Enmanskonsert

Konsertlokalen med – sin enda lyssnarplats-  för dagen prydd med vita kulisser, björk och snö…

Att avsluta arbetsdagen  med en god middag och en stunds musicerande – lite soft music är uppladdning för själen. Lite gamla örhängen och några egna låtar, det är alltid lika härligt.

R – min älskade fan, supporter, stalker, roddare och tillika kritiker, tjatar och ber mig spela. Han drar fram fåtöljen, slår sig ner och bara uppskattar…Det känns stort. Han bryr sig inte om jag spelar fel,  slinter på tangenterna eller bara kan halva låten. Tyvärr har han ofta önskemål om rock´n roll – och det  är tyvärr inte min grej så han får stå ut med min gamla beprövade repertoar.

Lite rostig i fingrarna är man allt, men efter en stunds spelande sitter harmonierna, ackorden och tonerna någorlunda där de ska. Trots att det ännu inte är färdigställt, utan otapetserat omöblerat och med masonitgolv, känns nyrummet ändå magiskt vackert. Ett par spotar som belyser det fina taket, ett blockljus i kaminen och nattljuset som reflekteras mot fjället snön och sjön – är alldeles tillräckligt vilsamt och behagligt för två par trötta ögon. Särskilt Robbans ögon är "trötta" efter en "tvär-svetsning" där han inte iddes sätta på sig skyddsglasögonen. Vuxna karl´n!! Han är inte rädd om sig han…. men det är jag!! Rädd om honom alltså!