Dags för dagens middagsmat, något försenat men väl värt att vänta på: Stekt röding, mandelpotatis och ljus spenatsås, tillagad just på det sätt som min mamma lärt mig. Mest av allt skulle jag önska att  mina barn med familjer satt vid middagsbordet ikväll. Älskade barn och barnbarn.Jag garanterar att just detta kommer på menyn nästa gång vi möts här i Sandviken. Älskar er så mycket. Ser fram emot morgondagens premiärvalborgsfirande, och drar mig till minnes en majbrasa i Obbola i fornstora dar för sisådär 29 år sedan, då det hamnade en raket i Sandras vinröda barnvagn och jag hann ta den och kasta iväg den innan den brann av. Önskar alla mina nära och kära en fin valborgshelg. Särskilda hälsningar till gamla vänner som vi alltid firade valborg ihop med. Puss till mina barnbarn Sixten och Oliver och var rädda om er och varandra.

Att få en sådan här stor fin röd fisk måste vara oerhört kul och spännande. När jag inte har fått den själv så är det "näst kuligast" då någon av ens härliga fiskarvänner får uppleva känslan. Här är det Åsa Sandström från Järvträsk som fått en röding på 1560 gram idag. På sin egen tjärn dessutom:) Grattis säjer vi förstås och uppmanar alla svenskar här att ta upp kampen om största vinterfisken med Irene Nygaard som ligger i topp på fiskeligan med sin granna röding på 1710 g.

Man brukar ju använda det uttrycket om folk som har "otur" när de tänker. Idag kom plötsligt en fiskmåsinvasion blåsandes över från vårt västliga grannland. Jag tycker att det verkar ganska korkat av dem att besöka vårt igenfrusna vattensystem, om de inte hoppas på kvarglömda småfiskar på isen förstås. Jag tolkar det ändå som ett vårtecken.....

En liten utflykt upp till gränsen hann vi med igår förmiddags. Lämningar från nattens snöväder låg kvar och fjällen runt lyste vita. En mil i sydöstlig riktning är våren längre kommen än här, och bara några kilometer nordvästöver så har vi ytterligare en ny klimatzon med full vinter. Än är lederna farbara och på alla parkeringar längs Silvervägen står bilar med släp, tillhörande fjällfarare som i det längsta vill färdas in i fjällvärlden.

Pantburksinsamlingen som vi har - till lilla Solbritt och hennes familj i Kenya fortsätter. Den har spridit sig som en löpeld och nu samlar man även in i säckar pant vid husvagnscampen vid Tjaktjaures utlopp och i Polcirkeln på initiativ av två Piteåtjejer. Kjell, vår sopkörare rapporterade idag att de just hade satt in 500 kr  på kontot och vi har flera säckar här som ska pantas och gå oavkortat till lillgumman på bilden. Tänk att så lite kan göra så mycket. Många bäckar små.... Vi är tacksamma för alla som lämnar sina pantburkar till förmån för den här familjen.

Skrattar när jag ser rubriken i Vk om lämmelinvasion i fjällen. Det var nämligen just vad jag skulle skriva om i min morgonblogg. Trakten är fullständigt nedlusade med lämmlar. Silvervägen är snarare röd av överkörda lämmlar.  I morse på min tidiga fisketur sprang de kors och tvärs över isen. Under toabron sitter en argsint typ och skäller ut mig varje gång jag spiller skurvatten. Bråttom bråttom hade de och frågan inställer sig genast: Varför? Vart är de på väg och vad är det som triggar igång ett lämmelår. Redan vid parningen måste detta vara inlagt i generna för jag tror knappast att de fått kommandot via FB. Har någon svaret på varför och vart de är på väg.

Mamma och Alice. Vänner genom alla år.

Den allra snällaste av alla snälla människor jag mött är Alice. Hon är inte bara snäll. Med sitt lågmälda sätt är hon en genomgod människa som funnits med i min världsbild sedan jag var en liten flicka. Då som snäll tant, granne, kattproducent, och sömmerska - och senare som mammas vän och stöd genom åren. Hon är nog faktiskt den första och enda människa jag tänker på när jag läser "Kärlekens lov", och det skulle vara en omöjlig uppgift att räkna upp alla de människor hon hjälpt, besökt, skjutsat, vattnat blommor och gjort ärenden åt, och inte minst lyssnat på. Hon har förstått vad livet handlar om. Hon har själv upplevt svåra förluster, men behållit sin kraft.

Hon och Birger blev våra grannar när jag gick i småskolan. Jag hade redan en rutin att besöka just det huset långt innan Alice och Birger flyttade in. Beväpnad med en kaffesked för att kunna knacka hårt på ytterdörren, brukade jag nästan dagligen besöka Tant Augusta och Farbror Gunnar i det huset för att få dricka kaffe med sockerbit på fat och få skvallra en stund. Detta skedde redan när jag var i femårsåldern. När Alice flyttade in blev det naturligt att jag "hemsökte" även henne.

Tant Alice hade en fin katthona, som födde min barndoms käraste katt Mio, och man var alltid välkommen att titta på kattungarna under de långa veckorna innan man fick ta hem dem. Alice sydde mycket kläder och gjorde ändringar åt oss. Mamma köpte stuvbitar, ofta av crimplene som var mäkta populärt då, och Alice trollade alltid till det så att resultatet blev som man ville. Hon förstod precis hur man menade när man stod där på stolen och skulle prova de prasslande smörpappersmönstren och de nålade tygerna. Man var alltid fin till söndagsskolfesten eller till ungdomsveckan. Hon gav mig även mod och inspiration till att själv våga sy.

