Det killar i magen vid tanken på att det är sista kvällen vi är "utsiktslösa". I morgon kommer glaspartierna och själen småkvittrar och jublar lite vid blotta tanken på att snart få se panoramat av min älskade fjällsjö, fjället och himlen. Med eftersmaken av en trevlig kväll med mat och dryck i goda vänners sällskap avrundar vi en hård arbetsdag. Det känns fantastiskt att nästan vara frisk igen. Krafterna är fortfarande lite "light" men det går verkligen i rätt riktning. Bilder kommer imorgon - lita på det:)

Nästan lite vår i luften denna sista februaridag. Robert har börjat skotta upp säsongsplatser i Merkenäs och jag har en massa stugstädning på agendan. Snickarna knogar på och sakta men säkert  tar utbyggnaden form. Jag längtar tills dagen då vi kan sitta och jobba, äta eller softa och njuta - titta ut över sjön från vårt nya fina  kombinerade vardags/uterum/matrum. På östra sidan kan vi sitta på altanen och dricka vårt morgonkaffe helt skyddad från blåst och se rödingstimmen dra fram.

Tittar längtansfullt efter alla skoterekipage som far uppför fjällsidan. Idag är det en sådan där härlig dag när man skulle vilja vara ledig, kunna dra iväg på fjälläventyr och njuta av det gnistrande vackra, men helgerna innebär ju alltid intensivt arbete. Vi insåg idag att vi ännu inte hunnit vara ute på ett enda fjälläventyr denna  vinter förutom en kortis på nyår. Jag har själv varit 3-4 korta stunder här ute på grundet, och R har sladdat skoterleder innan han blev sjuk, men det är allt. Jag vågar själv inte bege mig ut  så långt med risk att köra fast eller vilse. Nu börjar min längtan bli stark. Jag hoppas att det finns lite sol kvar tills på måndag, då MÅSTE jag helt enkelt få lite luft, frihet och ledighet annars blir jag tokig.

Det blev till sist nästan slut på kombinationer av bokstäver ord och tankar efter de senaste veckorna krassligheter. Eller så upptogs alla hålrum, bihålor ventriklar och hjärnkontor av snor, saltvatten och ogynnsamma temperaturer och idel tomhet. Hoppas att lusten återkommer, jag saknar känslan av att det alltid står tankar, spiritualiteter och storswammel i kö för att poppa ut genom fingertopparna. Snart blir det älgfile potatisgratäng och lite fredagsstämning. Vi firar liv hälsa och framskridandet i bygget samt att Leo klarat livhanken efter senaste vådliga äventyret där han stack över vägen ihop med sitt hjärtas dam. Nu ligger han och suckar på mattkanten och följer mig med sin vackra blick, olycklig över sin begränsade frihet. Önskar er alla en fin helg.

I den förlorade mansröstens boning klingar frånvaron av samtal påtagligt tydlig, men ändå ganska vilsam. 

Ibland behövs inga ord.

I stearinljusets sken tycker jag faktiskt att Mr R antagit en offwhite färgton från de senaste veckornas gråbleka,

och för ett kort ögonblick blixtrade hans ganska matta ögon till mot mina - stålblå omringade av glada kråksparkar- precis som när livet går lätt och okomplicerat.

Ett ljummet och kolsyrat litet glädjeämne sprider sig kvicksilversnabbt i mitt skrala blodomlopp och når mitt öra. Jag hör en liten röst som viskar: Det finns hopp!

Börjar nästan tro att det är dax för mig att bli grenbältesbärare - just för att förhindra ytterligare incidenter. Sitter jag fastspänd på stolen så utsätter jag mig ju inte för några av livets ständigt återkommande farligheter. Nu kan det väl inte hända något mer tråkigt, var min fasta tro.... men än ska vi inte tro att försynen tömt hela sin skörd av otur över oss!

