upp en tidning på köksfönstret för att inte frestas att titta ut på allt det underbara. Svinkallt med ack så vackert! Här måste vi ta itu med administration, pappersjobb och allt sånt där trist som livet tyvärr även för med sig. Skynda skynda skynda.... Kanske ändå en röding eller två hinns med i eftermiddag!

Fiskarpontisar ska håll ihop...Ett fruktansvärt gulligt talesätt...speciellt när R berättar om hur han som barn  ville följa pappa och fiska och uttalade dessa bevingade ord.. Nuförtiden är det lite sämre med den saken, närmare bestämt av den anledningen att han inte gillar fiske nämnvärt mycket, men jag - hans fiskarpontis tycker ändå att det ska gälla. Idag följde han mig på fisketur för första gången sedan i augusti, borrade hål, pimplade, blundade mot solen och betedde sig som en alldeles utmärkt fiskarpontis. Jag bara njöt av sällskapet. Att det sedan blev jag som räddade middagen ska vi låta vara osagt;) Nu är vi mätta, har fått upp kroppsvärmen och mår riktigt gott. - 28,9 ute och jag tror att även morgondagen bjuder på strålande sol.

Fick ett låtskrivar-il idag. Det var länge sedan sist. Jag har en massa texter i en låda och en massa melodier i huvudet. Om jag vore lite mer teknisk så skulle jag kunna spela in, men det är för svårt för mig. Jag kan visserligen lägga på några spår på min eminenta synt, men sedan så stannar det i den.  Troligen  så är det ganska enkelt att överföra musik till ett usb-minne, men men.

Kom just ihåg ett av mina allra första teveminnen - när Family Four sjöng: De ska va gamla låtar, såna som man gjorde förr, nånting glatt, nånting enkelt så att alla hänger me - Nåt man känner igen som en kär gammal vän, det ska va gamla låtar det var låtar det!

 Måndagsförmiddagar brukar vi ha väldigt lugnt och lite kunder - en utmärkt tid för att låtsas att det är helg och få lite ledigt. Denna tilltänkt "lediga" måndag är jag gräsänka då R är i A-jaur och hälsar på sin gamle far. Dagens efterlängtade fisketur blev en något uppstyckad historia. För varje gång jag kört ut till grundet, borrat ett par hål, agnat kroken och just börjat komma i stämning, har det ringt en kund som står på gården och vill handla. Bara att brassa hem, expediera och fara ut igen. Tursamt nog verkar inte fisken vara riktigt på hugget idag. Jag tror bestämt att jag får skjuta på den vilsamma känslan tills imorgon när R är hemma, lämna telefonen inne och se till att få ett par timmars total avkoppling. Att vara ständigt tillgänglig och ha öppet minst 12h/d kräver även stunder av stilla frid när alla telefoner och måsten lämnas hemma. Den stora frågan just nu är om jag ska bege mig ut på en etapp 2 och se om rödingarna piggnat till. Det är onekligen frestande. Dimman har lättat något och det är bara -15. På dom igen!!

Vart tar veckorna vägen? Nyss var det torsdag och nu är helgen över. Som så ofta avslutades helgen med ett fantastisk väder och flera av helgens gäster suckade och ville inte återvända hem. I morgon om vädret står sig, så ska jag njuta av några lediga timmar vid pimpelhålet. Jag har längtat så idag, och knappt vågat titta ut på det gnistrande landskapet, men snart är det måndag igen och DÅ får rödingarna se upp.

Över frukosten går vi igenom helgen. Allt har klaffat bra, maten blev uppskattad, och alla helgens Sandvikare har verkligen gjort sitt till för att få en bra stämning. Kåtan (som vi tyvärr måste ta ned igen idag) var igår kväll full av glada människor och  skratten och sången fortsatte till långt in på småtimmarna. Bara trivsamt och förhoppningsvis inte störande för någon. Vi är ena riktiga lyckans ostar som fått möjlighet att leva det här livet, träffa de här fina gästerna och fått så många nya goda vänner. Håller just på att ladda ned en liten filmsnutt från kvällens mys i kåtan. Sång, musik och skratt i glada vänners lag. det är livet på en pinne.

Kära fina Simon. Jag minns när du var 3 år gammal och hade en leksakhink av plast på huvudet och sjöng, sjöng sjöng. Redan då med din fina utstrålning, klockrena röst och härliga spirit. Ikväll är jag stolt och jag och Robert sitter här med varma hjärtan och blanka ögon efter ditt framträdande. För första gången i mitt liv röstar röstar röstar jag. Hur det än går ikväll Simon, så glöm aldrig att du är fin och begåvad, att du har många som älskar dig. Allt gott nu och framöver från din gamla moster/faster...eller som vi brukade säja på den gamla goda tiden - Foster Gunnel

Jag är ingen schlagerfan i vanliga falla, men ikväll röstar jag givetvis på Simon, min systerson och hoppas att allt går bra. Rösta du med!  Heja Simon!