I nästan alla min barndoms och ungdoms allra stoltaste ögonblick, har jag burit något som Alice sytt: Avslutningsklänningen i nian av fröskalsbomull med nyponrosor. Dressen med klockad kort kjol, och blus med långa puffärmar och stora slag i svart med gröna blommor - som jag hade när jag spelade på Lions Luciasoare i Malå 1974. Min vackra benvita klänning med ljublå blomrankor från sommaren 1975, Mina knallcerisa korts med matchande tunika och sidenfodrad kapuschong som jag hade på skolavslutningen i sexan ihop med de vita stretchstövlarna... Bara ett axplock men jag glömmer dem aldrig.

Att hon dessutom överraskande satt med i aulan i Malå tillsammans med mamma som egentligen var för sjuk för att orka närvara när jag gick ut nian - det gjorde mig så otroligt glad. Jag hade inga förväntningar alls den dagen, och så satt dom plötsligt där - båda två, med blommor och present, och naturligtvis inser jag att det hade varit en omöjlighet för mamma att ta sig dit den dagen - om det inte hade varit för Alice.

Hoppas du läser detta Alice. Jag ville bara passa på att tacka dig och berätta om vilken betydelse du haft för mig, för oss, och hur mycket vi tycker om dig!

 Min dotter Isabelle i just den klänning som Alice sydde till mig det år jag gick ut nian i Malå centralskola.

2011 gick Sandvikens teckningstävling/påskvernissage av stapeln. Många fina teckningar fick vi in, ritade av det här härliga gänget och några till som tyvärr hann åka hem före lotteriet, men har sina priser att hämta. Som ni ser på teckningarna så samsas kycklingar, påskharar och andra påskmotiv med typiska fjällföreteelser, som skotrar, skranor, fiskar, eldar och mys i renskinnssoffor i solgropar. Nästa år hoppas vi att ännu fler stora och små barn är med. Alla vinner något i lotteriet och får sina bilder uppsatta till allmän beskådan på glashuset. Tack till alla deltagare.

Nu ska jag alldeles strax lyxa till mig, stänga några timmar efter en intensiv vecka och bege mig ut med skotern, maggotburken, ett renskinn och något gott i matsäcken. Varje morgon har jag varit ut på en kort och mycket tidig fisketur, ställ klockan på 05.30 och varit hemma i tid för butiksöppning och toastädning kl 08.00. Fina fiskar har jag fått, riktigt vackra rödingar. Igår fick jag 14 stycken på 45 minuter och idag fick jag 6 fiskar. DRt gäller att ta vara på det snabbt flyende skoterföret. Om jag bara vågade skulle jag fara på fjället, men jag är inte så modig än och har ingen lust att bli sittandes fast i en surmyr.

Ni som följt min blogg vet att jag burit med mig en äggmålningstradition. På påskdagen ska alla måla ägg och sedan äter man varandras fina ägg efter det att de blivit beundrade efter alla konstens regler. I år hann vi aldrig ha någon påskmåltid, ärligt talat hann jag inte ens göra löskokta ägg utan målade här två ägg direkt ur kylen, med första bästa överstrykningspenna på stående fot i butiken. R skyllde på att hans L:70 inte skulle få plats på ett ägg, så han nöjde sig med ett modernt vitt "shabby chic" ägg. Här ett som symbiliserar vår norsk-svenska union här i Sandviken.

Björntoppen och vår vy mot Norge nedrafsad i all hast.

På baksidan av björntoppsägget ståtar en bild av mig och R. Han påpekade dock måttligt försynt att han tyckte att mina behag var placerade lite väl högt upp.  Mitt svar på detta var att det var resten som var placerat för långt ner....eller hur det nu blir. Jag har många fina bilder och trevliga saker att rapportera från vårt påskfirande, men har helt enkelt innte hunnit med. Det kommer lite pö om pö de närmaste dagarna, innan Valborgsruschen drar igång

Har idag vinkat tillfälligt adjö till en massa av våra gäster. De måste motsträvligt mellanlanda några dagar i den bistra jobbverkligheten, men är strax tillbaka. Till helgen firar vi ju Valborgsmässoafton. Den 1:a maj tänker jag göra som min salig far - skita i politiken och ägna mig åt rödingfiske. Det är ungefär det rödaste jag blir.

Hittills har allt gått jättebra. Det är full rusch i butiken och fullt i alla stugor och vagnar. Trots mastodontbeställningar så är vi utan en del varor trots att jag gjorde en akut storshoppingtur till A-plog igår. Det varma vädret gör törstiga människor Folk skiner ikapp med det fina påskvädret och man ser en och annan som glömt solskyddskrämen hemma och lyser ajjigt röd. Just nu pågår förberedelserna för fullt för skidtävlingen på sjön. Påskvernissagen med barnens fina påskteckningar sitter på glashuset och i eftermiddag blir det lotteridragning om några vinster från butiken. R har just tagit fram bord och bänkar, så nu kan vi dricka kaffet ute. Snart ska jag kila ned och vara fotograf på skidtävlingen. Bilder kommer!

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen Hedman munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvo-duetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade efter oss hemma.

Varje år hade församlingen kallat en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Det skulle helst vara någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden - Alfie Cummings - en jättelång, jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen?)

Naturligtvis skulle även Alfie med på fiskeutflykten, men för denne "jätte" (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade liksom en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade otroligt snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med sig vart än han¨gick. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom!

På de svartvita bilderna kan man se att vi fick fisk - så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen själv så sken vår pappa Alvar denna dag - som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Jag minns hur tålmodigt han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den vindelgranska myllan. Det var tider det!

