Såg det norska minnesprogrammet igårkväll. Många fantastiska artister, men Sigvart Dagsland sjöng rakt in i mitt hjärta.

Endast det bästa är gott nog efter en tuff arbetsvecka med näst intill oändlig tillgänglighet. Ikväll unnade vi oss något riktigt gott, renfilé, hasselbackspotatis, kantarellsås och en smutt gott rött till detta. Fortsättningsvis en riktig soffmyskväll med Leo som är sådär underbart varm gosig och kärleksfull. Nu fick husse ta över soffan och vovven. Själv får jag väl sitta och frysa i fåtöljen:)

Aldrig hade jag väl trott att man skulle hamna i kyrkkaffebranschen igen. Men de gamla takterna från fornstora dar sitter i och vi har ruschat med förberedelserna under morgonen. Robert har nyss åkt till gränsen för att sälja fika i samband med den norsk/svenska gudstjänsten. Vi blev erbjudna uppdraget detta år, så nu är det mackor bullar och kaffe i långa banor på väg dit. Vi hoppas förstås på fint väder, helst soligt och myggfritt.

Vi rymde iväg på en liten  kvällsutflykt till Tjärnberg för att ta del av Hilding och Birgitta Anderssons arrangemang som är en del av Silvervägsveckans aktiviteter. http://www.arjeplog.se/index.php?Itemid=357&id=353&option=com_content&task=view

Där fick vi oss dragspelsmusik, fika och andra trevligheter till livs. Särskilt impade var vi av min gamle pianostämmare Kurt-Ivan Eriksson, känd dragspelsvirtuos och Enar Hjukström, en gammal fingerfärdig showman med ett extra stort leende. Leo var inte särskilt imponerad av bilresan och kräktes på vägen dit, men sov sedan gott i sin hundbur så matte och husse kunde vara med en stund.

Det var en gång en liten sjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt. Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När vi nu har gått och skaffat oss varandra....och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och mot en högst oviss framtid??? Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel...(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens slutprov, uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå högt över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 28/7 2011

Igår fick vi oförhappandes fint och efterlängtat besök av  kära syster Ellen och Lage. En trevlig kväll igår och ett litet fjällvandringsäventyr tillsammans i dag på förmiddagen  lämnade fina och trevliga minnen. Leo var ystrare än någonsin över denna massiva släktvandring. Ikväll är han ganska utbränd och ligger på rygg i korgen snarkandes.  Vi har gäster från  alla tänkbara håll här. Till och med från min barndoms grannby Norrbyberg. Ikväll skiner solen i Sandviken. Trevligt med en pratstund över kaffetåren med vännerna Åsa och per. Nu ska mina ömma fötter få sig lite välbehövlig lyx i form av ett fotbad.

Dax för en fjällvandring borte mindresortn. leo iakttar förväntansfullt packningen av utflyktssäcken. Nu ska det vara tre av allt:) Det blåser friska sydöstliga vindar men det är bara skönt. Ser fram emot en härlig promenad, en god matsäck och en mystupplur i lä bakom en sten. Pax för Leo!

Idag tog Leo en fjällämmel. Innan jag hann parera tog han ett skutt rakt ned i vegetationen och såg mäkta stolt ut. Matte gjorde ett snabbt byte - en bit kokt älgkött och förpassade lämmeln till soptunnan.

Eftermiddagens pianobar till eftermiddagskaffet med nybakade wienerbröd blev en trevlig historia. Våra gäster med familjer kom och även några utifrån. Ikväll blir det pretentionslöst mys med spontanmusik i kåtan. Tack till våra fina norska musikkillar Robin och Öyvind som alltid bidrar med en god stämning. Tack och en bamsekram till Sven som gjort storverk med veden idag. Du är en stjärna.

Den här bilden tog Martin Ström härom dagen från andra sidan Tjaktjaure. Jag blir alldeles tagen när jag tittar på den. Mitt "hemma" är omslutet av en vacker regnbåge. Magiskt.

Dagens stora utmaning var att duscha en liten hund för första gången i sitt liv. Det var behövligt med tanke på alla busiga och lortiga små äventyr som Leo hunnit med i veckan. Det gick över förväntan och han var glad och snäll hela tiden. Det bästa av allt var mysstunden efteråt inlindad i en gosefilt. Det kallar jag kärlek....