Naturen har tagit på sig sin finaste fredagsstass denna kyliga kväll. Stämningen är på topp. Kåtan är full av födelsedagsfirare. Ett kompisgäng som firar att Jonny fyller 40. Köttsoppan satt där den skulle. Alla är glada och fortsätter säkert att fira långt in på småtimmarna. Den goda atmosfären finns i luften. Vi tar fredagens sista kunder och känner oss nöjda och glada. Trevlig helg!

Här lyser flitens lampa, det lagas mat, bakas och tas hand om kunder telefonsamtal och bokningar. Dagens toalettstädning i servicehuset är avklarad. Ber en stilla bön att även den här helgens herrar har fått lära sig av sin mamma att sitta och kissa och inte ser som sin mission att vara levande sprinklersystem. 

Om allt går vägen slår vi tillfälligt upp tältkåtan idag. Paltgrytan är proppfull med älgköttsoppa eller köttsoffa som en av mina barn sa en gång i tiden. Soppan ska serveras senare rykande varm  till hugade frusna Sandvikare. Bara klimpen fattas än så länge. Det är kallt. Solen visar -15, men i skuggan är det betydligt kallare.

Tänk så fint att såhär mitt i livet, ja till och med en bit in på "döhalvan" får träffa och lära känna nya vänner. Det känns fint i hjärttrakten. Det är alltid lika roligt när de dyker upp här i Sandviken, laddade för en härlig friluftshelg. Sådana där människor som man inte behöver hålla in magen eller förställa sig för. Sådana som kan sparka av sig stövlen i hallen, dra ut en stol åt vid köksbordet, som man helt enkelt "kan vara sig själv för en stund med". Dessa är om något - Norrlands Guld. Vi hoppas att snart få besök även av Umeåvänner. Det är bara att rulla ut den rödaste matta vi har och öppna stora famnen för såväl gamla som nya vänner.

Idag ska vi träffa Adam som ska hjälpa oss med vår hemsida/webplats. Vi har lagt jobbet med denna på is i några månader för att känna av vad vi vill ha. Nu hoppas vi att den kommer att bli snygg, bra och framför allt levande. Dessutom hoppas vi förstås att alla gamla och nya gäster skriver några rader i gästboken, skickar in bilder eller låter sig fotograferas tillsammans med "storfisken" eller riporna.  Håll utkik på www.sandvikens.se

Om jag någon gång får för mig att bli vegetarian så påminn mig om hur mycket jag uppskattar ett väl tillrett kött. En sen middag bestående av älgstek och gräddsås för min del och med  tillbehör som rotfrukter och potatis för Robbans del visste var den tog. Sanslöst gott, mört och perfekt kryddat intaget med ett litet glas rött vin. Nu är man laddad för att återuppta uppackningen stuvandet och resten av kvällens arbete.

Dagens korta fiskafänge bringade noll och intet. Det snålblåser, är gråkallt och känns svinkallt fast det "bara" är -16. Rödingen bara slickade lite på kroken, tillräckligt för att man skulle veta att dom var där och ratade betet. men trösten är att de blir större tills imorgon:) Idag ska här bakas. Bäst att passa på. Snart kommer bussen med veckans varor och då blir det intensivt jobb hela kvällen lång.

Står vid köksfönstret och inmundigar dagens första kaffetår när självaste räven, röd och grann, kommer fram mellan två stugor. Han haltar kraftigt och håller vänster tass i luften. R gör slut på hans lidande och fäller honom med ett enda välriktat skott. Sorry Mickel! Nu får han en hederssam plats som värmande  mössa eller kapuschongkant åt mig. Jag ska bära den, stolt och varm över naturens gåvor.

Som stolt moster till Simon Forsberg som med sitt bidrag Tid att andas, deltar  i lördagens melodifestivaltävling, vill jag förstås uppmana mina läsare till att spärra upp öronen lite extra och lyssna på den här killen vars fantastiska röst vi  i familjen fått glädja oss åt genom hela hans uppväxt. Rösta du med på Simon - en kille som är lika fin som han låter! Heja Simon! Vi håller tummarna för dig och röstar och röstar! Följ honom här:

http://www.facebook.com/?tid=1847230105100&sk=messages#!/pages/Simon-Forsberg-Official/122280487835873

Jag är inte av den skrytsamma typen, men kan ändå inte låta bli att just idag glädjas åt att jag för närvarande hederligt  innehar samtliga 5 platser  av "Mest gillat senaste veckan" samtidigt som jag har förstaplatsen på "Mest läst idag! Det som är extra kul är att detta blev konsekvensen när någon insinuerade att jag fuskar. Tack alla trevliga människor för stöd, för tummar och för de vänliga, kluriga och spirituella kommentarer som ni bjuder på. Hoppas att ni fortsätter med det.

39: Pang på rödbetan

Nu är det snart fritt fram för pang på rödbetan och på andra lovliga v...

37: Sandvikens egen lilla Sol-Britt

Sandvikens Fjällgård fick en alldeles egen Sol-Britt idag. En liten fl...