Tänk vad ett fång färgsprakande tulpaner kan lysa upp tillvaron. Gun-Gerd och Arnes påskbukett till oss står där mitt i köket och förlåter det eftersatta påskstädandet med sina vackra färger. Det känns genast lite finare. Jag hoppas att de står sig tills vi hinner ikapp med det civila livets vardagsvedermödor. Just nu är det bara fokus på att klara högsäsongens hektiska tempo och långa arbetsdagar.

De obligatoriska påskmötena i kapellet i Vindelgransele minns jag inte mycket mer av än att påskbudskapet givetvis predikades och besjöngs efter konstens alla regler. I regel gästades församligen av någon tillresande sångarpastor. Av påsksångerna minns jag mest den medryckande: När Jesus dog på Golgata. Vid orgeln i minnesbilden sitter faster Anna-Lisa och spelar. Jag provsjunger lite för mig själv såhär efter ca 45 år och inser att texten sitter som en smäck - hela! Det gör även överstämman på refrängen, eller "kören" som vi sa. Hjärnan är verkligen en märklig manick. Däremot har jag idag glömt var jag lagt nycklarna tre gånger...

Vi satt där i det gula kapellet på våra förutbestämda bänkrader. Längst fram på höger sida satt predikanten och de tre äldstebröderna farbror Hjalmar farbror Klas och så pappa. Bänk två var tom. Bänk tre var vikt åt "Klases ", bänk fyra var "Alvars",¨på bänken bakom satt "Edvins, bänk sex var "Ivans" och Farbror Bertils, och längst bak satt Frithiof. På vänster sida intill lilla salen, satt resten av pastorsfamiljen, farfar och farmor, farbror Harald som tog upp kollekten, Hermans familj, Lina och Elsy och familjerna Asplund om jag minns rätt.

På påskdagens morgon hände så det som jag minns som nästan roligast ifrån mitt barnaperspektiv. Den stora äggmålningen - en tradition som jag hållit fast vid intill denna dag till min egen familj. Alla tillsammans målar ägg vid frukostbordet, och senast när jag besökte mamma så såg jag den blågröna gamla kritkorgen som hängt med i alla år. Jag tror att det är samma gamla vax och kladdkritestumpar som ligger däri som när det begav sig i min barndom. Vi var ett kreativt gäng som målade allt från kycklingar och blommor till  karikatyrer och ledsna gubbar med krackelerat huvud. Pappa gjorde alltid roliga karikatyrer. Sedan lade man alla äggen i korg till allmän beundran innan man åt dem.

Om det var soligt under påskdagarna så skottade vi snön av garagetaket, och sedan klättrade vi ut genom rumsfönstret. Där bredde vi ut de vitblå filtarna och solade på den varma plåten. Man skulle solbränna sig till varje pris. Ibland hade mina storasystrar med någon tjusig kompis hem som gjorde oss sällskap på garagetaket. Jag minns Marlene och Gunilla, Eivors kompisar, vilka pangbrudar!De förde omåttligt spännande samtalsämnen som jag spetsade öronen maximalt för att uppsnappa. Det måste ha sett märkligt ut för förbipasserande med dessa vitbleka halvnakna varelser på Alvars garagetak mitt i vintern.
 

Den klassiska påsklördagspimplingen var en helt egen och tidvis mycket dramatisk historia med  långväga gästfiskare,tunna isar och dramatiska skoterturer med  bortslarvade storasystrar, och förtjänar nog ett eget blogginlägg.

Ska strax göra ett litet rymningsförsök då vi har stängt 11-13. Storskurning av duschar och toaletter är klar. Efter gårdagens mastodontdag då vi hade kö i butiken hela dagen så känns det lite behövligt med en nypa frisk luft. Jag har just beviljat oss en friskvårdstimme - det behöver man även här i Sandviken:) Än har vi skoterföre. Folk säjer att det är toppenfint före på fjälle. Många har fått fin fisk och själv ska jag faktiskt ta och doppa kroken en stund nu - världens bästa piggelinmedicin. Ha en fin långfredag alla påskfirare.

Här kommer första delen av  lite påskminnen från fornstora Vindelgransele-dar någon gång i mitten av 60-talet. Ja egentligen kan man säja att det är en liten sammanfattning av min barndoms påskminnen. Det mesta utspelade sig i kapellet, kring matbordet, på utflykt med fisketur, eller på garagetaket 

Påsken var efterlängtad - då kom syskonen hem - eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Runt om i huset  satt diverse hattar mössor och baskrar uppträdda på enkilos kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sig i ordning. Att slicka på långfingret och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var de tillåtna skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra, om man inte föredrog svansar eller flätor. 

Vid den här tiden hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren - byfrisören inför långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet - lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn - för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sig i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars Sixten!

Själv fick jag vackert stanna hemma och växa till mig i den dystra långfredagsstämningen. Vilken kontrast tillsyskonens uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom de hem, och hade då ibland bjudit med ungdomar från någon annan by - företrädesvis några snyggingar från Sorsele. Pappa satt glad i hågen uppe som förkläde och "övervakade" samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem döttrar och en son.

Ingen kan vara mer tacksam och glad än jag just nu. Efter en nervkittlande väntan på att de frusna avloppet skulle tina fram kan vi ikväll konstatera att det funkar igen. Vilken himla tur att vi hade hyrt en toalettvagn med 4 extratoaletter för att klara tillströmningen av folk dessa påskveckor. Idag kom den väl till pass och kunde bokstavligen "lätta på trycket" på anläggningen.

