Runda fasta Raspeballer. Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer. Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och ryktet säjer till och med att de är goda.

Jag slits mellan nyfikenhet och lojalitet men hemfaller ofrånkomligen dagdrömmande åt nostalgiska kulinariska minnen och hamnar då förstås i barndomshemmet – i Mammas kök. I Vindelgransele i hjärtat av Västerbotten.

Ser framför mig det låga rostfria fatet på vaxduken där de små oemotståndliga flatpaltarna samsades med de störra runda fläsk och fetpaltarna. Den rejäla smörklicken från den koboltblå assietten och en försvarlig slev med nykokt lingonsylt. Därtill iskall mjölk i räfflade duralexglas, en aning matta av tidens tand.

Det optimala tuggmotståndet i en väl kokt och lagom hård palt är när man måste ta ett distinkt bett och jobba ordentligt med käkarna för att sönderdela palten till sväljkonsistens.

Efter akten sitter man där och pillar lite förstrött med tungan över det skrovliga partiet i gommen där den obligatoriska fetthinnan satt sig och inväntar paltkomat – det ofrånkomliga tillstånd där man för en timme eller två befinner sig paralyserad i ett kolhydratsrus och hyser en fast övertygelse om att man aldrig mer ska känna hunger.
Under denna tid kämpar verkmästaren i magen med palten i fas 2 och vi tar gärna en liten tupplur under tiden.

Jag myntade detta uttryck om hunger för många år sedan: Likheten mellan mat och kärlek är denna – när man är hungrig så tror man aldrig att man ska bli mätt – och när man är mätt så tror man aldrig att man ska bli hungrig igen. Så är det med paltkomat, i sanning!

I dessa tider när köket blivit internationellt och Tacos blivit svensk husmanskost av idag, vill jag göra en lite närmare analys på Palten som företeelse. Jag vågar drista mig till att påstå att troligen så har all mat sitt ursprung i Palten. Det var där det hela började som kom att sprida sig världen över till minsta vrå och gryta.

Se bara på Vårrullen – deg med köttinnehåll, Pizzan – deg med köttinnehåll, Pajen – deg med köttinnehåll, Pitabrödet – deg med köttinnehåll, Korv med bröd – deg med köttinnehåll, Pirogen – deg med köttinnehåll. Ja ni ser ju själva. Vi får nog helt enkelt söka människans ursprung i Pitetrakten.

En grå dag som denna infinner sig iallafall ett sug och en längtan efter palten – den förunderligt goda gråa knöl. Den passar utmärkt vid något svalare väderlek och intages – liksom surströmmingen – med fördel i goda vänners lag.

Minns ett besök på restaurangen Tapas och dess vitlöksdoftande spanska smårätter givande en ”kontinental” andedräkt som hette duga. R tackade sin lyckliga stjärna som var utom puss-håll. Själv njöt jag i fulla drag och hade tillbringat denna trevliga kväll tillsammans med sju sköna brudar. Vi började prata matminnen och vips mindes man en massa nya saker.

Det som vi hemma kallade för kams kallade någon annan för småpalt.
Jag kan varmt rekommendera Pelle Molins bok – Ådalens poesi, där det berättas om ett riktigt häftigt kamskok med förvecklingar. Kamsen är en underskattad lättgjord snabbpalt gjord på ägg mjöl salt och vatten och var en av min pappas paradnummer. Klimpen som man lade i köttsoppan var ungefär efter samma recept.

Tänk kolbullar…stekta över öppen eld. Vilken delikatess.

Torrgädda att karva flisor med kniv och känna den speciella sältan. Torkat, rökt kött – en riktig höjdare.

Filtettn kunde man som barn få springa till byss och låna – i en glasburk. Alltså – en skvätt hemfilskultur – för att kunna stöpa en egen filbunke. Hemfilet var skafferikallt segt och om man vände skeden snabbt blev den helt ren. Då använde man utan att skämmas en ansenlig del strösocker som gjorde grönaktiga slingor i filet.

Brytan den ljuva – på mjölk eller fil med nedsmulat tunnbröd eller husmans i, och någon lokal syltklick som gav mjölken ljuva pastelltoner i blått rött eller orange.

Hemma hos oss åt vi mycket kornmjölsgröt från egen gröda, och den åt man med ”smörbrunne” – alltså ett gemensamt lågt grötfat på bordet som man åt från varsitt håll och i gröten lade man små gyllene smörklickar. Mjölken hade man i sin egen tallrik.

Dagen efter kunde man äta kallgröt´n och filet. Man lade den kalla kornmjölsgröten direkt i det sockrade sega hemfilet och åt. Riktigt gott faktiskt, även om det kanske låter äckligt.

