Vid alla balataremmars stinkande impellrar och oljeblandade magnapuller...(Märker ni att det finns gott om skoterrelaterade kraftuttryck som ändå är  hyfsat rumsrena...) Hade ett medelstort utbrott på isen vid dagens fisketur på isen här utanför som slutade med en medelhård spark . Den smärtade betydligt mer i min stortå än i den för sparken avsedda gammskotern. Här i skoterriket där de flesta i grupptryckets pressade anda, ståtar med nya blanka fartvidunder är R och jag lite udda med våra kultstämplade gamla Lynxar. Vi har fått utstå en hel del bespottelse och smädan på grund av detta, men precis som med skoterutstyrslar så anser jag att det till en viss grad är "kult" att ha varma, funktionella men  ibland fula och omoderna outfits. Numera är vi uppdaterade vad gäller klädedräkten även om jag ibland kan smygsakna min tunna gamla marinblå/lila/mintgröna skoteroverall som bringat mig så mycket glädje, så många fiskar och så många naturuppleveler. Nu stoltserar jag vit, neongul och svart på isen. Det matchar illa mot en surskoter som inte startar, som icket ger en endaste dödsryckning ifrån sig när man drar i startsnöret så armen endast hindras av dyrjackan från Sundströms i Laisvall att lossna från kroppen.

R - från sin sjukbädd delegerade tankning, primining, oljekontroll och diverse andra felsökningsåtgärder som  ett litet medeltjockt fruntimmer med svår möda, endast driven av självaste "tjurskalln" lyckades genomföra. Till vilken nytta undrar du? Svaret är givet: INGEN!! Fick neslig men snäll hemtransport av M som levererade ett svettigt och ilsket kvinnfolk till hemmets härdsmälta. Riddaren på den vita (blå) springaren (Bearcaten) S spände på sig capen och susade iväg för att rädda vraket. Naturligtvis återbördade han den snabbt och jag antar att han faktiskt fick igång eländet. Eländet stavas LYNX - ännu en besvärlig bokstavskombination. Funderar på vad de bokstäverna kan tänkas stå för..... Vad tror ni om Lågpresterande, Ynkliga, Nesliga måndagsXemplar?

Jag vet att R när han blir frisk nog kommer att försöka övertyga mig om "rasens" förträfflighet, men aldrig intill denna dag har jag varit så rysligt nära att konvertera till annat märke. Vad säjs om hund och släde?? 

Avslutade just helgens jobb med att klicka iväg veckans beställning. Min älskade men stundom illaluktande vovve har hållit mig sällskap, ihoprullad som en stor kanelbulle på stolen bredvid mig, med rumpan strategiskt placerad strax  under min  näsa. Den hunden är älskad så det räcker, med eller utan odör. Jag får nog skylla mig själv som serverade honom resterna efter dagens "Ripa Black & White" som bjöds till lunch. Vi "tjyvåt" även en tidig semla som omedelbart skickar små vårsignaler till/från hjärnbarken.

En fin och ganska kall helg är till ända. Vi har haft fint besök av Åsa Åberg med sällskap, hon är en kär arbetskamrat och vän från min tid i äldreomsorgen i Umeå. Turligt nog fick vi se solen och därmed visa Sandviken från sin fina sida. Lyxigt att få "gå bort" på lördagsmiddag till dem i stuga 10 efter avslutat arbete. Mycket gott och trevligt!  I skafferiet står nu både svart trumpetsvamp och torkade  trattisar  som Åsa plockat. Hon är en hängiven svampmänniska och det värmer i själ och hjärta att få en så fin present, när man vet att varenda svamp är sökt, plockad, rensad och torkad med kärlek. Fick även en röd superläcker och stadig kasse av återvunna ihopsydda gevaliapaket. Tänk vilka kreativa människor det finns! Välkommen tillbaka hit till vykortet säjer vi!

R är på benen, men bara "justsäpass". Snabbandad, svullen om magen,ont i ryggslutet och blek om nosen. är han. Täta vätskekontroller och regelbunden förmedicinering av Alvedon/Ipren för att hålla frossattackerna i schack är numera standard. Visst går det åt rätt håll, men nog är jag  ändå lite bekymrad för min tappra krigare

 

Typiskt hatobjekt.

