Det är sådant här vi längtar efter just nu, när snöstorm varvat med regnstorm rutit i en hel vecka och man knappt kan se handen framför sig. Undantaget var gårdagen då det var lite lugnare och man inte blåste omkull. Sol sol..vart är du? Välkommen tillbaka till oss!

Här kan ni lyssna på Fjällradio. Reportage från bland annat Sandvikens Fjällgård. Ni får följa mig och ett par av mina storfiskartjejer på tidigt morgonfiske en mörk januarimorgon när alla gubbarna ännu sov sin sötaste skönhetssömn. Hoppas att länken fungerar. Annars googla på Fjällradio.

http://t.sr.se/1oEJNtt

Det verkar som om kvoten snö för hela riket har koncentrerats hit till oss. Det har varit ett fruktansvärt busväder idag och folk har inte kunnat vara ute. En och annat har gjort tappa försök att trotsa vädret men snabbt vänt åter till stugor och husvagnar. En grupp bretonägare har haft kurs tillsammans med Hundskolan Vision och faktiskt varit med vovvarna i ripskogen hela dagen. De kom möra och rödkindade tillbaka hit till campen. Nu blir det en lugn kväll inne. Lördagshandeln blev det inte mycket av med, men vi fick en hel del nyttigt papperjobb gjort mellan snöskottningarna.

Storfiskaren Alvar Hedman fiskar aborre på Öresundssjön en påsklördag. Påsklördagens fiskeutflykt, en av våra familjetraditioner, som jag så innerligt gärna skulle vilja återuppleva.

Idag är det min pappas födelsedag. 1919 föddes en liten lintott i Vindelgransele, en liten Alvar Hedman. Han är död sedan länge, men finns bevarad i minnen och gener. Jag  minns hur vi brukade åka ut i skogskojorna med semlor till karlarna på fettisdagen. Jag kan känna doften av knaperstekt fläsk och sötman från de bruna bönorna från lunchen som föregick själva semmelätandet. Semlor med varm mjölk i en  tallrik. Jag kan känna värmen och  ana doften av ingrodd piprök och sotig kaffekokning, gasol, motorsågsolja och blöta yllestrumpor i skogskojan.  Idag på min systers namnsdag och på internationella kvinnodagen firar jag minnet av min starka pappa.

En fin Vindelälvslax fångad  någonstans kring Kalvholmen. 10 kg och 96 cm lång. Min stolta pappa.

Denna vårvinter har verkligen gått i halkans tecken. Vid ett par tillfällen hade man lätt kunnat hålla OS i konståkning här i Sandviken. Detta har orsakat bekymmer av olika slag, som t e x att Robban fått jobba extra mycket med att skrapa och sanda. Som det inte skulle vara nog med all snöskottning. Turligt nog har ingen skadat sig men man har kunnat iaktta en del intressanta gång/kryp/has-stilar här på Broddway om morgnarna.

Men nu är räddningen nära. Snart kommer Sandviken att göra skäl för sitt namn. Här tindras det med ögonen i denna dag för vi har nämligen fått tillökning i familjen igen. Denna gång säjer vi varmt välkommen till Små-Sten  (Små efter mig, och Sten efter Husse) En sandspridare som sällskap och påhäng till Lillvännen (L70:n). Så nu skruvas och monteras det för fulla muggar här bakom knuten till glädje för allt folket. Förutom städerskan förstås (ähumkrax) Som småmuttrande förundrar sig över folks oförmåga att skrapa av/sopa av sig grus, snö och drivis innan man kliver in i servicehuset. Men man kanske gör så hemma också.

Aldrig är väl färgerna så intensiva, nyanserna så vackra, känslan av att vilja ”hålla kvar” så intensiv som just då, i brytningstiden, i ögonblicket när skuggorna  blir allt längre och fågelsången klingar så vemodigt vackert. Detta magiska ögonblick i gränslandet mellan solnedgång och skymning.

Även om jag skulle vara blind så tror jag att jag skulle kunna förnimma just den här speciella stunden med mina andra sinnen. Det är något som händer i dessa brytningens sekunder när hela tillvaron liksom håller andan. Detta som händer varje dag, i varje tid, och oberoende av  årstid, som har skett sedan skapelsens första gryningsmorgon – att natt blir till dag och dag övergår i kvällning och mörker.

Vid dagens slut – en tid för vila och ro, för eftertanke och bokslut av den gångna dagen. Kanske en tid för gemenskap och romantik men kanske också en tid där ensamhet och ofrånkomlig konfrontation med underliggande känslor råder, där de allra mörkaste skuggorna kommer fram ur det fördolda och tenderar att skymma din morgondag. Kvällen, en tid för revision, för sammanfattning utvärdering och avslut. Natten ligger löftesrik och sammetsmjuk, eller ångestfylld och bottenlös framför. Alltför nära eller alltför långt ifrån väntar det obarmhärtigt gnistrande gryningsljuset.

Bortom skymningen blir det dags att plocka fram skrinet med drömmar. Omedvetna eller medvetna drömmar, sagoslott, skimrande visioner, eller vackra drömmar som stiger som såpbubblor, lätta och skimrande mot en ny horisont. Planer och avsikter smids för att kanske nedtecknas på den kommande dagens rena och oskrivna blad. Var dag har sina nya oändliga möjligheter.

Det går mot kväll, mot skymning. Symboliken står även klar kring livets sista tid och  kontemplation inför det ofrånkomliga slutet, avskedet eller döden – den allra sista  resan, allas vårt nästa resmål till ett främmande och okänt land. Ibland får vi människor tid att avsluta, utvärdera, ta farväl och arrangera vårt avsked, men ibland står vi ensamma förvirrade och förtvivlade kvar på perrongen – lämnade. Inför detta är vi alla lika, fattig eller rik, hög eller låg.

Ta vara på varje afton och varje solnedgång. Stanna upp, lyssna och hör hur fågelsången klingar bort. Kryp närmare varandra, var tacksam för dagen som du fått och vänta inte med att säga viktiga och fina saker till människor du älskar.