Sorgeliga saker händer….

Av , , 1 kommentar 36

sorgeligaEn gammal trotjänare har lämnat in. Mitt älsklingspimpelspö är trasigt.  Jag har många spön varav en del är både dyra och nya. Men inte till närmelsevis kan något av dem mäta sig med känslan, finliret och fiskelyckan med detta spö. Det kostade ett par tior och har kanske 20 år på nacken. Detta pimpelspö har gett mig otroligt många fina stunder och fiskar. Nu vädjar jag till mina läsare: Finns det någon där ute som äger ett sådant här spö? Det kanske ligger oanvänt i förrådet. Kan du tänka dig att sälja eller skänka det till mig? En som hoppas och väntar.

 

Det var en gång en rävkapuschong. Del 2

Av , , 2 kommentarer 32

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som nu står i träda, övergivna. Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konstaterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

Ca en kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och halvfulla fotogendunkar.

Den exotiska ”pinkhinken” halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin gps. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen. Riporna är fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt vintertid. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer…..

Glesbygds-Arvid

Av , , Bli först att kommentera 28

glesbygdsarvidNågon gång då och då dimper det ner spännande och värmande överraskningar i postlådan från bloggläsare. Jag har fått böcker, svamp, fina saker och framför allt – brev, mail och levnadshistorier som rört mig djupt. För en tid sedan kom denna bok tillsammans med ett handskrivet brev och ett par dikter från författaren – en av mina bloggläsare i Kussjön – Owe Eliasson. Hans tolfte bok sedan 2001 och hans sjätte kåserisamling om Arvid. Jag läser om författaren på baksidan boken:  Skogsarbetare, bonde och journalist. Han har fått Vindelns kommuns kulturstipendium, LRF länsförbunds kulturstipendium samt Skogens Oscar.

(Det måste jag genast googla på…Skogen Oscar!! Om jag var 30 år yngre – skulle jag säja COOLT!!)

En gemensam  gammal bekant har vi – Owe och jag – nämligen Hjalmar Hjukström, den gamle gårdfarihandlaren som jag beskrivit i något av mina barndomsminnen, Owe har också beskrivit honom i sina texter. Ett kul och intressant sammanträffande.

Jag säjer ett stort och varm TACK till dig Owe för att din fina gåva. Många goda skratt och igenkänningsfaktorer må jag säga. Önskar Owe och alla er andra ett toppenår med ännu mer skratt glädje och det bästa av allt – hälsa!

 

Det var en gång en rävkapuschong. Del 1

Av , , 3 kommentarer 36

Varsågoda, här kommer en önskerepris av hur vi träffades R och jag.

För snart nio år sedan så ramlade jag och R helt oförhappandes över varandra och idag ska jag berätta om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi först träffades, sedan hans ripmiddagsförförartrix som i bästa dammsugarförsäljarstil och mot alla odds hade lyckats och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv. Visserligen var jag, i sanningens namn, aningen betuttad, men ännu fast besluten att inte ”sylta in mig” och hade fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng för att hålla mig på fötter. Då visste jag ännu inte att jag hade mött min överman.

Den här morgonen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa viskad genom hans varma andedräkt i mitt öra där på kudden innan arbetsdagens början.

Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken jag läst om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardagsrum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset. (Sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

Den något kaxige R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig att en kvinna skulle uppfylla:

1.Att kunna köra skoter.

2. Att jaga själv/alternativt kunna vara tyst under jakt.

3. Att kunna fiska

4. Att kunna bugga.

 

Jojo, han visade redan där och då på tendenser som var frestande att försöka kväsa och det började klia lite försiktigt i rödstrumporna….. Ett lovande jämlikhetsprojekt triggade mig en aning – skall erkännas! Men jag nappade i alla fall på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Inte sedan den där enda gången jag följde pappa till Ammarnästrakten och fiskade röding någon gång i barndomen hade jag sett fjällen vintertid.  Den stora frågan var bara hur man lämpligast skulle ekipera sig för resan.

Det bar iväg till återvinningscentralen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta 35:or för 20 kr. Det var inte värt att överdriva ifall detta bara visade sig vara en fling. Ringde därefter mor och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden. Därefter packade jag mina snyggaste yllebyxor samt  lite annat smått och gott och så förstås lite gomat att äta (för att imponera på karl´n) vilket visade sig vara klokt då fjällskafferiet sedermera visade sig  innehålla enbart försvarets urgamla frystorkade samt pulverblåbärssoppa med bäst-före-datum från tidigt 90-tal.

På resan upp till fjälls  skulle vi komma att passera hos min gamla mamma och jag presenterade då R som en ”fiskarkompis” (jo tjena) vilket jag i det skedet fortfarande hyste en illusion att han var. Lilla mor som med sina fem döttrar – genom decennier sett många olika mågämnen passera revy vid köksbordet hyste ett mycket sunt och välgrundat mått av skepsis. Hon var korrekt om än något korthuggen när vi anlände.