På sjätte nattens feberfrossbrytningar hackade han fram att han var mogen för ett läkarbesök. Detta efter att han börjat få ont i flanken. Dagens besök på vård - o-centralen i A-plog resulterade i diagnosen Sorkfeber. Råttpest sa vi förr i tiden. Det är vådan av att ständigt bära famnar med ved. Skönt att få en diagnos, men jobbigt att veta att det kan dröja innan bättring sker. Ingen behandling finns, så det är vätska, febernedsättande och vila som gäller. Prover är skickade som vi får svar på på måndag. Njur och leverprover. Vännen min är grå och blek och orkar just inte så mycket, så i helgen får jag spotta i nävarna och jobba järnet själv. Helgerna är inte att leka med den här årstiden. Fullt med folk. Roligt men intensivt.Tack gode gud för snälla campgäster som kan köra hjullastare och skotta undan det värsta av snön som faller i vita drivor.

Väntar hit en arbetskamrat från Umeåtiden i helgen. Ska bli supermysigt att få träffas. I morgon kväll efter stängningsdax är vi bjudna på middag i stuga 10. Så lyxigt!! Hoppas hoppas att R orkar vara med - en liten stund i alla fall. Håller tummarna för att de ska få bättre väder än snöstormen som härjar just nu.

De senaste dagarnas kyla verkar ge med sig en smula. Som kallast hade vi - 27 igår. Byggarna kämpade på ändå. Snickarkaffet fick kompletteras med värmande blåbärssoppa och choklad. Som kontrast har R legat inne och frossat i feber. Redan i lördags började det, och ännu idag har han febertoppar. Just nu ligger han och hoppar i sängen med rispåse varmvattenflaska tre täcken och skotorken på högsta effekt in under täckeshögen. Hunden ligger på fötterna och i andra änden stoppar en sjuksköterska in febertermometer och alvedon, pussar pannan och hoppas hoppas att det ska släppa så gubben får bli människa igen. Hoppas hoppas också att den här dova huvudvärken bakom mina ögon bara är ett hypokondriskt sympatisyndrom, och inte början på en egen flunsa. Vi vill vara friska! speciellt till helgen då fina Åsa Å med sällskap kommer hit till vykortet. Då vill vi ha sol hälsa och trevligt värre.

En varm men vemodig känsla sprider sig i mitt bröst när jag läser den här är artikeln och ser min kära vän Ann-Kathrin omgiven av sin fina familj framför Gorans house. Minnet av Göran lever kvar i våra hjärtan men även i detta monument över medmänskligt engagemang.

Min älskade yngste son Alexander fyller 22 år idag. Han är på toppen av livet. Det känns ofattbart hur snabbt livet rusat förbi, att det gått 22 år sedan den där kalla januaridagen då han föddes, men mest av allt känns det trist att inte få träffa honom och få ge en riktig födelsedagskram. Alla ni som är mammor vet hur gärna man vill samla alla de sina kring ett dukat födelsedagsbord bland familj och vänner, äta gott och skratta tillsammans just när det är födelsedag. Detta oavsett om födelsedagsbarnet är 5 eller 30 år. Jag önskar förstås honom allt gott, hälsa, vänner, kärlek, jobb och ett meningsfullt liv. Jag hoppas att han får bevara sin milda och goda personlighet genom livet, att han alltid ska veta vart han kan vända sig om det krisar och att vi aldrig någonsin ska tappa kontakten med varandra.

Ha en riktigt fin födelsedag min son! Önskar dig en fantastisk långresa när du snart ger dig ut i världen tillsammans med Mathilda. Var rädd om dig och kom helskinnad hem. Kom snart hit och fiska med mig igen. Jag lever än på de mysiga juldagarna då jag fick rå om dig och Bella. Ha en fin födelsedag min älskade son. Robert och Leo hälsar så gott!

Snickarna som jobbar med utbyggnaden upptäckte att husets plåttak på södra sidan endast sitter löst lite sporadiskt fastspikat i skarvade knobbar. Man blir lite kallsvettig vid blotta tanken att det när som helst hade kunnat lossna och flyga sin kos. Som det stormar här allt som oftast så är det extra viktigt att saker och ting sitter ordentligt fast. Nu får vi även passa på tilfället att blåsa i en del isolering så huset blir varmt och tätt.

R har flunsan och ligger däckad i sängen med undantag för små alvedonrace mellan frossbrytningarna. Vi har haft svinkallt, så dagens tilltänkta fisketur fick skjutas på. Har en vag känsla i kroppen, lite ont i lederna och fryser. Hoppas bara att det är en släng av hypokondri. En varm hund, en kopp the och lite Muskus-honung får bli kvällens huskur.