Påminner om att vårt musikevenemang "Musik vid Silvervägen" på lördag är inställt. Vi satsar på att klunna genomföra det nästa år istället och hoppas att vi då kan erbjuda flera olika musikanter mm. Sprid detta till de som du  vet har tänkt sig hit. Har du ändå vägarna förbi så bjuder vi på kaffe under lördagen, eller att det blir spontanmys på kvällen med våra gäster. Då brukar gitarrerna åka fram.Kanske mattemoran själv river av några låtar om inspiration, väder och Leo tillåter det.

Har just vinkat farväl till Alexander och  Mathilda efter ett par mysiga dagar, med fiske småprat och valpbus. Som alltid när man träffat sina älskade barn så får man en liten klump i bröstet och saltvattnet lurar bakom ögonlocken. Hoppas att vi ses snart igen! Leo varvar sin gosiga personlighet med små monsterryck som vi försöker lära oss att hantera på bästa sätt. Gårkvällen visade sin finaste vy med att presentera solen exakt på Björntoppen. Vackert och mäktigt!

Björntoppens fanclub sammanträdde idag här i Sandviken. Kerstin O, från bloggen bredvid och jag poserar framför vårt favoritfotoobjekt. Välkomna tillbaka säjer vi! Det blir spännande att se bilder som du tagit från er vistelse här.

Fick en  härligt saftig bit vindelnrökt skinka av Kerstin Oskarsson i bloggen bredvid som just nu befinner sig här i Sandviken med sin lilla familj. Den goda skinkan är en av de få saker jag saknar från Umeå. Mums! Doften fick även lille Leo att sukta och våndas. Hans eminenta luktsinne kände doften ända genom vaccumförpackningen:) Vi kontrade med ett rökt renhjärta som inte är så dumt det heller. Tyvärr bjuder Sandviken  på riktigt surt och dåligt väder just i kväll, men vi håller tummarna för bättre väder i morgon.

Två femtedelar av flocken. Jag och "Lillvännen" L:70 rymdes inte i korgen. Som ni ser så är även Roberts älskning  Mielen akterseglad. Nu är det VM i powernap. Leo och husse blir nog förmiddagslurarnas okrönta kungar.

Vaknade av att en varm gosig och silkeslen nos tittade upp ovanför sängkanten och glatt borrade in sig mot min kind. Och Nej - det är inte den betydligt skäggigare R jag pratar om. Han får ju faktiskt sova i sängen och inte på golvet bredvid. Första natten med lillvovven har gått bra. Efter första kisspromenaden vid 05.15 somnade han om i sin säng och vaknade vid 7-snåret då Robban fick ta vid. Nu har vi lekt och arbetat ett par timmar så en förmiddagslur verkar stå på programmet för honom innan vi gör en fjällpromenad tillsammans. Att se honom flyga fram över vidderna så livfull och glad som vid premiären igår var fantastiskt. Det här är en blivande jägare med stuns i, den saken är klar! Mycket läraktig och intresserad av att förstå, och så söt som ett troll. Man får passa sig så man inte drunknar i de där bruna ögonen.

Har finbesök i sjöstugan av bloggkollegan Kerstin Oskarsson m familj från Vindeln. Gerda visade sig vara stora damen och mamma Kerstin har redan badat i Tjaktjaur. Strongt tycker jag som är en gammal badkruka. Vi hoppas på fortsatt fint väder, god fiskelycka och ett par riktigt mysiga dagar för dem här i Sandviken!

Vår nye familjemedlem Leo. En jättefin 14-veckors Bretonkille. Välkommen till oss!

En av alla underbart vackra sommarnätter i Sandviken

Intet är som väntans tider. Idag kommer den här lilla krabaten till oss. Om allt går bra så är han den nye Sandvikaren. Tror ni att det känns både i magen och i hjärteroten idag??

En lite annorlunda bild av Björntoppen. Så här fina men väldigt glupska grannar har vi. Här är en av kullarna i grannskapet med inte  mindre än 5 rävungar. Många ripor och harpaltar riskerar att försvinna där.

Sandvikens Fjällgård är en attraktiv plats för både människor av olika nationaliteter, men även för traktens vilda djur. En gonattbild tagen från balkongen.

Tack till Erik och Rosita som bjöd på god mat och dryck vår sista julikväll tillsammans. Mycket gott och trevligt. Kör försiktigt på hemvägen!

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför.

