Metropolen Malå – Hormonernas högborg

 En tidig augustimorgon 1972, stod jag i vardagsrummet hemma och tittade "västet". Ivrigt spanade jag efter den gula skolbussen, denna allra första skoldag i 7:an. Äntligen dök bussen upp där borta vid Önnerlövs och jag sprang upp till vägen. Vid Domeijs lanthandel anslöt skoltaxin från Bjurås och Skoträsk – de små byarna i det luddiga ingenmanslandet mellan Sorsele och Lycksele kommuner.

Målet för vår resa låg i en tredje kommun,  nämligen Malå. Färden gick via Björksele, Säter och Kristineberg. Det blev ca11 mil om dagen på hårda galonsäten under tre års tid. Spänningen var på topp och man hade länge haft fjärilar i magen inför denna stora dag. Att börja i högstadiet!

Veckan innan hade jag och mamma varit i Lycksele och ekiperat mig. Jag hade fått köpa två par byxor – ett par ljusgrå lågt skurna gabardinbyxor i stl 160cl. De var mycket tajta upptill, mycket utsvängda nertill, och med dubbel lusränna i sidsömmarna. De nådde exakt ned till marken och dolde mina första lite platåiga skor. Därtill ett par röda "alla stjärtars byxa" (ja utom min lilla smala förstås) som var rakvida ända från stjärten och ned. En knallgul lurvig eldfängd tröja med ett stort hjärta framtill fulländade lyckan. Jag kände mej så fin och var mållös över alla kläderna jag fick den dagen. Plus en läcker portfölj med två utanpåfickor.

Man var preparerad med Date rollon, och myskparfym och för säkerhets skull även med en droppe liljekonvaljparfym bakom örsnibben. Rustad för stora världen och för kanske för kärleken. Hjärtat bultade hårt. Mina kära storasystrar julklappade sin fåfänga lillasyster med  dyrgripar i skönhetsbranschen som Appel Blossom och Fenjal. 

Gömd för mamma hade jag även en gammal ärvd kakmascara – ni vet den man skulle spotta i, samt en turkos ögonskugga någonstans ifrån. Som rouge fick Nivea och brun kladdkrita duga. Man tager vad man haver. Vid det här laget hade syndakatalogen krympt ytterligare och nästan som över en natt blev det legalt både med utslaget hår och kortkort. Till och med ofärgat nagellack kunde passera. Jag gick en spännande tonårstid till mötes.

Jag minns pirret i magen när vi körde in i Malå första dagen. Vad stort det kändes, med trafikbrus, neonskyltar och affärer. På skolbussparkeringen anlände flera andra bussar från byar i alla väderstreck. På framrutornas skyltar stod exotiska byamn som Kokträsk, Hundberg och Grundtjärn. Tur att vi var flera som kände varandra sedan tidigare. Lilian som skulle börja 9:an och så Ulla – min vapendragare som liksom jag var lite smågalen. 

Centralskolan var enorm från mitt perspektiv sett. Långa korridorer, massor av ungdomar och fullt med snygga killar som tuppade sig. Nästan med ens såg jag honom med stort H. En blond lite blyg kille med rutiga byxor som gick i 9A. Våra blickar möttes nästan omedelbart…Min tonårskärlek Rolf. Jag glömmer aldrig luciavakan på ungdomsgården. Mycket orange i belysning och möblemang, andfådda pussar i halvmörker och så Popcorn – landsplågan som strömmade ur skivspelaren.

Ett alldeles speciellt mode växte fram. En märklig blandflora från syslöjden, Nystedts kläder, hemsytt och postorder. Typisk mundering var låånga gabardinbyxor som baktill var nerstoppade i skoterskoskaften eller i seglarstövlarna. Blank amerikatäckjacka och på toppen en hög Ingmar Stenmarkmössa med renar och därtill en lätt hasande gång. Jag minns dock en skönlockig  "tidig" Åke Svahn som hade en häftig orange täckjacka som han var ensam om. Han satt ofta längst ner i korridoren under vaktmästaren Mandors lucka och hade utmärkt spanläge.

Högstadiet var tre speciella år, känslomässig berg och dalbana, uråldriga lärare (antagligen mellan 30-40) och världens i särklass bästa kiosk Druvan alldeles om hörnet. 5 eller 10 öre för alla godisbitarna. Underbart! Dungers konditori med sin jukebox och sina goda bakverk. Någon gång slog man till på en luffarmacka på torggrillen.

Minns åren med en liten nostalgisk känsla. Kärleken var evig, det vara bara föremålen som växlade. Tack Ulla för att jag fick haka på dig när vi hade orientering på gympan. Kompassen lyckades jag nämligen aldrig lära mig. Utan dig hade jag nog kommit på vibredda och hamnat i Lainejaur Rentjärn eller någon annan centralort.