Såhär ser bygget ut idag. Däruppe på taket kämpar tappra snickare. Hoppas inte premiärsemlan får dem att tappa fotfästet. Jag får nästan nypa mig i armen för att förstå att stommen är på plats. Nu gäller det snabbt att få taket och anslutningen mot huset klar så det håller mot väder och vind

Avslutade en lång och intensiv dag sist på med att ta hand om en fin nyfångad norsk torsk som vi fått av en av våra gäster Robert fileade och jag kokade torskrom enligt framgooglat recept. Morgondagens lunch är given. Nöjda byggare har gjort storverk med bygget idag. I morgon ska jag ta bilder och visa. Alla glaspartier är på plats utom de vikbara partierna - skiljeväggen och de båda fronväggarna mot sjön. Min uppgift är att hålla gubbarna mätta och glada. Den utlovade stränga kylan verkar dröja, vilket vi är otroligt glada för. Ser fram emot en bra helg för oss, för byggkilkarna och för våra kunder och gäster.

Animerade bilder av utbyggnaden och av utsikten tänkt från  platsen där vårt köksbord står idag. Vattnet, fjället och himlen. Vilken underbar boende och arbetsmiljö vi får.

Äntligen börjar bygget på baksidan ta form.  Allt förarbete som gjorts under hösten har stått och väntat på denna dag. En spännande helg stundar med kranbil snickare och moduler, block och glaspartier i en salig blandning. En del nagelbitning återstår nog  när de kluriga balkarna och glaspartierna ska upp.  Idag kom modulerna till vårt kombinerade uterum/vardagsrum så det hela börjar ta form. Det blir mycket glas, ljus och känslan är att man ska känna sig som ute fast man är inne. Vi offrade ju  ett sovrum och det befintliga vardagsrummet till butiks och receptionsyta och det tar vi igen nu. Eftersom vi inte har någon altan eller uteplats tidigare och ständigt har gäster och kunder runt huset, så blir det här en chans till ett lyft för boende/arbetsmiljö och privatliv, samtidigt som det skulle kunna ge en flexibilitet för vår verksamhet. Framsidan är nu nästan klar utvändigt, men insidan återstår, så det kommer nog att ta sin tid innan allt är klart. 

Min gamle vän Ove, Roberts pappa fyllde 90 år igår. Minns med värme sommarens besök när han var här ett par dagar hos oss. Vi önskar hälsa krafter och fina minnen.

 

Snart stänger vi för idag. Nog den mest intensiva sedan vi flyttade hit. Lite muntorra, bleka och trötta börjar vi räkna ned för stängningsdax. På bordet väntar kokt kall  röding, skivad potatis släppträskbröd och en kall öl. Stjärnorna på slottet  och När lammen tystnar kan räkna med två tittare i allafall. Vakna eller sovande - det förtäljer inte historien. Leo är lite utmattad även han, efter att ha hållit koll på 40 draghundar idag. Han tycker att livet är omåttligt spännande. En riktigt mysig lördagskväll önskar vi till alla Sandvikens gäster och våra vänner och läsare runt om på jordklotet.

Har avnjutit en god kräftstjärtspaj och ett glas mousserande tillsammans med mina favoritkillar. Det känns fredag i hela kroppen. Som så ofta kom vi in på känslan kring vårt stora steg att flytta hit. Summan av kardemumman är att vi båda känner likadant. Glädje stolthet och kärlek. Till platsen och till varandra. Lite trötta är vi emellanåt, och överst på önskelistan står ständigt - mer tid till eget friluftsliv. Men trots allt arbete så är vi lyckliga glada och fulla av framtid. Trevlig helg till er alla.

Det handlar idag om teknikens mysterier, om mer eller mindre ologiska vindlande irrfärder i maskinerier och instruktionsmanualer. De senare så svårbegripligt skrivna att de lika gära kunde läsas uppochnervända. Denna gång handlar det om Robbans gamla ekolod. Rent utseendemässigt väcker det omedelbar misstänksamhet och skulle förmodligen kunna få säkerhetstjänstens bombskvadron att per helikopeter infinna sig på 5 röda även här i bakvattnets innersta avkrok.

 

Det här med skrivandet har blivit en hälsofaktor såväl som en del i min vardag och även ett slags dagbok för mig. Viktigt och mer berikande än man kan tro. Ibland kan jag ångra att jag inte skrivit dagbok genom livet. Det skulle ha varit intressant och hjälpt minnet på traven. Vissa perioder vill man eller orkar man inte minnas mycket av. Som tur är så lägger glömskan sitt förlåtande täcke över smärta och skuld.

