Så sent som i förrgår såg jag inte ett enda gult löv i naturen, men så i morse när jag vaknade så ser jag faktiskt att en antydan till höstfärger finns lite varstans i björkskogen. Vemodigt, men så är livets gång. Det är lite som när man hittar det första grå hårstået vid tinningen. Först tror man att det är ett misstag, men strax inser man att nu är det den här fasen av livet som gäller även om man inte känner sig mogen nog att uppleva de grå tinningarnas charm – redan. Man får rätta sig efter tidens gång. Hösten är en av de vackraste årstiderna här i fjällvärlden. Och livets höst – kan vara lika vacker och härlig den. Ikväll blir det eld i kaminen – den första för i höst. Tid att se tillbaka och minnas den ljuva sommaren vi haft, och tid att ta fram tjocksockar och rusta sig för eld och mys, kyla och mörker. Allt har sin tid.
My cup of tea
Jaha, så då hade tekoppen kallnat! Så går det när man försöker göra flera saker samtidigt. Tur det finns micro i huset. Helgen är snart här, vädret är ganska fint och vi väntar en hel del folk i helgen. Valpträff anordnas av ett par av våra gäster som har kenneln Stormkullens.se Här inne kurerar jag mina ömmande fötter och försöker lära mig min nya telefon medans R kämpar på med sin nya dator. Hans gamla kunde lätt platsa på museum så det var verkligen på tiden att han bytte. Den luftiga tystnaden i huset bryts då och då av små frustrerade suckar, hummanden och morrningar. Det är inte så lätt att förstå den moderna tekniken. Inte riktigt my cup of tea. Eller hans heller för den delen.
I kalendern ser jag att hösten blir spännande. Jag är inbjuden att föreläsa på Norrländska Demensdagen i Umeå samt för Sundsvalls kommun lite senare. Känner mig ödmjukt hedrad och vågar man säja?….omåttligt stolt. Har lite svårt att greppa att min Tankeväckare nått så många öron dessa år och fortsätter att göra det fast jag aldrig marknadsfört den. Den verkar sälja sig själv. Ju äldre jag själv ( och R ) blir – desto mer angelägen och allmängiltig känns den. Hur man vill ha det och hur man vill bli bemött den dag man inte längre kan föra sin egen talan och behöver hjälpas av så många olika människor – under en så lång tid. Säjer till mig själv – och till dig: Lev i nuet! Det är allt vi har
Om livet, kärleken och om gamla lador
Här i avkroken är det extra viktigt att man håller ihop, vet sin uppgift och bär bördorna tillsammans!
Och även när man börjar bli så gammal att det växer mossa på en – så kan det ändå vara vackert. Mjukt och strävt på samma gång…..
Till och med när det börjar byggas fågelbon i alla möjliga skrymslen kan det vara fint ändå…..
Ja även fast jag vet att andra varit här före mig… så får man bara acceptera att sådant är livet
Och man blir påmind om att man ofta måste se över stommen – om det ska hålla i alla väder.
När det börjar luta åt något håll får man göra sitt bästa och försöka stötta…..
Himlen lyser blå där bakom i allafall
och allt går så mycket lättare – så länge man får vara två.
Den lilla bruna
R är i människobyn på kombinerat moms/shopping/barnbarnsbesök. Lagom till avfärden gick min telefon ur tiden. På tiden kan jag nästan tycka, då den varit en del till förtret. En snabb enkät på fb gav mig svaret på vilken telefon jag ska satsa på nu. Problemet är att jag inte har möjlighet att ”fjärrstyra” gubben utan risken finns att han helt självsvåldigt köper något annat eller låter sig förledas av en försäljare med smort munläder. Man kan fortfarande ringa till mig, men jag kan inte ringa ut, så idag när han ringde som hastigast kunder jag bara diffust urskilja att han hade köpt en telefon och till detta ett tillhörande B R U N T fodral. Jag har aldrig ägt något brunt föremål förutom tramporgeln som har dispens så nu blev jag svettig. Ugglorna i mossen blev fler till antalet och min altröst närmade sig falsetten så jag hoppas innerligt att jag lyckades avstyra fodralköpet och att det blir ”rätt” telefon som kommer hem till mig imorgon.
Jag har aldrig riktigt begripit vad det där bluetooth är för något, men R försöker ständigt att övertyga mig om dess förträfflighet – speciellt som min telefon alltid är på rymmen…..Det verkar vara ett slags trådlöst nätverk eller hokus pokus för telefoner som gör mig osäker och kallsvettig vid blotta tanken att försöka begripa sig på. Mest av allt tror jag att det är det en slags manick, modell skrymmande hörapparat, som företrädesvis gubbar i yrkesrelaterad klädsel bär omkring på. Rätta mig inte om jag har fel tack! Det får vi ta en annan gång. Jag har nuförtiden nämligen fullt upp enbart med att begripa hur man ska sätta den ena foten framför den andra när man ska gå framåt.