R - min fantastiske riddare lyckades än en gång. På köpet fick han rasta Lillvännens (L70:ns) maskot - Hydrovågen - den lille blå rackaren till grävare som en vacker dag kommer att ta R till Kina - som rättest.

 Idag har vi haft världsrekord i varuleverans och kö nästan hela dagen, så kvällen blir lång innan vi hunnit packa upp allt. Dålig tajming med avloppskrångel kan man tycka. Vi ska just äta dagens första lagade mål mat för det har det inte funnit tid för tidigare. Nu håller vi alla tummar för att allt ska flyta på bra i fortsättningen.

Kul att mammabloggen fick så fint gensvar. Tack till alla som tummat och kommenterat. Glad Påsk till er alla!

Nu är det fullt i alla vrår, ja till och med i fågelbordet, där vi ser nya gäster nästan varje dag. En del hinner jag fota, andra inte. Kan jag få hjälp med att identifiera dessa pippifåglar. Tack på förhand!

Tack Carola och Peter för den fina fina påskblomman. Den står här nu och lyser upp vår tillvaro och påminner om er och om alla andra fina gäster som vi har. Glad Påsk!

Här är mitt påskfönster, en salig mix av gammalt och nytt, fint och fult.

Det här är vad jag kallar kvarnhjulsbullar. Stora saftiga att ha med sig  på utflykt i matsäcken.

Läste just på ett facebookstatus att min kära syster S hade boken Långa Lappflickan till kvällslektyr igår kväll. Blev påmind om alla berättelser från förr.

Av någon anledning kom vi in på fiske

En stunds gemytligt småprat med M&S och gosande med jämten Donna, avslutar en bra men lång dag. R var så trött och jag skickade nyss isäng honom. Har själv en del småplock att göra innan jag knoppar. Håll tummarna för att vädret skärper till sig. På önskelistan: Nattfrost och sol. Over and out.

Finnarna är ju kända för sina svettiga bastuseanser, medans norrmännen lär köra med en svalare variant och vi svenskar gillar något mitt emellan. Vi har just misskött oss gruvligt och missat att elda bastun till dagens första bastubadare en av våra fina norska årsgäster. Även för en norsk så är väl rumstemperatur i svalaste laget. Vi ber så himla mycket om ursäkt och hoppas på en ny chans!

Gräddar bullar och bröd  samtidigt som jag städar stugor. Det gäller att tajma när man har många bollar i luften samtidigt så att  inget blir bränt eller glöms bort. Lördagsrusch pågår. Natterns hårda vindar har lagt sig och jag tror faktiskt att solen glimtade fram lite nyss. Snart kommer alla nya stuggäster. R ska installera den toalettvagn vi hyrt över påsken, för att bokstavligen "lätta på trycket" när så många gäster är här samtidigt. Hittills käns allt bara finemangen. Vi hoppas på en Glad Påsk för alla!

I somras medans vi fortfarande hade butiken i köket kom det in en trevlig svensk tjej här och sa: Men det är ju du! Hon kände igen mig från bloggen och  tittade in här på väg till sitt jobb i Bodö. Idag kom hon igen och tog sig en titt på vår nya butik. Vi fick godkänt och hann med att prata lite om livet, jobbet och om att följa sina drömmar. Tänk så många fina nya bekantskaper och vänner vi fått sedan vi kom hit. Det är en av de allra finaste fördelarna med vårt nya liv.

R föll till föga och anslöt sig till oss morgonaktiva fiskare även om han skakade på huvudet åt galenskaperna. Klockan ställde vi på 4 och en halvtimme senare bar det av upp på fjället  till Åsas tjärn - namngiven efter en riktig storröding som hon fick där härom året. Stora barmarksfläckar på fjället och bitvis lite svårt att köra. Vädret slog om och iskalla hårda vindar drog in över sjön.

R förskansade sig på dubbla renskinn sittandes i lä bakom skotern och föll strax i sömn. Han gör inte som jag - förflyttar mig hela tiden från hål till hål, utan satt där och halvsov vid ett och samma hål. Idag var det bara Sven som fick fisk. En riktigt fet fin röding på ca halvkilot såg dagens ljus. Jag hade ett präktigt hugg och det blev bara stumt när jag lyfte i reven. Det var en riktigt tung fisk, men troligen hade den bara bitit sig fast i blänket. Kroppstemperaturen steg genast ikapp med adrenalinet, men trots idogt kikmetande så fick vi ingen fler fisk trots att Marietta såg några fina som visade upp sina vita fenkanter i borrhålet.

Ett snabbstopp på Muitunes hanns också med där det som vanligt blåste och var grinigt kallt, men ingen fisk ville ta. Vi var hemma igen före kl 9 och kunde öppna upp butiken. Många gäster är i antågande och en del börjar sin påskledighet redan nu. R hade en hektisk morgon då han skulle "sätta på" 12 st.....ja strömmen i 12 husvagnar alltså. Det är inte illa för en man i hans ålder.

Med lite tur får jag med R på en riktigt tidig fisketur till Åsas tjärn. Vi kanske hakar på vännerna Sven o Marietta som ständigt är på jakt efter di store röde. Det gäller bara att vara hemma igen till förmiddagens alla göromål och kunder. Få se vad R säjer. Väntar otåligt på hans besked. Det är oliiiiidligt spännande.