Både R och jag aktar oss noga för kalluft för närvarande. Ett enda iskallt andetag försätter oss i hostkonvulsioner i spy-kräk-och kast-upp-kategorien. Förberedde mig därför för att snabbt kuta ut och ta in dörrmattan genom att hämta ett djupt andetag inomhusluft och snabba mig ut. Dörrmattan låg hoprullad strax utanför dörren på vår nya, ännu inte hopmonterade  fotskrapeanordning. För att nå dörrmattan var jag tvungen att sätta foten på skrapan - som tydligen var utrustad med något skridskoliknande bottenplatta. SMART konstruktion - kombinerad fotskrapa och skridsko!! Jag fick rejäl fart, stod på öron och arsle, slog i skalle, gjorde hål i byxorna, rev upp ett sår på baksidan låret och kraschade de enda användbara läsglasögon som R ännu inte konfiskerat. Smärta, ilska, förödmjukelse och NU FÅR DET RÄCKA, var aktuella känslor.

Nu omplåstrad men ännu förgrömmad och relativt sur på R som hävdar att nu får jag sluta vara så klumpig. Efter min påminnelse beträffande det senaste pallgaffelsattentatet så tystnade han, men jag såg nog att den käre karlsloken var frisk nog att dra på munnen en aning trots allt!!

Med små myrsteg eller kanske snarare myrkrypningar tar vi oss fram. Kallsvettiga hostande och matta men vid liv. R som förutom influensan har en läskig sorkfeber i botten är svagare än mig och idag har även rösten krackelerat så det blir små matta åtbörder i kommunikationen. Dagens kraftmätning blev att vispa en sockerkakssmet. Jag fick ge upp och ta fram elvispen. Nu blir det snart en ljummen äppelkaka till oss och snickarna, att fira den spirande hälsan och den annalkande helgen med. God helg gott folk!

En försiktig fladdrande låga av hopp, ungefär så skulle jag beskriva den lilla fläkt av energi som visat sig idag - för oss båda.  En vändning på eländet? Ja det är så jag vill tro och visst ser jag aningen av en liten glimt i Robbans blick och en försiktig färgton i hans bleka nuna. Min feber har lugnat sig något och det går lättare att andas. Orken varar i ca 5-minuterssekvenser, eller i ett telefonsamtal eller en kund. Men den finns där  i allafall försiktigt spirande. Tänk om det är sant - att det värsta är över, att det ljusnar och att morgondagen blir ännu bättre. Tack alla fantastiska supportande medmänniskor för vänliga och värmande ord, omtankar, uppmuntran, tummar och kommentarer. Det betyder så mycket!

Detta börjar likna en mardröm. Vi har hankat oss fram mycket tack vara att jag hållit mig på benen med hjälp av alvedon/ipren - om än långt ifrån pigg. Nu har även jag förutom en gräslig hosta, hög feber och i morgon väntar en avgörande dag med stenhårt arbete. Rörmokarn kommer och vi ska ta upp hål i väggar, flytta element och hyllor och dessutom kommer varuleveranser. Hoppas på ett mirakel - att det ska vända för R inatt eller att jag får vakna feberfri och stark. Ursäkta allt kröjmande. Jag är inte den som "tappar segern" i första taget men just nu känns det tungt. Nog klagat. Nu tar jag mig en dekokt och pallrar mig i säng. Håll tummarna för oss är ni snälla.

I brist på blommor blader, tårta eller presenter får det helt enkelt bli ett rökt renhjärta till eftermiddagskaffet. Önskar er alla en bra dag.

Man skulle kunna tro att han missförstått sin roll som stående fågelhund när han i stället agerar som en sittande fiskarhund

För att mentalt försöka bryta den negativa trenden  tog jag med mig Leo ut på isen en stund. Lite frisk luft och kanske någon röding fick bli dagens rehabilitering. Leo är så duktig på att åka skoter med mig och lutar sig och balanserar för att hålla sig kvar. Att dra igång skotern och slänga benet över var däremot inte tvärenkelt. Mina muskler värker fortfarande och jag har antagit intressanta gröna och blå toner ner över bål och ben samt på baksidan där bröstryggen slog i vid förra veckans krasch stansades ett chict avtryck av min bh in i huden. Nice!  R ligger på soffan och hostar. Orken är fortfarande på noll och  han knaprar alvedon och ipren om vartannat som doktorn sa. Fiskelyckan var god och dagens middag blir en orgie i röding mandelpotatis och citronsås. Sånt kallas hälsokost!

