Klok människa - den där demenssjuksköterskan som ställde frågan om möjligheten till GPS- märkning för demenssjuka. Åter igen går jag till mig själv och noterar i "Levnadsberättelsen" som kommer att bli en underlättande bruksanvisning för mina nära och kära ifall jag en dag blir drabbad av demenssjukdom eller annan sjukdom som berövar mig förmågan att tala och förmedla mina känslor och önskningar. För mig - som redan i det friska livet har aningen svårt att orientera mig, är det en självklarhet att jag vill få chans att bära en Gps när den dagen kommer då jag börjar tappa orienteringen i tid och rum. Jag vill hemskt gärna att mina barn slipper att sitta i andra änden av landet och få besked att mamma är försvunnen. Blotta tanken att kanske nattetid irra omkring oklädd och vilsen utan att veta var man befinner sig, fyller mig med fasa. Vetskapen att någon hittar mig snabbt och tar hand om mig känns trygg och säker. I det läget är jag troligen inte betjänt av att få vara "hemlig" och har knappast några ljusskygga affärer för mig som kräver sekretess.

Oavsett om jag gått vilse, eller om jag blivit liggande i badrummet med bruten lårbenshals så skulle jag uppskatta den tryggheten att snabbt bli hittad och få hjälp. Äldre sjuka har inte samma skyddsnät som våra barn som får ständig tillsyn av sina föräldrar, barnomsorg och skola. I min levnadsberättelse kommer att stå: Jag är positivt inställd till tekniska hjälpmedel som underlättar för mig, mina anhöriga samt för den eventuella personal som hjälper mig i situationer då jag hamnar i fara. Även om jag i skymningen, mot förmodan, skulle välja att promenixa bort mot en självvald ättestupa och kliva över kanten, så skulle det ändå vara skönt för mina nära att snabbt hitta mig. I värdighetens namn. För hur värdigt är det att irra vilse nedkissad och hjälplös i timmar innan man blir hittad och hämtad i polisbil?

Kanske ordet är  felstavat men ett av mina få  rester av kunskap från tyskalektionerna i forntiden. Huvudvärk på svenska. Zuckerpiller, känns som ett annat relevant ord denna huvudvärkens dag Alvedon och Ipren verkar inte fungera så nu kompletterar jag med ett litet grönt naturmedel - Sinova - och en kaffetår. Älsklingarna är på promenad och jag ser deras två energiska silhuetter ute på gården.

Är full av oskrivna tankar och konstaterar med ett visst vemod att jag sällan eller aldrig nuförtiden hinner skriva annat än hafsiga små krönikor några stulna minuter på stående fot och som håller den värsta skrivklådan borta.  Annat var det på gammeltiden när jag "bara" jobbade heltid och kunde vika en halvtimme av fritiden då och då till att låta tankarna rofyllt flöda genom mina fingrar. Det var verkligen friskvård för min själ. Skrivandet har berikat mitt liv och utklassat Tv:n med hästlängder. Den står mest och samlar damm hemma hos oss. Det känns mest som om skummmjölken är det enda som hinns med i dessa dagar och att självaste grädden eller gosmöret aldrig hinner plockas fram men förhoppningsvis får ligga där och mogna till sig. Hoppas att de inte surnar, och att fönstret till mitt inre inte kittas igen. Jag unnar och önskar verkligen alla människor att hitta en aktivitet som passar just henne, som berikar och gör människan hel. Härligt att vi är så olika. Någon annan kanske plockar svamp, jagar, tränar, målar, lyssnar på musik, tittar på tv eller pysslar med något annat. Vilken är din bästa energipåfyllning?

Har tjyvskaffat mig en ny liten vit nätt älskling. Denna gång är det en iPad 2 som fick följa mig hem från min resa. Gusä behändig liten sak. Allt man behöver finns i en platt liten behändig skärm. Det är annat än det semiantika tröskverket jag ärvt av Robert, visserligen bärbar - om man är stark - men detta är den allra första gången jag i livet köper mig en egen sprillans "dator". Jag tror att R är lite avis, men han har ju istället en förkärlek för stora rostiga eller gula åbäken, och helst ska de väsnas och vara skrymmande. Synd bara att jag nästan aldrig har tid att lära mig alla finesserna med den, men hoppas på några lugnare dagar under vintern då jag kan ägna den några timmar. Mitt första projekt blir att försöka ladda hem en bok som man kan läsa på skärmen.