När man går igenom stugorna efter en gäst inför nästa gäng så ser man att det är otroligt stor skillnad på urstädning och urstädning. De flesta lämnar stugan ren och fin, har skakat sängkläder och bäddmadrasser, dammsugit, torkat ur kylskåp, ugn, spis, micro och golv, samt lämnar diskbänk och grytor fräscha och avtorkade - precis som det ska vara. Medan somliga diskar nödtorftigt, sopar lite, lämnar grusiga madrasser, fläckiga skåp och smutsigt i både spis och kyl. Tyvärr handlar det ofta om ungdomar och - ähumkrax - karlar...Tänk om alla kunde agera enligt den gyllene regeln och lämna en stuga precis som man vill hitta den när man själv påbörjar en stugsemester - ren och fin. När man redan i dörren möts av en torr skurtrasa - då vet man att man har någon timmes städning framför sig.

Laminerar skyltar  för brinnande livet i en liten behändig manick. Helt otroligt så smidigt och fint det blir, och kul dessutom! Bäst att man passar sig så det inte bär överstyr och man börjar laminera allt av papper som finns i huset. Kanske man skulle laminera "pärninga" så de räckte lite längre;))

Tänker ofta på mitt förra jobb som demenssjuksköterska. Tankar som föddes då, känns fortfarande rykande aktuella, och tål att läsas än en gång.

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Det finns alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt.....

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden - med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper - det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

Nattens Riddare är ute och sladdar skoterleder i kolmörkret. Han borde ha medalj. Det är nämligen minusgrader inatt och vi vill göra allt för att bidra till att skoterlederna är farbara och håller över påsken. Utlyser skottpengar på korttänkta testosteronpaket med högkamsmattor på sina vrålande skotrar. Deras högsta nöje är att  riva upp stora mullvadshögar med snö ur mödosamt anlagda och vårdade skoterleder. Dessa dumheter kortar inte bara skotersäsongen för alla, de hotar också att ödelägga den fria körning som vi har. Så länge det varar - som bakterien sa.

Själv har jag tagit  3 kvällsrödingar och försåtsminerat ett hål med ett "kvarglömt" spö. Nattens öringar kanske strosar omkring efter botten och får svårt att motstå frestelsen av ett smaskigt masktrassel. Det blir till att ställa klockan även imorgonbitti. Isfiskesäsongen krymper och snart så står enbart hårt jobb på agendan. Det gäller att fånga de här snbbt flyende vårvinterdagarna

Påsken är snart i antågande. Då blir det knökfullt här. Vi hoppas på sol och skoterföre för alla helgfirare som ska hit. Det ljuva livet att ligga och sola på skotern med fiskespöt i näven precis som Curt gör på bilden, det unnar vi alla gäster. 

Stackarn. Han har redan  fått röding två gånger denna vecka och är ganska less;)) Ännu "syndare" är det om mig som "måste" fiska nästan varje dag;))

Där nere bor vi......

Ställde klockan på 04.30 för en arla fisketur. Tror ni inte att ripgubbarna och hackspetten var uppe före mig. Doppade kroken  närmaste hål och stack fast ett ganska bastant spö i skoterhandtaget medans jag plockade lite i pirklådan. Satte en liten bjällra i toppen av spöet så jag skulle höra om firrarna var lika morgonpigga som jag.

 I samma sekund skramlade det till häftigt och spöet riste och böjde sig så att jag trodde att det skulle gå av. Hjärtat rusade i kroppen. När jag lyfte spöet så var det först helt stumt där nere men så började kampen. I några ljuvliga adrenalinstinna sekunder fick jag njuta av den här fantastiska fisken, men så sker det trista förstås - upphängaren hakade sig fast i iskanten och i samma ögonblick släppte den. Kroken blir sig aldrig lik det kan jag lova, och det blir inte jag heller för den delen...Aldrig mer upphängare, den saken är klar! Troligen var detta en stor öring. Jag vet att de finns här. Den största jag hört talas om från den här sjön var på 5 kg.....

Solen har gassat stekhet idag. Nu är man brunrandig både här och där. Summa summarum 6 fiskar blev det - inget vidare resultat men en rödingmiddag i alla fall. Fick nyss celebert besök av två trevliga killar från skattemyndigheten som tar sig tid att far ut i de avlägnaste avkrokar för att kolla att man sköter sig. Nu väntar jag på R som ska plägas med "det vanliga" nämligen R Ö D I N G

Sol, svag vind och jag ska ta och stänga butiken en stund och vara L E D I G . Ut på sjön och fiska. Det pirrar i magen vid blotta tanken. Lite smått och gott i säcken, så bär det iväg!

Efter ett antal provläsningar från olika texter var jag helt tom i bollen och tyckte att allt lät som sågspån. Men nu har jag i allafall läst in ett bidrag. Få se vad som händer, men man ska  nog inte hoppas för mycket:. Tack för alla peppande och konstruktiva råd och tips.

Hittade en liten krönika som jag skrev i OS-tider.

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans adrenalinstinna reaktioner vid provocerande trafiksituationer, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida förstås...) studsar exalterat  upp och ned i tv-fåtöljen.

En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons bronsmatch i pingis eller ping pong som vi kallade det hemma i Vindelgransele. 

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak  här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten. Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor.

Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke - i alla fall för dem som överlever blodtryckschocken i själva affekten.

Jag minns ifrån min barndoms TV-fria frireligiösa miljö - chocken - när vi besökte släktingar i den närbelägna staden i samband med ett fotbolls-VM av okänd årgång. Hur min morbror och kusinerna skrek, vred sig och kastade sig på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål.

Själv satt jag totalt oförstående och vettskrämd, gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario. I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta nästan förekom i var mans tv-rum och jag var fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten.

(Ha ändå i åtanke att jag har växt upp i en frireligiös miljö med tungomålstalande som vardagsmat så jag var inte helt obekant med känslomässiga utspel )

Från den dagen höll jag mig nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen, långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen, och från denna farsot - sporten - som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: "mot Sherwoodskogen" och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sig inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina strider - ur ett hälsoperspektiv.