34: En gårdfarihandlares koffert - igen

Sedan igår har vi haft besök av en kringresande försäljare i fritidpro...

34: Tjäderspel i barndomslandet

Några gånger per år under min barndom så for vi ut och "campade". Det ...

34: Världen genom randiga rutan

Nu är den här! Den bitterljuva tiden när köksfönstret helt fräckt och ...

Senaste blogginläggen

10:51 Zeitgeist 2011 Dr. Stefan

10:50 Hör av dig den dagen du har ti... Vill flyga, söka efter leende.

10:48 Veckans Playlist V.07-2011 -Gä... BlashyrkhBloggen

10:43 Samiska veckan i Umeå - nej ta... Anneli Kråik

10:40 Utbildning måste löna sig! Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)

10:36 Stora mörka moln Kinna Persson, Ammarnäs

 

Kommentarer

Uppdatering av Bloggportalen Nu kan snart ni som bloggar på vk.se själva hantera era kommentarer
 

A till Ö

Här hittar du alla våra bloggare sorterade i bokstavsordning.

Mest läst idag

1. Gunnels Guldfyndigheter
2. Löven4Ever
3. Maria Lundmark Hällsten, Umeå
4. Spankywhip's Blogg
5. Big Papa - "Ersbodian"
6. Jan Nilssons blogg (M)
7. Lottens ogenerade...
8. Helena e-lack
9. Blondinbloggen
10. Lennart Holmlund, kommunalråd
11. Populärkulturbloggen
12. Minnalainen's obskyra värld
13. Ruggugglans näste
14. Vägen tillbaka efter olyckan i Thailand
15. Josefin Isaksson, nöjesreporter
16. Lisbet Olofsson, the one and only
17. Lillabloggen [AVSLUTAD]
18. Anders Ågren, kommunalråd (M)
19. Maria Kristoffersson, Vilhelmina
20. Mikael Sundling (M) Vindeln

Denna lista baseras på mest unika besök idag

Sorterar, sätter in, tejpar och klistrar in kvitton och alla tänkbara dokument i det eviga pappersjobbet utan slut. Enbart de tomma kuverten håller vedpannan varm en lång stund. Nu en välförtjänt kaffetår. Till detta ostskivor för mig och semla för Robbans del. Precis som igår så värmer solen så nu har det stigt från -27 till - 16. Få se om "chefen" släpper iväg mig på en fisketur även idag:)) Gårdagens huggperiod sitter i fingrarna och jag bara längtar ut igen. På bordet står en fin ros som han kom hem med igår. Han börjar arta sig älsklingen min:)

Fick nyss avnjuta ett av hans suveräna telefonsamtal, denna gång med statistiska centralbyrån som terroriserar oss med olika statistikdokument i tredubbla uppsättningar som det tar en halvtid att fylla i. Han frågade vart han kunde skicka räkningen för all den arbetstid det tar oss att fylla i dessa, och vips så blev allting mycket lättare. Han är en mästare i telefonen. Jag har mycket att lära, men försöker i allafall att vara så trevlig som det bara går. Hit ska alla vara välkomna att ringa, komma eller titta in.

Foppatofflor eller crocs. Kärt men fult barn har många namn.Snyggt efternamn;) Tack Foppa för tofflorna som räddat mina fötter från att dö värkdöden. Jag skulle inte överleva utan dem även fast de är otroligt fula. Hoppas du hittar något annat kul än hockey att pyssla med nu.

Idag när jag stod där mitt ute på sjön i det gnistrande solljuset denna iskalla dag och drog röding efter röding kunde jag inte låta bli att undslippa mig ett något tidigt vårskrik. Ett riktigt starkt och kvittrande wohooo steg mot den blå himlen. Inte en kotte inom synhåll, bara jag, fisken och den fridfulla fjällvärlden. Jag hoppas att pappa Alvar någonstans från sin himmel fick se mig, min fiskelycka och min berusande glädjeyttring över att få befinna mig just här och nu. Han om någon skulle förstå. Jag tänkte på pappa, på hans fjällresor under några år där han åkte bort ett par dygn vid första maj för att fiska röding. Hur brunbränd och stolt han var när han kom hem med all den fantastiska fisken. Ett år hade han fått 40 kg och vi åt röding ända fram till påska följande år. Det är från honom jag fått mitt starka fiskeintresse och det känns som det finaste arv han lämnat efter sig till mig. Nu blir det stekt röding till Alla Hjärtans Middag. Strax kommer R hem. Han tycker att det är fina fisken att ha en sambo som kommer hem med all god fisk. Lucky me!

