Bilen är packad och klar. Jag drar strax iväg ner till Svenstavik i Bergs kommun med min föreläsning Tankeväckaren som jag ska hålla för och eftermiddag i Svenstaviks kyrka i morgon. Det blir en dryg bilfärd, men solen skiner på min färdväg, jag har mina sinnen öppna, kameran är laddad för nya vyer, nya möten och nya tankar och funderingar under resans gång. Här skiner solen på kritvit snö och egentligen känns det onödigt att lämna mitt vykort nu i den vackraste vårvintertiden. Ta och kom hit vettja. Det finns några luckor i bokningspärmen under de kommande stugveckorna. Ring Robert som är hemma och sköter ruljansen och – förhoppningsvis – inte ”gömmer” bokningspärmen en gång till:) Tel 070-6940670

Igår bar det äntligen av – på årets första fjälltur tillsammans med vännerna Sven o Marietta. Årets bästa och vackraste dag. Vindstilla några minusgrader och ett underbart skoterföre. Att rödingen inte riktigt var på hugget spelade mindre roll. Folk och fä njöt av denna underbara lediga måndag , som jag hoppas kommer att följas av flera.

Man läser lite då och då om djurrättsaktivister som släpper lös tusentals minkar. Syftet är förmodligen gott – men det blir istället helt fel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes eftersom de inte kan skaffa föda på egen hand. Rent djurplågeri är vad detta handlar om.

Vi lagstiftar i Sverige om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En hästlig rättighet tydligen. Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går medel före mål. Uppfyller hästägaren inte kriterierna kan han dömas för djurplågeri punkt slut.

Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet…..och särskilt om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?

Att få ha rätt till sällskap ibland och att få komma ut en stund varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan, låter i mina öron som en högst rimlig önskan. Men för de mest utsatta – våra sjuka äldre – gäller att medel går före mål när det kommer till kritan och man inte hinner utföra det med befintlig bemanning.

Det räknas då inte som ett lagbrott utan får passera obemärkt. Då får man helt enkelt stanna inne i motsats till hästarna. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.

Men mer resurser är inte alltid hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa basic saker som man inte fick tumma på.

Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en lyx idag och i hög grad beroende på engagemang och prioritering hos utförarna. Ett lotteri helt enkelt.

Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om värst, får mest uppmärksamhet och resurser. Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser och köper sig en megafon eller en visselpipa medans man kan. Kanske man skulle kunna få en tamaguchifunktion på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram, lite uppmärksamhet, lite att dricka, eller en stunds vila, annars dör hon….

Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.

En seriös ide jag har – är däremot att istället för värnplikt, skulle alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt ”socialt värnpliktsår” där man skulle få arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.

På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sig i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu för tiden ofta fostrade till individualister och ser bara till sitt. JAG JAG JAG – är nutidens mantra.

Jag tror det vore en bra lära för livet och skulle ge samhället framtida t ex politiker och läkare, med ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!

Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett trängande behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dig en liten tyst tant eller ensam farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.

Frivilligarbetare behövs i dagens äldreomsorg.

När man bor i avkroken, visserligen väldigt centralt i avkroken men ändock i avkroken så får bra karl/kvinna ofta reda sig själv i mångt och mycket. Nu håller det på att vara dags för en så kallad ”all inclusive” här hemma hos mig. När man ”lix” ändå beger sig in i badrummet så blir det plötsligt högaktuellt för att inte säja urakut med en avloppsrensning deluxe i duschen och samtidig en rationell rengöring. Kautsikångorna står då täta som dimman över Lutzen när det beger sig, och ger begreppet ”kemisk peeling” en helt ny dimension. Alla eventuella rynkor åtminstone invärtes i andningsorganen äro nu svullna vackra släta och pärlemorskimrande.

Nåväl. Tanten blir ren, rören blir raka och badrummet strålar skinande rent i hela 10 minuter tills efterklok undertecknad ibland kommer på att det även är urakut med en klippning. Säja vad man vill om frisersalongerna i Arjeplog – de är inte bara avlägsna utan även svåra att få kontakt med. Därför är det bara att ta fram bäst-saxen, hänga på sig draculacapen och sätta igång. Man har väl klippt ungar gubbar och mödrar några hundra gången så alldeles homlut är man ju inte.

