Stämningsansökan

Av , , Bli först att kommentera 34

julfint

Jag har haft lite svårt att hitta den rätta adventsstämningen denna helg. Försökte frammana den med massor av levande ljus men hela tiden bar jag en längtan efter nära och kära som överskuggade allt. Det är väldigt sällan jag låter mig nedslås av avståndet, men idag kände jag en rent fysisk saknad efter att få sitta runt ett bord med min familj, mina syskon, mamma barn och barnbarn. Jag tänkte med saknad på lilla pappa i sin himmel och med glädje på lilla mamma som vi ännu får ha kvar. Vetskapen om att snart få träffa henne fyller mig med känslor av glädje och förväntan – precis det som är adventsbudskapet

Första advent. Min barndoms skyltsöndag.

Av , , Bli först att kommentera 40

Jul och adventstiden fyller mig alltid med nostalgi och jag hamnar ofta i minnenas värld. Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss kyrkkaffe och en matbit hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se byabarnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Adventstiden

Av , , 2 kommentarer 30

Varje adventsmånad och speciellt den första söndagen i advent påminns jag själv om året då min pappa dog. Adventstiden vill man ju ska få vara en tid fylld av ljus och förväntan. De senaste dagarna har jag tänkt på de som nyligen förlorat en kär närstående. Speciellt när det handlar om barn, ungdomar eller människor i sin krafts dagar kan döden te sig ohyggligt meningslös och smärtsam. Och livet runt omkring rullar obarmhärtigt på som om ingenting hänt – fastän ingenting blir som förut.

Vad kan man som medmänniska göra? Jag minns bara själv hur otroligt betydelsefullt det var när vänner ”vågade” ringa, komma, höra av sig, krama om mig och kanske hjälpa till handgripligen med något litet i vardagen. Jag minns också hur det sved att se att människor man mötte på stan byta sida av trottoaren och diskret försöka undvika att mötas. Jag kan förstå känslan – vad ska man säja….eller rädslan – hur ska man bete sig…men ändå så trist.

Har du någon i din närhet som behöver ett telefonsamtal, ett sms, en kram eller en julblomma just i år?

När Lillan kom till jorden. Till min älskade dotter

Av , , Bli först att kommentera 44

Idag fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver Alice och Henry på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Kina. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka på morgonen – som förr i världen. Hoppas att du har fått en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 33 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut ”som rättest” genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade ”huckarn” som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Clas Ohlssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av ”Det susar genom livets strid” eller ”Gå Sion din konung att möta” klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där – vad livet än för med sig. Nu när vi delar moderskapets hemligheter har vi kommit ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Jag hör röster

Av , , Bli först att kommentera 31

Tänk vilket fantastiskt tidevarv att leva i ur teknisk synvinkel. Här – från min tvfåtölj kan jag genom att bara klicka på en liten symbol på skärmen ha ett långt telefonsamtal med nära och kära via skype. Det låter som om dom är alldeles intill, man kan se dem och läsa av deras minspel.

Samtal med barnbarnen blir ofta hastiga och lite smått galna. Vi gör grimaser och Leo får hämta bollar i bild. En och annan slängpuss landar hos farmor/mormor och ofta får man se någon ny märkvärdighet som dom lärt sig sedan sist eller höra fina små sånger.

Lika nära inpå tjoade äldste sonen härom året via messenger från Sydamerikas djupaste salmonellareservoar, där de sakta men säkert betar av provkartan av lokala tarmbakterier, och försökte akta sig för tjyvar, banditer och panflöjter med varierande framgång.

Man kan få se att dom lever och ibland bistå med goda hälsoråd och support. För närvarande väntar vi ständigt på nya livstecken från andra sidan världen där dotter med familj reser runt bland djungler, hav, förbjudna städer och kinesiska murar. Lilla Alice visade sin nyinköpta jätteklubba och man kunde riktigt se hur klistrigt god den var. Resedagboken är en annan fin uppfinning, där man kan få följa sina kära på resan.