Riktiga blåtänder i ordets rätta bemärkelse kan jag däremot skryta med just nu. Gårdagens blåbärspaj giv mig idag, och den får liva upp stämningen denna augustikväll då jag firar våra 4 år här i vykortet i min ensamhet med enbart voffsen som sällskap. Känner mig lite lonley and blue….Förr i världen när var och varannan bar löständer vet jag att min mor berättade om någon person i byn som hade två par löständer. Sina vanliga löständer, och så blåbärständerna:)
Grattis på 4-årsdagen i vykortet vännen – om du läser det här i en dator nära dig!
Fåntratt
Så har den rackarns telefånen givit upp andan. Jag har bara väntat på det då den sett ut och betett sig märkligt på sistone. Egentligen vill jag hoppa jämfota av glädje då jag i ärlighetens namn avskyr telefonen som i dessa tider jämt ska vara på och igång i fickan. Varje måndagsmorgon när vi har vår lediga dag – så ringer någon – jättetidigt, medans vi ännu är kvar i sängen. Själv är jag av den åsikten att telefonen kan man stänga av av och till och respektera sitt eget behov av frid, sömn eller öronvila. Min vän och med aRbetare är dock av den åsikten att människans roll på jorden är att låta sig störas av vem eller vad som helst, när och var som helst. Jämt!! Inga undantag för sovmorgnar, vilodagar eller julaftnar. Eftersom han själv hör dåligt och alltid har ringsignalsvolymen på max så blir alltså även jag väckt, uppringd eller mer störd än vanligt – mest hela tiden.
Nu infinner sig alltså den knepiga situationen att välja sig en ny fickterrorist. Den måste ha en superbra kamera och får inte vara för slimmad (no xperia) för liten (för mina prinskorvsfingrar) eller för stor (för mina fickor), gärna tåla vatten och omild behandling (läs fisketurer) ha en pedagogisk lättbegriplig meny, och vara krångelfri. Har du något bra tips?
Som en paradisask…..igen
Varje år sedan vi kom hit för fyra år sedan känns det lite speciellt de första veckorna i augusti kring årsdagen den 11/8 då vi tog över. Vi var här ett tag innan för inskolning men den 11/8 blev det allvar. Jag blir tvungen att gå in på bloggen och läsa om hur vi hade det den första tiden. 4 år har otroligt nog rusat förbi. Jag har aldrig ångrat mig och känner mig varje dag previlegierad som får leva här i vykortet. Det är dock mycket mera jobb och mycket mindre tystnad än vad jag kunde föreställa mig innan. Vi är tacksamma för hälsa och krafter och hoppas att vi är kvar här om fyra år till. Här ett utdrag ur bloggen från just den 9/8 2010.
Nu har vi varit här vid Sandvikens Fjällgård ett par veckor. Jag tycker att det var alldeles nyss som vi lämnade Umeå och vårt gamla trygga liv bakom oss och styrde kosan norrut med vår last, fulla av förväntan, spända men helt eniga om att vårt beslut var det rätta.
Tiden går fort. Det har varit intensiva dagar med mycket nytt att lära, men den svindlande känslan som infann sig när vi kom körande längs Silvervägen förbi Tjaktjaure den allra första kvällen och solen glödde välkomnande till oss och visade vackra Björntoppen i all sin glans, den känslan sitter kvar. Hisnande, rakt i hjärteroten. Tänk att alla bitar föll på plats och att vi äntligen är här efter en lång vår av väntan.
Det strålande vädret har visat platsen från sin allra bästa sida och vi njuter av livet här i fulla drag. Det är mycket nytt att lära sig, många möten och nya människor varje dag. Att vi är sist ut från Sverige och först in från Norge känns kul och vi har redan mött många trevliga norska grannar. Vi har ju bara 24 km till gränsen.
Vårt fjällparadis är att likna vid en smarrig chokladask. Här finns godbitar som fantastiska utflyktmål, dagsturer eller strapatser beroende på vad man orkar och har tid till. Fina fiskeställen för såväl båtfiskare, spinn, som flugfiskare. Här finns många olika mineraler och en spännande flora.
Fisken i Tjaktjaure sägs vara av fantastisk kvalite och här finns både sjöar i mängd samt fina strömmande vatten att prova lyckan i. Röding av ordentlig kaliber vakar alldeles utanför bastun. Idag fick jag en riktigt fin röding och en kraftfull öring alldeles här utanför. Öringen gjorde ett antal spänstiga saltomortaler och gav slirbromsen flera ordentliga genomkörare innan fisken landade i båten prickig blank och grann. Lycka! I det kristallklara vattnet ser man rödingar ila fram och tillbaka över sandbottnen. Jag mår som en prinsessa i dessa fina omgivningar. Allt har gått över förväntan hittills och tittar på varandra, Robert och jag, och nickar i samförstånd. Det här känns så bra.