Idag "stod" Leo säkert 5 minuter för mina fårskinnstofflor, och därefter lika länge för en husfluga. Han fick en tjäderfjäder av en jägare igår. Den lekte han med säkert i en timme innan han åt upp den bit för bit, och idag fick han lukta på en nyskjuten ripa, och blev helt euforisk och darrade i hela kroppen en lång stund efteråt. Han är mycket sugen på att jaga. Den här voffsingen är ett riktigt jägarämne. Hä törs ja garanter!!

En kort sväng på sjön i duggregnet resulterade i en matfisk och ett kraftigt hugg som hette duga på fluga. Hjärtfrekvensen börjar lugna sig efter en "starkköpp". Nu blir det till att ta itu med pappershögen som växt sig hög under min frånvaro. Vad ska man börja med. Kanske ett par timmars aptitretare med statistikrapporter från min vän sadistiska centralbyrån???

Fick höra goda nyheter ikväll angående svamptillgången i år. Man har tydligen hittat kantareller i trakten, men även en del andra läckerheter som karljohan, pudrad tofsskivling och vit taggsvamp. Skogen är full av kremlor och jag önskar förstås att jag kunde lite mer om svampar. Imorgon måste jag fara ut en sväng. Wish me luck!

Samma dag som jag åkte iväg söderut passerade Ina och S-O. Ina är en av mina härliga bloggläsare. Tyvärr missade jag deras besök. De passerade här i Sandviken även förra sommaren, precis när vi hade kommit hit och gav mig då en nyckelring med ett "turben". Den har uppenbarligen fungerat och jag tänker ofta på Ina när jag använder mina nycklar. Tänker på hur spännande livet är, hur vägarna korsas med alla möjliga fantastiska människor och deras öden och äventyr. Jag har ännu kvar ett par av de fina cellofanstrutar med torkade kantareller och svart trumpetsvamp som kom i ett vackert paket förra senhösten. De hade Ina skickat tillsammans med ett fint brev.

Denna gång lämnade de denna underbara orkidé i spännande gulgrönt med en plommonlila fin kruka som ettårspresent . Jag önskar så att jag hade varit hemma, fått krama om henne och visa den uppskattning jag känner, men eftersom jag vet att dessa värmlänningar har stuga i norrbotten, hoppas jag att det kommer fler tillfällen när vi får ses. Att vi då är hemma båda och kan bjuda på något gott och återgälda den här vänligheten. TACK Ina och S-O för den fina blomman som står här och lyser upp vår dag.

 

Man vet att man är på hemmaplan när flygvärdinnan säjer "vänta till skyltarna schläcks". Skön känsla, efter en lång resdag. Gräsänklingarna mötte glada upp på flygplatsen sent igårkväll och det kändes så skönt att få ses igen. Denna dagen ägnas åt att återställa hemmet till en mer normalstädad status och att avlägsna det stampade jordgolvet som installerats under min frånvaro. Han har nog haft fullt upp med allt annat än städning de här dagarna gubben min, och han ser lite eländig och sliten ut. Bäst att vara snäll med honom. Sån tur att vi är bra på olika saker. Husse gräver nu med hydrovågen här utanför. Hans silhuett i rutigskjortan ser glad ut:) Solen glittrar på Tjaktjaure efter dagar av regn. Leo lämnar mig inte med blicken idag och lyser av kärlek. Det är ömsesidigt.

