Det är inte så dumt att vara hund här i Sandviken. Inte så dumt att vara matte med, för den delen:)  Frisk luft, vackra vyer och skrattande ripor överallt.

04.15 ringde uret. Tänkte se om rödingarna hade huggparty i denna tidiga timma. Tyvärr visade det sig att bara Leo riposrna och jag var vakna, men framåt 6-7snåret började de hugga. Bara på djupet. 8-10 firrar fick följa med hem på lunchbjudning. Jag sa dock inget om att det var de som var lunchen. Nu blir vi väl sådär himlars omega3-stinna och minnet får sig en skjuts. Det kan i sanningens namn behövas.

Idag dog min dator. Plötslit förpassas man till stenåldern och inser hur beroende man är av den där mackapären....Speciellt när nan bor såhär i avkroken. Den var en relik från tiden strax efter fornstora dar. En väntad kollaps eftersom den segat sig, brummat och varit allmänt motsträvig ett tag men ändå retfullt och svettigt att en del viktiga dokument och bilder finns kvar i den. Antar att den är skrot och får fundera på en ersättare. Älskar min ipad så det lutar åt att det blir en mac denna gång. Tacksam för prisvärda tips

Maken till pissväder har sällan skådats. 4 plusgrader snöglopp och skoterföret smälter bort fortare än en gris blinkar. Turligt nog har vi inte så många skoterkillar här med högkamsmattor som harvar upp lederna just under denna vecka, utan nu har vi mer familjer som kör stillsamt boendes i stugorna. Vi hoppas på nattkallt så föret håller sig över kommande helger.

Erik och Rosita kämpar på i snögloppet och nöter på, men fiskelyckan är sisådär för alla denna vecka. Någon enstaka röding kan man locka fast men de pigga huggen lyser med sin frånvaro. Typisk innejobbardag för min räkning. R och Christer jobbar på med bygget. Balkongen har nu tinat fram så arbetet kan fortsätta där och C jobbar på i uterummet.  Butiksdelen får vänta lite, och likaså lastbrygga och trapp.

Drömmen att få inviga uterummet på riktigt till första maj lade jag på hyllan för länge sedan. Det måste får ta den tid det tar.

Från att ha haft campen full av myllrande människor och maskiner glesnar frekvensen på butiksplingplongens skärande ljud och atmosfärens ersätts av söndagskvällens tillfälliga ro. Nu är det bara stuggästerna kvar. En timme kvar till stängningsdax. En frist på några timmars stillhet innan bygget drar igång igen imorgon. De timmarna nyttjar jag till att göra veckans beställningar och laga en sen middag. Nya gäster har installerat sig i stugorna, förväntansfulla och förhoppningsfulla på vad den här veckan ska bära med sig. Vi önskar förstås sol, prima skoterföre och mycket fisk till dem alla.

Idag säjer vi välkomna tillbaka till Erik och Rosita som är på väg hit. Denna gång visar sig Sandviken från en något mindre vintrig sida och vi hoppas att solen tittar fram denna vecka och även att fisket som varit sisådär de senaste veckorna vänder.

Läste med tår i ögat om Hasse Alfredsson som säger att han förlorat sin fantasi. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article14700437.ab

Jag känner igen mig litegrann i hans beskrivning även om jag givetvis inte på något sätt jämför mig själv med denne genialiske humorist, kloke tänkare och store underhållare.

Sjukdom trötthet och ålder gör väl sitt till, men jag tänker som så att det också behövs en alldeles speciell miljö -  en förlösande tystnad, ledighet eller kreativa och härliga vänner - en växthusmiljö för att tankar och ideer ska kunna födas, bollas och komma i rullning stimulerade av tillåtande attityder och förlösande skratt som gödslar små tankefrön och sanslösa krumsprång i fantasin. Flera av hans polare och parhästar är borta nu.

Fantasin behöver själsfränder som skrattar och ger en medvind åt galenskaper och humoristisk atmosfär där man kan grotta sig tillsammans och ge varandras humorembryos näring.

Det är en ynnest att få leva och arbeta med sin livskamrat, och att ha mycket arbete, men ibland kan jag sakna fikarasterna och stimulansen från härliga arbetskamrater. Jag kan sakna galna, hjärtliga, kloka, råbarkade och roliga kvinnor som man kan skratta åt sig själv och varandra med. 