Snabbare än man hann blinka var han tillbaka - utan åtgärd......budskapet från doktorn - som jag nog anser hade en sämmerdag- var: fortsätt ät alvedon och ipren för att hålla febern i schack i så många veckor som det nu krävs.... Kyrkorgeln i hö lunga, näsblodet, den hårda hostan och omtaget av feber fanns tydligen inget att göra åt....!? Kissprov och snabbcrp enbart. Jag insisterade på att få prata med doktorn, men än har inget samtal kommit. Nej, gubben fick sätta sig på Silverexpressen och åka hem de 11 milen på stuberten febrig och eländig. Jag är förvisso ingen doktor men nog hade de väl kunnat ta ett blodstatus och kosta på honom en lungröntgen. Nästa gång tar vi med oss pudaslådan!

Nu räcker det! R fick feber igen igårkväll så jag tog saken i egna händer och ringde i morse trots att han i vanlig ordning ville avvakta. Nu är han på vårdcentralen i Arjeplog och det var minsann ingen viking jag vinkade av. Väntar nu på besked vad det kan vara som tillstött och hoppas han får snabb hjälp och lindring så han blir människa igen. Han börjar bli lite väl grå och blek nu min älskling.

Dunder och brak, tjong i buljongen - eller som min farfar skulle ha uttryckt det - "klodomp". Innan man ens hinner blinka, mitt i vardagens knogande och rutiner händer något som man inte hinner värja sig för. Huvudpersoner:  En fullastad vältande varuhäck, R, jag, Lillvännen (för tillfället utrustad med pallgafflar) och ett stenhårt betonggolv. Idag sitter jag här, rejält mörbultad men hel,  två dagar senare, glad över livet, lokbrutte och med en saftig huvudvärk. Ganska olagomt med tanke på att R fortfarande är ganska slak i sorkpesten. I morse när jag frågade vilken kapacitet han upplever sig ha, så sa han 20%. Själv är jag väl på knappa 30% just nu men hyser gott hopp om att om några dagar vara pigg och rask igen. Nu när vi överlevt både pesten och pinan så borde det väl räcka för ett tag med bedrövelser. Det skulle inte vara helt fel med lite flyt för att orka med den stundande högsäsongen!

Å andra sidan har vi haft turen att drabbas av krämpor av övergående art. På andra sidan förhänget i sjuksalen så stod tiden stilla. Livets sista tid närmade sig för den späda lilla kvinnan med maken vid sin sida. En märkligt fridfull känsla vilade över de två. På frågan som en sköterska ställde om hur hon kände sig halvdålig eller halvbra så svarade hon  med lugn och klar röst: Halvbra. Jag rördes av hennes ord och påmindes om livsinställningen att man alltid har ett eget val att se glaset som halvtomt eller halvfullt. Hädanefter är det definitivt halvfullt som gäller för min del.

Skönt att vara hemma igen omgiven av värme och kärlek. På spisen väntade en underbart god måltid anrättad av vännen Marietta som även hjälpt Robban i butiken. Sven fixade snöröjningen inför helgens ankommande gäster och vi kan bara tacka, djupt rörda och förundras över dessa fantastiska vänner. Tack till alla som skickat varma tankar hälsningar och fb-tummar. Det är fantastiskt att få leva.

Mormors lilla fina hjärtegryn. Mitt senaste tillskott i barnbarnsskaran. Visst hjälper du till att rösta på henne i  http://www.lifestone.com/sv/bebistavling/ så att mamma Sandra får vinna ett fint hjärta med hennes handavtryck i. Tack för att du röstar!