Tåget rullar mot Stockholm. Det är rofyllt att åka tåg och tankarna vandrar medans landskapet rusar förbi utanför fönstret. Snart byter jag tillbaka världen utanför vykortet mot vardagens lunk på fjällgården. Hoppas att mina pojkar har saknat mig lite och inte enbart sparat disk till mig. Har ännu bebisdoften kvar i näsborrarnas minne och känslan av mjuk len babyhjässa mot kinden. Kommer att minnas Sixtens " ticketicketick" och Olivers "homma". Deras små röster finns bevarade i små filmer. Gläder mig åt mina vuxna barns harmoni i sina små familjer. Önskar dem kärlek hälsa glädje och tålamod för framtiden. Det känns så nyss och så längesedan de själva var små. Själv skulle jag inte orka ha småbarn såhär på gammeldomen. Allt har sin tid. Har ännu en släng av "paltkoma" efter mitt eget intensiva mammaliv. Njuter istället nu desto mer av livets efterrätt. Här och nu.

Så fort dessa dagar har gått. Jag har verkligen njutIt i fulla drag av min minisemester och det är med ett visst vemod som jag kramar om mina små barnbarn. Nästa gång vi ses så har mycket hänt i deras utveckling. Imorgon ska jag dejta Sixten med föräldrar i Stockholm innan jag åker ut till Arlanda för hemfärd. Kameran är full av små filmer och bilder som blir mysiga att titta på när längtan blir stor. Idag för 24 år sedan föddes vår efterlängtade Isabelle. Grattis gumman! Det ska även bli mysigt att komma hem till mina pojkar igen!

Tillvaron här nere i Göteborg består mest av mys och småbarnsliv. Jag njuter i fulla drag av att ha mina kära omkring mig. R kämpar på hemmavid med fjällgårdens alla bestyr och idag gräddar han kolbullar och servar kunder och gäster. Vi ska strax åka på en liten utflykt med barnen, käka pizza och se vad Göteborg har att erbjuda en dag som denna.

 Har tillbringat kvalitetstid med en mycket liten prinsessa som skiner upp i små gåtfulla leenden. Magknip eller inte - de går raka vägen till mormorhjärtat. Rapning, små fingrar om mitt lillfinger och tiden står stilla. Njuter av varje sekund, men skickar en och annan tanke till R som kämpar på hemmavid, verkar ha fullt upp och låter lite småstressad.

 I äldreomsorgen pratade vi ofta om "guldstunder". Idag fick jag en tvättäkta guldstund, denna daggvåta augustimorgon, med min lille sonson på utflykt till lekparken här intill. Det var där och då det verkliga Göteborgskalaset ägde rum. Bara han och jag, en festis, ett par mariekex och lite frukt. Världen var full av små mirakel, en liten snigel med sitt hus och sina fina spröt som sakta kröp över stigen. En fin hund, ett jättestort kastanjeblad, ett lönnlöv och duvornas hoanden. Med ens tycktes essensen av livet omge oss. En liten pojke och hans mormor i samspråk om fina små upplevelser där vi gick stigen fram. Han varma lilla hand i min, fridfull grönska och glittrande barnskratt från parken. En stund som mormor sent kommer att glömma.

 Kulturkalaset i Göteborg i all ära men jag föredrar helt klart pusskalaset med mina fina små älsklingar. Idag fick jag äntligen äran att träffa Alice och Oliver med föräldrar. Vi ska nu ha några mysiga dagar tillsammans och göra så lite som möjligt, bara ta dagen som den kommer. Ser fram emot något lekparksbesök med Oliver. Vi ska också köra med tågbanan, ge mamma Sandra en skön fotmassage och så blir det bäbisgos med nya lillgumman förstås. 

Dagens föreläsning i Alvesta gick jättebra och gav flera nya spännande kontakter. Det känns verkligen kul och meningsfullt att komplettera turistvärdslivet med en och annan avstickare ut i landet och sprida den viktiga kunskapen om demens. Tankeväckaren känns lika aktuell fortfarande och verkar ännu fylla sitt syfte i olika sammanhang. 

Kärt återseende med min kära exmentor Anki. Vi blev båda rörda när vi blickade tillbaka och insåg hur mycket som hänt sedan vi hade våra första samtal för två år sedan. Mycket av min osäkerhet och tvekan då, har vänts till mod och och nya vägar i livet. Hon har betytt mycket för mig och är fortfarande min färgstarka förebild den lilla ärtan.