Jag kan även sakna den egentid som uppstår då man kroppsligen går hem från jobbet, lämnar jobbtelefonen och faktiskt "har lov" att göra annat utan att ständigt påminnas om arbetet, om pappershögarna som hela tiden är synliga och skapar dåligt samvete.

På så sätt kan fantasin tryckas undan, prioriteras bort och alla tankefrön och embryon som jag bär och vill skratta gråta och skriva om, ligger förseglade i  hjärtats bankfack. Jag hoppas bara att åren arbetet och hälsan inte slarvar bort nyckeln.

Citerar en av mina absoluta humorfavoriter Povel:

 

(ur ”De Sista Entusiasterna” 1968) Lite fantasi – gör guld av vanligt grus Utan fantasi – blir snuset alltid snus Den ger en glassglad hallucination av hallon och citron åt ditt liv Men om du miste drömförmågan blir din glasstrut blott en tom och kexig kon negativ Livet är en bok – Men utan fantasi kort och gott en ouppsprättad klump – som aldrig bläddrats i Till ingen nytta skriven – ligger den där övergiven Allra bästa papperskniven – heter fantasi Lite fantasi

 

 

 

 

En ledig måndag med goda vänner i den vackraste av fjällvärldar med suveränt skoterföre på is och fjäll. Feta rödingar, sol , vindstilla och vackra vyer - denna gång på fjäll i vårt västra grannland, samt Björntoppen från baksidan. En underbar dag!

Nu gör jag som Ronja...och har fullt sjå med att akta mig för helvetesgapet. Någon gång då och då  (som tur är väldigt långt mellan gångerna) stöter man på en människa som utsöndrar så starka negativa krafter med sin blotta uppenbarelse att man omedelbart smittas med obehag och kraften börjar att läcka ut. Ett vandrande svart hål som suger kraft ur sin omgivning.  Min energidepå efter veckors intensivt jobbande är väl inte direkt på topp så visst är man extra sårbar och känslig.

Tar till mig en tänkvärd text som en gammal arbetskamrat delade på FB häromdagen. Den verkar enkel och fungerande.

           "För varje gång du andas in - Tänk att du andas in ny kraft och energi.

För varje gång du andas ut - Tänk att du andas ut onödig energi och allt det du inte behöver.

Du behöver inte t-ä-n-k-a på vad det är, det vet kroppen oftast av sig själv.

Andas in - ny kraft.

Andas ut - släpp det du inte längre behöver."

Allt i sin ordning....Ett stort ögonblick för huss och matte att se Leo smyga sig på fjällriporna bakom klippblocket och sedan stå ....prydligt och snyggt.

En något dubbeltydig rubrik va? Jag är inte någon självskrytare men med facit i hand efter de senaste veckornas mastodontjobb när både kropp och själ känns tömda och mörbultade kan jag se mig själv i spegeln och känna mig stolt och nöjd med det vi klarat av. Vi är ett bra team och har en otrolig glädje och stolthet i det vi gör och har gjort med Sandvikens Fjällgård. Både Robert och jag. Tack alla uppmuntrare som stöttat och gett oss beröm - det gör att vi orkar och att vi växer med uppgiften.

Härom dagen när jag  för första gången på veckor hade tid att titta mig ordentligt i spegeln ser jag till min fasa och förvåning att jag har en ordentlig blåtira på vänster kindben.... Det kan förklara  varför folk tittat lite mysko på mig de senaste dagarna.  Min slarviga manöver med isborren när jag för några dagar sedan skulle rensa ett borrhål och ryckte upp borren ur hålet utan att parera med huvudet gav mig denna färgstarka tjolablängare.

Nog kan det hetta till ibland här hemma när orken tryter och åsikterna går isär, men enbart med ord, för knytnäven den stannar alltid vackert i fickan och så ska det förbli.  Sänder i allafall med anledning av isborrs-blåtiran en extra tanke  till dig som blir slagen eller förtryckt hemma. Acceptera ALDRIG våld. Stå rak och var okränkbar. Gå om det behövs! Vi är banne mig värdefulla hela bunten och ingen slår oss!!