Så ska dom tas....Stoppade ned kroken och fick i rask följd 11 fiskar på 5 minuter. 3 var för små men resten fick följa med mig hem från isen. Istället för blommor fick jag en bukett rödingar på Alla hjärtans dag. Efter några minuter var de redan djupfrysta, s.k  Fiskpinnar De Luxe. Nu har vi -26 och det var inte alldeles lätt att få igång skotern för ett litet påbyltat fruntimmer. Motorisborren bara trilskades så den var inte till någon glädje. De två hål jag fick upp dög dock bra idag. På lite avstånd ser jag hem, och skorstenröken som stiger rakt upp mot himlen. Livskvalitet, det är precis vad det handlar om, när man kan fara ut på lunchen och hämta hem middagen. Röding till Alla Hjärtans dag-middag det blir inte så dumt. R blir säkert nöjd när han kommer hem från dagens Arvidsjaursresa.

Dags att tanka batterierna. Nu har kvicksilvret stigit och det är bara - 15. Solen skiner och kaffetåren är på plats. Härmed beger jag mig ut med skotern och den nylagade motorisborren för att trots huggtabellens negativa besked försöka lura fast en eller annan röding. Kameran får nog följa med. Jag tänker njuta av måndagens lugna lunk efter en mycket intensiv helg med mycket arbete och långa dagar.

Minns ni när de hjärt - och stjärnformade snacksen kom. Min yngste son ville ofta köpa dessa hjärtor och stjärnor:)  och jag minns tydligt hur hans fina lilla röst lät när han sa de orden - hjärtor och stjärnor. Idag har han basröst och vill köpa helt andra saker, men idag tänker jag främst på honom och på alla mina andra nära och kära, barn, barnbarn, mamma,syskon, släktingar, vänner och gamla arbetskamrater. Ja - Robban förstås:) Ett stort rött hjärta som bultar varmt och levande önskar jag er alla. Själv tar jag fram ett litet renhjärta  och knaprar på istället för att hemfalla åt den traditionsenliga geleorgien som brukar infalla denna dag. R åt barmhärtigt nog !! upp alla igår - utom två små chokladhjärtan. Dem tar jag i eftermiddag när motivationen sviktar;) En fin dag önskar jag er alla.

Nu har vi fått bilder på  "vår" lilla fina gullunge Sol-Britt  och hennes familj. De bor i ett slumoråde i Kawangware i Kenya. Det är dem som vi valt att hjälpa tack vara de pantburkar och flaskor som våra gäster och kunder vid Sandvikens Fjällgård lämnar efter sig. Vår sopkörare Kjell kommer varannan vecka och hämtar pantsäckarna. Hans gripande berättelser över kaffetåren om han och hustrun Sol-Britts ideella hjälparbete i Kenya fick mig och Robert att vilja bidra på något sätt. Som synes är lilla Sol-Britt uppkallad efter sin svenska beskyddare :)  och det lär även springa omkring en och annan liten pojke därnere som heter Holmbom....i förnamn:) Här kommer en liten presentation av Kjell och Sol-Britt Holmbom och deras ideella arbete. Kanske även du vill bidra till att hjälpa den här lilla familjen i Kawangware! Jag brujar ha ca 1500-2000 läsare per dag. Tänk om alla skulle ge en tia var- så skulle det bli 15-20000 kr. Pengar som kan ge Sol-Britt och hennes syskon en framtid.

Bilder från helgen draghundssamling här i Sandviken. Några av alla de fina vovvar, hussar och mattar som gästat oss denna februarihelg. Notera Robbans stolthet - Lillvännen L 70:n som står där i bakgrunden - så gul och grann.

Nu är det snart fritt fram för pang på rödbetan och på andra lovliga villebråd. Teorin är avklarad. Det gick finemangs och jag är otroligt lättad! Nu återstår bara skjutprovet.... men det skjuter vi på tills i juni:=)

När man frågar en Kalix-bo hur en kulspruta låter - så får man det ytterst sävliga svaret: Pang - Pang - Pang.....fast mycke fortare....

Det är det närmast en vapenrelaterad vits jag kan komma på, såhär på lördagsmorgonen. Strax bär det iväg. Hur stor sannolikhet är det att man får skjuts till A-plog en lördagsmorgon. Min lyckodag! Håll tummarna gott folk!!

Helgfriden börjar lägra sig. Sandvikens Fjällgård sjuder av liv denna helg. Helgfirare, fiskare, skoteråkare och en massa trevliga hundspannsmänniskor, med upp emot 100 hundar befolkar campen och det lyser i fönster, ryker ur skorstenar och känns i luften att det är FREDAG. Själv är jag snart nere på nagelbanden i mina tappra försök att förstå något om kulkalibrar, ballistik,halvmantlade kulor och råbockars bakdelar. I morgon bär det iväg till provet. Håll tummarna gott folk!!

Denna helg har vi proppfullt  i alla stugor plus att många av våra säsongs/åretrunt-gäster är här. Tyvärr har vi kallt - 32 i morse, men vi hoppas att det blir lite mildare. Solen lyser från en gnistrande blå himmel och det är andlöst vackert och toppenbra skoterföre. Det ska blir spännande att se 8 hundspann i rörelse.  Dessutom hoppas vi förstå på bra ruljans i butiken i helgen. På lördagarna brukar det komma mycket folk. Robban är nog ganska mör imorgon när jag kommer hem efter jägarteoridagen. Stackarn.