I Sandviken verkar livet rulla på utan mig. Kram till min tappra gubbe som håller ställningarna och låter mig få lite semester. Du är guld Robban!

Kryper till kojs efter en mysig kväll. Att få busa och mysa med barnbarnet Sixten var underbart. Han somnade nybadad och mätt i min famn. I sådana ögonblick står tiden stilla och evigheten tänder nya stjärnor över våra huvuden.

Rullar ut en mental röd matta för mina trötta tappra pojkar som strax är hemma igen efter en riktigt lång lastbilsdag. Rullar för övrigt ihop allt i mattväg med tanke på en viss ung prins som till nöds använder hallmattan som toa när det är riktigt bråttom. Mörkret har sänkt sig över Sandviken och det blåser ganska mycket. Lite höstlikt är det allt. Nu blir det både välkomstte  och enmans-välkomstkommitté. Imorgon bär det av  för min del. Premiärflygning från Arvidsjaurs flygplats till Arlanda  sedan pussar och mys i Solna hos Sixten och hans föräldrar, tåg till Alvesta för demensföreläsningen Tankeväckaren. Besök hos sprillans färska Alice, storebror Oliver, Sandra o Christian i Göteborg innan jag återvänder hit till vykortet igen.

Håller nu tummarna för att detta går igenom. Något som egentligen borde vara en självklarhet. Man lämnar inte vilsna oroliga fallbenägna människor utan tillsyn. Om det gällde barn så skulle det aldrig ens vara en tanke, men när det gäller äldre så gäller tydligen helt andra regler.

Ute blåser sunnanvind

Det tjuter kusligt på vår vind

Skönt att ha en ledig stund

Ikväll kommer husse och hund

Idag blir det till att putsa och feja

Innan det är min tur att fara och reja

 

Scannar garderoben för lämplig outfit när jag ska bege mig ut i civilisationen. Inser att jag haft näst intill ett shoppingfritt år vad gäller kläder. Det har gått alldeles utmärkt, men det skulle onekligen vara dags och behövligt  med ett par nya plagg.  Gruvar mig starkt för provhyttspaniken. Nu har prins Leo kalasat hål på två av mina fleecetröjor som tillhör min arbetsutstyrsel på hemmaplan, så förutom lite normala civiliserade klädbyten behöver jag även ta med mig spenderbyxorna på min lilla resa. Dammar här nedan av ett gammalt kåseri kring provrumsproblematik som du kanske känner igen dig i.

Efter 2 timmars provhyttande  inför ett stundande bröllop var jag inte bara snudd på utbränd utan också desillusionerad och benägen att instämma i vad min storasyster rådde mig för många sedan.

Hon sa: Gunnel Se dig omkring i ditt hem. Om du håller din arm framför ansiktet och ser dig omkring  på ca 120cm höjd - så ska du se vad fint du har det hemma.

Samtalsämnet då gällde vi kvinnors oförmåga att vara nöjda med våra hem, men kan ju lika gärna appliceras på omöjligheten att förnöjas över vår egen spegelbild. Med armen i näshöjd såg jag faktiskt riktigt söt ut i spegeln.

I provrumskön stod jag några minuter och smygbegrundade det som skedde i golvhöjd, under svängdörrarna.  Damfötter snurrade runt därinne framför speglarna och jag kunde ana hur man försökte få en bild av hur man tog sig ut i backspegeln.

Fötter av alla sorter, från små marsipanrosa leksaksfötter till rejäla fotblad med håriga stortår tillhörande damer i varierande åldrar och storlekar snurrade där runt framför min åsyn.

Från båsen hördes svettiga stånkanden och desillusionerade suckar. När det äntligen var min (o)tur så påmindes jag om min gamla ide om bronserade speglar och soft belysning i provrum. Jag är övertygad om att försäljningssiffrorna skulle skjuta i höjden den dagen affärsidkare inom damkonfektion insåg detta. Det lysrörsblå obarmhärtiga ljuset sätter fokus på allt det man helst vill g(l)ömma.