 

De obligatoriska påskmötena i kapellet i Vindelgransele minns jag inte mycket mer av än att påskbudskapet givetvis predikades och besjöngs efter konstens alla regler. I regel gästades församligen av någon tillresande sångarpastor. Av påsksångerna minns jag mest den medryckande: När Jesus dog på Golgata. Vid orgeln i minnesbilden sitter faster Anna-Lisa och spelar. Jag provsjunger lite för mig själv såhär efter ca 45 år och inser att texten sitter som en smäck - hela! Det gör även överstämman på refrängen, eller "kören" som vi sa. Hjärnan är verkligen en märklig manick. Däremot har jag idag glömt var jag lagt nycklarna tre gånger...

Vi satt där i det gula kapellet på våra förutbestämda bänkrader. Längst fram på höger sida satt predikanten och de tre äldstebröderna farbror Hjalmar farbror Klas och så pappa. Bänk två var tom. Bänk tre var vikt åt "Klases ", bänk fyra var "Alvars",¨på bänken bakom satt "Edvins, bänk sex var "Ivans" och Farbror Bertils, och längst bak satt Frithiof. På vänster sida intill lilla salen, satt resten av pastorsfamiljen, farfar och farmor, farbror Harald som tog upp kollekten, Hermans familj, Lina och Elsy och familjerna Asplund om jag minns rätt.

På påskdagens morgon hände så det som jag minns som nästan roligast ifrån mitt barnaperspektiv. Den stora äggmålningen - en tradition som jag hållit fast vid intill denna dag till min egen familj. Alla tillsammans målar ägg vid frukostbordet, och senast när jag besökte mamma så såg jag den blågröna gamla kritkorgen som hängt med i alla år. Jag tror att det är samma gamla vax och kladdkritestumpar som ligger däri som när det begav sig i min barndomverkligen. Vi var ett kreativt gäng som målade allt från kycklingar och blommor till  karikatyrer och ledsna gubbar med krackelerat huvud. Pappa gjorde alltid roliga karikatyrer. Sedan lade man alla äggen i korg till allmän beundran innan man åt dem.

Om det var soligt under påskdagarna så skottade vi snön av garagetaket, och sedan klättrade vi ut genom rumsfönstret. Där bredde vi ut de vitblå filtarna och solade på den varma plåten. Man skulle solbränna sig till varje pris. Ibland hade mina storasystrar med någon tjusig kompis hem som gjorde oss sällskap på garagetaket. Jag minns Marlene och Gunilla, Eivors kompisar, vilka pangbrudar!De förde omåttligt spännande samtalsämnen som jag spetsade öronen maximalt för att uppsnappa. Det måste ha sett märkligt ut för förbipasserande med dessa vitbleka halvnakna varelser på Alvars garagetak mitt i vintern.
 

Den klassiska påsklördagspimplingen var en helt egen och tidvis mycket dramatisk historia med  långväga gästfiskare,tunna isar och dramatiska skoterturer med  bortslarvade storasystrar, och förtjänar nog ett eget blogginlägg.

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen Hedman munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvo-duetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade efter oss hemma.

Varje år hade församlingen kallat en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Det skulle helst vara någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden - Alfie Cummings - en jättelång, jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen?)

Naturligtvis skulle även Alfie med på fiskeutflykten, men för denne "jätte" (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade liksom en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade otroligt snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med sig vart än han¨gick. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom!

På de svartvita bilderna kan man se att vi fick fisk - så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen själv så sken vår pappa Alvar denna dag - som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Jag minns hur tålmodigt han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den vindelgranska myllan. Det var tider det!

O du Nokia vinterstövlar!

 

Du varma vattentäta skodon

Du som räddar min dag och  värnar min fot

från köld och fördärv

Som räddar mitt humör och tryggt låter mig färdas

genom ovarnevatten, sursnö och vattenhål.

 

Du som förlänger min ork, mitt tålamod

och gör mig härdig tålig varm och torr -

genom såväl svinkall och bister vinterdag

som genom solig och våryster smältvattensdag

 

Du tar mig genom sommarvåta myrland,

genom moras och morän.

Jag hyllar  tacksamt mina kära 36:or och smeker kärvänligt

de svarta höga skaften och ställer er varsamt i farstun

tillsammans med

ett par andra likadana trotjänare i storlek 43

 

I väntan på nästa fantastiska fjälläventyr.

Här kommer en repris av ett gammalt långfredagsminne från mitten av 60-talet. Ja egentligen kan man säga att det är en liten sammanfattning av min barndoms långfredagsminnen.

