Gun - nel | Gunnels Guldfyndigheter | Västerbottens-Kuriren

Välkommen hit!

Jag hoppas att du skall trivas här och jag uppskattar verkligen om du tar dig tid att skriva en liten kommentar eller trycka på "tummen upp-symbolen".

Kommunikationen med dig som läsare är ju själva bränslet i mitt skrivande.

Jag är: Västerbottning i exil, Fjällgårdsinnehavare, Livsnjutare, Fiskare, Mamma, Mormor , Farmor, Demenssjuksköterska och Föreläsare

Bloggar mest om: Livet förr och nu, Vardag och fest, Tokut och likt, Sandvikens Fjällgård Äldreomsorgen och demensvården

Vill bjuda dig på: En blandad mix ur livets smågodispåse. Salt, sött och syrligt om vartannat. Här förekommer tvära och ibland halsbrytande kast mellan lättsamt och allvarligt

Mina nära och kära: Daniel, Britta Sixten och Vera i Sthlm, Sandra m Christian Oliver och Alice i Göteborg, Isabelle m Jesper o Vilgot i Göteborg. Alexander i Umeå, Roberts son Johan m familj i Ansmark

Drömmer om att: Tankeväcka och nå ditt hjärta. Locka till skratt, igenkännande och eftertanke.

Värdesätter: Humor, vänlighet och uppmuntran. Tillmötesgående människor och okomplicerade lösningar

Ogillar: Jantelagen, glädjedödare,och "motarbetare" Förstår mig inte på missunnsamma människor som går in för att förminska andra medvandrare i jordelivet.

Gör helst: Fiskar i fjällen, skriver, spelar och sjunger eller går på loppis.

Lyssnar helst på: Tystnaden i fjällvärlden, hjärtats röst och barnbarnen skratt.

Hemlig dröm: Att kunna få förutsättningar att skriva boken som jag ruvar i mitt hjärta.Den hemliga drömmen är nu uppfylld. Jag har de bästa av förutsättningar, och hoppas nu att tiden inspirationen och orden ska komma mig till mötes.

Skriv gärna till: gunnel_f@hotmail.com

De allra flesta bilderna i bloggen är mina egna. Hör av dig om du vill låna eller använda bilderna i din tur!

Välkommen åter!

www.sandvikens.se

Skrivs av

Gunnel
Forsberg

Vanliga etiketter

Björntoppen fiske Gauto lillvännen röding Sandvikens Fjällgård Silvervägen Tankeväckaren Vindelgransele äldreomsorgen

» Visa alla etiketter

Mest kommenterat

Arkiv

Inlägg - RSS 2.0

Inlägg - Atom

Kommentarer - RSS 2.0

Hittat nåt olämpligt på den här sidan? Anmäl!

Gun - nel

Av Gunnel Forsberg, Thursday 07 June 2012 klockan 18:31,

Robban har skaffat sig en ny kärlek. En spikpistol. Ett litet bärbart fyrkantigt ekipage - som är effektivt och lever om, ungefär som jag, men med fördelen att denna mackapär kan man slå av och på. Lyckan jag ser i hans blick nu tangerar den jag ser när han sitter och manövrerar sin lilla blå grävmaskin. Härom dagen frågade jag lite försynt om jag fick låna spikpistolen, och jag blev inte förvånad när jag som genom ett trollslag såg skepsis blandat med fruktan i hans blick. Frågan kom omedelbart: Vad ska du med den till? Som de flesta kvinnor har jag förstås genomskådat att detta är det bästa sättet att få honom att göra det man vill. Med anledning av detta dammar jag av mitt gamla blogginlägg:

Huvudet på spiken eller inte? En ”paneldiskussion”

Dagens rubrik är delvs föranledd av en diskussion vi hade en sommardag 2008 i stugan i Gautosjö. Temat var: Hur man håller en hammare - eller inte. Jag tog mig en dag nämligen för att färdigställa panelskivornas uppspikning och målning kring matplatsen i stugans köksdel. Glad i hågen, beväpnad med skivor, dyckert och en bautahammare, satte jag igång uppflugen på en ranglig högstol. Inspektören själv, uppenbarade sig som från tomma intet, omedelbart när han hörde mitt första hammarslag.....

Har ni kvinnor lagt märke till att detta är det överlägset säkraste sättet att dra till sig mannens uppmärksamhet? Han må var hur djupt försjunken som helst i tipsextra, blocket eller REM-sömn...men vid ljudet av en drillande borrmaskin eller en knackande hammare, hållen av små ljuva kvinnohänder, kommer han med sjumilakliv och något skräckslaget glasartat i blicken.

Min kvasiintellektuella analys lutar mot att mannen här upplever sig hotad på sitt territorium eller något ditåt. Men si, vi kvinnfolk äro smartare än så, och det är väl inte för intet, som vi utvecklat konsten att silvertejpa / knyta / häftstifta / häftmassa upp en gardinstång till fulländning. Till nöds kan man ju som hemmafixare även få användning och ha nytta av ett lagom klibbigt tuggummi.

Dessa små ljudlösa vapnen i hushållet används med fördel just för att få arbetsro. En rebell i sammanhanget är förstås ”the dark horse” häftpistolen, vars ljud man oftast kan maskera med en strategiskt förlagd hostning. Jag menar...hur skulle vi annars få saker gjorda? Nåväl, dagens lektion i optimal hammarhållning utvecklades till att bli en intressant historia....

I vanlig ordning krympte jag sisåsdär en halvmeter och blev åter ca 5 år, vilket ju är en fördel om man tänker kasta sig på golvet och skrikande protestera. Magistern själv, som med sina husbyggarmeriter troligen har helt rätt i vad han säjer, växer en dryg halvmeter, och tappar som genom ett trollslag de eventuella pedagogiska poäng han under de år vi känt varandra mödosamt har tillägnat sig, och förvandlas till en odräglig översittare/besserwisser.

Här har vi ännu ett perfekt uppslag till en realitysåpa i kanal 5. ”Husbonde försöker instruera husmoder” .

Ni förstår vart jag vill komma va? Jag är inte särskilt bra på att ta instruktioner – från just honom. Är det en typisk kvinnlig egenskap, eller är det jag som är ovanligt rabiat? Analys: Det smärtar oerhört att tillägna sig en insikt om att man inte redan från början själv hade den bästa tekniken / lösningen, och dessutom svider det extra av att få det svart på vitt just från honom. Nåväl, jag väntar med att smygträna tills han återgått till bergsprängning här utanför, och låtsas nicka lite lagom instämmande. Snyggt blir det iallafall. Bra kvinna hon reder sig själv.

Sedan gör det förstås inte saken sämre att det är sommar, vädret är underbart, utsikten mot fjällvärlden smärtsamt vacker, kaffet nykokat och att rödingstimmen som ständigt patrullerar i viken finns inom räckhåll.