Hoppas hoppas på ännu fler svar och råd på min förra fråga. Tack alla ni som hittills svarat. Jag uppskattar det så mycket!

Tänker be er kära bloggläsare om hjälp. Fick igår tips om att lämna in ett bidrag till tävlingen om att få bli "Lyssnarnas Sommarvärd" 2011

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=4403773 

Jag har länge haft en dröm om att få göra ett sommarprogram eller ett annat radioprogram. Funderar här på vilken typ av tema jag ska ta. Ni som har följt min blogg länge kanske har en känsla för vad jag ska välja. Jag velar mellan livsstilsbytet Umeå-Sandvikens Fjällgård, mitt hjärta för äldreomsorgen eller ett kåseri - kanske ett relationskåseri eller ett avsnitt barndomsminnen. Har du någon favorit rent av? Tacksam för snabba tips. Jag är idel öron. Titta gärna  i mina underrubriker och ge mig ett råd. Jag vill naturligtvis att dessa 5 minuter ska fängsla lyssnare så mycket som möjligt, man ska skratta, bli berörd eller nyfiken på att höra mera. Hoppas ni vill hjälpa mig, och att ni förstås helst röstar på mig i tävlingen. Tack!

Just hemkommen från trevligt födelsedagskalas från Beate och Jon. Igår fyllde Marietta år så då var det kalas hos dem. Åldern är förstås hemlig som sig bör för damer, men så mycket kan jag säja, att vi börjar ladda redan nu för nästa år då båda fyller jämnt. Grattis till mina nya fina vänner! Ni är Sandvikens Guld.

Att stå högst upp på fjället och skåda ut över milsvida vidder får en att förstå hur liten man är. Betydligt mindre än 156 cm......när det kommer till kritan!

Tappra fjällbjörkar som varit med mycket länge. Man undrar vad de har för historia att berätta...

Idag har vi "friluftsdagsväder" här i Sandviken. Något i luften påminner om skolutflykter från barndomen. Bjuder därför på ett gammalt barndomsminne - igen.

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven - mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola - ett revolutionerande steg. Där fanns nämligen en gymnastiksal.

På innegymnastiken i Vindelgransele fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar. Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars "pingstara" som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen - missa lyran - kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i utelaget skrek alla unisont - redan innan man slagit - TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina elastabyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen - den låga röda byggnaden tvärs över skolgården - lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit t ex fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man, för att lämna mat fick man inte göra. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mig lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss "pingstara". Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sig. Den som spar han har.....

En kund berättade idag hur mexikanska tullen tog av honom det torkade renkött (läs livets nödtorft) som han skulle ta med in i landet. Det tolkar jag på intet annat sätt än att torkat renkött klassas som drog:)

Det  här är inget för veklingar. Att lasta in packa up/in och stuva ur containrarna när bussen lastat av, det är riktigt grovjobb. Kommer det då samtidig kunder och folk som vill stanna och prata en stund så blir det fort trångt i butiken. Tur att det är saligheten det blir trångt om.

Åkte ut och fiskade vid 06.30. Fåglarna var också vakna. Ugglan och kråkan krigade i vanlig ordning och jagade varandra kors och tvärs. Det mystiska fågelljudet - som jag tror kommer från en pilgrimsfalk - hörs hela tiden som en korseld mot hackspettens smattrande. Talgoxarna gör sitt bästa för att imitera en osmord cykelpump och det känns att våren är på gång.

Min vän kråkan och fiskätaren som troget följer i mina spår i väntan på småfisk blev besviken idag då all fisk fick följa med hem. Ett par timmar och några matrödingar senare återvände jag till hemmets härd för grötfrukost och lite gemytligt småprat över frukostkaffet. Robert öppnade butiken kl 8.00. Nu blir det till att kavla upp ärmarna. Först en massa pappersjobb och i eftermiddag kommer varorna. Men i sanningens namn skulle det vara ljuvligt med en liten förmiddagstupplur i en dunsovsäck på ett renskinn....men, men...man kan ju inte få allt här i världen. Det får bli en annan dag.

R hade igår det tvivelaktiga nöjet att handla ansiktskräm till mig.  Hans tonfall var obetalbart när han ringde från Ica med telefonen fastklämd under hakan och muttrade fram den kryptiska formeln på kartongen. Det var nog första gången i hans mannaminne som han hade den typen av uppdrag. När han stressad muttrade fram haranger i stil med: Ageperfectskinstrengtheningantipigmentationantisagging, så hade jag svårt att hålla mig för skratt. Men heder åt karln som kom hem med rätt ansiktsburk till sist. Han kan snart titulera sig som "proffessionell shoppare".

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ''utifall att''. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk. 

Specialistmödravården hade ropat ''vargen kommer'' i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete, därinne min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk "pojkmage".

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och Helly-Hansen. Barnafadern låg i spåret bakom mig och peppade - fortare, fortare, men inget hände!

På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packad. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt - trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt....

Daniel - jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där - din far och jag - den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska - vi som själva nyss var barn. Då och där kunde jag nog inte föreställa mig att det en dag skulle sitta en stor stark ljudtekniker på 1.80 med basröst i Ulriksdal med fru och egen bäbis, och vara samme son - den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ''russinminer'' med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför - vill jag i allafall tro - som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 31-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon  gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli "tvärsnört" till Ulriksdal och fått träffa er idag och snooza på lille Sixten, men det får bli en annan gång.

Det känns fantastiskt fint att se dig så glad i din nya papparoll och hur fin  din lilla familj är.