Sandvikens Fjällgård fick en alldeles egen Sol-Britt idag. En liten flicka på 8 månader i Afrika, hennes två storasystrar och föräldrar kommer att få den summa som Sandvikens gästers alla pantburkar och flaskor inbringar. Det brukar bli ett par säckar med flaskor och burkar i månaden.

Vår sopkörare - eldsjälen och medmänniskan Kjell Holmbom som tillsammans med sin fru Sol-Britt (som flickan blivit uppkallad efter) driver olika hjälpprojekt i Afrika ser till att pengarna kommer till bästa användning för vad Sol-Britt och hennes familj behöver

Kjell berättade att där finns även andra barn som bär deras namn. En pojke heter faktiskt Holmbom...i förnamn:) Snart får vi foton och en närmare beskrivning om hjälpprojketet och jag är nästan säker på att flera av er kommer att skänka inte bara pantburkar till familjen. Läs i min Vk-blogg, om vårt första möte med Kjell. http://blogg.vk.se/admin/index.php?id=183136&updated

Sedan igår har vi haft besök av en kringresande försäljare i fritidproduktbranschen. Han gjorde oss sällskap till middag och frukost och övernattade i en av våra stugor. När vår kök igårkväll var fullt av upplockade pinaler gick tankarna till barndomen återigen, till gårdfarihandlaren Hjalmar Hjukström och hans spännande besök i barndomshemmet. Jag har presenterat den här berättelsen förut, men gör det en gång till ifall just du inte har läst den. Håll till godo!

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp - gårdfarihandlaren, nasaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström. Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gårdsplanen på sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en spännande tilldragelse och ett välkommet inslag och besök från världen utanför Vindelgransele.

Någonstans ifrån - på väg mot ett okänt mål. En spännande tanke i vår lilla värld. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne - som jag minns - ganska voluminöse vagabond i sina mörka vämmarnsbyxen och sina grova skor.

Innan det var dags för hans Pandoras ask - kofferten att öppnas, tog han god tid på sig för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan. Vips så stod denne - i mitt minne - gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var omkring 55 år.

Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena till sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade nytt. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa - med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt i finaste kvalitet.

Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så - familjepack. Minns en gul plastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den - lite giftigt plastigt liksom. Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna.

Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebandsknappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan? Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns iallafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.

Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten - sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.

Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.

Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var koncentrerat knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga - då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt.

Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna. Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i han stora koffert. Vilken skatt! Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom. Hellre ett original än en blek kopia.

Nu är den här! Den bitterljuva tiden när köksfönstret helt fräckt och avslöjande uppvisar en provkarta av väderlekslämningar, fingeravtryck, fett, fluglortar och stearinprickar. För mig är det det som kallas "brytningstid" - Man bryter alltså nästan ihop i  mixade känslor över den gnistrande vårsolen som allt tidigare visar sig ovanför fjällkanten och strålar liv och hopp, samtidigt som den smärtsamt påminner om allt värdsligt och egentligen bagatellartat som behöver göras, och triggar igång känslan av att man omdelbart borde ta itu med detta, städa och feja i alla vrår. Man känner sig "dålig" om man har randiga fönster. Det är liksom sedan urminnes ett bevis på att man inte uppfyller husmorskravet fullt ut. Fiska, städa eller stöka i butiken... det är frågan. Eller rättare sagt - det finns bara en sak som verkligen måste göras just nu - PLUGGA  PLUGGA PLUGGA inför jägarprovet på lördag. Jag har förträngt detta in i det sista, men nu bara MÅSTE jag. Ångest är vår arvedel.....

Om du bara har en livs levande möjlighet, och gillar Hasse o Tages humor så se för guds skull Fröken Fleggmans mustasch idag på Tv kl 13.00, eller spela in den. Den är min absoluta favorit, och oräkneliga är de underfundiga citat och trudelutter som jag har med mig  från den som mental färdkost på livets ibland trista enkelspår. Lena Nyman, Gösta Ekman och så "Helmer Bryd" förstås är andra favoriter. Men håll i hatten, ta på dig din snabba uppfattningsförmåga för här gäller det att hänga med i humorns under stundom branta hopp och tvära kast. En riktig klassiker!

Några gånger per år under min barndom så for vi ut och "campade". Det innebar att vi knökade in oss i den grå Volvo Duetten och styrde kosan till något av våra standardutflyktsmål - Orrträsket eller Rastplast´n. Orrträsket är en sjö mitt i den glesaste av glesbygder mellan myr och berg ett par mil hemifrån. Mitt i skogen intill vägen och sjön öppnade sig en glänta där en fin iordningsställd rastplats fanns. Poängen med utflykterna var naturligtvis att grilla korv - eller "sot körven" som Pappa sa. Han brukade istället för att trä korven på egenhändigt tillsnickrade grillpinnar, ställa den öppnade korvburken mitt i glöden och koka korven, vilket vi barn fnös indignerat åt. Medans jag skriver kan jag nästan känna den doft av tjärved och djungelolja som omgav oss. Känna smaken av Nattkorv och Slotts senap. Detta var före ketchupens tid.

