Gunnels vårtal 2013

Av , , 2 kommentarer 81

 Kära Sandvikare!

Det är Valborgsmässoafton – igen! 365 dagar sedan senast vi samlades här. Vart tar tiden vägen egentligen? När jag var ung – mycket yngre än idag, tycktes tiden vara oändlig. Det var en hel evighet till sommarlovet och en eon av tid fram till jul. Man längtade – ständigt, man suckade, suktade och trånade. Denna ständiga längtan….

Men med åldern tycks perspektivet förändras. – Nyss var det ju jul! Och vart har egentligen den här vintern tagit vägen egentligen. V 13 14 15 16 17 och nu v 18…..Redan!

Snart är sommaren här. Sommarlovet, semestern. Sommaren med sina ljuvligheter. Andrummet som vi alla behöver för att tanka kroppar och själar med solljus, värme och vila. Ni packar ihop vintersakerna och vänder hemåt för andra härligheter – som sandstränder, sommarstugor, myggjagare och strandmadrasser. 

Idag är det 51 dagar kvar till midsommarsolståndet, till midsommarafton. 51 dagar av gnistrande ljus. Av ljusnande framtid – tills det vänder igen. 51 dagar på andra sidan midsommar hamnar vi på 11 augusti och sommarlovet och semestern  är redan förbi, dagarna blir kortare och kvällarna mörknar igen.

Vi människor, vi som alltid har en tendens att  längta framåt. Att leva i framtiden. Vi pratar om – till sommaren, till semestern, nästa år, nästa vår… Men alltför sällan stannar vi upp och stannar till för en sekund i nuet. Njuter av stunden. Njuter av den här huggperioden, den här solgropen, den här kaffetåren eller utomhuslunchen. Din varma hand i min där på renskinnet. Av att vi faktiskt lever och har varandra – här och nu. Framtiden vet vi ingenting om.

Idag fick jag det bästa exemplet på konsten att njuta stunden här och nu. Petra gav mig sin ögonblicksbild av deras oxfile avnjuten på fjället i solen, i varandras sällskap, en underbar aprildag i Arjeplogs generösa fjällvärld.

Kära Sandvikare! Härdiga friluftsmänniskor. Med bruna näsor och fingrar och vita halsar och handleder. Ni som har fjällvärldens diamanter i era minnen och GPS:er

Lev för stunden Lev  i nuet. Spara minnena i hjärtats sammetsask bland de andra guldstunderna. Nuet är allt vi har.

Ikväll tänder vi en eld. För våren och för livet som kommer igen. Låt oss vara glada!




 

2 kommentarer

Vårtalstorka

Av , , 2 kommentarer 65

 Badar i solljus där jag sitter och småvåndas i solskensrummet. Jag har vårtalstorka. Två år och två stycken vårtal. Då är det väl gränsfall att det är en tradition? Få se om jag lyckas komma in i rätta andningen och totar ihop något, men annars så är det väl ingen katastrof. Jag har ett embryo till en idé, men vet ej om det håller ända fram.

Det blir vår tredje valborg här i vykortet. Otroligt så snabbt tiden går. Grannväder men snålblåst – så kan man sammanfatta dagen. Det har töat  som bara den de senaste dagarna, och det som göms i snö kommer sannerligen fram i tö. Dels vårt eget byggskräp och en del fula grejer som står efter väggarna. Men tyvärr också en hel del skräp som folk bara lämnar efter sig. Trasiga kälkar, tomburkar godispapper och flaskor. Cigarettfimparna och portionssnusarna ska vi inte ens prata om. Det blir till att spotta i nävarna ta med sig plockepinnen, sopsäcken och krattan som ständiga ascessoarer de närmaste veckorna. 

På fjället är det ett strålande skoterföre. Man kan bli tårögd för mindre. Ett par kalla nätter bara så håller föret över nästa helg som nog blir den sista skoterhelgen. Några entusiaster kommer säkert att söka före ända in i juni, men de flesta tar hem skotrarna efter flygarhelgen. Önskar er alla en härlig valborgsmässoafton!