Stor födelsedagskram från mamma

Kommer de närmaste veckorna att bjuda på en och annan bloggrepris från tidigare år. Denna skrev jag strax efter hemkomst från New York 2009.

Manhattan och Gauto - Två icke jämförbara motpoler kan tyckas, men vid närmare reflektion så finns även många likheter! Invånarantalet är förstås högst  i Gauto, ja om man räknar myggen och rödingen förstås. Vi är på båda ställena omgivna av majestätiska formationer. Glasfasadernas glitter kontra den spegelblanka sjön. Hisnande djup när man tittar ned mellan skyskraporna eller ned över vimlet av röding och öring i de kristallklara djupa vattnen. Myllret av människor eller mygg.

Jag minns när vi satt uppe i restaurangen på Rockefeller Center och betalade muchos för något att dricka. Här har man en strålande utsikt och den medhava gratis saften/kaffetermosen bjuder på härlig förfriskning inför vandringar i denna underbara fjällvärld. Hissar har vi förstås inte här, men väl helikopter eller snöskoter kan man nyttja för resan upp. Ned kommer man ju alltid som bekant.

På vårt eget matställe på soldäcket har vi råd att äta ute varje dag, med både strålande utsikt och utmärkt service. (fråga Robban) Fisken vi ska äta får vi beskåda först - inte från något litet akvarium utan vi kollar bara över altanräcket så har vi de feta fiskarna alldeles nedanför. Lyx kallas det visst!! Naturens skafferi tillhandahåller ständigt färska primörer.

På Manhattan gick folk omkring i storstövlen likväl som här. Diverse kreationer av mygghattar och kepsar syns överallt här. Flygplan landar på Hudsonfloden likväl som här på Mittisjön. På terroristfronten har vi ju myggen att kontra med. När det gäller Wall street ...... hmmmm, de värdepapper som står högst i kurs här på utedasset är definitivt Edet, Serla och andra toapappersfabrikanter. En uppstickare är Pampers våtservetter.

Bland märkeskläderna syns vintage Helly-Hansen och chict slitna Fjällrävenplagg. Övriga märken är mest efter mygg och knortbett. Precis som på Manhattan bär folk solglasögon vare sig det behövs eller inte. Hög solskyddsfaktor är given.

Botox har vi inte hört talas om här men väl Plastic padding. Silvertejp är som alltid gångbart och en smal remsa från tinningen bak upp under hårfästet som sträcks lite innan det fästs på andra sidan kan göra underverk med såväl kråksparkar som säckande ögonlock.

Bejublade shower syns emellanåt även här, som t ex när R invigde myggracketen endast  iförd  fransiga kortkallingar och for som ett härvelkors uppflugen på möbler och längs väggar vilt viftandes. Från mitt perspektiv - liggande strax under var applådåskorna givna när det visade sig att inga batterier fanns i myggracketen. Ridå......

Här ...mitt i världens epicentrum
 

Hemma på fikapaus och för att lägga in den första fiskpåsen i frysen. Det känns att det är vår i luften och allehanda fågelljud perforerar den milda fjällmorgonens tystnad. Hackspett, småfåglar, korp och så en rackare som jag länge trodde var en snöskoter där man får nöta läääänge på startmotorn. Något tips om vad det kan vara för en fågel? Plötsligt som från tomma intet uppenbarar sig ett gäng glada talgoxar vid fågelbordet som länge varit öde och tomt. Kikmetet var superkul och med en riktigt vass krok kan man lättare få fast luringarna om man har ögonkontakt. Stuggästerna har börjat åka ut med sina ekipage och R har åkt till A-jaur. Nu ut igen. Vill du handla i  butiken? Ring så kommer jag upp från sjön.

Börjar veckan med en liten mjukstart. En kort morgonfisketur är aldrig fel. Ha en fin vecka gott folk!

Läser några gamla blogginlägg från tidigare år och hittar ett och annat guldkorn. Blir inspirerad när jag läser Levins fiskeblogg och minns då en av Blixt sports pimpeltävlingar i Holmsund där jag närvarade:

Vid gårdagens pimpeltävling hamnade jag bakom ett gäng jägargröna snusladdade karlar med storstövlar, öronlappsmössor och med hemmagjorda skryllor hängande på axeln över isborrarna. De gick bredbent och med långa stövelkliv i stora flockar.

För dig som inte vet vad en skrylla är så handlar det om en kombinerad sittplats, fisk och redskapsförvaring. De finns att köpa för dyra pengar, men många verkar tillverka egna av gamla modifierade plastdunkar. I Gauto har R:s salige far efterlämnat ett par halvmediokra exemplar som hänger oanvända i uthuset. Nu fick uppfinnarjocken i mig blodad tand och inspiration till att ge sig  kast med förbättringsåtgärder på dem.

Gubbarna hade pop-nitat fast olika finesser som plaströr (hållare för isskopa) , fiskespön  och andra tillbehör. Isolerat locket med bitar av liggunderlag  för bättre sittkomfort och gjort hål på framsidan att stoppa in fisken genom. En del hade indelat skryllan i två eller flera fack för olika fisksorter/storlekar och någon hade nitat fast en gammal magväska. Det rådde ingen hejd på variationerna. Detta tilltalade mig - ett utmärkt sätt att återanvända en gammal plastdunk.