Celluliter, valkar och hakor - alla skulle de te sig mindre deprimerande och deras ägarinnor skulle glada shoppa vidare visserligen med allt tommare plånböcker, men i alla fall en illusion rikare.

Nu blir det surströmming i kåtan med glada vänner. Det känns som ett riktigt ettårsfirande. Leo är exalterad inför valpkursen med husse i morgon, och matte undrar hur i allsin dar hon ska klara sig utan sina trevliga killar. Trevlig fredagskväll önskar jag er alla!

Idag - precis som för ett år sedan, så ligger Tjaktjaure spegelblank grön och inbjudande. Efter ett par dagars riktig kallblåst känns det skönt med lite bättre väder. Från en dag till en annan har det plötsligt börjat skymta en och annan gulnande björk mitt i allt det gröna. Ljungen lyser lila och det känns liksom i luften att sensommaren börjar övergå i höst. Bitterljuvt. Förra året hade vi en underbar brittsommar. Vi hoppas givetvis på mera sol och värme innan kylan återkommer för att stanna.

Det är bara i min lilla pallkrage som det ser försomrigt ut på jordgubbsfronten. De är stora och fina - men ännu vita. Hoppas att få blunda och känna smaken av jordgubbar som växt sig söta och röda i det myckna ljuset. Det blir till att stoppa om dem lite extra så inte nattfrosten hinner skörda dem före mig..

Krondillen som verkar ha slagit fel på många ställen i norrbotten står grön och grann i min lilla låda. Den kommer väl till pass när suringen ska intas ikväll med alla givna tillbehör.

Ett  helt år har gått sedan vi tog över här i Sandviken. Ikväll ska vi krama varandra lite extra och kanske fira litegrann. Det är ofattbart hur snabbt tiden rusat iväg. Ofattbart hur mycket vi har hunnit - och hur mycket vi inte har hunnit av våra föresatser. Vi har under året möblerat om lite i tidsplanen kring våra visioner och gjort vissa omprioriteringar, men grundföresatsen är densamma som för ett år sedan.

Inte en enda dag har vi ångrat oss. Varje morgon jag tittar ut genom fönstret och ser fjällen, vattnet och andas den friska luften så fylls jag av glädje och stolthet för att vi faktiskt vågade bryta upp och lämna allt. Kommer än ihåg spänningen i att faktiskt säja upp mig från mitt mycket intressanta och givande jobb som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Många tyckte att vi var lite galna, men många stöttade oss och höll med oss i det faktum att livet är här och nu.

Vi har mött hundratals och åter hundratals nya människor sedan vi kom hit. Långt fler än jag någonsin kunnat föreställa mig. Nästan alla har varit fantastiskt trevliga och härliga människor. Vi har gjort vårt allra bästa och ska fortsätta så, så länge vi orkar vara glada och trevliga. Nu går vi ett nytt spännande år till mötes tillsammans med vår nya familjemedlem Leo. Det kommer att bli härligt, intensivt, slitsamt, spännande  och trevligt. Tack alla kunder, gäster och nya vänner för ett fint år. Och du.....glöm inte bort att även du kan följa din dröm!

Sitter  mitt emot varandra vid köksbordet som ännu  är fullt med pappershögar. Varorna är äntligen uppackade och det börjar luta mot sängen. Gammkroppen säjer ifrån och någonstans i maskineriet är det skevt och smärtsamt vid  minsta rörelse. En överdos av hundkisspromenader för denna otränade lekamen, samt häftiga utfall i terrängen för lämmeljakt  från en liten stark fransos som släpar ett medelålders fruntimmer i sladdriga crocs i ett koppel efter sig är den troliga orsaken i kombination med ett ständigt packande och staplande under ohälsosamma kroppsställningar.

Snart är jag kurant igen, det är min fasta övertygelse, men aftonsången har ändå en liten klagande ton och jag viggar odiskret medömkan från empatifattige herrn mitt över bordet. När jag inte får någon respons trots mina "stackars" utfästelser, så ger jag han med dövörat några lämpliga alternativ till kommentarer:

* Vi får nog ta och skrota dig helt enkelt

* Sluta kröjm kvinna!

