Lördagsskola, Söndagsskola eller Livets hårda skola

Jag är tillräckligt gammal för att ha provat gå i skola även på lördagar.
I skolans stora kapprum med sin hårdfernissade pärlspont satt raderna av klädkrokar hela vägen ända bort till fönstret. Där till höger var dörren in till småskolan klass 1-2. Direkt till vänster intill drickesfontänen och tvättstället vek trappan av till vänster upp till storskolan, klass 3-6. Medans jag skriver kan jag plötsligt minnas den metalliska smaken av vattnet i drickesfontänen.

Från lärarrummets hemliga inre dök de så upp – fröken och magistern, och vi förväntades då stå på led i väntan på klartecken att marschera in i klassrummet.Ibland släppte fröken en knappnål i golvet för att lägga ribban på ljudnivån vi förväntades ha. Man skulle höra nålen falla.

Fröken hade ett brett spektra från stenhård disciplin till mer eller mindre pedagogiska och ibland tyvärr handgripliga uttryckssätt, men även ibland lite oväntat mjuka sidor, som när vi uppmanades att ligga tysta böjda över bänklocken och ”drömma”.Hon var en duktig dramatiker och berättare och mycket handlade om högläsningen. Det mesta under skoldagen präglades av en religiös touch redan från morgonpsalmen vi sjöng:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.
Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.
O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.
Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

Fröken bänkade sig vid tramporgeln. Hon lade ett par uppslagsverk på orgelstolen, bläddrade fram rätt psalm i den avlånga röda koralboken, fällde ut knäklaffarna och malde igång. Jag kan minnas hur jag fascinerat betraktade hennes gestalt i den gröna crimpleneklänningen. På ryggen, en bit under hårknuten kunde man ana kanten där korsetten slutade. Jag minns hennes bruna strumpben i de svarta skorna som trampade och trampade och hur vi sjöng och sjöng.

Någon pratsjöng tyst bakom mig. Detta gillades inte av Fröken som hade den bestämda uppfattningen att alla skulle ”lära sig att sjunga”. Men troligen resulterade detta istället i både en och annan tappad sug på sångfronten.
Många psalmer blev det, och många berättelser runt någon av alla de planscher som hängde i lärarrummet. Motiven handlade oftast om årstiderna, naturen, traditionerna eller om bibliska historien

Hur skulle man utan denna ”korvstoppning” ha kunnat hålla den ytterst viktiga uppräkningen av Jakobs 12 söner levande än i denna dag? Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin? Eller bli väckt mitt i natten och kunna sjunga hela – Se vi gå upp till Jerusalem? Det sitter som en smäck – på gott och ont – än i denna dag.

Kommer ni ihåg alla användbara ramsor som skulle hjälpa minnet på traven? Minns ni: Januari börjar året, februari kommer näst, mars april ha frost i håret, maj och juni blomma mest. Juli augusti och september – ljuvlig sommar är det då. Men oktober och november och december äro grå.

Minns ni denna? 30 dagar har november, april, juni och september. Februari 28 allén, alla de övriga 31.
Eller varför inte tonarternas förtecken: Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt – eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar. Minns ni hur svårt det var att rita en G-klav?

Vi fick också mängder av glimtar från äventyr och fantastiska sagor och hon uppmanade oss ofta att rita och använda vår fantasi. Hon gav i alla fall mig nyckeln till böckernas värld och jag glömmer aldrig när hon lånade ut sin privata Mio min Mio till mig. Berättelsen om Bo Wilhelm Olsson berörde mig oerhört starkt och jag tror att jag kan säja att det är en av mitt livs starkaste läsupplevelser.

Elsa Beskows berättelse om Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin förkom ofta som högläsning. Likaså Sörgården och Önnemo eller boken Vill du läsa. Vill du sjunga – visst hette den så – den orangea sångboken? Jag glömmer heller aldrig Sampo Lappelill av Zackarias Topelius – ja det finns hur många berättelser som helst någonstans i minnets boklåda.

En gång när jag var först av alla var klar med uppgiften på teckningslektionen belönades jag med den tvivelaktiga uppgiften att få sitta på frökens plats i katedern och läsa högt ur bibeln för mina klasskamrater. Ur gamla testamentet: Jesaja kapitel 6, och jag kan det av någon outgrundlig anledning utantill än intill denna dag:
I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.

Ja ni ser ju själva. Ett axplock ur ännu en av de märkliga dagar som formade just mig till den speciella person jag är idag.

Vad minns du från din barndoms skola?