Orrträskscampingen kombinerades ibland med att Morfars och Karl-Axels gjorde oss sällskap och kom körandes från andra hållet - från Lycksaberg. Mysig samvaro kring cementgrillringen, kaffekokning över öppen eld, mammas goda smörgåsar och saft tillsammans med lite fiske efter aborre eller inplanterad harr i sjön var klassiska aktiviteter. I den sjön har jag fått mitt livs enda kilosharr på en liten droppenspinnare. Det var alltid lika trevligt att campa, och ibland fick man en alldeles egen ljummen sockerdricka. Loranga var min favorit. Så gott! Visst var väl allting en smula godare innan kylbagarnas tid?

Rastplasten ligger vid en av Vindelälvslaxens lekplatser 1 mil uppströms Vindelgransele och fick sitt namn efter att tryckfelsnisse faktiskt levererat en vägskylt med texten: Rastplast. Så här 40 år efter att skylten bytts ut lever namnet ännu kvar i folkmun. Nu står det Vindelälven 200 m på skylten och platsen är ett populärt utflyktsmål vid älven än i denna dag. En sandravin ner till älven, chans till öring eller lax och vacker tallskog gör platsen toppenfin. Ibland cyklade vi dit på skolutflykt. Fast fröken hon körde bil sakta,sakta i sin ljusblå Opel strax bakom vår cykelkaravan.

Ett annat nöje var att åka ut på en öde skogsväg på försommaren. Till vägs ände. En av de där vemodiga ljuslila försommarkvällar när naturen liksom håller andan inför vad som komma skall. Alla satt vi knäpptysta medans pappa vevade ned rutan och började härma skogsfåglar som orre och tjäder. Han var skicklig, och snart närmade sig fåglarna. Vi kunde till slut ha flera fåglar runt bilen och det gällde att sitta riktigt stilla för att inte skrämma dom. Det var en andäktig och fantastisk känsla.

På fettisdagen åkte mamma och de andra skogshuggarfruarna ut till rastkojorna med semlor till sina timmerhuggargubbar. Det var också en alldeles speciell stämning doft och ett riktigt äventyr. Semla med varm mjölk i tallrik. Mmm. Fina minnen från barndomslandet - min skatt.

Frågade storjägarna Mona och Daniel för någon månad sedan om det gick an att få beställa skogsfågel ifall de skulle få skjuta. Idag levererade de en stor fin tjädertupp och en orrtupp. Vilken skatt, och vilken lycka och rikedom! Jag känner mig helt euforisk. Frågan är bara hur vi ska få plats i frysen för dessa guldklimpar. Jag har bara ätit tjäder en gång i vuxen ålder efter det att pappas sista skjutna tjäder anrättades i den gamla brandgula stekgrytan hemma i mammas kök i Vindelgransele för ca 35 år sedan.

Tjäder, orre och sjöfågel slår an alla fina barndomsminnen och känslor och öppnar känslomässiga dörrar till smak och doftminnen. De spelar upp en minneskavalkad av barndomsmiddagar runt vårt stora köksbord hemma. Medans jag skriver kan jag nästan känna smaken av mandelpotatisen, vinbärsgelén och så den mustiga smaken av såsen gjord på skrovet som brynts efter alla konstens regler. Frågan när vi ska nändas  ( är detta svenska eller bondska?) anrätta dessa skatter kan jag inte svar på ikväll, men det måste bli snart. Jag blir SÅ sugen.

                                                     Bild lånad från Google

LCHF-ar ju för fullt här igen och försöker byta bort små knapriga goda och snabba kolhydrater mot proteinstinna saker och fett. Kroppen vrenskas och försöker sig på små kuppartade utfall mot brödskalkar och annat smaskens som ligger inom synfältet.

R är inte 100 % lojal denna gång, eftersom hans kalaskula nu är ett minne blott och skinnet börjar vara i största laget. Han laddar med mellanmålsmackor medans jag håglöst  gnager på ett par mandlar och en ostskiva.

I butikshyllan står de förväntansfulla sockergnistrande små gelehjärtan som ju pryder tillvaron med sin söta glans i dessa februaridagar och bara ropar: Ät oss, sug på oss, känn huru söta vi smälter mot gommen! Men icke sa Nicke!! Jag har just tinat det allra sötaste lilla rökta renhjärta som skådats i modern tid och tänker ta fram vasskniven och karva i mig tills sötsuget försvinner. Men nu ska banne mig fläsksvålen väck! Vågen har kvidit länge nog.

Jag har varit väldigt förskonad från anonyma kommentarer och är tacksam för det, men igår kom en sarkastisk rackare som jag inte uppfattade ironin i förrän jag idag läste den för andra gången.