På den tiden vi gick på knogarna – Gamla Bettan och jag.

Av , , 4 kommentarer 64

Blev alldeles nyss påmind om den bitterljuva men tack och lov gångna tiden som småbarnsmamma när en av våra gäster just bar förbi en tung icke samarbetsvillig högröd och vilt skrikande 2-3-åring. Ni vet hur tunga dom är, med galonmundering, trotsålder och vinterutstyrsel på, just såhär strax före middagstid nör blodsockernivåerna är som lägst hos både förälder och barn.  

Jag minns för en sekund hur det var när jag  och min vän Elisabeth   (som förresten fyller 29  än en gång – just idag ) hade 4 stycken energiska guldklimpar var. Då var vi två smäckra söta mammor med en urkraft av icke vanligt slag. Segare än vidjor och starkare än järn. Det var tider det.

Det känns befriande – för att inte säja nödvändigt att detta är en övergående tid i människans liv, när man har sådär långa armar och nästan går på knogarna av allt släpande. Att få bli medelålders och som genom evolution få bli upprätt gående igen är ljuvligt. Aldrig att man skulle orka leva den sortens liv nu. Nej, det är nog ingen slump att bäst-före-datumen på människoäggen går ut nånstans mitt i livet och den biologiska klockan stannar på sex.

Idag skickar jag en alldeles särskild hälsning till min kära och starka vän "Gamla Bettan" som förargligt nog alltid kommer att vara ett par år yngre än mig. Hon har dock tagit det magiska klivet in i farmorsvärlden under det gångna året och har valt att arbeta med barn. Det är beundransvärt.  Grattis kära du!

Vilket hundliv……

Av , , 4 kommentarer 55

 

Vilket hundliv. Delar denna bildkavalkad som fick representera 25 april förra året. Stämmer bra även i år:))
4 kommentarer
Etiketter: ,

Vem vill dejta en gammal skata??

Av , , 2 kommentarer 51

Våren har kommit till Sandviken – den saken är klar. Även om det är någon enstaka minusgrad nattetid och det snögloppar lite mellan solglimtarna så  märks det på fåglarna som har fullt upp med kuttrasju här utanför. I synnerhet korparna och kråkorna är i högform. Ja även riporna som tjattrar i alla väderstreck. Den ensamma singelskatan som tillbringade vintern här har dock begett av och söker friare på annat håll.

Vi brukar ha några enstaka kråkor här men nu är de plötsligt 13 som sitter här utanför på isen. 12 av dem sitter parvis och ser sådär nyförälskad fåniga ut, medan den trettonde hoppar jämfota lite vilset och flaxar till emellanåt medans den utstöter jämmerliga kraxanden.

Jag tror att de flesta av oss lätt kan känna igen känslan av deppighet och frustration när ALLA andra har träffat någon och tycks börja samla kvistar till bobyggande och drar sig undan som nyförälskade brukar göra för att kuckla i sin rosaskimrande bubbla. Medans man själv är ensam och eländig med tilltufsat självförtroende.

Med dagens teknik kan man ju både värpa  befrukta  och ruva ägg utan att ha en egen partner. Men visst är det ändå så att vi alla vill ha någon att kuttra med. Att dela vardagen och bobyggandet med. Speciellt när våren kommer och livet börjar om. En ny chans.

Nu väntar vi på tjäderhönorna som snart börjar paradera efter Silvervägen under "hönveckan"  vecka 18. Som befjädrade glädjeflickor svassar de  graciöst omkring och knycker på nacken  i väntan  på den rätte medans de fyller krävan med gruskorn till äggläggningen.Tupparna spänner upp sig och försöker överträffa varandra i storlek och styrka. Då tar vi en kvällstur med bilen, kaffetermosen och varandra för att beundra skådespelet på nära håll.

Visst är det härligt när livet återvänder. Snart kommer den ena flyttfågeln efter den andra tillbaka, för att stanna eller för att mellanlanda, vila och sedan dra vidare mot häckningsplatserna. Våren är en härlig tid!