Exklusiva praliner som vilda djur alldeles in på knuten, älgar, rävar och ripor, mängder av fina sjöfåglar, småfåglar och rovfåglar finns också här. Varje dag får vi se något nytt från naturens skådespel. Jag återkommer om fler fina praliner när jag provsmakat dem. När det blir mörkt stormigt och kallt i vinter och börjar närmar sig julen – då ska vi ta från det undre lagret.
Stekta sparvar
Här faller det ”stekta sparvar” rakt i munnen på oss. Fick en ljuvlig Vindelnrökt fläskfile i värdinnepresent av Inger och Krister som var här i helgen. Vindelnrökt – är en av de få saker jag saknar med Umeå. (kulturen får ursäkta). En gravad öring – egenhändigt bärgad ur det kristallklara vattnet och så pricken över i:et kom Inga-Lis Viksten Önnerlöv och hennes Johnny med i afton: Pinfärskt Släppträskbröd. Låter litegrann som Homer Simpson här när jag sitter och sväljer snålvattnet medans pären kokar. Lyx har en lite annan definition här i vykortet. Hälsa och krafter, vänliga människor och fina möten. Frisk luft, härliga råvaror från naturens skafferi – och så fred och frihet förstås!! Att autokonteringshögen krympt med 3/4 idag får klassas som en riktigt fin bonus.
Och därmed basta!
Äntligen ska vi få bastun på plats igen. Efter nästan ett år i exil – 35 m västerut – så ska den nu till sin forna plats, fast vänd med entren mot sjön, nu med ett ordentligt underarbete att vila på. Kranbil med förare på plats och några otroligt vänliga själar – Roger och Anders som hjälper Robert. Inga-Lill hejar på och fotograferar. Själv kokar jag på gammalt beprövat könsrollsmanér kaffe och ger små uppmuntrande tillrop. Om jag skulle blanda mig i leken och börja semaforera finns risken att jag ganska snabbt skulle anta formen av en bedagad bokmärksängel – tillplattad men dekorativ – på håll. Fortsätter att autokontera och fotografera skeendet på betryggande avstånd och håller tummar att allt ska gå enligt planen. Detta blir bra – för oss och för bastarna.
Ser fram emot att kunna sitta på min plats i katapultsoffan och se på teve utan att bli misstänkt för att glo på naket folk. Det finner vi nämligen extremt ickeintressant, men kan däremot själva känna oss uttittade som apan i bur emellanåt. Själv undviker jag alltid att titta in/på folks hus när jag passerar, men det är väl jag det. Skönt blir det för bastarna att kunna sitta ostörda och titta ut över sjön när man behöver hämta en nypa frisk luft eller hoppa i sjön.
Bloggrelaterat!
Nu har jag bloggat i flera år. Ja jag har faktiskt tappat räkningen på hur många. När jag började trodde jag att orden och ideérna skulle tryta ganska snabbt. Men bloggen har blivit ett litet fönster in och ut ur mitt liv här uppe bland fjällen, där jag delar med mig av glimtar från livet. Det jag aldrig kunnat tro – ens i min vildaste fantasti – är hur många kontakter, mail, brev, besök och trevligheter som kommit ut av den. Jag har fått vänner lite runt om i världen som av någon anledning finner mina ord och tankar intressanta att följa. Jag är djupt hedrad och glad för detta. Så sent som idag tittade ett par in i butiken som sett den välanvända bilden på Björntoppen och ville höra historien kring den. Trevligt! Härom dagen damp det ner ännu en bok av/från Owe Eliasson och dessutom en härlig dikt som anknöt till det jag skrev om härom veckan – gamla tiders sophantering. Boken blir något att läsa i lampans sken när det lugnar sig här och kvällarna blir mörka och mysiga. Tack Owe för det du och din spirituella penna sätter på pränt:) Jag vill idag skicka en särskild hälsning just till dig som troget läser och generöst peppar mig med att trycka på tummen upp. Ni är så uppskattade!! Och till er som förgyller min dag lite extra med olika slags fina gester form av brev eller paket kan jag bara säja än en gång Tack!!
Moms filibaba
Då var det dag igen för momspyssel. Varje kvartal är det så dags igen för detta pappersprassel. Den som spar han har. Så högen som ska autokonteras är tjock och fet. Själv skulle jag hellre springa på en hjortronmyr eller sitta i båten en dag som denna, men så är ju livets/momsens gång att detta nu måste göras. Varorna kommer idag så det blir ett par timmars intensivt jobb med det med. Nu hoppas jag att vi får behålla strömmen så jag kan vara effektiv! Ha en lat eller effektiv dag – du med – beroende på om du är ledig eller inte:)
Senaste kommentarerna