Idag har vi riktigt svalt med bara några plusgrader och västlig vind, men imorgon ska visst vinden vända och det blir soligare och varmare igen. Erik och Rosita har verkligen varit tappra och gjort utflykter och fisketurer oavsett väder och vind under den här veckan. Trägen vinner - de har fått en del fisk och den nya gummibåten verkar ha fungerat finfint.

Lunch är ändå lunch, även om man inte hinner äta den förrän 15.30 Ljuvliga heta räkor med grönsaker och ris satt fint innan bussen kom kl 16.00 med veckans leveranser.Vi fick igår en påse superfärska räkor av våra norska vänner Irene och Christian. SÅ gott! De räckte till två omgångar. Nu är vi ganska slitna efter en låång arbetsdag och nu tänker jag faktiskt lägga upp de trötta fötterna och slappna av en stund. Än återstår nog ett par timmar av indroppande nattgäster, men det börjar lugna av. Ska försöka skiva en fin blogg i morgon om ett spännande möte med en fantastisk person som vi fick äran att träffa idag:)

Fick långväga besök av långväga släkt idag. Sune och Marie Berglund gästar Sandvikens Fjällgård i natt. Trevlig samvaro och lite gott att äta  tillsammans med dem och med andra långväga vänner Erik och Rosita i kåtan gjorde en lite kylig och blåsig sommarkväll varm och trivsam. Vi fick se prov på ett lite annorlunda konsthantverk gjort av damstrumpbyxor, dessa förtjusande små pippifåglar som en lokal slöjdare i Kramforstrakten gjort. Otroligt fina tycker i allafall jag!

Försökte mig på en halvledig dag idag. Det funkade hyfsat ett par timmar på förmiddagen frånsett beställningarna och några telefonsamtal, men sedan var det bara att inse att det är semestertider och folk är kaffesugna, trötta, kissnödiga, glassugna och i behov av tak över huvudet. Bra för business, men om sanningen ska fram, så skulle det vara underbart med en enda sommardag i solen, ensam med vågornas kluckande och telefonfritt eller en middag utan avbrott. Tur att kalla köttbullar också är ganska gott. Snart kommer R hem. Då kan vi i alla fall lösa av varandra.

Det är inte tvärenkelt att vara halvgammal, oteknisk och försöka ge sig på och förstå datorns obegränsade möjligheter. Begränsningarna ligger helt klart hos oss. Trots detta kanske vi ändå bör få tummen upp för våra oförtrutna försök. Idag är det nämligen skylttillverkning på gång mellan kunderna vilket låter betydligt lättare än vad det är. Som tur är så blåser det friskt och därmed kamoufleras de distraherande rödingvaken. Gårkvällens fiske gav  verkligen mersmak. Hamnade i ett stim av större röding som nappade friskt, men så fort man började veva in så så släppte de. Fick 4 matfiskar men ingen av de där riktigt tunga firrarna. Jag blev i allafall påmind om att de finns därnere i djupet:) Ikväll ska jag ta dem...om det blir lugnt vill säga.

Idag vinkade vi farväl till Ove som gästat oss ett par dagar. Visst är vi ett stiligt par på bilden? Avslutningsvis bjöd Robban på Fjäll-SPA: Utomhusrakning med lödder och allt i den härliga morgonsolens sken och med spegelblank sjö och vackra fjäll som fond. Så avskedskramen var väldigt len om kinden! Vi hoppas att han snart orkar hälsa på oss igen.

Kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var ca 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester. Vi hade vårt orangeblå tält och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vunnit på Domus i Haparanda i en tävling - Gissa vikten på laxen.

Har idag vinkat farväl till Roberts son Johan med familj. Fina dagar, härliga minnen och en massa bilder. Bilder som är ett alldeles utmärkt stöd för minnet.

Konsten att ta en tupplur verkar ha gått i arv från far till son.

Är det flygfisk som Marina försöker fånga? Tur att räddaren klättrade upp och räddade draget:)

Kim besegrar farfar.... åtminstone för en liten stund. Snart ligger farfar i lä!

Avskedslunch i det gröna

Farfar och Tindra

Fyra generationer

Jokk naturelle i träkåsa. Det var alltför länge sedan sist. Jag vet en som njöt i fulla drag.

Fick förmånen att för första gången träffa lilla Natalie igår. Världens bästa Jenny med familj kom nämligen på efterlängtat och kärt besök. En fin sommardag med skratt prat och gemenskap här i vykortet. Välkomna tillbaka säjer vi!