Det är sällan som jag sätter mig med en plan på vad jag ska skriva, men det kommer ändå alltid ut något ur fingertopparna. Innan jag hinner tänka så är det redan skrivet. Ett ordinärt blogginlägg tar på sin höjd några minuter att skriva. Ibland fylls jag av en känsla och får lyckan att glänta på en dörr i mitt inre, en föraning om vad om kan hända om jag släpper inspirationen och fantasin fri. Därinne finns många oskrivna tankar. Jag undrar om dagen kommer när jag får/tar mig tid att ostört få skriva. Ett experiment med ord känslor fantasi och erfarenheter. Men det kanske blir som för skräddaren i sagan - en tumme. Tills vidare håller jag skrivklådan i schack med bloggen. Det är ganska kul det med.

Dagana rusar ifrån oss, bräddfyllda med arbete. Smet ut på sjön en timme idag för lite frisk luft och hundträning. Bara ett par småfiskar nappade. Vi unnade oss också att se en stund på tv ikväll. Följer Sveriges Mästerkock på fyran där vi har två favoriter. Bellas pojkvän Jesper Lunnevi och vår bankman Lina Nordström från Arjeplog. Det är extra kul när man har lite anknytning till någon. Nu är Leo fast besluten att få oss att lägga bort pappershögarna och gå isäng. Bäst att lyda.

Gladare och trevligare fiskarkompis än Leo får man leta efter. Han tycker bäst om när matte delar med sig av en och annan småfisk.

Hastigheten på våra datorer är idag långt under snigelfart. Vi får avancerade diagram som visar de senaste 30 dagarnas datatrafik och arga mail från internetleverantörer att vi överskridit vår gräns och därför  går nu allt i snigelfart som på de gamla modemens tid. Efter lite detektivande i almanackan så kan vi konstatera att de dagar vi haft hemma ättlingar och barnbarn så har staplarna rusat i höjden. En uppgradering var på sin plats så nu väntar vi på nya friska megabyte. En stilla undran som väcktes idag var vad det egentligen är för skillnad på att ladda upp och att ladda ner. Ser fram emot pedagogiska förklaringar för ett par riktiga nollor.

Strömmen är tillbaka, fullmånen lyser, hunden är nyduschad och jag har ikväll fått damma av gamla sjukskötersketakter igen genom omläggning av ett par ruskigt söndersågade fingertoppar hos en av våra  bekanta. Tråcklandet hade vårdcentralen skött med den äran, men det tog en god stund att blöta lossa den fastblodade kompressen någorlunda smärtfritt från alla dessa sår och trådändar. En blek men tapper krigare klarade persen bra och jag påminde mig själv än en gång om att stega in på vc i A-plog pch be att få lite omläggningsmaterial. Här verkar det ju kunna hända både det ena och det andra, och med neddragning av jourläkare  kan det behövas lite utrustning för att klara första hjälpen.

Snacka om guldfyndigheter. R tar en powernap på soffan och jag letar bilder till att göra en fin nostalgifotoalmanacka när Roberts pappa fyller 90 nästa vecka. Jag hittar en hel del klenoder från Robbans gamla diabildarkiv. Härär älsklingen i sitt esse . Skoterliv var tydligen grejen redan då! När han vaknar blir han nog överrraskad och glad av de här fina vinterbilderna. Vilken kille jag har!

 

Innan jag vet ordet av så är även denna helg slut. Anläggningen har sjudit av liv dygnet runt i några dagar, och den här söndagen har som vanligt präglats av uppbrotten. Man åker hem till sina vardagar. Flera av gästarna har bidragit med att markera skoterleder denna helg. Det är guld värt och kommer att göra skoterföret hållbart och fint till glädje för alla.

Intensivt jobbande känns i både kropp och själ, och man nöter lite mer än vanligt på varandra sådana här intensiva dagar. Två starka viljor under samma tak gör att dynamiken aldrig blir blek och platt - på gott och ont. Ett sista spott i nävarna och några timmars stönigt pappersjobb innan vi kan avrunda den här arbetsdagen, förslagsvis med en bailys och söndagsfilmen. Vi kanske får prata av oss till varandra om hur stöniga arbetskamraterna är och stryka varandra medhårs en stund :)               I morgon är en annan dag.

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen - väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad - blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig mättad och en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagkalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt...för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av '"jorden runt på 8 dagar'"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra - bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop.... Men det - det blir en alldeles egen historia.

 Kylan känns genom märg och ben. Den tränger in genom husväggar och underhud. Vi muttrar lite missnöjt över yr.no och dess felaktiga temperaturprognos för den här dagen. 19 grader fel!! -28,9 visade den digitala termometern, och fick mig att krypa ned för en extra snoozning när väckarklockan ringde.