Nyckeln till lyckan

Av , , Bli först att kommentera 62

Nyckeln till lycka är förnöjsamhet, att glädjas åt det man har – här och nu. Hur ofta suckar och spanar vi inte efter något bättre i tillvaron istället för att faktiskt se oss omkring och glädjas över det man har. Ännu en fråga om attityd, om  inställning till livet, jobbet och kärleken.

 Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare – händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.

Mina minnen hjälper mig att städa i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och rama in klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande, fördragsamhet och accepterande av händelser.

Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel……

 

Det gula guldet från Vindelgransele – Magnum Mandel

Av , , 2 kommentarer 60

Jag är nu förstås extra lokalpatriotisk och varm i hjärtat efter mitt Vindelgranselebesök och bjuder på ännu ett par av mina gamla bloggar som minner om livet och barndomen i hembyn. Älskade lilla mamma är visserligen 90 fyllda men jag misstänker starkt – att än har hon inte satt sin sista potatis!!

Än har hon inte satt sin sista potatis….Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  – i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk – alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill de bugande kornåkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

Om en stenrik världsmedborgare

Av , , Bli först att kommentera 60

 

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har alltid tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran som finns utplacerade i och runt hennes hem i små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn ,vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig – genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö,Beijing, Jordanien,Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkurkan i Kristineberg, Mainau, Gauto förstås, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller  sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon

Om en gul emaljerad balja, och om kärlek

Av , , Bli först att kommentera 54

Jag fortsätter på dagens tema med bloggar relaterade till min lilla mamma som fyller 90 år idag. Tar fram blogginlägg som jag skrivit tidigare och som relaterar till henne.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som om fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn dagen till ära, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.
 
Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och mina syskon och gjorde oss till de vi är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.
 
Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Det tog sin tid. Vattnet från kallkällan rann sakta ur kranen. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag som barn satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.
 
När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och så fotsalt. Förmodligen julklappsfotsaltet med lavendeldoft. Jag minns aldrig att jag annars någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sig en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder. 
 
Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena, och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade kärleksfullt och noggrannt dessa trötta flitiga fötter.
 
Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling för att orka med det tunga vardagsslitet. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då. Jag iakttog, lärde mig och memorerade,
 
Mamma gjorde samma kärleksgärning för mig när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mig en kärleksfull fottvätt och en ljuvligt välgörande fotmassage, som jag aldrig kommer att glömma. Idag brukar jag eller någon av mina storasystrar ge mamma fotvård när vi kommer på besök i barndomshemmet. Ett sätt att få ge tillbaka för alla omsorger vi fått.
 
Likså har jag som vuxen predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, Och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad, men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig har glömt det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Att sånt är kärlek!! (blink-blink–tips..)
 
Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.
 Mamma med fötterna i blöt i mitt fjäll-SPA i Gauto. Snart dags för fotpyssel.

90 år idag

Av , , 10 kommentarer 68

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i Vindelgransele som fyller 90 år idag. Därför vill jag tillägna henne några av mina mamma-bloggar idag.

 

Mamma är en ovanligt stark, vacker och klok liten 90-åring med okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra. 

Om jag blundar kan jag här och nu  lätt framkalla bilden och se henne framför mig. I min barndoms kök, stående vid spisen och vispande sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn och gammelmormor/farmor till  i dagsläget 26 barnbarnsbarn. Man förstår att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är tanken det handlar om – och en ännu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.

En tårta, något litet paket och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi har den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över vart gränsen mellan dessa två områden går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga dina egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 90 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande och glädjas för varje ny dag.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag. 

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp blandade på ett sätt som gör materialet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och världsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vilken skatt till eftervärlden! 

90 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men så vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några barntäcken som du tillverkat.

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag känner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag  1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin födelsedag, hälsa krafter och många omtankar. Jag önskar att du ska få gå även den här våren till mötes och att krafterna ska räcka.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack på spiken innanför dörren. De är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal.

Mamma jag älskar dig!