Så kom äntligen kvällen då syskonen kom hem. Eftermiddagen sniglade sig fram olidligt långsamt, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod länge och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet. Väntande. Längtande.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in dittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Pappa och jag hade lagt våra pannor i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja alltför mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes – det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll, enbart genom att titta på billjusets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel så hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia, och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag även att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det i alla fall ut som om någon saktade in, och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var äntligen den långa väntan över. Glädjen brusade som sockerdricka i blodet när jag ivrigt skuttade iväg mot hallen för att möta dem i dörren.

Tid för glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa iskalla nya vackra julklappar som skulle lägga in på lillsoffan bland de andra paketen. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur så var brorsan på lekhumör efter mammas ”välkomstryggklining” direkt efter middagen Då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen fanns under köksbänkarna som hade strategiska öppningar under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när ”Brors” kom hem (även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven) Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis på det nötta slagbordet med blåmålade ben. När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Tänk vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en härlig doft från en främmande och lite spännande stadsvärld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket, även till lilla mig, och så småningom kom även vår nya fina lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns särskilt hattleken. Man behövde en hög med damhattar (fanns det gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. En annan lek gick ut på att man satte på någon en ögonbindel snurrade personen några varv och sedan skulle den försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under hakan. Det fanns många olika exempel på roliga lekar.

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så vissTte man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber sällsamt smälte mot gommen.

Härom året fick jag receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner, fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag mera om i morgondagens kalenderavsnitt.

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvo-duetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

Framtill satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten ”välkommen”, några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka ”sjöapa” vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars gröna sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Där inne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till sibyllas korvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemMberkvällar i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans kring Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar  och isdrottningar.

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan……….. före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med ”Julsnö över fjällen” en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, om frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sig stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en ”Maria Modellera” placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

”När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå”

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före ”däre Ivans” och man såg julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där gömd i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över i:et – toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt som satt i en liten korg under en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd.

Apan tedde sig trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sig i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska ”Alvargranen’”i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandaAde känslor på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivan Önnerlövs, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod segertonernoterna uppställda med bokmärkstråden på uppslaget för sången: Fröjdas vart sinne, julen är inne, frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

Nu var det inte länge kvar.

Det är nåt visst med snö och barrskog. Ser fram emot att färdas genom vackra julkort på min väg till mamma kommande helg. Nostalgi!

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis. Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla de andra läckerheterna. Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller ”småbrösörta” som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på såväl smaklökar och salivproduktion som julstämning.

Efter lite gott eftermiddagsfika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till bagerskorna medans den blå skymningen sänkte sig över det vackra vinterlandskapet utanför.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk. Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos radar upp sig på minnets kakfat. Ett av mina givna uppdrag var just choklad och kokosproceduren. Jag minns runda småkakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig – att trycka ut degen i de fina veckade plåtformarna.

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och så minns jag de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttopparna garnerades med en hasselnötter och sist men inte minst minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade små kakmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar. Med sig förde de en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och välkomna gäster i min barnNdoms familjejular.

De fina blommönstrade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid. 

Vilket är ditt bästa julkakerecept?

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag för min inre syn liksom en sådan där blå glasbubbla inuti med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där var den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppaAs att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen – den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten på sin plats framför det stora fönstret i vardagsrummet.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där som man sätter en liten bokmärksängel på och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje decemberdag händer något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.

Det hände inte så ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var vid den årliga marsipanbakningen, en decemberkväll strax före jul. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så i med träklotsen att hålla emot med medans man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för den rätta smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet där skärbrädorna stod och väntade.

Fantasin flödade i det fria skapandet, och vi gick beväpnade med liv och lust, med bordsknivar och virknålar, i djup koncentration in för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de såg lite småbusiga ut och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackrutor och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville aldrig att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda, rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr små sötTa öron och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.

Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när ingen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite även i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…

Santa Lucia

Av Gunnel Forsberg, 13 december 2008 kl 09:06, 1 kommentar  0