* Då skulle du ha känt när jag bröt revbenen

* Ska jag ta och stryka dig lite på ryggen älskling?

* Det går nog över ska du se...

* Ska jag hänga upp dig i traktorn och skaka lite??

Det känns genast lite bättre när man fått skratta lite:) Gonatt gott folk!

 

 

Att hålla stånd mot en gosig och ytterst kelsjuk liten valp och inte släppa upp honom i den oäktenskapliga sängen - det är ingen lätt match. Han sover duktigt nästan hela natten i sin egen bädd och kommer med sin supermjuka fina lilla nos, pussas och säjer ett kärleksfullt "Gomorron Matte" när han hör att man börjar famla efter glasögonen.

På kvällen är det än svårare. Han har gjort ett par karaktärstester vid sängdax. Kommer farandes som en turbin, och trots sin ystra och ganska kompakta valpighet så lyckas han med konststycket att ta ett fjäderlätt horisontalt, blixtsnabbt och ljudlöst hopp, landa som en mjuk boll i mina knäveck. Under den bråkdel av sekund som han hinner känna min tvekan så utstrålar hela hans organism ett övertydligt: Snällasnällasnällapleasepleaseplease!!!! Låt mig få ligga här hos dig, jag känner ju hur mjukt och gosigt täcket är. Men han lyder när man genast lyfter ner honom på golvet.

Gårkvällen korta fisketur i båt, var inte direkt populär, han gnällde och ville ur, for som ett härvelkors innan han äntligen kunde stilla sig. Inte förrän han fick sig en egen fisk så var alla bekymmer som bortblåsta. Jag hoppas ju att Leo så småningom kan bli min trofaste fiskarkompis och sitta där i fören stilig och lydig - i stället för R som ju mest är stilig.

 

Vi gratulerar Lena och Torvald Selin från min kära hemby Vindelgransele som bjudits på fiskeresa hit av sina syskon som 50 resp 60-årspresent. Idag drog Torvald upp en underbart vacker öring på 5,7 kg! Stort grattis!!

Det som en gång var ett minneskort till vår kamera kan man numera räkna bort som ett "glömmeskort" Marodören och charmtrollet Leo har gnagt och knycklat till det så nu är nog bilderna oåtkomliga eller förstörda. Har någon ett tips på någon trollkarl som kan rädda bilderna så vore det toppen. Turligt nog hade jag tämt kortet ganska nyligen, men en hel del bilder finns där ändå.

Fick en liten sylthink med fantastiska färska hjortron i cykelhyra av vår trevliga gäst Elsy som växt upp här i huset och som nu spenderat några dagar här på sin barndoms stigar. Finns det något ljuvligare än nyplockade mogna hjortron? Nygräddade våfflor med vispgrädde och rårörd hjortronsylt till avskedslunch då vi även tittade på gamla bilder från Sandvikens historia. 

Fint besök från Vindelgransele anlände idag. Vi säjer grattis i efterskott till jublarerna. Hoppas att Lena och Thorvald får några fina dagar här, att fisken nappar och att vår fina fjällvärld får visa sig från sin allra bästa sida. Det blir trevligt att träffa dem över en middag. Många år har gått sedan vi sågs.

Känner en stolthet att kl 10.00 en lördagsmorgon kunna servera fikasugna förbipasserande fräscht kaffe,  varma nygräddade wienerbröd, bullar eller ciabatta. Det förväntar man sig nog inte här uppe i avkroken, och gör att man kanske lägger Sandvikens Fjällgård på minnet.