Kaffeosten och som grädde på moset misseruppan – ett hemgjort messmör. Man kokade vasslen och tillsatte socker och redde av med lite mjöl på slutet.

Palten förstås. I olika storlekar och format. Fyllda med fläsk eller feta. Och då snackar vi inte fetaost;)
Men palten förtjänar en alldeles egen blogg 🙂

En affärsidé en kall dag som denna – vore väl att flytta till varma Spanien och öppna ett litet exotiskt hål i väggen där man serverar nordsvenska specialiteter som Kamsn, Kallgrötn och Filet, Misseruppan och Torrgäddan till hutlösa priser. Lappas istället för Tapas…
Vad tror ni om detta?

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!
Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den ”sakta maken” saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid…

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning.

På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

…..Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då…….

På en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i lagårn i Vindelgransele. Jag står i lagårdsporten på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I botten av silen så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt. När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt på golvet intill och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen. Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan. Det var tider det.

Fick 1 stycke spikmatta i 50-årspresent. Funderar på att ta fram den i dagsljuset igen och se om min stela ländrygg kan skrämmas i form. Mycket kroppsarbete och stressiga lyft när man har usel kondis och falnande muskelkostym är en dålig kombo. Vi är båda ungefär lika vigulanta som två järnspett R och jag och ålderskrämporna börjar smyga sig på så smått. Försöker dock att fälla upp skygglapparna och inte ta notis om alla dessa mirakelkurer till skönhet och evig ungdom med fantastiska resultat som utlovas i medierna.

Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.

Det enda som har smalnat är tyvärr plånboken. Den ”svarta springaren” är numera såld till en godtrogen och ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen ”råkade” bli kvar i huset vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum.

Den lilla blå magrullaren med handtag står framme i allrummet till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.

En enda produkt har varit till glädje i hushållet – Swivel Sweeper som faktiskt fungerar – I synnerhet den lilla bordsvarianten. Yngste sonen ådrog sig dock mitt missnöje då han en gång ”städat upp efter katten” med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand. Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett familjeintermezzo.

Sent 80-tal….. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken – känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sig och slet av stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen – och inte nog med det – det är mer ! Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna som utlovat utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.

Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.

Man skulle fånga stråna ett och ett för att sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en stor grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon och dödas av strömmen. Ett evighetsprojekt. Nåja så lätt går det inte.

På senare år har jag följdaktligen varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin ”hushållsintresserade män” ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen fastnade direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.

Sedermera har vi blivit lyckliga ägare till två bra mackapärer. Den bästa av dem är ångtvättaren och som god tvåa kommer fönsterputsmaskinen – vi har ju lite att öva på 😉

Vi får väl se om spikmattan kan göra mirakel med en sämre beg ländrygg. Isåfall så kommer ett prickigt referat framöver från Fakir Forsberg.

Idag smet vi iväg en stund med ungdomarna på blom och djurspaningsutflykt. Inga guckuskor i år, men väl en fjällvråksfamilj på nära håll samt den där ljuvliga doften av skog och grönt som gör något med människan. Nu är man tankad en stund så man kan leva tills nästa gång.

Efter regn kommer solsken. Så är det ju. Förr eller senare. Och medans man väntar på att regnet ska sluta får man fokusera på ljusspunkter i det grå. Som en vacker regnbåge eller ett mysigt skypesamtal från små hjärtans fina.

Nu sover mina killar. Summerar en fin dag och låter tankarna vandra till när och fjärran. Natten är dunkel och ljuset försvagas för varje dag. Tiden går alltför fort. Jag skulle vilja bromsa sommaren och även livet emellanåt. Tankarna går till de mina som är långt ifrån. Saknar och längtar, men gläds åt dem som är här nu. På önskelistan för morgondagen står sol och en och annan firre för ungdomarnas räkning.

Ibland svämmar man nästan över och i bröstet känns det som ljummen champagne som stiger. Det liksom brusar. Orsaken står här på piren med flugspöt. Min stora lilla son som numera är en vuxen och ovanligt trevlig man. Jag inser att jag mestadels har stuvat min vardagslängtan efter mina kära till en av hjärtats kammare som inte ligger i översvämningsriskzonen. Då skulle jag inte kunna leva och verka – om man släppte ut all längtan och kärlek till vardags. Att gå omkring här och hulka i i huckle och storstövlen mellan kunderna skulle inte funka så bra. Men alltid – när jag har mina fina omkring mig inom synhåll – så känner jag mig så ovanligt rik glad och levande.

Hos oss här i butiken finns allehanda myggjackor, kepsar snygga mygghattar och myggmedel. Dock har vi det sämre ställt med mygg än de flesta. Vi kanske borde utöka sortimentet med myggunderställ. De myggor vi sett hittills verkar nämligen lite småfrusna. Ikväll +4 spegelblankt och oerhört vackert.