Usch!!

Av , , 2 kommentarer 54

Usch så mycket spam som kommer i kommentarsfältet! Får slänga flera varje dag.Finns det något att göra åt det tro? Det hände aldrig förut. Dessutom är mina gamla bloggar som jag kategoriserat borta, eller går i varje fall inte att finna i de olika kategorierna. Jag hoppas att det är ett övergående problem. Har ni andra bloggare samma problem?

2 kommentarer

Massor av snö!!

Av , , Bli först att kommentera 60

P1110797

 

 

P1110736

 
Tittar på bilder från förra sommaren. Den här bilden togs när vi var ute på helikoptertur den 19 juni i fjol. I år är det mycket mindre snö och jag längtar till fjällets topp. Tänk att få fjällvandra mellan sjöarna med kameran och mitt nya flugspö. (OCH mitt ultralätta)

Bli först att kommentera

Svinkalla minnen

Av , , Bli först att kommentera 54

 

.

 

Kabblekan blommar – nu får man äntligen gå barfota!

 

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.
Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.
Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.
Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa. 

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel samt en handduk.
Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.
Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.
Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.
Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.
Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.
Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.
Bli först att kommentera

Två som njuter

Av , , 2 kommentarer 56

njuta

 

Namnsdagsbarnet och jag har i mycket samma intressen. Som att sitta i båten och njuta av fjällvinden som smeker våra morrhår. Titta på sjöfåglarna som simmar kring båten och känna själens frihet.

2 kommentarer

Namnsdagsbarnet

Av , , Bli först att kommentera 51

leeeo

Dagens födelsedagsbarn Leo har varit väldigt kärvänlig idag. Just nu leker han med sin bästa kompis Noslösa. Helst av allt skulle han vilja springa fritt och jaga fåglar längs stranden eller vägrenen, men det får han inte. Fåglarna är så fina och vi väntar spänt på att snart få se knipungarna hoppa ur skorstenen på sin väg mot sjön.

 

 

Bli först att kommentera

Familjekort

Av , , Bli först att kommentera 52

familjens

Hoppas snart få se årets älgkalvar och deras mammor. Men än så länge så har vi inte sett många älgar denna sommar.

 

Bli först att kommentera

Semesterlektyren

Av , , Bli först att kommentera 46

P1110234

 

Semester, ja sommarn i sig är för mig läsningens tid. Sedan barndomens dagar har jag alltid längtat efter ro och avskildhet att fördjupa mig i en bra bok.  Berättelserna kan ta mig med på fantastiska platser, resor och äventyr. Alltför sällan unnar jag mig i dessa dagar att läsa en bok och högen växer vartefter på nattygsbordet av det som man vill läsa. Eller rättare sagt alltför sällan finns tiden. Nu har läsandet blivit mer styrt och snuttifierat. Man får vara glad om man hinner läsa dagens post eller det som ramlar in i mailboxen.

I samband med renovering hittade vi några gamla tidningar inne i husväggarna. Det är alltid lika trevligt att läsa gammtidningar och gamla annonser och referat.  Bilden visar ett exempel på  den tidens djärva semesterlitteratur. Säkerligen väldigt oskyldig och långt ifrån dagens djärva dito.

Idag ställer jag ut ett litet minibibliotek på lästa pocketar i butiksentrén. Böcker som våra gäster erbjuds att låna och läsa medan de är här, eller att ta en och sätta dit en annan på sin vidare färd av semestern. För övrigt finns en bunt vitt varierande tidskrifter – allt från traktorer, jakt, fiske till skrock och kärlek. Datumen är inte alltid färska, men en ”slavertidning” som vi sa förr, behöver inte vara dagsaktuell. Passerar du här – titta in köp kaffe och en färsk kanelbulle, ta en bok eller tidning och lämna en annan – om du inte vill stanna kvar och läsa den här i vykortet förstås. lediga stugor finns!

Bli först att kommentera

En loppoholic på avvänjning

Av , , Bli först att kommentera 52

Någonting sätts igång i min hjärna när jag ser annonser eller skyltar om loppmarknad. En pockande sockerdrickskänsla som triggar känslan av två fulla bärkassar med fynd för en spottstyver och längtan efter det optimala fyndet. Som tur är så är ju de flesta loppisar på behörigt avstånd från oss här i vykortet så suget hinner lägga sig innan man hinner iväg.

Prutaren i mig bara väntar på att få köpslå, vrida vända och pokerfejsa mig till de bästa fynden. Jag och andra proffsloppare trängs och går som målsökande robotar efter rader av bord på jätteloppisar runt om i landet. Umeå var ett riktigt loppismecka. Det är nog det enda jag kan sakna därifrån ibland – ja förutom mina kära vänner och släktingar förstås.