Riktiga vänner ska man vara rädd om. Jag har några riktiga klenoder från mitt gamla och några från mitt nya liv. Med vänner behövs egentligen inga ord. Som t ex med "Gamla Bettan" eller Ann-Kathrin som jag känt från fornstora dar. Så långt mellan gångerna vi träffs, men allt känns ändå solklart avspänt och tryggt när man träffs eller pratar i telefon. Såna som man inte behöver hålla in magen tillsammans med.

Med Leo och  mina nya fina fiskartjejer och vänner här i Sandviken behövs inte heller så många ord. Vi bara parallellnjuter av tystnaden, av naturen, fisket och kravlösheten i den här sortens liv. Snacka om Norrlands Guld. Här kan man verkligen få vara sig själv för en stund.

Hundar behöver sin promenix även om både matte och husse är sjuka, så det blev en kombinerad skoter/hundrastning på isen trots feber och elände. Som av en händelse råkade maggoten och bäst-pirken följa med. En kvart senare fick tre fina matrödingar, en öring på 780g, och en arbetstrött fiskarkompis med rimfrost i mustaschen följa med  hem. Mamma skulle ha sagt: Hmmmm - Int ä du alldeles dögåle!

Kropp med eller utan huvud  till salu, alternativt bytes mot något användbart - typ en säck pellets.  Så länns det tyvärr idag. Gårdagens resa till Skellefteå blev en utdragen historia. Jag lämnade hemmets härd kl 04.45 och var hemma kl 20.00. Föreläsningen gick bra och efterlämnade den fina känslan som det alltid ger att träffa ett gäng entusiaster och vetskapen om att dessa kommer att bidra till att lyfta framtidens äldreomsorg dit de kommer. Resten av dagen ägnade  jag åt att göra endast de allra nödvändigaste ärendena och åt bilkörning. Någon nöjesshopping blev det inte tal om. Under dagen escalerade nämligen förkylningen, frossan kom och huvudet ville sprängas. Kunde för mitt liv inte hålla mig vaken så jag fick stanna och snabbsova ett antal gånger under hemresan. Raka spåret isäng efter att ha packat upp. R och snickarna hade klarat sig bra med det jag förberett i matväg.

Idag blir det sängläge så mycket som möjligt. Eftersom jag ändå är den friskare av oss just nu så gäller det att samla kraft för varuleveransen i eftermiddag. Håll tummarna för att dessa baciller bara är på blixtvisit!

Gjorde ett nytt försök att anrätta torsk till middag. Denna gång blev det  ungnsstekt torsk med ströbröd och smör, och till det Trysundasås enligt internetrecept.  Mycket gott!

R har hasat sig upp ur sarkofagen och ser mer död än levande ut. Ändå är han bra mycket piggare idag än igår, har faktiskt ätit ordentligt och  är nog snart i skick att börja läsa Blocket igen om den här trenden håller i sig. Han ger ifrån sig små positiva friskhetsteckenskryss i Jula-katalogen inför mitt planerade Skellefteåbesök imorgon vilket  gläder mig oerhört.

I går var jag riktigt orolig, när han fick feber igen och började hosta otäckt och djupt. Som grädde på moset har han nu alltså fått en dunderförkylning, och syster Gunnel bistår med dryck, medikamenter och diverse gödningsmedel. Bäst att mota Olle i grind innan karl´n bara är skinn och ben. Jag hoppas att det vänder nu och han får börja friskna till. Det gör ont i hjärtat att se den vanligtvis så starke vännen kär må så in i nordens dåligt och utarmas på kraft.  Håll nu tummar, sänd en tanke eller en bön - vilket du föredrar - att han får friskna till. Jag behöver honom.

Jag får göra som Fantomen, söka fram något presentabelt ur garderobsdjupet och bege mig ut i civilisationen som en vanlig männisch i morgon. Det är föreläsningsdax -Tankeväckaren - för vuxenutbildningen  med undersköterskor som specialiserar sig på demens. Mycket inspirerande att få träffa ett gäng eldsjälar med mycket erfarenhet och goda tankar. Måtte de bli väl mottagna av sina arbetsledare efter fullgjord utbildning, nyttjade och stöttade. Det behövs många sådana!

