Skåpmat

När Hösten knackar vresigt uppå rutan
och kalla Vintern lurar där bakom min dörr
Då ryter jag: Er kan jag vara utan!!
men de bara klampar på som alltid förr

All Sommarns fröjder och Vårens grönska
de knyter in i sin mörka säck
Då blir jag frusen och börjar önska
båd Höst och Vinter för evigt väck

Men när jag tänker lite mer på saken –
på alla följder detta skulle få…
jag fryser hellre då om lilla baken
och låter nästippen vara blå

För jag vill längta åter efter solen
vill känna Våren i min frusna kropp
Få glädjas åter över sommarkjolen
och vårens första lilla blomsterknopp

Så låt kölden komma – låt mig snöa över
jag ska ej sörja mera över det.
För att få längta var själ behöver
det är nånting som jag säkert vet.

Gunnel 1983