Mycket ska man höra…..

Av , , 2 kommentarer 44

Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Det kom nyss in en gäst som hört att vi sålt Sandviken till några tyskar :) ) Man kan ju undra hur sådana rykten föds över huvud taget och vilka djupingar som i sin tur för dessa ur luften tagna spekulationer vidare. Har folk verkligen så trista liv att dom ägnar sin dyrbara tid åt sånt? Vet inte om man ska skratta eller gråta, men jag blir mest trött på sliriga sladdertackor – det är nästan det värsta jag vet. Man kan ju förslagsvis ställa en rak fråga till oss istället om man undrar över något. Förtydligande: Vi har inte tänkt sälja. Frågan har aldrig varit aktuell. Helst skulle vi vilja sitta här och njuta av utsikten på gamla dar – långt efter att vi slutat arbeta.

2 kommentarer

Fel strategi!

Av , , Bli först att kommentera 36

Tänkte att nu försanningen ska jag inte missa morgonrycket utan ställde väckarn på tidigt och begav mig. Det bar av ut på isen där de store finns någonstans i djupen. Där finns de ännu – den saken är klar. Ett bastant hugg och några mindre men inget att hurra för. Frisk luft som med väldig fart strömmade från sydost och några snöflingor blev mina kamrater. Nu är arbetsdagen i full gång och det är bara att spotta i nävarna igen. Ha en fin dag alla där ute!

Bli först att kommentera

Trevlig Torsdag

Av , , 3 kommentarer 45

Dofterna från renkalvfilén, hasselbackspotatisen och kantarellsåsen når näsborrarna och nu fattas bara min andra hälft så kan vi fira våra 10 gemensamma år. Vi kommer att besöka restaurang Vuogga (som har en ytterst frestande meny) en kväll när vi kan vara borta. Ikväll trillar det in stuggäster till sena kvällen så vi måste vara hemma och ta emot dem. Med åren mattas förväntningar om romantiska årsdagar, och nu är man mest nöjd med att ha överlevt dagen och orka ge varann en puss i förbifarten. Men visst skulle det – i sanningens namn – vara trevligt med en liten blombukett. Spisrosor på kinderna får dock duga och en riktigt god middag i skenet av levande ljus, tar bort några år från våra trötta pannor

3 kommentarer

Det var en gång en rävkapuschong. Del 4

Av , , Bli först att kommentera 34

Jag väljer att åter igen dela med mig av detta blogginlägg som jag skrev 2005 när vi nyss hade träffats – för att hedra Roberts bortgångne far Ove som begravs nästa vecka.

gunove

Del 4
Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av.

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig mättad och en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagskalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, nogrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidig, för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ‘”jorden runt på 8 dagar’”och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra – bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en ”lugn period” som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

robove

Bli först att kommentera

10-årsjubileum

Av , , Bli först att kommentera 36

Jag har genom livet haft en diffus känsla av att endera dan kommer jag att vinna högsta vinsten. Hur detta skulle vara möjligt då jag aldrig spelar annat än att jag köper 2-3 trisslotter per år, vet jag inte. Idag när jag stod där på Tjaktjaure, frisk och kry, med vinden i ryggen och solen gnistrade över fjäll och sjö, så småfilosoferade jag som vanligt. Då slog det mig – att jag har ju redan vunnit högsta vinsten i livslotteriet som får leva detta fria och härliga – om än slitsamma liv. Idag firar vi dessutom 10-årsjubileum tillsammans. R och jag. 1+1 nitlott verkar kunna bli en riktig storvinst om man slår ihop dem. Och om inget oförutsett hampar sig på livets väg så fortsätter vi nog att streta på tillsammans.

Visst. Jag skulle lätt kunna räkna upp en massa gnäll över saker som inte går min väg, människor som suger kraft, ouppfyllda önskningar eller behov. Jag skulle kunna klaga över att vi aldrig kan vara lediga eller ta semester. Men till vilken nytta? Jag tillåter inte hjärnan att ödsla kraft på att vara rädd, oroa mig för att något ska hända, vara avundsjuk eller bitter. Jag har hittat mitt eget sätt att direkt blockera destruktiva tankespår, och slå bort negativa fantasifoster innan de växer sig oreglerliga. Förr i världen bar jag någon skum uppfattning att det var bäst att oroa sig för allt som skulle kunna tänkas hända för att alltid kunna säja ”vad var det jag sa” OM det verkligen skulle hända. Så onödigt slöseri med kraft och tid. Händer det något så får man väl ta tag i det då.

Livets färgpalett vill jag inte använda till att måla fan på väggen. Idag vill jag måla blått för himmel, rött för röding, vitt för snöklädda fjäll och buteljgrönt – för att det är min älsklingsfärg.

Bli först att kommentera

Det var en gång en rävkapuschong. Del 3

Av , , Bli först att kommentera 39

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märkbara ryckningen i reven.

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg.

Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara ”arbetselak’” (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern.

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans ”nya” kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes ”nye” man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumenterar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen sägs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i boden? Då och där visste vi båda, att det i alla fall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
Fortsättning följer…..