Intressant artikel i aftonbladet om vad  människor ångrar på dödsbädden. Får än en gång bekräftat hur viktigt det är att man lever sina drömmar, försöker följa sitt hjärtas röst i högre utsträckning och tillåter sig att njuta och ha roligt i livet. Det där "sen-et" kanske aldrig kommer. Så resonerade vi innan flytten hit och jag kan verkligen skriva under på hur bra man mår av att lyda sin inre röst. Vad har du för dröm?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14312905.ab

Gamla hus brukar nästan alltid bära på hemligheter. I samband med utbyggnaden hittade snickarna ett par gamla tidningar och så detta lilla kuvert med sorgkant, ett 5-öres frimärke och utsuddad bläckskrift till en okänd mottagarinna 

De fann även ett gammalt kuvert innehållande urklippta blomsterbilder från  gamla fröpåsar eller kataloger. Kanske de blommor som ursprungligen planterades här  kring gården när någon visionerade om en blommande trädgård i detta karga landskap. Tidningsartiklarna vittnar om efterkrigstid, krig, fördomar och om spännande historia. Den tidningen gav mig omedelbart uppslag till ett 10-tal blogginlägg. Sådana här gamla föremål - gulnat skräp kan tyckas - fyller mig alltid med värme, fantasi och tacksamhet för en ack så liten tillbakablick till en tid långt före min. Kanske det fortfarande finns någon filatelist som tycker att ett frimärket av den valören med en fin hel stämpel  från Jäckvik, är något av värde. På min tid som postkassör fanns det gott om filatelister. Snart är ju även frimärket ett minne blott, det ska visst ersättas av en sms-tjänst som så mycket annat.

Man kan ju undra vad framtidens sociala medier ska lämna efter sig för  avtryck - något gammalt lösenord kanske - till någon av de communities som redan är bortglömda och omoderna? En blå diskett, en cd-skiva, ett usb-minne eller ett litet minneskort till en dator som inte längre finns? Glöm för guds skull  inte bort att stoppa in en dagstidning eller ett brev i väggen när du bygger hus eller bygger om. Det kanske skulle vara kul för framtidens mäniska att läsa en riktig gammaldags papperstidning när det är renoveringsdax för femtioelfte gången och då se vad som hände i vårt land år 2012 . Själv kan jag inte ens försöka föreställa mig hur vårt samhälle ser ut om sisådär 63 år. Jag vet bara att mitt yngsta barnbarn Alice, då kommer att  vara på pricken 63,5 år, hennes mamma är 93 år och själv är jag död  och borta sedan länge.

Själv tänkte jag ta en bild av oss och snickarna och stoppa in i husväggen tillsammans med ett framtidsbrev. Få se om jag tar mig för det eller om det blir som så mycket annat - bara en bra idé. Isåfall så publicerar jag även framtidsbrevet här på bloggen.

Januarisolen skär med sin vitglödgade egg genom kylan som ligger frisk och fylld av gnistrande snöpartiklar. Inne, på var sin sida av köksbordet vid elementvärmen, sitter vi. R är blek, blekare blekast, medtagen men ändå på bättringsvägen. På två nätter har han gått ner 5 kg, när han väl började kunna kissa ur sig vätskan som han hade samlat på sig under de dygn då njurarna kajkade ihop. Andningen har normaliserats och han mår allmänt bättre. Livet börjar på nytt - nytt år, ny vår - och så förstås nya pappershögar. Idag ska de in i nya fina svarta pärmar märkta 2012. Ett spännande år ligger framför. Man undrar vad det kommer att innehålla. Jag är full av inredningsideér till vårt nya vardags/uterum. Får ruva på dem ett tag till och försöka inspirera och övertyga R om  att mina ideér är bra!