 

Om det så är det sista jag gör..... Prins Leo och jag ska bänka oss i soffan och tycka om varandra. Mycket!! Bästa boten för värkande rygg och fötter är mys med varm och kärleksfull vovve alt en varm och kärleksfull R :))

Leo med sin käre vän Lommen

Årets första (nästan mogna) hemodlade jordgubbe smakade vi på idag. Den var ljuvligt söt och god - troligen på grund av ljuset och växtplatsen i lä bakom stugväggen. Proppad med vitaminer och endorfiner fann den sin väg ut i våra blodomlopp då vi delade den broderligt på mitten. Leo fick rosetten:) Den söta lilla hunden växer till sig blir stor stark, kärleksfull och har elaka pruttar som kan gå till världshistorien. Speciellt den som luktar jäst lämmel. Burr!!

Saliga

Det här charmtrollet kan lägga vem som helst vid sina fötter, om inte av kärlek så av utmattning. Han har en fantastisk energi och  ett väderkorn som verkligen lovar gott. Han sover gott på natten och klarar sig ända till vid 7-tiden innan det är morgonkissning på gång. Han är kärleksfull, men busig - precis som en valp ska vara.  Allt som går att äta intresserar honom....ja även en hel del saker som inte går att äta, men pröva går ju. Igår fick han sitt första grisöra, som efter en liten utskällning hamnade på kistbotten. Han känns redan alldeles självklar, den här lilla sötnosen som håller på att göra matte rask och rörlig igen. VI längtar ut på fjällpromenad igen. Få se om vi kan smita iväg en stund idag. Guns saliga Märta - den bruna labradoren som en gång botade min hundrädsla är i saligt minne bevarad. En hund - det är en riktig vän det!

 

Har haft ett par intensiva men roliga dagar med många besök, mycket folk och så grädden på moset förstås -  födseln av världens sötaste lilla gullvippa som idag fick komma hem från BB med mamma pappa och storebror Oliver.

Ett par av Robbans stronga fastrar och en kusin med man var här idag på visit. De är pigga pantertanter som fortfarande går på hjortronmyrarna trots hög ålder.

En av mina kära arbetskamrater från Vittervägstiden - Gun och hennes Tomas har varit här ett par dagar. Trevligt prat, skratt och så ikväll fick jag, min blom-svältfödda krake, en underbar rosbukett. Ljuvligt! Robban fick en snygg keps, så nu han han lägga bort vinterkepsen som han haft ända tills nu. Till kvällens smaskiga ripmiddag kom de med ett riktigt gott rött vin som passade förträffligt till min specialrätt Ripa black and white.

Nu känns det i gammkroppen att det är sängdax. Mina höfter  känns skeva och som om en förskärare vore instucken tvärs igenom och jag känner mig som drygt 100 bast. Ännu är en massa varor ouppackade efter dagens leverans, men det måste få vänta tills imorgon.  Endast Björntoppen är sig lik - alltid lika ung och vacker, och ständigt i nya kreationer och färgsättningar. Att ta sig uppför trapporna  till sängen känns som en riktig utmaning. En sak återstår....det spännande momentet att sätta ihop min badade mobil igen och hoppas att den funkar. Håll tummarna gott folk!

Somliga, och speciellt somriga dagar är det lättare än andra dagar ta sig för att städa servicehus och andra trista sysslor. När man tänker på doften av nyfödd bebis och på livets förunderliga gåvor som sannerligen inte är alla givna, då blir man tacksam för livet, rörd och jublar i själen mellan ajaxbubblor och smutsränder.

Idag när vi vandrade uppför fjället och slog oss ned för en vilopaus, så ser jag att jag har satt mig alldeles intill detta vackra lilla konstverk. En liten rosa svamp skyddad av urskogens starka björknäver, inbäddad i värmande mossa och med en hyllningsbukett av friskt lingonris. Det får bli min välkomstbukett till den lilla nyfödda tjej, min dagsfärska dotterdotter som kommer att bära generationers hemligheter , livets mysterier och framtidens hopp i sina små händer.

En halvtimme i glashuset med R och Leo. Tystnad, inga måsten, sommarvarmt och utan större bekymmer. En av sommarens höjdpunkter med faktisk semesterkänsla. Dinglar med benen i hänggungan och bläddrar lite förstrött i en broschyr. Ögonblicket är över, men den ljuva känslan dröjer sig ännu kvar en stund.