Ibland kan jag sakna mina gamla arbetskamrater, förmiddagskaffet och småpratet. Men de finns ju kvar!

Igår hämtade Robert sin pappa Ove i Arvidsjaur. Så kul att han orkar komma ett par dagar! Hans kommentar när han slog sig ned vid köksfönstret var obetalbar:  Egentligen borde ni betala extra skatt för den fantastiska utsikten:)

Fyra generationer är på plats och det är extra kul för Kim Jazmine och Tindra att få träffa gammelfarfar här i fjällen

Över alltihopa lyser moder sol. Ännu en magisk ögonblicksbild fångad ikväll från butiksfönstret av en tafflig fotograf som har mera tur än skicklighet.

Ruonekjåkkå i all sin prakt. Mysig fikaplats vid forsens fot. Lite ugnspannkaka med jordgubbssylt och sprutgrädde var pricken över i:et. Att jag sedan fick två riktigt fina öringar samt miste en riktigt stor gav blandade känslor. Vi kommer definitivt att återvänbda till den här fina platsen även om det är lite ståhej med att släpa med sig båten.

Sommaren 1970  Min sommarromans Torbjörn

 

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" sådär, där barnen lite "tripp-trapp-trulligt" sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte i verkligheten från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen.

 

En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag - om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.

 

Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna. 

 

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga - som man fick hämta "däre hässjehopen". Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från någon ny brevvän eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.

 

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa - mammas nybakade varma hastbullar.

 

I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog "minuter", drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Men då fnös jag i lönndom.

 

De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan.

 

De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

.........Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!

Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den "sakta maken" saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid...

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

.....Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då.......

Har fått kärt besök av Roberts son med familj ikväll. Trivsamt småprat i glashuset om livet förr och nu. Snacks i form av nachos med röra på philadelphiaost, tacosås samt tunna skivor av purjolök och jalapenokorv passade utmärkt en kväll som denna. Imorgon ska vi hitta på något kul tillsammans. Vi hoppas på fint väder!

Min stora inspirationskälla Povel. Här tillsammans med Wenche Myhre. Povels fras: Det bor en solkatt i varje skärva, har jag lånat som min livsdevis. Visst är den underbar!!

De sista entusiasterna
 
Mitt bland rosor och klorofylla
i livets tuktade trädgårdsmylla
vi sticker opp med ett rufsigt hopp som ogräsblasterna.
Vi är förmodligen de sista entusiasterna!
 
För gav man sig inför sorgen
så lyfte ej nån ballong med korgen
och ingen skrattmås fick flyga högt där ovan masterna.
Vi är förmodligen de sista entusiasterna!
 
Entusiasterna slår huvet i stolparna, (tjohej, du!)
där ljuder ett hånskratt från olyckskorparna. (hå, hå, hå, hå!)
En vridning, ett ryck och upp flyger korkarna!
Vi vill den sista spasmen
ska va en spasm av entusiasmen!
 
Går världen i kras tar vi hand om resterna,
går hoppet på glid kör vi hårt med festerna,
går mänskorna fel, blir dom hedersgästerna!
Det blir en lycklig yra,
det blir en doft av prickig champagne!
 
Varje dag är en lövad skrinda
där drömmens barn ligger i sin linda,
du hör hans skrik genom vinterns vindar,
det är ett skrik som betyder liv!
Det är för få som tror på sångerna,
som följer vinden med ballongerna.
Vi är förmodligen de sista entusiasterna!
 
Skjut upp din fantasi upp i höjden,
medan du kan ta vara på fröjden!
Skrapa livet i putsen! (Putsen kvävet lätt lyckan!)
Lyckan finns under smutsen! (Smutsen hindrar dig fånga!)
Fånga glädjen i studsen! (Studsen är den i!)
Som en pingpongboll!
 
Bland tusen trista framtidsvisioner
något utav en skön distraktion är
var sekund du kan skratta, (skratta är nåt av värde!)
Värdefull om du fattar (fattar om själva glädjen!)
Glädjens ynka små slattar (slattar här och var!)
Ännu i behåll.
 
Ja, protester kan ske i vrede,
men vår protest gör sig bäst i glädje,
vi kör med glada plakat, lägg märke till kontrasterna!
Vi är förmodligen de sista entusiasterna!
 