Själv gick jag där med gula täckbyxor, en simpel plastkasse i näven och en ful gammal "kånken" på ryggen. Jag insåg att för att smälta in i dessa sammanhang tarvas en smula arbete. Min skrylla blir dock aningen mera "tjejig" för det bör finnas plats för såväl solglasögon som solskydd. Stövelkliven blir nog tyvärr aldrig så mycket längre och snusen står jag oxå över, men jag måste göra mitt bästa för att smälta in och "gubba" till mig nu när det bara återstår 4 dagar tills det blir "Gubbfiske"

Tomas, Gunnar och Lennart landade igår  här i Sandviken. De har de senaste åren gjort långresor på skoter under några vårvinterdagar. I år blev färden ca 100 mil lång, och de har kört ca 25 mil per dag. Utgångspunkten var Arjeplog. Sedan i onsdags har de bland annat passerat följande platser på sin färd: Årrenjarka, Saltoluokta, Stora Sjöfallet, Lapporten, Abisko, Riksgränsen och sedan ungefär samma väg tillbaka fast då via Sulitelmaglaciären och Sandvikens Fjällgård. Vi fick nöjet att  tillbringa gårkvällen med dessa spirituella grabbar, fick en del kloka råd och inspiration på vägen och hoppas att vi snart får se dem här igen. Förhoppningsvis har vi nu  tre nya fina ambassadörer för vårt paradis här uppe i hörnet.

Notera att även Robbans  Lillvännen  ( till vänster i bild) fick vara med på ett hörn bland de andra fartvidundren .

Skumpande fiskarminnen poppade upp när Kerstin O kommenterade mitt inlägg om skoterkälkar och jag minns med fasa premiärturen med pulkan  som R köpte för några år sedan -  turen före fjädringsjusteringen, och det var Gubbfiske som gällde:

Just hemkomna efter en lång fiskardag då jag för första gången har fått sätta min lilla storstövelprydda fot på några mina drömmars fiskevatten Gavas, Giertos och Tjålmejaure och fått drägla lite vid åsynen av lappvattnet Båssosjaure.

Dessvärre - ut vår aspekt och dessbättre - ur storrödingens aspekt så kom jag och de tre musketörerna i princip tomhänta hem så när som på 3 mindre rödingar. I dagens första hål miste Tommy kroken då en stor fisk ryckte av linan. Detta var en lovande inledning som fick adrenalinet att strömma till. R hade inte ens doppat kroken men i stället varit dagens vildmarkskock och för övrigt spenderat dagen sovande, skyddad från isande vindar inne i ''bubblan'' - alltså skoterpulkan som införskaffades förra påsken.

Idag var det premiär för mig att vara passagerare i pulkan som verkar sakna fjädring. Rävkapuschongen fick jag beskåda denna gång genom plexiglaskokongen. R körde som om vi jagades av blodtörstiga huliganer. Detta var en hyfsat hisnande upplevelse, definitivt utöver det hälsosamma, och samtliga celler i kroppen verkar nu ha bytt plats med varandra och till och med halskotpelaren känns lite på trekvart.

Vi susade genom ett svindlande vackert scenario av marängliknande formationer byggda av is och snö i detta fantastiskt vackra högfjällslandskap. och man förundras varje gång av hur vackert det är. Jag önskar att alla skulle få vara med och uppleva detta någon gång.

Att skiljas från bilden av Björntoppen med fullmånen på känns lite svårt, men samtidigt skulle jag vilja ha en vårigare bild här på bloggen. Men det blir svårt att toppa det här motivet, en riktig utmaning....

En typisk lördag i Sandviken och folk ger sig ut på sjöar och fjäll med sina skotrar pulkor och kälkar. Man upphör aldrig att förundras över mångfalden och kreativiteten i konstruktioner och utföranden. Jag minns med värme pappas första skoterkälke av bräder och skivor på ett kälkunderrede. Några renskinn på och det blev riktigt komfortabelt. Här är det mestadels moderna maskiner, snygga designer, och dyra märken som florerar. Det märks att många är genuint intresserade av skoterlivet och satsar på riktiga grejer.

I eftermiddag får vi fint besök av Robbans vän, Tomas K.  Han inte bara seglar sin båt Eufori i medelhavet utan tar också det bästa av vårvintern och färdas ned genom fjällvärlden per skoter med ett par vänner.Bara idag färdas de 25 mil. Det är klart att man måste ställa fram något riktigt gott när man får så fint besök. Det blir min specialare - Älgfärsbiffar med västerbottensost/baconfyllning.

Det börjar kännas i fötterna att fredagen  går mot sitt slut. Fullt med trevliga kunder och gäster. Tur att man började dagen med att fulladda batterierna. Nu börjar de flimra lite svagt efter butiksjobb, stug och toalettstädning.  Dags att stänga butiken för idag, sjunka ned en stund och bara vara. En intensiv men förhoppningsvis bra helg ligger framför. Önskar er alla en fin helg från oss här i vykortet.

Fick hänga på ett par riktiga fiskeveteraner från vårt norska grannland  -  Irene och Christian till en liten pöl på fjället för rödingfiske. Den tilltänkta tjärnen kunde vi inte nå då vi hamnade i mjölkig molndimma, men stannade till på en annan tjärn strax under tusenmetersstrecket. Där var redan nitiska Norsjöbor i full färd med att dra upp fisk. Ett par rejäla hugg vittnade om att här finns stor fisk. R hade dagen till ära följt med, och trots att jag reserverade Storskräcken till honom så fick han bara en ansjovis. Själv bärgade jag 4 fina matfiskar och några små som fick gå hem till mamma igen. Man mår så gott i friska luften, i trevligt sällskap i den här landsändan.

Hem till stugstädning och helgjobb. Nu blir det fullt hus igen och det är bara att ta på sitt mest välkomnande leende och ett par sköna skor så ska vi nog ro den här helgen iland med.