En tidig morgon kan man få en uppringning via messenger och höra lille V framföra en spröd men alldeles ren och underbar ”Blinka Lilla”. Man kan få en chans att vara med i nuet – även fast åtskilliga mil skiljer oss åt. Eller en liten rapport från S&V små äventyr i huvudstaden.

Inte går det upp mot den äkta varan – men duger fint ändå.

Tidsresenär

Av , , Bli först att kommentera 32

resenärer

Adventsstämningen börjar smyga sig på så smått. Tankarna är hos nära och kära. Speciellt hos min dotter Sandra med familj som är på långresa med sambo och de älskade småtrollen i Asien. Just nu är hela det fina gänget i Kina och jag kan knappt fatta att det är 33 år sedan jag, barnafadern och den blivande storebroren satt i vår lägenhet på Böleäng och väntade på Sandras födelse. Mina tankar är förstås hos dem ikväll.

Tappade sugar

Av , , Bli först att kommentera 28

Idag har jag tampats med en ovanligt efterhängsen huvudvärk. Den resulterade förstås i tappad arbetssug, vilket matchar dåligt med dagens ”att-göra-lista”. Det blev till att kontakta Iprenmannen spotta i nävarna och så ta fram reservsugen. Den visade sig fungera riktigt bra och flera saker från listan har kunnat bockas av.

R har hjälpt mig få upp en del julbelysning vilket genast resulterar i god stämning. Fredagskänslan är i antågande – inte tu tal om saken! Hoppas även du har kommit i stämning och har en fin helg att se fram emot. Om inte – så kommer ett gäng varma tankar här från mig uppe i hörnet.

Nu ska 34:an bort

Av , , Bli först att kommentera 35

Idag har jag så äntligen kunnat gå igenom garderoberna och ”flyttat in” I den nya storgarderoben. Halva var i demokratisk anda. Samtidigt har det sorterats friskt och mycket har landat raka spåret i soporna. Säckar med bortskänkningsprylar fick R ta med sig till Umeå och lämna där. Men urväxta och trasiga plagg i trötta stumma och missfärgade materiel och optimistiska storlekar måste helt enkelt få gå ur tiden.

För att få R att sortera sin skosamling krävs nog ett superdiplomatiskt förarbete men jag har goda förhoppningar att lyckas. Själv har jag blivit alltmer osentimental och realistisk med åren. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att komma i den där klänningen som var för liten redan vid inköp för 6 år sedan. Tiden är förbi när skonummer och klädstorlek var desamma. Nu ska 34:an bort!

Adventsattack

Av , , 2 kommentarer 37

Tar en arbetspaus och en slurk förmiddagskaffe med min lurvige lille vän i soffhörnet. Ja Leo alltså. Gomorronteve frestar med julmusik och adventssmaskens. Slås plötsligt av insikten att vi strax har första advent!! Jag som trodde att den var en vecka bort, så nu gäller det att snabbt hitta den rätta känslan inför denna tid som jag älskar.

Snö har vi, och de flesta ingredienser som behövs för en fin julmånad. Förutom närvaron av nära och kära förstås – som ju är på lite väl långa avstånd – typ Umeå, Göteborg och Peking. Ett besök hos lilla mor i hennes nya hem planeras under adventstiden. Det längtar jag verkligen efter.

Nu blir det (f)etiska dilemman huruvida det ska tillagas och serveras de vanliga kulinariska julgotterna. Min sockerfria tillvaro hotas för närvarande av en skumtomtsleverans till butiken. I det försåtsminerade skafferiet lurar knäckingredienser, marsipanstoff och allt som behövs för lussekatt och mjukkakubak.

Dygden som heter måttlighet måste upprustas och jag kommer att försöka hålla den här sockerminimerade linjen som gett mig inte bara en viktminskning på snart 10kg, utan även värkfrihet, positivt stämningsläge och som en högst oväntat bonus – fina och hela naglar och nagelband.

Tror bestämt att jag ska kickstarta inhämtningen av julstämning genom att bege mig ut på en kort förmiddagsfisketur i i det vita. Vi hörs!