Bliv kvar hos mig. Till minnet av pappa Alvar.

En Alla helgons dag för cirka en miljon år sedan, eller närmare bestämt någonstans kring 1970, åkte mamma pappa och jag som vanligt till kyrkan i Björksele för att närvara vid minnesgudstjänsten över de som lämnat jordelivet under det gångna året. Från den kvällen har jag ett alldeles speciellt minne. Jag var kanske 10 år gammal. Pingstförsamlingens sångare från Vindelgransele skulle där tillsammans med Vormseles dito, delta i sann ekumenisk anda, och framföra ett par sånger vid gudstjänsten.

Vi hade övat ordentligt dagarna innan. Pappa var sångledare med mandolinen på den lilla korpulenta magen, och jag minns att jag var en aning stolt men ändå mest skämdes för vår lilla märkliga skara om kanske 15 personer. Vi var en salig blandning av ungdomar och medelålders själar. Huvudbonaderna på plats och gitarrerna högt på magen. Jag och faster Anna-Lisa hade alltid andrastämman, och längst där bakom hörde man farbror Edvins vackra tenor.

När vi kom körande i pappas vita Amazon uppför kyrkbacken lyste rader av marschaller framför kyrkan, och överallt på den snötäckta kyrkogården glimmade det av ljus och lyktor. Jag minns kylan på mina spinkiga nylonstumpeben i de halkiga småskorna när vi vandrade den välskottade gången upp denna novemberkväll.

Inledningsvis, efter att de stämningsfulla kyrkklockorna klingat ut, förberedde sig Björksele kyrkokör harklande för sitt framförande ifrån läktaren. Jag såg dem aldrig från min plats på andra bänk, men gissar att de var högst en handfull tappra själar på framförandet av döma. Som vanligt i körsammanhang så var det övervikt på sopraner. Ett par försiktiga altar och en eller ett par ansträngda tenorer kunde urskiljas bland sopranerna – och så det som jag främst minns och förundras över – kantorns kreativitet – att i brist på basar lägga in en trevande bastuba på djupet. En i sanning spännande men faktiskt ganska vacker sättning för mina små öron där och då.

Icke desto mindre minns jag hur jag som tioåring rördes av deras tolkning av psalmen Bliv kvar hos mig – som jag där hörde för allra första gången. Det var så vackert och stämningsfullt att strupen liksom snördes ihop och en tår trängde fram. Den psalmen är än idag en av mina älsklingspsalmer. Jag minns även den andaktsfulla känslan lite senare när kyrkovaktmästarens dotter – som var något år äldre än jag själv – tände ljusen ett och ett för de hädangångna medans namnen lästes upp. Hur jag beundrade sättet hon gjorde det på, med ett litet stygn av avund för det hedersamma uppdraget.

Den för mig ovana kyrkoritualen kändes spännande och lite främmande. Man visste inte vad som skulle hända härnäst. Jag minns träsmaken från den hårda grålaserade kyrkbänken. Prästens ord minns jag däremot inget av, men jag kan när jag vill i andanom liksom höra pappas drillande mandolinspel i introt till sången ”När jag änglars boning hunnit” som vår lilla grupp framförde senare under gudstjänsten.

En otroligt vacker kall och skymningsblå adventsdag 1988 begravdes pappa på Björksele kyrkogård under en stor vacker björk. Det snöade intensivt av lapphandskar som stilla och liksom symboliskt lade sig i mjuka flingor över graven och oss som stod där. Sov i ro lilla pappa – Sov gott.