Ute är det bedövande vackert. Kylan liksom syns i luften. Fjällen skimrar i ljusrosa, ljusblått och svagt lila. Solen syns förstås inte än men lyckas ändå på något förunderligt vis tänja några av sina mest gyllene strålar och pensla ett gnistrande stråk längst upp på fjällkammen. Röken stiger spikrakt upp ur skorstenen, och R ryker av frusen kondens efter sitt första svettiga morgonpass med snöspaden och vedbärningen.

Kaffetår och risgrynsgröt vilar skönt på kistbottnen denna trettondag. Julsakerna har uppsamlingsheat på köksbänkens perrong inför vidare resa in i silkespapper och lådor. De ser faktiskt lite vilsna, bortkomna och bleka ut där de står i små omaka grupperingar. De som nyss var färgstarka, självklara och spred julstämning överallt. Julstämningen är plötsligt som bortblåst även om adventsstakarna får dispens att stå en vecka till. Det blir för traumatiskt annars - att skiljas från allt på en gång.

Tankarna går till nära och kära och någonstans poppar en svag minnesbubbla upp relaterat till trettondagshelgen. I en av storasyster Ellens Lotta-böcker erinrar jag mig en tretttondagsfest som jag genom fantasins läslinser målade upp till något alldeles fantastiskt. Kanske dags att läsa Lotta-böckerna igen...... Nej förresten.... Gamla skira drömmar och fantasier ska man inte spräcka och förminska genom att ta fram och läsa genom medelålderns ärrade och luttrade  glasögon. De ska nog förvaras och försiktigt sättas på piedestal i dagdrömarnas tittskåp och i fantasins luftslott - att betraktas på tids avstånd. Tänk om man för en sekund kunde återskapa förmågan att fantisera igen, som när man var ett litet barn.

Önskar er alla en fin trettonhelg!

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska istället för att följa med på jakt ännu en dag. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke när jag noterade den knappt märkbara ryckningen i reven, var att maggoten måste ha fått ett krampanfall .

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg. Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara "arbetselak'" (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern. 

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred... detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden - denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes "nye" man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte...de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med  hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven - nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i uthusboden? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
 

Fortsättning följer.....

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom - snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

Skulle gonattgosa med Leo som låg på min kudde och såg oemotståndlig ut. Hur mysigt som helst att borra in näsan i hans mjuka päls. Tyget i min fleecemorgonrock ulöser dock ibland ett gosfrispel hos honom och han blir busig och kärleksfull på samma gång. Nu kastade han sig från sida till ryg och ville böka med ärmen, tryckte till ordentligt med tassen i mitt vänster öga så tårarna sprutade. Det blir spännande att se sig i spegeln imorgon. Kanske livets första blåtira pryder min bleka nuna. Det matchar ju Robban som ikväll äntligen lyckats få igång hörsnäckan till telefonen och har ett fungerande bluetooth. Gonatt gott folk!

En sådan här måndag snöblåsig och grå när förkylningen sugit kraft och must ur en känns det skönt med ett medarbetarsamtal. Min lyssnare har bruna kloka ögon, lite acne på överläppen, säjer inte mycket men lägger empatiskt sitt lena tunga huvud i mitt knä och slickar mig lite på handen. Värmen han utstrålar ger mer kraft och mod än aldrig så kloka människoråd och utvecklingsplaner. Vi vecklar istället in oss i fleecefilten och ger varandra lite ordlös kärlek  och medhundsklighet.

En fin nyårshelg är till ända. De sista gästerna lämnar oss just nu. Det har varit full fart hela helgen och även mycket kunder i butiken. Nöjda men trötta summerar vi dagarna som gått. -22 på nyårsaftons morgon sjönk ända till -34 när det närmade sig tolvslaget. En fiske utflykt hanns med då vi hade stängt mellan 11-13. Ingen fisk, men otroligt vackra vyer och trevligt sällskap. Vi fick se en skymt av solen och det kändes hoppfullt. Nu går vi mot ljusare tider. Nyårsmenyn blev mycket lyckad. Hararna som var middagens huvudpersoner, smakade förträffligt mört och mustigt. Nu har jag fått inskolning i hartillagning av Marietta så nu kan jag själv tills nästa gång. Förrätten kavringtårta  med lite pepparkakssmak och så grönmögelost och philadelphiasmet, garnerad med päron och vindruvor blev jättegod, likaså efterrätten, frysta hallon mixade med creme fraishe,vaniljvisp och lite marsanpulver,hackad mörk choklad infrysta i bollar blev  en perfekt avslutning på en god och trevlig nyårsmiddag med goda vänner.