Utrustad med bra skor, några extra kassar och ett par hundralappar kommer man långt. De enda förberedelser som krävs är att planera rutten, äta en stadig frukost samt köra en sväng med roll-onen, tandtråden och tungskrapan för allmän trevnad.

En loppmarknad kan nämligen erbjuda en intressant, mångkulturell och rätt påträngande presentation av folks hygien, tandstatus, matvanor, alkoholkonsumtion, och frekvens av klädbyten. Inget för kräsmagade alltså….

Ekorrgenen i mig är nedärvd från mödernet som än i dag anno 2013 diskar plastpåsar och sparar använt julklappspapper och snörstumpar. Dock har jag inte riktigt nått den fasen än, men märker att genen gått vidare.

Nu är det ju inte på något sätt så att jag rent materiellt har behov av en endaste pinal till utan snarare så att jag själv skulle kunna ha en neverending loppis med eget stoff. Alternativt behöva en tändsticka…

I sanningens namn skulle jag behöva gå igenom och kritiskt granska det mesta jag äger. Motsägelsefullt nog så har jag länge haft en vision om att bara äga det som ryms i en papperskasse liten nog att kunna bära med mig på en pinne bort mot solnedgången. Har ju visserligen fått   möjlighet att avyttra det mest onödiga vid de senaste årens flyttar men än finns det för mycket kvar.

Jag har en förkärlek för halvgamla saker, som grönt glas, gamla skrin och böcker – och så R förstås som nu uppfyller kriteriet ”semiantik”.

Mitt senaste bokfynd var ett band i 3 delar för 10 kronor – Kvinnan och hemmet, skrivet någon gång på 40-50-talet. Allt en kvinna kan behöva veta om såväl sin anatomi, psykologi och kvinnoroll som maka. mor, kokerska, värdinna och husmor.

Visserligen saknas en viktig för att inte säja ”springande punkt” (hi hi – nu fick jag till det!!) i beskrivningen av det kvinnliga fortplantningsorganet, men tack och lov är pricken över i:et med på kartan i den moderna anatomilitteraturen.

Det bästa fyndet var dock när jag och R hittade varandra på Livets returmarknad

 

Bli först att kommentera

Björnfrossa

Av , , Bli först att kommentera 56

Vi fick sent ankommande stuggäster ikväll som kört genom inlandet på mindre vägar. Plötsligt kom en stor björn springande över vägen. Om de inte hade bromsat så hade de kört på den. Dom stannade – det gjorde björnen med – och visade upp sin bredsida. Häftigt att vi har så  mäktiga vilda djur i vår svenska natur. Jag blir påmind om  det björnmöte som vi fick vara med om vid Storgräsforsen i Vindelälven när barnen var små någon gång på 90-talet, då en stor björnhona simmade iland just som vi kom ner till stranden. När vi vände och sprang upp mot bilen för glatta livet kom en våt björnunge och korsade vår väg och vi hörde mammans klafsande steg någonstans bakom oss. Vi hade björnfrossa i ett par dagar efteråt och det var en helt annan känsla än när man får se björnar på djurparken.

Bli först att kommentera

Slåttanna,Bondromantik och skåningar

Av , , 2 kommentarer 52

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Jag ser glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” sådär där barnen lite ”tripp-trapp-trulligt” sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Ibland hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest så hörde man aldrig göken någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan, nött av alla de händer som brukat den under årtionden, och hur farfar varje år gjorde nya fina ljusa pinnar av sälg till räfsorna.

Fullt så lent var inte det gråa och stickiga hässjevirket som man fick hämta ”däre hässjehopen”. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag. Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de ömma blemmorna till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott i skördearbetet och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev med kungafrimärke avsänt från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över, att vi nu redan var en bit inne i juli månad. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet hem från affären och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyller fantasibilden och inte enbart svettiga vedermödor. Aldrig har väl en fikakorg, en fikarast varit mer efterlängtad än under slåttannan. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i den lilla ladan bakom Flakaberget så silade solen sitt glittrande guld genom springorna i takspånet eller mellan timmerstockarna i laduväggen och lät det gnistrande dammet dansa i solstrålarna. Man tog ”minuter” alltså vilade, drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om begreppen hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i byxfickan.
När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusrutiga bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande sin årliga Guldus som ju var hans favoritdricka - belöningen för en svettig arbetsförmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger. En spik genom det tunna metallagret och flaskkorken, gjorde ett alldeles lagom stort hål så att sugröret skulle rymmas. Vilken njutning!
Idag, med lite distans, så kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom åt deras skorrande ovationer.
De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan. De hade säkerligen aldrig behövt prova att få huvudsvålen perforerad av takspikarna på hövinden som vi barn när vi någon vecka senare skulle trampa och packa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten och kom utblåsande genom det tjocka plåtröret.
…….Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att kunna reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga i sin ensamhet och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.