Ca 1 dm hår senare så är handfatet fullt med hår, frisyren klar och badrummet i behov av städning IGEN. Bara att börja om med städningen. Nu är man i alla fall nyklippt och ser förhoppningsvis inte så tokig ut som man känner sig. Baksidan vet jag inte mycket om. Robban brukar få göra en insats där och jag hörde en gång när han stod där med saxen hur han muttrade något om att han kände sig som den där fåniga Jean Pierre Barbapappa eller vadhannuheter……

Skönt att vara hemma igen i mitt älskade vykort. En kort visit till Kramfors med helt underbar mellanlandning hos mamma i Lycksele blev veckans start. Bilkörning är rena terapin om man har saker att brottas med. Naturen och vägens vindlingar genom kända och okända landskap startar upp även en liten inre resa. Platser, ortsnamn och minnen från livets resa ger avtryck i känslan. Glädje sorg, ljuva och mindre ljuva minnen tjoar från baksätet under färdens gång. Även denna gång passerade jag barndomsbyn på min väg. Vägen mellan Lycksele och kusten präglades av dålig och kurvig väg, halvbekanta ortsnamn och mer eller mindre vackra byar på min färd.

Som alltid ställer jag mig av och till frågan hur folk kom att bosätta sig på vissa ställen. Ibland ser man ingen annan förklaring än att man inte orkade ta ett enda steg till. Några dystra varianter på min påhittade värstingby ”Sursegmyrträsk” passerades under resan. På andra platser är det helt självklart och uppenbart varför man valt att sätta spaden och plogen i jorden. Örträsk till exempel – vilken dramatisk och vacker bygd.

Nu är min ”Tankeväckare” även planterad i Kramfors och jag hittade både dit och hem utan hjälp av någon gps. Nu blir det några dagar på hemmaplan hos mina lurviga killar innan det bär iväg på nästa tripp till veckan. Svenstavik – 64 mil att köra – enkel väg. Det blir ännu en utmaning att hitta dit. Men det kanske behövs lite mer terapeutisk bilkörning och lite vacker natur för att mildra själens oro då livet är i tuffaste laget för människor man älskar och då man står maktlös.

Nästan alltid finns det någon lite starkare att luta sig emot när man inte orkar längre. Se dig bara omkring

Storfiskaren en påsklördag på Öresundssjön fiskandes abborre

Idag är det min pappas födelsedag. 1919 föddes en liten lintott i Vindelgransele, en liten Alvar Hedman. Han är död sedan länge, men finns bevarad i minnen och gener. Jag äter en semla och minns hur vi brukade åka ut i skogskojorna med semlor till karlarna just på fettisdagen. Jag kan känna doften av knaperstekt fläsk och sötman från de bruna bönorna ifrån lunchen som föregick själva semmelätandet. Semlor med varm mjölk i en tallrik. Jag kan känna värmen och ana doften av ingrodd piprök och sotig kaffekokning, gasol, motorsågsolja och blöta yllestrumpor i skogskojan. Idag på min systers namnsdag och på internationella kvinnodagen firar jag minnet av min starka pappa.

Idag drar lurviga flockiga och gråa snöbyar in och en tärande blåst tilltar timme för timme. Synd för alla som tänkt njuta av fjällvärldens alla härligheter. Ripjägare skoterfolk och fiskare får alla svårt att ta sig ut i markerna. Vintermarknaden i Arjeplog får nog mindre antal besökare pga vädret. Vi får hoppas att väögen kan vara öppen idag.

Väcktes alldeles för tidigt av att mina bihålor packat ihop och stängt och i huvudkontoret hade värkmästaren krisläge. Magnecylbryta intagen och gryningstimmarna tillbringas förargligt nog hostandes i soffhörnet. Det är en morgon som gjord för fiskeutflykt men jag orkar inte. Typiskt!

En riktigt strålande fin sportlovsdag bjöd idag fjällvärlden på till alla våra gäster. Själv begav jag mig ut med skotern på en kombinerad hundrastning/fisketur i morse när det ännu var -15. Plötsligt slog luftrören igen ordentligt – för första gången i mitt liv, och jag blev så tät att jag nästan inte kunde andas samtidigt som jag började blöda näsblod. En riktigt obehaglig upplevelse då paniken för en stund låg på lur. Kyrkorgelsymfonin från mitt bröst hördes så tydligt att Leo satt tyst på isen och tittade helt förundrad på mig. Efter att ha blundat och andats inne i jackan en stund släppte det något men det blev ingen lång fisketur utan tillbaka hem och in i värmen. Den spegelbilden av mitt nedblodade ansikte kunde ha platsat i vilken skräckfilm som helst.

Här hemma har vi fått njuta av det granna vädret från insidan av huset, men det är inte fy skam heller med tanke på vår fantastiska utsikt.