Det var en indirekt anklagelse att jag skulle "fuska" mig till mina höga läsarsiffror här i Vk-bloggen - vilket är fullständigt befängt. Jag tror inte ens att det är möjligt. Jag skriver som jag alltid har gjort och att folk vill läsa är helt deras eget val. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är väldigt glad och stolt att jag har så många trogna och återkommande läsare, men jag blir ledsen över att bli misstänkliggjord på detta simpla sätt.

Att personen ifråga dessutom gjort sig omaket att skapa en särskild mailadress bara för att kunna skapa den anonyma kommentaren här är tragiskt. Att människor kan vara så uppfyllda av missunsamhet är häpnadsväckande. Tänk - den stunden hade han/hon kunnat ägna åt något uppbyggande för egen del, eller för  att själv skriva ett riktigt bra och läsvärt blogginlägg.

Rent mjöl i påsen är min grej. Jag skriver - ni läser - frivilligt. Varje gång någon skriver en kommentar och vill kommunicera med mig så blir jag så himla glad. Det är där jag får bränslet till att fortsätta. Svårare än så är det inte. Det är så himla kul och inspirerande att så många orkar trycka på den lilla tummen - gilla-symbolen som finns ovanför varje inlägg. Håller du med mig om att anonyma sura kommentarer borde åka raka vägen till soptunnan så tryck på gilla-tummen när du läst detta!

Önskar er alla en generös och positiv dag!

God Jul gumman....Robbans kommentar till mig idag när jag till sist hämtade ut mitt julklappsekolod. Bättre sent än aldrig. Det ska bli urkul att få ta sig en titt på livet under ytan. Nu får fisken verkligen passa sig!

Helgen är över, endast söndagskvällen med sina sista kvardröjande fragment av helgkänsla återstår. Vi avslutar med en söndagsfilm och ett glas vin. Morgondagen innebär föreläsningsjobb för min del, så det blir till att starta tidigt tidigt för att vara i Skellefteå  till kl 9.30. En lååång inköpslista skall avhandlas  och faktiskt så känns det ganska kul att få shoppa lite, komma bort en stund och prova om föreläsandet fortfarande sitter i ryggmärgen.

Systrar det är något särskilt det. Även om avstånd och tid gör att man inte ses så ofta så har man ändå varandra i vått och torrt. Jag som bara har äldre systrar och en storebror har alltid någon att se upp till och inspireras av. Just nu vill jag skicka en kram till kära syster S och tacka för inspirationen!

En liten men ändå stor person och personlighet har gått ur tiden. Det känns alltid lika konstigt när en beundrad artist och person går ur tiden. Nyss var det en annan gigant - Per Oscarsson som vi sörjde. Lenas rolltolkning som kärleksfulla Lovis i Ronja Rövardotter, Fröken Frida i Fröken Fleggmans Mustasch och hennes och Tage Danielssons rollfigurer i Släpp Fångare loss det är vår är favoriter som jag kommer att bära med mig. Kulpåsen förstås...tillsammans med Gösta Ekman är en annan klassiker som man kommer att minnas. Tänder ett ljus för att hedra. Jag kommer alltid att minnas dig Lena. Vila i frid!

http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:7AVHEVhKJvQJ:sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%B6ken_Fleggmans_mustasch+fr%C3%B6ken+fleggmans+mustascher&cd=1&hl=sv&ct=clnk&gl=se&source=www.google.se

Det är riktigt gråväder ute och jag påverkas av vädret. Vart ska man kunna hitta sig lite snabb energi och lust att ta tag i fredagsstädningen? Har du något bra tips på en energikick så tar jag tacksamt emot den.

För varje dag så kämpar sig solen lite lite högre ovanför bergskammen. Jag blundar och känner ljuset glöda orange på insidan av mina ögonlock. Att tanka tallkottkörteln känns som en bra och nödvändig grej.

R:s gamle far är inte kry. De 89 åren tar ut sin rätt och orken tryter. R är där idag och hälsar på. Det är svårt att kunna bo kvar hemma, och de regelbundna fjällresorna med egen bil till paradiset i Gautosjö går inte längre att genomföra. Jag drar mig till minnes det telefonsamtal från honom en senhöstdag för ett par år sedan, sittandes vid köksfönstret i stugan i Gauto, till oss i Sörfors och letar fram den dagens blogginlägg ur gömmorna igen:

Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Han är så lik sin son.

Silhuetterna av fjällen Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras ligger som ett pärlband för hans synfält. Detta är det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och stigarna. Där han vandrat i sin krafts dagar. Den plats  som han älskar. mer än någon annan. Han brukar beskriva hur solen "rullar" som ett glödande klot utför Svaipas horisont

Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Det är höst, både i almanackan och i hans liv. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne - hans sviktande hälsa här och nu - klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det - min fina polare Ove.

