Modernt väder

Av , , Bli först att kommentera 41

Idag är det grått och lite regnigt här i vykortet. Modernt och mysigt – om man som jag får sitta inne och jobba idag. Veckans varor är uppackade och det är läge för pappersjobb. Den annalkande ”momsen” tornar upp sig som ett oväder vid horisonten så det är bara att sparka igång segjobbet. Den som spar han har – så sant som det är sagt. Men bättre momsväder än såhär blir det nog inte. I morgon blir det bättre väder igen och då har vi glädjen att välkomna min yngste son Alex hans Mathilda samt hennes föräldrar som vi länge hoppats att få se här hos oss. Bra fiske och utflyktsväder står på önskelistan.

Lediga måndag

Av , , 4 kommentarer 38

dagens1

 

Ledig måndag idag. Underbara känsla. Oftast stupar ledigheten och måndagarna blir en vanlig jobbdag, men idag har vi lyckats få ett par semestriga stunder. Min stund i båten var underbar – som alltid. Solen gassade och överdragskläderna åkte av efter hand. En ganska ihärdig nordvästan kändes varm även den. Nu blir det grillat till dagen middag och gravat till morgondagens. Vilken skatt!  Att jag dessutom fick en bunt hembakat norskt flatbröd av bästa Ann-Kristin var verkligen pricken över i:et. Det ska avnjutas på restaurang Solsidan ikväll  tillsammans med gube och hund. Hoppas verkligen att det inte drar in en massa åskväder över trakten – som igår – när hela dagen blev förstörd av ett flertal strömavbrott med allt det merarbete det skapar för att försöka rädda kylar frysar och dess innehåll. Nu håller vi tummar och tår!

Maldiverna!!

Av , , Bli först att kommentera 42

Börjar alltid dagen med att kolla jobbmailboxen. Nästan alltid, mitt bland de viktiga mailen, ligger de där ,- de fantastiska löftena, erbjudandena och frestande rubrikerna. Lurmejlen. Idag lyste rubriken: DIN RESA TILL MALDIVERNA ÄR NU BOKAD OCH KLAR ROBERT! Ojsan ojsan är min första tanke. Ska min min grönbyxklädde  gube fara och lägga sig på  en fjärran vit sandö i solstekan utan minsta hjullastare inom synhåll?? Jag kan med stor möda föreställa mig honom ligga stilla mitt ute på världshavet under ett parasoll och vifta med stålhättorna i 14 dagar. Visserligen ser jag att två (2!!) knappar är uppknäppta i rutigskjortan – men ändå…..inte.

Så blir jag aningen konspiratorisk i mina fantasifulla tankegångar – är det rent av så att han har tröttnat på sin lilla ragata?? Köpt mig en enkel biljett till fjärran för att få frid på jorden?? Ska jag efterträdas av en hushållerska borte störresortn?!

Eller är det helt enkelt bara så att de kreativa lurifaxarna kör ännu ett nytt grepp? Givetvis är det så. Jag betackar mig – storligen – för dessa utskick…. men tackar för en liten adrenalinskapande fantasistund som ger mig kraft att skjuta ut mig ut katapultsoffan – till ännu en arbetsdag här i det somriga vackra vykortet.

 

Den sakta maken….

Av , , Bli först att kommentera 47

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!
Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den ”sakta maken” saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid…

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning.

På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

…..Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då…….

Dunder och brak

Av , , Bli först att kommentera 47

De senaste veckornas tryckande hetta är nu idag utbytt mot frisk luft, dryga 20 grader och en svalkande nordvästan. Åskvädret kom igår kväll och dränkte den törstiga jorden med välbehövligt regn. Själv var jag mindre än vanligt en stund då jag krympte i takt med att den pedagogiske ingenjörens teoretiska formler om ljudets hastighet rabblades som ett rinnande vatten. De fanns tydligen i färskt minne  bakom pannbenet  och trillade fram som ärter på en plåt. Otaktiskt nog kan man tycka då han snabbt krossade den trygga bubbla jag levt i sedan barnsben och inte analyserat närmare på sisådär 45 år. – Att det mellan blixt och dunder är en kilometer per sekund man hinner räkna. Här sitter man i godan ro och tror att åskan är en mil härifrån, när det i själva verket inte ens handlar om 3 km. Så nu blev han ju tvungen att hålla den lilla svettiga handen en stund där:)

Så långt som till barndomens taktik – att placera sig under köksbordet iförd gummistövlar och med ett plastlitermått i näven kom jag dock inte denna gång. Lättad hörde jag åskan dra förbi på sitt skrämseltåg åt nordväst och efter ett par timmar var det revitaliserat och åter stilla lugnt och fridfullt här i vykortet.

Grönbyxen av!!

Av , , Bli först att kommentera 52

Idag blev jag åter igen påmind om att jag bor i paradiset. Vi har fantastiskt sommarväder och bra badtemperatur i fjällsjön.Badutflykt uppför jokken med båt 5 minuter bort. Av med paltorna och så bad i detta kristallklara vatten på ren och fräsch sand och grusbotten. Alldeles ensamma – om man inte räknar storöringen förstås. Kropp och själ jublar av njutningen i denna extrema kombination av naturens skönhet och sinnenas jubelkör. R jublade måttligt – men ändå såpass att grönbyxorna åkte av och kombinerat knäbad och hundsim utfördes i team husse och hund.

DSC_0712

 

 

Bondromantik i slåttannan

Av , , 4 kommentarer 40

blomms

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och så förstås en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” där barnen lite tripp-trapp-trulligt sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum i början av  juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndagseftermiddagen efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, ja redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, så infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt dessa intensiva sommarveckor medans man såg byarna flimra förbi. Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele stod det på skyltarna. Nästan alltid hade man någon speciell ny vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid – och så även slåttannans. Den började alltid denna måndag – om det inte regnade förstås. Och så fort den första hässjan var rest – så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år. Jag suckade vemodig till sinnes.

Redan tidigt på morgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan landat i magen var det dags att greppa räfsorna och bege sig ut i arbetet. Jag minns hur lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket, det gråa och stickiga, som man fick hämta däri hässjehopen. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Alla skulle dras fram för att skapa stomme till höhässjorna. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. De första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller kanske från sommarromansen. Hjärtat bultade av förväntan. Detta brev slet man ivrigt upp och läste medans man vandrade landsvägen hem. Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar under en rutig kökshandduk. I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Man tog ”minuter” och hämtade nya krafter.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 45 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk. de som aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.