Jag var inte alls förberedd på att ”fiskarkompisen” skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp! Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt ännu i denna dag.

Jag hade noterat att det första man möttes av i hallen hemma hos R var yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar, så när vi hamnade i bakhasorna på en järv i höjd med Nalovardo, så såg jag hur det lyste av ”potentiell pälsmössa” i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och lyckades efter en mil i strålkastarljus slutligen ta sig över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden där vi körde genom inlandets mjuka snölandskap. Vita snöharar korsade vägen då och då. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans andra stora hand vilade varm i min lilla.

 

Fortsättning följer….

Så det kan hampa sig

Av , , Bli först att kommentera 31

Just så, sa jag dagarna före jag mötte R för snart 9 år sedan. Nybliven singel, tufsig och genomskinlig utfäste jag detta: Hädanefter ska jag leva själv – länge! Bara gå in för att vara en bra mamma, umgås med mina nära och kära, fundera på vad som är viktigt i livet. Definitivt ingen mer karl för min del inom överskådlig framtid. Och om……jag sa OM…..jag mot förmodan någon gång långt in i framtiden EVENTUELLT skulle söka mig en karl så gällde ett antal icke förhandlingsbara kriterier. Jag minns inte alla dessa idag, men ett var i alla fall: Han ska ha inlandsmentalitet.

Vad jag menade med detta var att jag ville ha en präktig karl som kunde fixa och dona, som kunde skjutsa omkring mig på skotern om söndagseftermiddagarna, gräva en grotta i snön och koka kaffe på elden. Kikmeta i hålet intill, i tystnad och samhörighet. En trygg karl som vill vara i naturen med mig, fiska, ligga tyst vid en skogseld och känna samhörighet. En som är stark och skön och som luktar gott. Dessutom är det viktigt att han köper hela kitet med barn bakgrund, musiksmak och släkt. Han får inte vara någon mes, utan en riktig man med valkar i nävarna. Det ska vara en som gillar mig för den person jag är, som är trygg, pålitlig och har humor men ändå är klok, smart. Allra helst en hejare på TP och korsord som tycker att jag är underbar och som  älskar mig med hull och hår. En hemkär typ som ogärna huserar på puben och oftast nöjer sig med att berusas av kärlek. M a o en ren, skär och orealistisk utopisk mansperson.

Så ramlar jag mot förmodan och helt oförhappandes över en bångstyrig norrbottning i form av en mycket övertygande R, och där rök alla mina goda föresatser sin kos.

Han uppfyllde många av mina kriterier. I alla fall så bar det sig förstås inte bättre än att man vips – innan omdömet hunnit ifatt – fällde ned hjärtats bogvisir och in steg han med stora kliv – iförd storstövlen, skinnbyxen och rutigskjortan. Där sitter han fortfarande  och gonar sig i hjärtevärmen. Och sköter han sina kort väl så lär han bli kvar därinne, och den som får min kärlek – han är en lyckans ost!

Håll utkik efter en den sanna historien” Det var en gång en rävkapuschong” som jag brukar dela med mig av här i bloggen i början av varje år. En berättelse i tre delar.

Från hjärtats djup: Tack!

Av , , 6 kommentarer 38

Nöjd och tacksam summerar jag mitt 2013 ifrån soffhörnet:

Tack för barn, barnbarn, mina finaste skatter och juvelerna i livets skattkista. Tack!

Tack för hälsa och krafter, för fred och för frihet. Tack!

Tack för Robert, för kärlek och trygghet, för ett hem, ett skydd när livet stormar. Tack!

Tack för att summan av mitt livs lärdomar, glädjeämnen och sorger gett mig det kurage,

den tilltro till min egen kraft som resulterat i modet att bryta upp, byta liv, följa en dröm och ta vara på det snabbt flyende livet. Tack!

Tack för familj och vänner som liksom trygga byggstenar, som livets stöttande och mjuka mashmallows bygger sin trygga ring omkring mig.

Ni som gör att jag landar mjukt när storm och ofärdstider kommer.

Mitt skyddande nätverk som finns där, fast vi kanske inte har så tät kontakt. Tack!

Tack för mat för dagen, för rent vatten, för kläder och för livets nödvändigheter. Tack!

Tack för humor, för skrattets förlösande kraft, för fria tankar, för skrivandets glädje, för musikens kraft och för böckernas värld. Tack!

Tack för naturens läkande kraft, möjligheter och för fiskets oerhörda glädje. Tack!

Tack för att jag får bo och leva där jag kan förverkliga mina drömmar. Tack!