Påsken var efterlängtad - då kom syskonen hem - eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På Långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Det satt diverse hattar,mössor och baskrar uppträdda på kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sig i ordning. "Slicka på långfingret" och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen var tydligen rumsren, användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra i storlek och stil, om man inte föredrog svansar eller flätor förstås.

Vid den här tiden hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren - byfrisören inför Långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet - lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn - för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sig i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars Sixten!

Själv fick jag vackert stanna hemma i den dystra och suckande långfredagsstämningen. Vilken kontrast till syskonens uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom de hem, och hade då ibland bjudit med en billast med ungdomar från någon annan by - företrädesvis några snyggingar från Sorsele. Pappa satt glad i hågen uppe och övervakade samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem döttrar och en son.....

Våran tjollerhund och älskling Leo fyller 1 år idag. Det firar vi med små glädjeskutt fåniga röster och ett eget paket köttbullar till den lurvige jubilaren. Hipp Hipp Hurra!!

Det känns helt obegripligt att min äldste son fyller 32 år idag!! Han är nu äldre än jag känner mig....Tänk vad fort tiden går!.

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ''utifall att''. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk. 

Specialistmödravården hade ropat ''vargen kommer'' i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete därinne i min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk "pojkmage".

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och makens Helly-Hansenkalsonger..... det enda som jag kom i. Barnafadern låg bakom i spåret och peppade - fortare, fortare, men inget hände!
Bäbisen låg lugnt och stilla kvar inne i värmen.

På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packade. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. Människorna på bilderna hade polisonger jättelika glasögon och orangea plyschkläder.

På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt - trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt....

Daniel - jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där - din far och jag - den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska - vi som själva nyss var barn. Då och där kunde jag nog inte föreställa mig att det en dag skulle sitta en stor stark ljudtekniker på 1.80 med basröst i Ulriksdal med fru och egen son, och vara samme person  som den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ''russinminer'' med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför - vill jag i allafall tro - som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 32-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon  gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli "tvärsnört" till dig och fått träffa er idag och gosa lite med Sixten, men det får bli en annan gång.

Det känns fantastiskt fint att se dig så glad i din nya papparoll och hur fin  din lilla familj är. En riktigt GLAD PÅSK min son önskar dig Mamma

Stor födelsedagskram från mamma

Endast två små påskkärringar kom på besök "live" idag. Men på små vågor i cyberrymden kom dessa underbart söta små påskfigurer flygandes till mig. Oliver och Alice påskar för allra första gången....och jag hoppas förstås att Sixten kommer farande på samma sätt till farmors mailbox. En intensiv och bra dag är snart till ända. Påskkäringen i Sandviken har just hängt bort kvasten hucklet och förklädet efter sista servicehusstädningen. Nu ska vi ta oss något gott att äta och dricka, njuta av en stunds frid och ledighet, samt ladda batterierna för ännu en intensiv dag i morgon. Glad Påsk alla vänner och släktingar!

 

April April din dumma sill - jag kan lura dig vart jag vill!  Så sa vi när jag var barn. Är själv ganska nöjd med mitt aprilskämt om den muterade gäddan. Turligt nog har vi bara de ädlaste av fiskar här i sjön -  Öring och Röding i toppklassig kvalitet och så ska det förbli - om jag får bestämma:)

Checkade och lusläste nätVK:s förstasida imorse på span efter ett eventuellt aprilskämt, men kunde inte hitta något. Fick så småningom veta att årets skämt var/gällde löpsedeln om Löven. Intet nytt på y-fronten om du frågar mig.

Muterad Gädda i Tjaktjaure!!!!!!!!!!

Så har det skett, det man fruktat, att Tjaktjaure fått en tredje fisksort - Gädda!Vårt fina fiskbestånd är nu allvarligt hotat av dessa rovfiskar som på en kort tid kan ödelägga det fina fisket efter Öring och Röding. Om gäddan tagit sig hit på naturlig väg eller om den inplanterats av illvilliga krafter är oklart. Det egendomliga är att den antagit en röd färgton. Nu måste vi ta krafttag och försöka få upp dessa marodörer innan spridningen är ett faktum. Du som får upp en röd Tjaktjauregädda. Kom och visa upp den för oss i receptionen idag. 

2012-04-01 Gunnel o Robert