Bli först att kommentera

Hälsning från centralorten

Av , , Bli först att kommentera 35

image

Om man snurrar på jordgloben, rund och grann, och följer Silvervägen norrut, sätter fingret strax norr om polcirkeln så är man med ens hemma hos oss. Mitt i prick på allt det runda. Om man sedan söker fram sin gamla trogna passare från skoltiden, slickar lite på rödpennan och gör en cirkel så ser man att inom en radie av ca en timmes färdtid så kan man välja mellan havsfiske i Atlanten, trolla i Hornavan, laxfiska i Norska älvar, flugfiska harr i Laisan eller parkera sin stillhetsträngtande själ i en båt på Tjaktjaure och njuta av ett fint rödingfiske. Allt enligt tycke och smak. Att sitta här på naturens första parkett en helt vanlig tisdagskväll och smaska nyfångade räkor som den värsta göteborgare, gör att man verkligen tycks befinna sig i händelsernas centrum. Bioduken som fyller himlavalvet med årets stora norrskensföreställning är underhållning de luxe. I den här gallerian kan man stöta på verkliga celebriteter – stora och världskända stjärnor. Stort tack till våra fantastiskt snälla norska vänner Irene och Kristian som gav oss denna fantastiska lyx ikväll.

image

Bli först att kommentera

Det var en gång en rävkapuschong. Del 2

Av , , 2 kommentarer 41

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konstaterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska ”pinkhinken” halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var alldeles trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

2 kommentarer

Det var en gång en rävkapuschong. Del 1

Av , , 2 kommentarer 35

fjallparet

För snart tio år sedan (ofattbart!!) så ramlade jag och R helt oförhappandes över varandra och jag ska även i år här på bloggen dela berättelsen om hur vi träffades och om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi första gången träffades, två dagar sedan hans ”ripmiddagstrix” som i bästa dammsugarförsäljarstil och mot alla odds hade ”lyckats” och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men jag var ännu fast besluten att inte ”sylta in mig” och hade fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng för att hålla mig på fötter. Då visste jag ännu inte att jag hade mött min överman.

Den här morgonen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa.

Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden var boken jag läst om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardagsrum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset. (Sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig att en kvinna skulle uppfylla:
1. Att kunna köra skoter.
2. Att jaga själv/alternativt kunna vara tyst under jakt.
3. Att kunna fiska
4. Att kunna bugga.

(Jojo, han visade redan där och då på tendenser som var frestande att försöka kväsa….)

Jag nappade i alla fall på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Det bar iväg till återvinningscentralen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta 35:or för 20 kr. Man ville ju inte investera för mycket ifall det skulle visa sig bli pannkaka av alltihopa. Ringde därefter mor i Vindelgransele och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden.

Därefter packade jag lite smått och gott och förstås lite extra godmat att äta (för att imponera på karl´n) vilket visade sig vara klokt då fjällskafferiet skulle visa sig innehålla enbart försvarets urgamla frystorkade samt pulverblåbärssoppa med bäst-före-datum på tidigt 90-tal.
På vägen upp skulle vi passera hos min gamla mamma och jag presenterade då R som en ”fiskarkompis” (jo tjena) vilket jag i det skedet fortfarande hyste en illusion att han var.

Lilla mor som genom decennier har sett ett antal olika mågämnen passera revy vid köksbordet hyste ett sunt och välgrundat mått av skepsis. Hon var korrekt om än något korthuggen när vi anlände.
Jag var inte alls förberedd på att ”fiskarkompisen” skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp!
Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt ännu i denna dag.

Jag hade noterat att det första man möttes av i hallen hemma hos R var yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar, så när vi hamnade i bakhasorna på en järv i höjd med Nalovardo såg jag hur det lyste av ”potentiell pälsmössa” i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och lyckades slutligen ta sig över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden där vi körde genom inlandets mjuka snölandskap.
Vita snöharar korsade vägen då och då. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans andra stora hand vilade varm i min lilla.
Fortsättning följer….

2 kommentarer

Get-lagen

Av , , Bli först att kommentera 26

daggens

Nu börjar man att känna sig som en männisch efter den senaste veckans flängande. Den gångna helgen har jag levt som i ett töcken och jag har varit alldeles slak och känt mig som ett riktigt määhäääää. Är det månne sviterna efter den där ”get-lagen” som man har hört talas om? Ja ni ser ju – humorn är ännu på en något sämre nivå än vanligt så det kanske tar ett par dagar till innan man är tillbaka i sin vanliga form igen.

En förmiddagstur med fiskespöet i högsta hugg var precis vad jag behövde denna måndagsförmiddag. Nu får jag kanske upp rödingnivån i blodet igen nu när jag får tanka lite förstklassig Omega-3. Denna vecka har norrmännen sportlov. Det märks på vägtrafiken och på stugbokningarna den kommande helgen. Nästa vecka är det istället nästan helsvenskt i bokningspärmen. Frisk luft, fina fiskar och lediga dagar i snödrivor stugor och vagnar. Vi önskar oss och dem riktigt fint vårvinterväder, fint före och huggvilliga fiskar.

Bli först att kommentera