På Gunnel gym kickstart idag: 400m tramporgel. Viss organsvikt pga ”läckande bälg” – hos orgeln.

Så har vi vinkat av alla trevliga Sandviksgäster som varit här i helgen. Söndagsaftonslugnet infinner sig. Men först – beställningsjobben. Kör försiktigt i det skymningblå!

Smet ut i morse på en kombinerad hundmotionerings/fisketur med min lurvige vän. Vädret var disigt och inte lika vackert som tidigare i veckan, men likväl var det alldeles underbart att få njuta av friden och tystnaden där ute. Ett par lunchrödingar hanns med innan jobbklockan ringde och det var dags att öppna butiken.

Nu är snart arbetsdagen avklarad och lammkotletterna väntar på köksbänken. Som av en händelse har ett gäng adventsljusstakar smugit sig fram idag. Alltid stämningsfullt och vackert. Önskar dig en fin lördagskväll – var du än är.

Ripan blev sparad tills idag. Nu puttrar den i grytan och skall strax förtäras. Jag kör mitt egna recept – Ripa Black & White där fågeln får dela plats i grytan med ett par kycklingbröst. Ripan har så lite kött och kycklingen är så neutral att den tar åt sig smaken från den kraftiga skyn. Det blir alltså ljust och mörkt kött tillsammans på tallriken. med gräddig sås och lite gele kan det inte bli annat än supergott.

Kommer just in och känner mig helt speedad och fulltankad med ljus och energi efter en underbar morgonfisketur på isen. Här – där det borde vara mörkt och dystert vid denna årstid är det så vitt ljust och rent att man blir helt lyrisk. Ingen kamera i världen kan göra rättvisa åt detta, men faktum är att det känns väldigt hälsosamt och nödvändigt att ta vara på dagsljuset och tanka tallkottisen inför kommande mörkare dagar. Det känns som om blodet sjuder av glittrande små lumen som simmar omkring. Jag vet inte riktigt vad lumen är – men de låter bra i sammanhanget:) Känner du dig vinterdeppad och vill fly fältet ett tag – så vet du vart du ska komma. Hit till ljuset och friden är ett bra val innan skotersäsongen brakar igång.

I Kina sitter dottern med familj och skypar med oss. Hur bra bild och ljud som helst utan minsta fördröjning vilket jag tycker är helt otroligt. Mysigt att få se dem och höra deras röster. De verkar ha det toppenbra vilket glädjer mig. Nu blir det bullbak och butiksjobb resten av dagen. Härligt att vara frisk och få jobba.

Fick en alldeles nyligen påkörd ripa av ett par gäster. Så otroligt vacker denna fågel är. Vi får väl offra oss på en kvällsmacka med smörstekt ripbröst på. Inte dumt alls! Tack till naturens fantastiska skafferi.

Kunde inte hålla mig från att tjuvstarta lite med adventsförberedelserna så jag sökte fram den röda gardinkappan till köket, strykjärnet och ett gammalt påslakan att stryka på och tog med det ner i köket. In genom köksfönstret gnistrade en intensiv novembersol och lyste på mig och mina göromål där på köksbänken. Det gamla påslakanet kändes mjukt som siden under mina fingrar och jag tänkte på alla gamla textilier som jag inte vet jag jag ska göra med.

På något sätt har jag väldigt svårt att skiljas från dem. Särskilt gamla påslakan. På något sätt har de varit med i familjen, nötts och blötts genom åren. Sett glädje och sorg, vänner och familj. Förväntan, välkomnande, kärlek och vila har nötts in i de mjuka fibrerna. De kanske blir omoderna till utseendet. Men känslan i dem är svårersättlig även om man alltid är sugen på att köpa nya snygga. Det är inte heller alldeles självklart att man vill lägga dem i återvinning eller insamlingar. Det är lite för privat för det. Men samtidigt känns det vulgärt att bränna upp dem.

I mammas och svärmors vackra trasmattor kan man känna igen minnen från förr – gamla lakan, sängöverkast, examensklänningar, kläder och tyger från förr. De ligger där med sina ränder i livets väv och minner om glädje sorg och möda från svunna tider.

Själv kommer jag aldrig mer att väva, och inte kan jag samla allt på hög heller. Men jag stryker lite med handen över den aprikosfärgade blomman och känner en liten fläkt som från en nybadad barnkind på min kudde. Barntvål, Via och Comfort. Sovsvettiga små lockar. Livet som alltför snabbt passerat revy.

Jag fnyser lite åt mig själv – åt min sentimentala ådra, men gläds samtidigt åt livsväven och dess randningar. Att jag har fått ha den i 55 år. Somligt måste förvisso kasseras ur lådor och skåp. Men i minnets linneskåp kommer de för alltid att ligga kvar, fint hopvikta och lavendeldoftande. Fyllda med kärlek.

Hela dagen har R jobbat med att montera ett ny tvättkommod och ny toastol i den lilla toan på övervåningen. Det var verkligen dags för en uppfräschning. Men det har varit mycket piller med att få lådorna justerade. Passformen var inte klockren och väggen mot murstocken lutade lite. I ett gammhus får man kallt räkna med att ingenting går enkelt, är rakt eller ”bara ” att göra. Beräkna tidsåtgång och tredubbla – då är man någorlunda realistiskt har jag noterat. Gläder mig galet åt att få hänga in handdukar och få spegel och krokar på plats. Än fattas taklisterna i detta superknepiga snedtak. Det blir en riktig utmaning för den händige. Vem det nu blir!

Här sitter jämten Donna på skoterspåret och funderar starkt på att vända hem igen. Kylan biter i näsa och fingrar och ögonen tåras av köld eller möjligtvis av naturens skönhet. Gryningsfärgerna i lila och ljusblått är så otroligt vackra. Kvar på grynnan står två galna fiskarkäringar som kylan inte biter på i första taget. Fisken hade dock annat för sig och klarade livhanken denna gång. Att få styra kosan hemåt, dricka en varm kaffetår och ta itu med en sprillans ny dag – det är kalasfint

Dagens trolska ljus gjorde allt så vackert