I tillvarons skola bister,
är var magister en pessimist är,
där står vi redo att distrahera er på rasterna!
Vi är förmodligen de sista entusiasterna!
 
Tänk bara att ha en mun, det är underbart! (Tänk efter!)
Att äta med den en stunn', det är underbart! (Rätt länge!)
Att fylla den med burgund, det är underbart! (Såhär!)
Och tänk att ha en tunga, (den här!)
Som gör en massa ord man kan sjunga!
 
Att äga en näsa sen, det är sagolikt!
(Betrakta din näsas prakt, den är magnifik!)
Och dessa två hål i den, dom gör livet rikt!
(Ja, tänk om den va kompakt! Vore konstifikt!)
Man luktar så bra på ost, äpplen, barn och slikt!
(Jag luktar nog bäst på stan, på dan, på sånt som måste bestå!)
Och barnen luktar kola!
Vi tror glädjen måste bestå­.
 
­Den största spegel kan man fördärva,
det bor en solkatt i varje skärva,
och det finns röster ännu att värva,
så låt oss bilda ett nytt parti!
Det är för få som tror på sångerna,
som följer vinden med ballongerna,
låt inte oss förbli de sista entusiasterna! 
 

Storvännen har idag parkerat Lillvännen för att roa sig med den ännu mindre Lillebroren - åkgräsklipparen som Terje lagat så den nu går som ett skott från att ha varit krasslig en längre tid. Bäst att klippa gräset innan ett gäng tältare kommer hit. Solen skiner. Vi bjuder på kaffe i kåtan och livet känns helt okej.

Licenssaft...det sa en byaprofil en gång om essenssaften som såldes på Domeijs lanthandel. Lika mycket socker som vatten, och sedan Mor Annas jordgubbsessens till detta. Omedelbums förflyttas jag i minnet till slåttannan i Vindelgransele i Västerbottens inland.

Man tog "minuter" i skuggan bakom en höhässja. Eller familjen - arbetslaget samlades i skuggan inne i en lada eller "lo" där solstrålar ritade diagonala streck från fönstergluggen ned mot det bossiga golvet och dammet virvlade.

Mamma hade nybakade varma hastbullar under en rutig kökshandduk eller skorpor från brödbussen i fikakorgen som hon gjort i ordning. Skorporna var förpackade i påsar av vaxat papper . Saften blev grumlig av smulor. Oj vad det var gott att doppa. Det var före allergidiagnosernas tid och man fick helt enkelt snyta sig lite oftare.

Sommarlycka är att få höja blodsockerhalten med just Mor Annas essenssaft.Jag är lyckligt ovetande om vilka formler av färgämnen som finns i saften, men en sak är säker: De lämnade eviga spår i aluminiumkastrullen. Hovva sä gött!

Som gammal Vindelälvsräddare så slår jag nu ett slag för att rädda Arjeplogsströmmarna. På min önskelista står beslutsfattare som fattar att värdet av fina och unika fiskevatten såväl sätter Arjeplog på kartan såväl som inbringar mera pengar i det långa loppet.  Här är några fler som tyckt till.

http://www.fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=1095

http://www.fiskenyheter.se/nyheter.php?id=1560

http://www.edgeflyfishing.com/ipb/topic/126093-arjeplogsstroemmarna-byggs-ut/

http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=483&sms_ss=facebook&at_xt=4d46fc571cd354ae%2C0

Flera gånger har vi sett detta fenomen - ett blankt rakt streck som avtecknar sig längs sjön. Trots att det blåser så dyker detta fenomen upp ibland. Vanligtvis är det blanka oregelbundna fält som avteckar djupare partier, men så plötsligt kommer detta mysko. Har du något  förslag på vad det kan vara.

Sjön ligger som en oljad spegel, fisken vakar hysteriskt. Jag har just fått vara fiskepedagog. Det är inte så lätt för turister att veta vilka grejor man ska använda. Det är svårt även för mig och dessutom har jag haft en trasseldag utöver det vanliga. Tålamodsprövande var ordet sa Bill. Jobbigt sa Bull!  Väntar nu äggsjukt på att båtbatteriet ska laddas så jag kan ta ett par fina firrar idag. Har halvlovat turisterna att bjussa på fisk. Men först några timmars inomhustjänst nu!

På en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i lagårn i Vindelgransele.

Jag står i lagårdsporten på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I botten av silen så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt.

När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt på golvet intill och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen.

Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan. Det var tider det.