Då och då trillar det ned små fina brev, uppmuntringar och levnadsberättelser från världens olika hörn i min mailbox från bloggläsare. Jag känner mig oerhört glad och previligerad över detta och hoppas verkligen att ni inte slutar förgylla mina dagar här uppe i hörnet. Härom dagen  - det var en sådan där dag när det går lite extra tungt - så fick jag ett fint uppmuntrande mail från Kerstin. En vers ur Syraks vishet, som jag nu delar till er. Håll till godo och TACK än en gång Kerstin L.

Neka dig inte en glad dag och försaka inte ett oskyldigt nöje. Minns att döden inte ger uppskov, men tiden som dödsriket fastställer, känner du inte. Gör gott mot din vän innan du dör. Ge och ta och njut av livet.

Gröt lägger sig som bomull runt hjärtat, ett av min mammas alla bevingade uttryck. Här sitter jag uppe i hörnet, varm om hjärtat och tittar på en liten videofilm på mitt minimalaste barnbarn Sixten som premiärsmakar gröt för första gången idag. Han fattade galoppen direkt och är så söt att man vill äta upp honom med gröt och allt. Tack och lov för tekniken, för skype, telefon och dator som möjliggör att man kan ha kontakt och känna sig uppdaterad och delaktig i barnbarnens utveckling även på distans. Men men....inget går upp emot  att få träffas live, hålla i, prata med och snusa på de små miraklen.

Här i Lyckans land kan man få uppleva sådana här guldstunder mitt på blanka tisdagsförmiddagen, en dag som denna när det kändes lite tungt och trist. Nu är man på topp igen, halvkilosöringen ska omedelbart gravas, ett par fina blir middag till oss och resten hamnar i frysboxen. LYX!

Den som gapar över mycket, riskerar att svälja ihjäl sig. Inte nog med en mellanstor matröding på smältning. Dessutom tog han min krok.

Mysteriet med min försvunna Umeåbloggsplats har löst sig. Boven var ingen mindre än jag själv som tydligen för något tag sedan kreativt gick in och ändrade min ort  från Umeå till "ospecificerad".  Då gick det som det gick. Nu får ni stå ut med min nuna igen under Umeåbloggen och än har inte pennan svalnat så jag fortsätter nog att skriva till er förnöjelse/förtretelse ett tag till. Även om Sandviken är en ganska ospecificerad ort och även om jag just idag gärna hade varit i Umeå, så lär jag inte flytta tillbaka - i allafall inte än på ett tag.

Upptäcker att jag av Vk är bortplockad som Umeåbloggare. Detta innebär att alla andra bloggare som skriver blogginlägg, hamnar synliga under respektive ort när deras inlägg passerat ned från översta listen (senaste blogginläggen) och kan sedan ligga där "synliga" i timmar/dagar/veckor medans jag omedelbart "försvinner". Det finns andra utflyttade Umebor som liksom jag bloggar i tillfällig eller längre "exil" men de verkar ändå få stå kvar under sin Västerbottensort i åratal.  Nu kan man inte heller hitta till min blogg genom "mest  lästa" - spalten utan enda chansen att se mina  nya blogginlägg och hitta till min blogg är om man råkar vara online de minuter  den är nyinlagd. Har vk någon bra förklaring till varför jag åkt ut, eller är ni helt enkelt trötta på mina blogginlägg?

Nattens riddare R begav sig ut för att hämta hit  ett par frusna killar vars bil strejkat i senkvällen. Nu är de upptankade med kaffe, varma och slutligen hämtade av en norsk bärgare. Det känns bra att kunna vara till hjälp när det kniper.

Sitter här och måttar på hur jag ska rymma en fullvuxen bångstyrig karl och kunna knövla ihop och lägga honom över knäna och ge honom smisk på bara rumpan. Han försvann nämligen med skotern in i snöröken för ca 5 timmar sedan i akt och mening att fara ut och köra lite med sladden. Hans första försiktiga försök efter revbenshaveriet.....

Efter några timmar börjar jag undra om det hänt något och ringer när det börjat mörkna. Han sitter i godan ro hos några militärgubbar som har en övning på fjället och låter frågande och helt ostressad. Nu är han äntligen hemma och jag har spänt ögonen i honom, trots att ´jag verkligen inte är den oroliga typen, och drivit fram en överenskommelse om att vi väl i allafall kan tala om vart på fjället, åt vilket håll vi far, och hur länge vi avser att vara borta. Speciellt när man knappt ser skorna framför sig..

Repris på ett inlägg - ännu lika aktuellt denna februaritisdag...

Dessa Norsjöbor..... Förut, när vi vistades i Gauto pågick den skojfriska maktkampen med närmsta stuggrannen och tillika Norsjöbon Patrik om största och mesta fisken. Nu när vi är i Sandviken så finns här ett par riktigt ivriga fiskare, Anders och Inga-Lill, som kommer från samma trakter. Igår tog en stolt Anders upp årets första (kända) kilosröding från Tjaktjaure. Vi lyfter på hatten, gratulerar och jag beger mig omedelbart ut och tar upp kampen:)